att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 apr. 2013

Flickan i Cléves, Marie Darrieussecq

Efter en handfull halvdana romaner återvänder franska författaren Marie Darrieussecq till gammal god form. Hennes nya roman är lika fantasifull som den är tankeväckande, och skriven på ett gnistrande språk.

Efter sin formidabla debut med den egensinniga Suggestioner (om en kvinna som förvandlas till en gris) känns det som att författaren Marie Darrieussecq har famlat med formen, försökt skriva en annan slags roman. Tyvärr av mer konventionellt snitt. Därför gläds jag när hennes nya bok Flickan i Cléves delvis är en återkomst till den absurda stämningen från debuten.

Precis som den lilla orten Cléves pendlar mellan att vara by och stad (2 500 invånare) pendlar den lilla huvudpersonen Solange mellan att vara flicka och ung kvinna. Hela romanen handlar om att hon vill ha sex, att hon försöker ha sex, och att hon har sex. Det är 80-tal, på bilstereon spelas Siouxsie and the Banshees och på tv:n visas Jakten på den försvunna skatten.

Darrieussecq är suverän på att ge fantasin fria tyglar, och här gör hon ungefär som i debuten, följer de besynnerliga infallen och skriver med god blick för de smått aparta inslagen i tillvaron. Resultatet blir en berättelse som aldrig lägger sig till ro, utan som vibrerar av liv och närvaro – en intensiv samvaro med Solange. Författaren har låtit det rastlösa språket spegla den rastlösa huvudpersonen.

Solange är en brådmogen tjej – endast tio år gammal, får vi veta i första delens sista mening, och som några år senare blir helt besatt av sin egen sexualitet, som hon kallar för ”en ljuvlig oro”. Det är detaljerat beskrivet – inget för den pryda läsaren.

Tempot är uppskruvat, och Darrieussecq är skicklig på att hantera de dråpliga och absurda händelser som ramlar över Solange. Det här är en av de roligaste romaner jag har läst på länge. Berättelsen påminner en del om italienska författaren Silvio Avallones Stål som kom på svenska förra året – men mycket bättre.

Det drastiska men samtidigt exakta bildspråket ger berättelsen en lyster: ”Himlen är av utskuren plåt”. När Solanges kille använder parfym doftar han ”sockrad skog”. Föräldrarna är inte särskilt närvarande: pappan är ”som bortblåst”, och det märks att Solange inte berättar allt för oss – om det är en skilsmässa eller något annat som har blåst bort pappan får vi inte veta. Han är utanför dotterns radar.

Om Suggestioner var en kaxig bok som var hårt redigerad är den här inte riktigt lika förtätad, men i gengäld med möjlighet att ge ett fördjupat porträtt av protagonisten. Darrieussecq har bevarat den råa jargongen och det burdusa språket, som larmar och gör sig till, och ibland går överstyr på ett tämligen förtjusande sätt. Det finns fantasi och lekfullhet i användningen av språket, som jag oreserverat tilltalas av.

Solange är en trovärdig ung gestalt, med en grundinställning till livet som består av exakt lika mycket naivitet som cynism. Det handlar förstås inte bara om sex heller, utan om att hon lär sig se på världen med kritisk blick, och att man på vägen måste bucklas till av sina erfarenheter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2013)

27 apr. 2013

The King's English, Kingsley Amis


Den utkom 1997 och ingår redan i Penguins serie ”Modern Classics” (för övrigt är sådana begrepp – modern klassiker – svårsmälta). Är den så bra? Den bok om det engelska språket som romanförfattaren Kingsley Amis lämnade efter sig, The King's English, som han arbetade med under sina sista år?

Ja, den är faktiskt helt makalös. ”The King” är i det här fallet smeknamnet på författaren – ett smeknamn han gärna kunde fördra, enligt sonen Martin, som har skrivit ett bländande förord till den här upplagan. Den briljanta titeln syftar även på bröderna Fowler, som i början av 1900-talet ansvarade för de ordböcker Amis d.ä. värderar högst, däribland en bok med just titeln The King's English.

Att det är en 70-årig gubbe som skriver gör det hela bara bättre. Han är medveten om att åsikterna är reaktionära, och pläderade (”secretely pined”) för att ”illit” skulle ackompanjera andra mer rumsrena ordboksförkortningar som ”derog” och ”colloq”. Här handlar det uppenbart om en man som tar språket och orden på allvar, som har ett innerligt förhållande till sina ordböcker (i sitt eget förord berättar Amis d.ä. vilka upplagor som duger).

Han är lärd, rolig och fräck, sticker mer än gärna ut hakan, och avfärdar språkliga företeelser med en brutalitet som förstås kan uppfattas som hänsynslös eller charmig – eller bara fullt vital, vigorös. Allt sker med kärleken till språket som fond, och fastän det är en slags uppslagsbok från A (-able and -ible) till Y (Yoo and oo) sträckläser du texterna om dessa sardoniska principer.

