Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien, Moshin Hamid

Lika bra att inleda med ett förtydligande: detta är ingen självhjälpsbok. Det är en roman som bara har maskerat sig som en sådan. Inte minst titeln kan annars få en seriös läsare att dra öronen åt sig: Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien (Natur & Kultur).

En satir alltså … Ja, på sätt och vis. Tidigt slår författaren Moshin Hamid fast att det här minsann är en självhjälpsbok. Hjälp! vill jag då ropa. Men ledtråden finns givetvis i den luriga titeln: den etablerade redaktören till en autentisk självhjälpsbok skulle aldrig släppa igenom ordet ”snuskigt” i titeln. Alltså …

Hamid är från Pakistan, och är den typen av författare som gärna kommenterar sin egen berättelse. Här markerar han tidigt avstånd mot läsaren – som han förväntar sig intresserar sig för hans bok i filantropiskt syfte, att läsaren ska samla på sig politiska korrekta poäng genom att läsa exotisk litteratur. Må så vara. Självhjälp, alltså …

Handfasta praktiska råd ges i ämnet hur man blir (snuskigt) rik. Man lämnar vischan för storstan. Så gör huvudpersonen här. Men han bryter genast mot det tredje budordet, när han blir kär i en jämnårig tjej. Ska han ändå lyckas bli rik? Ja, det ser ut att gå bra: han hittar på ett sätt att sälja buteljerat vatten. Att utnyttja andras utsatta position är förstås det första och sista steget på väg mot rikedomen. Var cynisk, så kan alla råd sammanfattas, även om Hamid nöjer sig med att erkänna en viss underdrift: ”ett visst mått av hänsynslöshet”, skriver han lite lömskt.

Det är friskt skrivet, bara ibland med en humor som är lite väl påträngande. Det fungerar bäst när den är vass och inte så insmickrande, för annars tenderar det att bli sökt, underhållning för underhållningens skull. Här är det rappt berättat, i en historia som i stort saknar transportsträckor. Hamid vilar inte, men risken är att han får så bråttom att karaktärerna blir lite endimensionella, smått parodiska. De åldras, utan att man riktigt hinner (upp)fatta hur det går till.

Får man skämta om talibaner? Om man själv är från Pakistan: då är det förstås godkänt. Men jag läser Hamids roman som att den handlar om de hårda villkor vi alla lever under. Och inte utan självironi, när han på något sätt lyckas underminera sitt eget projekt. Det är smart gjort, fyndigt, och i de stunderna är hans bok som allra bäst, när han skriver kärvt och motspänstigt.

Ingen vettig människa läser väl självhjälpsböcker, allra minst om de handlar om hur man ska bli rik. På ett sätt attackerar Hamid genren inifrån, men på ett lite intrikat och oförutsägbart sätt. Det är intelligent utfört. Lika skickligt hanterar han rikedomens fördärvliga lockelser, och den nepotism som är förutsättningen för all kapitalism. Alla dessa idioter som sätter sina feta arschlen på direktörsstolarna bara för att de har rätt efternamn, och som utvecklar en allt mer idiotisk smak ju mer pengar de tjänar. Kolla bara den konst som hip hop-stjärnorna köper: Jeff Koons!