Även när du tycker att han går lite för långt, som när han menar att ”medieval” ska uttalas med fyra stavelser, utan glottal klusil: ”meddy[-]eval”, ett uttal han beskriver som ”an infallible sign of fundamental illiteracy”. Men ta bara hur elegant han avfärdar alla som vägrar inleda meningar med ordet ”and”: ”an empty superstition”. Eller påfundet att skriva ihop ”for ever” till ”forever” som ”the vilest false union of all”.

Givetvis går det inte att följa denna supersticklers råd verbatim, för även om han är medveten om språks förändring känns det ibland som att han går för långt allra mest för nöjet i att just gå för långt. Det kan också vara på sin plats att varna för politisk inkorrekthet, att exempelvis kvinnosynen är en aning förlegad. Det friska humöret överväger dock det mesta – som när han diskuterar ”jocular chaps” som gärna säger saker som ”ere long” och ”ere now”: ”I have two messages for such chaps: one is unprintable, the other goes, If you must get this shred of battered facetiousness, for Christ's sake get it right. The word is ere, not e'er.”

När Amis d.y. för några år sedan samlade sina artiklar var det under titeln The War Against Cliché. På tal om klichéer har Amis d.ä. fel när han påstår att Henry James var den förste som använde citattecken för att markera en kliché – möjligen på engelska, men Flaubert gör så hela tiden i Madame Bovary. Alla som i någon mån arbetar med språket har sin favoritfiende, vare sig det är anglicismer, svordomar eller dålig kommatering (den sistnämnda är min). Oscar Wilde tyckte som bekant att det värsta som fanns inte var onda människor, utan tråkiga människor – Amis d.ä. har slöheten som sin fiende. Det vill säga, hur slöheten hos skribenten generar språklig slapphet som genererar misstag eller bara slappt språk, som kan vara värre. Allra mest framträdande hos journalister, där han med viss glädje hittar otaliga exempel på försummelser – liksom experter, som ändå alltid har fel, antingen när de yttrar sig eller senare (när de motbevisas).

Många av råden är användbara, och mer ofta än sällan varnar han för flotta ord, och förespråkar tämligen korta meningar. Då kan det också förvåna att han kan tänka sig vissa kompromisser, inte minst när omgivningen förutsätter ett visst uttal, för då spelar det ingen roll hur rätt du har om alla andra menar att du säger fel (som när jag byter ut mitt norrländska uttal ”schärselden” bara för att smålänningarna tycker att det ska uttalas ”skärselden”): ”the aim of language is to ensure that the speaker is understood, and all ideas of correctness or authenticity must be subordinate to it.”

Det är också en bok som i förstone får dig att undra hur du någonsin ska våga yttra dig muntligt eller skriftligt på engelska, men som så småningom får dig att uppskatta det ändå generösa tilltalet, att Amis d.ä. minst av allt är en felfinnare som vill sätta dit den som begår språkliga misstag som du kan tycka är obetydliga – men för den som älskar språket finns inga undanflykter, förutom lättjan. En av dödssynderna.

25 apr. 2013

Egendom, Torbjörn Elensky


En av Poes bästa noveller är ”A Descent Into the Maelström”: ”Never shall I forget the sensations of awe, horror, and admiration with which I gazed about me.” Eeeeeh, alltså, men vad handlade den om? Lika lätt som jag kan plugga in snygga fraser har jag generellt notoriskt svårt att komma ihåg intriger och plottar, och i Poes fall måste jag säga att jag bara minns atmosfären, ”den dära känslan”, som Skriet sammanfattar så vackert på sin senaste skiva.

Något liknande känns det att läsa Torbjörn Elensky, vars nya roman Egendom inte så lätt låter sig summeras. Han är skicklig på att plantera in mystik i sin berättelse, som drygt halvvägs dessutom tappar fotfästet på det där distinkta sättet som man kunde önska fler skulle göra: låta berättelsen vända på sina förutsättningar. Redan på första sidan etableras den här uppfattningen: ”sammanhanget som var ditt är inte längre ditt.”

Kvinnan sitter i en bil och skjutsar sin son till dennes morföräldrar. Hon är skild, bitter på mannen, och trånar efter sonens kärlek. En enkel historia: till och med jag fattar den (och kommer nog att minnas den). Men med hjälp av omtagningar och repetitioner bryts illusionen om en relativ okomplicerad utflykt. Elensky vill nog ersätta ordet ”berättelse” med ”rättelse” – en korrigering. (Som Stig Larsson sa när han var på sitt mest aforistiska humör: ”Minnet uppfattar jag mest som ett plagiat av vad som hände”.)

Egendom är en egendomlig roman. Det är de tvära kastens prosa, där upprepningarna kan vagga in läsaren i en skenbar trygghet. Strax blir jag ändå varse en oro, där kvinnans inre monolog ter sig allt mer besynnerlig, ja, egendomlig. En berättelse som cirklar runt en punkt av sanning, en allt mer diffus fläck. Någonstans efter hälften blir det också oroligt på allvar, med kvinnans allt mer fantasifulla förklaringsmodeller.

I några stycken är det en smått tillkrånglad kategoriseringsiver som präglar berättandet, som när kvinnan med lite väl mycket distans beskriver sig själv som ”en lyckad avbild av en främling […] ett skal av ordning och reda, kyligt och behärskat, runt en oordnad eldsvåda i hennes inre som hon använder all sin kraft till att kontrollera.” Det är en prosa som hör hemma i spekulationernas rike, den typ av fabuleringar Elensky annars så skickligt undviker.

Mer lyckad ter sig skildringen av föräldraskapet, hur mamman så ihärdigt tigger om pojkens bekräftelse. Att vara förälder är en gynnsam jordmån för bitterhet, och sonen spelar sin roll som otacksam djävla unge riktigt bra, liksom den frånvarande mannen spelar sin roll som otacksam djävla make med samma stillsamma ackuratess.

Att vara förälder är att vara i det som skaver. Och mer lyckosamt än de utifrånkategoriseringar kvinnan gör är exaktheten i bildspråket, som när hon säger att ”sanningen en dag slängdes i ansiktet på henne som en disktrasa”. Lika bra är det att kalla föräldraskapet för ”sisofysiskt”.

Vad Elenskys roman handlar om är självklart adoption, om det trauma som aldrig kan vara tillräckligt bearbetat. När Morrissey på ”Bengali in Platforms” sjunger ”Life is hard enough when you belong here” kan det på ytplanet handla om rasism – en billig poäng inhämtad av den politiska korrekthetens apostlar – men som Freddie Mercury, uppvuxen i India, påpekade, var Morrisseys låt den första som på tog Mercurys generation invandrare på allvar, och kan lika väl läsas som en plädering mot det liv som vi alla delar och som är så infernaliskt svårt att hantera – att det är svårt för alla att leva.

Även för kvinnan i Elenskys bil och sedermera morföräldrars stuga, som brottas med allmängiltiga problem. I den mån bilen någon gång går på tomgång kan det bemötas med att så är också livet! Det här är en av de mest realistiska svenska romaner jag har läst på länge – och då har jag läst djävligt många svenska realistiska romaner, ska jag säga. Här är det ändå en text där verkligheten tillåts darra, där det reella liksom skjuts åt sidan och öppnar för det oväntade. Därför är det inte helt lätt att säga vad jag ”tycker” om den här boken, för den lämnar mig egentligen mest brydd, och att jag känner tvekan – samtidigt som jag anar att jag inte kommer att kunna släppa den ifrån mig, att dess idéer fortsätter verka.

Upprepningarna blir alltså besvärjelser till sist, ett skydd som bara bygger nya tvångstankar. Litteratur ska vara mötet mellan det planerade och det spontana. Elenskys kvinna är nyckfullheten personifierad, och som litterär figur tror jag hon har svårt att nöja sig med att stängas in mellan bokpärmarna, utan att hon med sin manande röst kommer att ta sig därifrån och fortsätta älta sitt psykosliknande budskap.

24 apr. 2013

Fågeln i kejsarens träd, Tomas Eklund



Det är mycket som är märkligt med Tomas Eklunds debutroman Fågeln i kejsarens tid, utgiven på förlaget Hilmer Lage. Den är betydligt mer ambitiös än den gängse debutanten, i sitt utnyttjande av en avancerad berättarteknik och perspektivbyten.

Med alla sina sidospår blir den en trädgård med gångar som förgrenar sig: ja, klentrogne läsare! Här härskar Borges, och du ramlar nog inte av stolen när den första referensen till den blinde argentinaren bockas av på sid 37. För du är redan mentalt där i Borgeslandet, förpassad dit av den grumliga prosan.

För mig är det diffusa ett kvalitetsmärke, och sådant är det gott om i Eklunds stil, som nästan är retfullt opak. Det inleds med Stella, en kvinna vars make Daniel vagabonderar, det vill säga sticker sin kos lite då och då. Men du hinner knappt registrera att vi har att göra med en manlig författare som låter en kvinna vara huvudperson förrän hon överges och vi får mannens perspektiv, och då är kvinnan Stella inte hans hustru längre (däremot har han varit gift med en annan kvinna, och de har ett barn). Tiden är ur led …

Daniel jobbar på bibliotek, och tiden är alltså antingen före eller efter vår tid: en vag postapokalyptisk atmosfär etablerar sig. Eklund låter det rationella möta det irrationella, i korta filosofiska avsnitt, där drömmar är av yttersta vikt: inte minst i form av de bruna kristaller under namnet ”Dröm”, en uppenbar drog som Daniel gjort sig beroende av.

Fast – ändå är denna drog-dröm bara en ersättning för den kärlek som arbetar utifrån exakt samma mekanismer. Jag läser den också som kärleksberättelsen, om kärleken som en underström i det icke-existerande samhälle som Stella och Daniel lever i, där deras vägar korsas under olika förutsättningar. 

Det är inte helt lätt att kategorisera Eklunds bok. En science fiction som löper i nya riktningar. Han leker med våra föreställningar om vad som är fiktion och vad som är essä – så där som Borges gör, och precis som när man läser Borges börjar det snart svindla, vid introduktionen av bifigurer och inskjutna partier med böcker av påhittade författare, som Arboga-författaren Thomas Baltazar Dahl. Hälften av dig reser sig upp ur stolen för att börja söka efter denne, den andra hälften sitter generad kvar, självfallet medveten om att namnet bara är en konstruktion.

Personligheter byter också plats i den här romanen, liksom scener som successivt bjuder in olika genrer, som thrillern och vampyrromanen. Det ter sig allt mer bisarrt med alla dessa parallella världar som cirklar runt, förklaringar som döljer mer än de uppenbarar, och konstateranden som förbryllar: ”Vi lever i en berättelse som är en del av en större berättelse, som är ett sidospår i en annan berättelse. Det är allt som finns. En mängd berättelser i ett oändligt bibliotek.”

Att försöka greppa över så här mycket är vanskligt, men Eklund ska ha all heder för att han vill göra mer än att bara berätta sin historia rakt upp och ned. Jag tjusas av de intrikata spåren, samtidigt som jag stör mig av att marken är så obekant. Med andra ord: det är svårt att gilla något som man inte känner igen.

Fågeln i kejsarens tid är en labyrint, som med sina gåtfulla bryderier lyckas vara så där undanglidande som god skönlitteratur ska vara, samtidigt som dess resonemang är så där hållbara som fackprosa ska vara – ett kanske ändå mer lovande än lyckat möte mellan olika discipliner, men definitivt något som bådar gott.

22 apr. 2013

Vansinnets diagnoser. Om klassiska och möjliga perspektiv inom svensk psykiatri, Malin Hildebrand Karlén


Historiska diagnoser kring vansinnet är ämnet för Malin Hildebrand Karléns nya bok. Den är omsorgsfullt skriven, med ypperliga förutsättningar att fängsla den som intresserar sig för ämnet. 

Det är en suggestiv målning på omslaget till Malin Hildebrand Karléns bok Vansinnets diagnoser: Henry Fuselis 1700-talsmålning ”Mad Kate”. Fuseli hämtade inspiration från William Cowpers dikt ”The Task”. Cowper, som bland annat var Jane Austens favoritförfattare, hade egna erfarenheter av galenskap.

Suggestiv, ja, men den lokaliserar stereotypen om galningen som kvinna, och befäster den bilden. I sin bok menar också Hildebrand Karlén att en kvinna som har ett utagerande antisocialt beteende får diagnosen Borderline personlighetsstörning, medan en man med samma beteende får diagnosen Antisocial personlighetsstörning.

Historien om svenska psykiatriska diagnoser tar sin början i tidigt 1800-tal, utifrån det arbete som förekom vid Vadstena hospital, initierat av läkaren Georg Engström. Under en period var präster inblandade, eftersom psykisk sjukdom fortfarande i viss mån betraktades som guds straff.

Lejonparten av Hildebrand Karléns arbete består i att jämföra Engströms tidiga diagnoser med det moderna systemet, förkortat DSM (Diagnostic and Statistical manual of Mental disorders). Dessa har utkommit i flera olika modeller, och den senaste – ”DSM 5” – utkommer i maj i år.

Men egentligen bygger vår föreställning om vansinne eller galenskap kring två antika skolor: dels det hippokratiska eller somatiska perspektivet – modellen där fyra kroppsvätskor ansågs behöva vara i balans – och dels det platonska eller psykologiska perspektivet. Det kroppsliga perspektivet har fått större erkännande i vår tid.

Diagnoser är ett trubbigt verktyg, något Hildebrand Karlén inte avhåller sig från att att påpeka. Det är svårt att fixera ett omdöme om något så diffust som en människa. Speciellt när diagnoserna handlar om värden som inte alls är eviga, utan är både kulturellt och historiskt betingade.

Med det förbehållet tycker jag att det är gediget skrivet, och resonemanget lyckas fånga mitt intresse, även när det ibland tenderar att bli interna diskussioner som nog har mer att säga den som redan är initierad i ämnet. Katalogiseringarna är till större nytta för expertisen.

Boken förlitar sig starkt på tidigare forskning, och Hildebrand Karlén kan inte riktigt avhålla sig från den knastertorra akademikerprosan. Ibland håller hon Foucault i handen lite för länge, och släpper den enbart för att raskt greppa Karin Johannissons hand.

Å andra sidan, möjligen tack vare hennes dubbla perspektiv som både psykolog och idéhistoriker, så är det tillförlitligt utfört och givande när vi får nyanserade och genomtänkta diskussioner kring diagnoserna. Dessa partier är också mer självständigt genomförda.

Den moderna psykiatrin använder sig mer av den hippokratiska modellen än den platonska. Hildebrand Karlén pläderar för ett starkare inflytande åt det senare, åt psykologin. Med andra ord, att samtalsterapi behöver komplettera medicineringen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/4 2013)

Shanghai performance, Silke Scheuermann



Den tyska författaren Silke Scheuermann har skrivit en thriller om konstvärlden i Shanghai. Den är avigt skriven, men bygger upp stämningen skickligt och har en infernaliskt spännande upplösning.

Den tyska samtidslitteraturen har en helt annan temperatur än den svenska. Det är mycket mer ambitiöst genomfört, mer intelligent. Ändå tillåts jag bara doppa armbågen i detta badkar, eftersom jag läser den översatt till svenska.

Att läsa en författare som Silke Scheuermann får mig ändå att vilja bättra på mina avsomnade studier i tyska. Helt enkelt för att hon skriver så bra: jag vill doppa hela min kropp i hennes raffinerade romaner och noveller (Timmen mellan hund och varg och Rika flickor). Hennes senaste roman Shanghai performance som nu kommer ut i Lena Hammargrens översättning är ytterligare en sådan bok med hög ambitionsnivå.

Det handlar om den unga konstvetaren Luisa som lämnar sin pojkvän i Tyskland och åker till Shanghai för att arbeta som assistent åt den gåtfulla performancekonstnären Margot Winkraft. Helt uppenbart är Margot kalkerad efter verklighetens konstnär Vanessa Beecroft, känd för sina provokativa installationer med nakna kvinnor.

Margot kallar sin stil ”cynisk realism”, och det är tydligt att här är människorna helt utbytbara. Det här är en roman som tar tag i frågan hur långt det är möjligt att gå i konstens namn.

Väldigt långt, alldeles för långt, lyder det korta svaret. Margot är totalt ointresserad av människor – inklusive den egna dottern Winona, som övergavs efter en bilolycka, och som nu förgäves söker bekräftelse hos sin moder. En moder som inte är någon moder, utan fullt besatt av att realisera sitt senaste verk i Shanghai, en performance med nakna kvinnor.

Scheuermann målar fram bilden av både staden Shanghai och av människan Luisa, som är en tillförlitlig ledsagare in mot det inferno som skissas fram. Hon ges ett passande språk, och framställs som en trovärdig ung människa, lika naiv som hon är klok. Att något ska gå snett fattar vi genast, men här vankas rejäla överraskningar på vägen.

Något som jag annars saknar i thrillergenren är tillfredsställande slut: ofta är författarna skickliga på att bygga upp stämningen över flera hundra sidor, men det slutar nästan alltid med explosioner och eldsvådor. Utan att här avslöja för mycket: Silke Scheuermann lyckas bättre med sitt slut än den gängse thrillerförfattaren.

Det här är övertygande skrivet, av någon som tar sitt ämne på allvar. Dessutom finns här som sagt en konsekvent genomförd diskussion om etik, liksom om vem som har rätten att avgöra vad som är skönhet: är det ett yttre attribut som kan förloras eller är det en egenskap som antingen finns eller inte?

Utifrån konventionella principer skriver Scheuermann inte snyggt. Hon skriver avigt, med en stil som inte är följsam eller tillrättalagd. I gengäld har hon åstadkommit en labyrint att helt försvinna i och sedan komma ut ur lite vimmelkantig, men samtidigt med skärpt uppmärksamhet mot de bedrägligheter som konsten och livet förevisar. 

Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/4 2013)

21 apr. 2013

Det är redan över för mig, Håkan

För ett par år sedan blev jag ombedd att skriva en artikel om Håkan Hellström. Då jag bara hade lyssnat sporadiskt på honom gjorde jag ett ambitiöst försök och lyssnade metodiskt igenom alla hans skivor, utan att hitta någonting att säga, så jag avböjde oartigt och bestämt.

Det var bara oförarglig musik, musik av ett slag som sa inget till mig om mitt liv. Därför har jag alltid varit immun mot den hysteriska beundran som vidlåder allt denna ”Håkan” presterar, och tyckt att det är ungefär lika trist att lyssna på som Coldplay, Lars Winnerbäck, Bo Kaspers orkester.
Foto Gavin Watson

När det nu talas om en backlash, efter att Hanna Fahl på DN gav så lågt som endast 3 i betyg för nya skivan, liksom Jens Liljestrands ”göra slut”-artikel i Expressen och Sara Martinssons uppgörelse på svt.debatt med pojken som inte vill bli stur, har jag fortfarande svårt för att förstå argumenten. Att som fan bli upprörd innebär bara att gå i en fälla, att reducera sig själv till en belieber, eller någon som håller på ett fotbollslag och blir förbannad för att någon annan håller på ett annat fotbollslag.

I DN tyckte Fahl att det är patetiskt när ”Håkan” i en låt påstår att han föddes med klumpfot, att där går självömkan för långt – men en rutinerad kritiker borde klara av att göra skillnad på sång och sångare, liksom att känna igen den metafor som biter henne i örat. Poängen med det Hellström gör är att ingjuta självkänsla hos de som söker sig till hans musik för att de upplever sig själva som missförstådda – typ 99 % av alla tonåringar behöver en sådan röst. Därför ska Hellström akta sig för att göra som Liljestrand tycker, att en 39-årig man bör skriva låtar om blöjbyten i stället för om sina pojkår.

Hellre tycker jag då fortsätta vara en ambassadör för de minnen som saknar början och slut (Dylan Thomas ord om barndomen – Thomas som i åtskilliga noveller ägnade sig exakt åt det Hellström gör). Alltså göra det han bevisligen kan, även om det som sagt nog aldrig kommer att betyda något för mig. Nya skivan är förnämligt nog befriad från de skäggiga progginslag som fanns på de senaste två, men fortfarande musikaliskt totalt intetsägande.

Det är nog också ett större strukturellt problem med popmusik på svenska, att den är så anti-intellektuell. När Jan Gradvall häromåret skulle skriva en bok om Kent fick han efter ett tag ge upp: förmodligen fanns inget att säga. Och vem vill läsa en bok om Kent? Frivilligt läsa en bok om Orup? En bok om Magnus Uggla? En bok om Håkan Hellström?

Den enda svenska artist som i något sammanhang någonsin har yttrat något intressant är Olle Ljungström, och det är förstås ett stort underkännande av Sverige som land att det är först nu som han får ett uns av uppskattning och popularitet. Det är tretton år sedan han senast gjorde en formidabel skiva – samma år som Hellström debuterade. Men medan Ljungström knappt kan öppna käften utan att säga något intressant har jag förgäves sökt efter något som Hellström har sagt, som har varit intelligent, tankeväckande, kontroversiellt, eller ens värt att lägga på minnet.

När Hellström på nya skivan namndroppar Morrissey och Kerouac är det ju också som att be om att hamna på samma offeraltare som Marcus Birro, bland de kränkta vita männen i sina martyrdräkter som gnäller om att den som pratar om känslor mobbas av ”etablissemanget”. Om ”Håkan” i stället lärt sig något hade han för länge sen fattat att det är snyggare att stjäla med lite mer finess, från mer fantasifulla källor, typ Rut Hillarp eller Hjalmar Bergman – alltså, hellre Clownen Jac än Jack Kerouac.

20 apr. 2013

Ljus, Inger Christensen

”Hon spred sina vackra / ord likt Klingor – / Hur glittrande de sken – / Och Vart och Ett en Nerv / la bar / Eller dribblade med ett Ben –”

Det här är förstås Emily Dickinson (i Ann Jäderlunds översättning). Det kan inte vara någon annan; ingen annan har en så oförställd röst. Nu har jag läst Inger Christensens debut som poet, Ljus, översatt av Marie Silkeberg, och som vanligt blir jag helt omtumlad. Kan något vara så här bra – får något vara så här bra? Ja, det är uppenbart. Och ändå –

Med Ljus utger Modernista sin fjärde bok av denna danska poet. Det är fullt möjligt att hon är världens bästa poet, åtminstone om vi nöjer oss med 1900-talet. Och det är fullt möjligt att Modernista är världens bästa förlag. Och det är fullt möjligt att Ljus är om inte världens bästa diktsamling så åtminstone världens bästa titel. Ljus som i solsång, som i hopp och liv och ljusnande tid.

Du kan läsa Ljus parallellt med de övriga tre Christensen-böckerna på förlaget, samtliga översatta med glans av Silkeberg, parallellt med essäerna i Hemlighetstillståndet som Ariel förlag gav ut 2011. Där skriver hon bland annat: ”När jag skriver dikter, låtsas jag ibland att det inte är jag, utan själva språket som skriver.” När jag läser Inger Christensens dikter låtsas jag ibland att det inte är jag, utan själva språket som läser. Det är dikt skrivet i fullständig koncentration och i fullständig kommunikation med läsaren.

När Christensen debuterade som poet 1962 med Lys (ja, vad låter inte vackrare på danska?) var hon 27 år gammal: lätt att glömma, då den gängse bilden av henne är den regala tant hon framträdde som på senare dar. Hur kan det då sägas att det här är så fruktansvärt bra? Är inte det en efterhandskonstruktion, med facit i hand?

Kanske – men lika lätt som det är att avfärda den typen av postuma erkännanden, lika lätt är det att ge exempel ur boken på att det är skrivet av en färdig poet, att det i själva verket finns en röst här som aldrig sviker, som alltid kännetecknas av de organiska sambanden – både mellan dikterna i den här boken och mellan senare skrivna dikter, att allting hör ihop hos den som skriver riktigt nödvändig poesi.

Låt mig bara förtydliga: jag väljer inte ordet ”organisk” ur tomma intet, utan det är ju en följd av att jag har läst Christensen sedan Sven Christer Swahn översatte Fjärilsdalen (Sommerfugledalen – hör själv!), att jag har följt den här utvecklingen. Sedan ser jag att det står så här på den här bokens baksida: ”Såsom de riktigt stora oftast gör, så växer Inger Christensens författarskap organiskt fram från och med debuten” [min kursiv]. Som en kommentar till Lyra Ekström Lindbäcks anklagelse i DN nyligen att kritiker enbart plagierar baksidestexten när de skriver.

Samtidigt är det så att tiden bara försvinner när jag läser Ljus: att det är helt omöjligt att läsa och hamna i året 1962, utan det är dikter som kliver rätt in i min samtid, och de gör det utan krusiduller och utan att försynt knacka på några dörrar. Här saknas all förankring i tid och rum – det är skrivet för evigheten.

För att återkomma till frågan, hur känner man igen något som är bra? Med Emil i Lönnebergas ord, när han för Ida utredde vad som var ett hyss: ”Det vet man inte förrän efteråt!” Sannerligen är det så att du får överge alla tidigare uppfattningar när du läser Inger Christensen, att du i stället får uppleva hur hon verkligen lever upp till sitt ord att det inte är hon som skriver, utan ”själva språket”. Då ska du också ignorera eller försöka ignorera alla lovord som förlaget klistrar på innerfliken (även för de minst sagt okonventionella och besvärliga romanerna). Att vara behängd med positiva kritikeromdömen är inte alltid till författarens gagn.

Då ska du i stället gå på språkupptäckt tillsammans med den här poeten. Vara nära hennes poesiverkstad, följa metoden och åse hur dikten växer fram. Som den här korta, ”Vattenytan”:

Vattenytan
skär sig själv
med is

Vinterbåten
skräms upp
på land

Under huden
värjer
ett hjärta sig

I dikterna handlar det påfallande ofta om hjärtan, om hud, om kropp, om hur maskinen blir kroppen: då ska du också se hur viktig de här dikterna har varit för den likaledes kroppsliga Pia Tafdrup, som debuterade knappt två årtionden senare, och skulle ge ut boken Springflod 1985 (begreppet är hämtat från en av dikterna i den här boken).

De här dikterna är korta, men de växer i omfång, och i en idealisk värld skulle de inte nöja sig med att finna sin plats mellan bokpärmen. Nej, de skulle ge sig därifrån, citeras på twitter och i den politiska debatten och klottras på … tja, ställen där det är lagligt att klottra, kort sagt. Det är dikter som expanderar, som vädjar mot förtvivlans destruktiva krafter.

Det är också skrivet i en dansrytm, där det moderna samsas med det traditionella (det här är inte svårläst för fem öre). Men gränsöverskridande: som all bra poesi är den trogen transcendensen – paradoxalt nog, då allt handlar om att gå utanför, om att öka och komplettera och om att gå utanför, om att lämna.

Vad jag menar med att inleda med Emily Dickinson är egentligen helt glasklart. Dessa dikter av Inger Christensen, dessa 41 korta dikter, är lika förtätade och explosiva som Dickinsons. Här handlar det inte heller om något ofarligt gullande: ”Dikt är mördat hopp”, låter Christensen meddela, och de kategoriska och rättframma utsagorna är helt klart något som förbinder henne med det allra bästa som har uttryckts.

Eros skakar mig, Sapfo & Alkaios

Det var en stor nyhet när vi sommaren 2005 fick vetskap genom en artikel i Times Literary Supplement om det papyrusfynd som innehöll antingen en fortsättning på den Sapfodikt som numrerats 58 eller en helt ny dikt – mest troligen det förstnämnda, då den brukar benämnas 58 B.

Så också i boken Eros skakar mig (ellerströms), med metriska tolkningar av Sapfo och den samtida kollegan Alkaios, utförda av de lärda herrarna Lars-Håkan Svensson och Jesper Svenbro. Av Sapfo finns ju sedan tidigare den utmärkta volymen Dikter och fragment från 1999, med tolkningar av Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou. Svensson och Svenbro pläderar dock friskt för behovet av ytterligare versioner – bland annat dubbleras en del av Sapfos fragment, och som stort fan av dessa brottstycken kan jag inte annat än kapitulera, inför en girighet efter bara mer.

Man kan jämföra Svenbros version av 130, som fått ge boken sin titel: ”Eros skakar mig motståndslöst än en gång – / ljuvligt stingande, obetvingliga djur!” Så här i versionen från 1999: ”Eros som löser lemmar skakar mig än en gång, / bittert ljuvliga oregerliga djur”. Båda lika, båda annorlunda, båda bra!

I sitt förord återger Svenbro en anekdot där en amerikansk student en gång kallade Sapfo för en ”swinging Mick Jagger”, något han nu obetingat verifierar, medan Svensson lånar Gregory Nagys liknelse av Sapfos tilltal med det som Roy Orbison använder i ”Pretty Woman”. Inte alls några blasfemiska tankar, då Sapfo skrev sina dikter för att framföras med den lyra (Svensson) eller sköldpaddskal (Svenbro) som traditionen inbjöd till.

Tolkningarna är tillkomna ur ett långt perspektiv – för Svenbro började det 1962, och hans tolkning av den mest kända, nummer 31, är från ett 80-talsnummer av Lyrikvännen (åtföljd av en helt briljant essä), och förblir kanske den definitiva versionen, rentav bättre än Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs omtalade försök. Den som är nyfiken kan jämföra tio olika versioner i Studentlitteraturs antologi Texter från Sapfo till Strindberg. Den boken saknar ändå Bernhard Risbergs (försumbara) version från 1930-talet.

De metriska tolkningarna i den här boken är bekanta – sapfisk respektive alkaisk strof – tack vare Tranströmers exempel på bådadera.

Men Alkaios då? Riskerar han inte att försvinna i skuggan av den mer extravaganta Sapfo? Förvisso – men det som slår en när de ställs så här intill varandra är den starka likheten i tilltalet, som växlar mellan det förtroliga och det auktoritära. Det finns sannerligen något obevekligt över raderna, där det känns lönlöst med invändningar.

Där blir Alkaios också mer uttalat politisk, mer satirisk och öppet fientlig, medan det är troligt att Sapfos politiska kritik är mer inbäddad. Å andra sidan blir det mer av spekulationer, då somligt i dikterna är utgnuggat av tiden. Den här boken väljer att återge lakunerna inom klamrar, vilket förstärker det sorgliga intrycket i vad som gått förlorat, samtidigt som det fungerar stimulerande för fantasin, den alltid medskapande fantasins närvaro i läsningen.

Alkaios kombinerar visdom med vass subversiv samhällskritik. I en dikt som handlar om Sisyfos, och utmynnar i en ganska besk summering av livet: ”När om inte i ungdomen måste vi lära oss / tåla allting som gudarna vill att vi skall uthärda?” I hans dikter finns också exempel på något som man med lite god vilja skulle kunna kalla allegori.

Nog är det här ändå en utsökt vacker liten bok som samlar något av det bästa som har skrivits – någonsin! – och då får kanske Alkaios finna sig i att vara tvåa på bollen: det blir ändå en ynnest för honom att vistas i närheten av det storartade hos Sapfo.

Det må så vara att nummer 31 är hennes mest kända dikt (förmodligen inte fullständig), den som inleds ”Plötsligt framstår han som en gudars like” i Svenbros tolkning, men jag tycker nog att nummer 16 innehåller den enskilt starkaste formuleringen:
”Några anser kavalleri och fotfolk
skönare än allt på den svarta jorden,
andra örlogsfartyg, men jag för min del
           det som man älskar.”

If not, winter: Fragments of Sappho, [övers] Anne Carson

Här står översättarens namn som medförfattare: Sapfo/Sappho (attisk grekiska Σαπφώ, lesbiska Ψάπφω) och Anne Carson i ljuvt samarbete. Märkligt nog är Carson – en synnerligen besynnerlig poet med en egensinnig röst – en transparent översättare. Åtminstone vid en jämförelse med olika svenska översättningar av Sapfo (och en del andra engelska översättningar av Sappho) går det att följa den ursprungliga poetens starka röst. Alltså utan att översättarens idiom tar över: det är som om ursprunget är intakt.

Så gott det går: If not, winter samlar alla tillgängliga fragment av poeten Sapfo, som vi för enkelhetens skull kan försvenska namnet till. 192 numrerade stycken, där endast ett av dem verkar vara en komplett dikt. Resten är fragment i varierande grad av (o)tillräckliga rader. På riktigt söndersprängda dikter, ruinerade av – ack! – tiden.

Och ändå inte, eftersom de lever kvar, med hennes egna stolta deklamation: ”someone will remember us / I say / even in another time”. Detta fragment av ett fragment pekar ut den fortfarande starka position Sapfo har, inte minst förstärkt av den nya utgåvan från ellerströms, där Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlar sina tolkningar.

Givetvis är det en löjlig syssla att jämföra – en pueril syssla, med Thatchers vokabulär – men om man reducerar den västerländska poesin till en handfull namn – Dickinson, Rilke, Shakespeare, Dante – skulle det finnas plats för Sapfo, inte minst bland de poeter du helst av allt vill träffa, för att släppa in ytterligare en löjlig (önske)tanke. (Bland svenska poeter skulle jag klart nöja mig att få en kvart med Stagnelius.) Varför träffa just Sapfo? Jo, för att de här raderna väcker sådan undran, så många gåtor, men också för att du förnimmer en sällsam kraft, som är byggd av exakt lika mycket styrka som svaghet.

En helt modern röst, suveränt förmedlad av Anne Carsons försiktiga men samtidigt säkra språk. Efter en kort introduktion skickas vi rätt in i dikterna (dikten)/fragmenten. På engelska blir det också tydligare hur sångbar poesin ursprungligen var: många uttryck låter exakt som ur moderna sångtexter. Om introduktionen är kort är kommentarsdelen mer omfattande, där Carson bland annat refererar till Svenbros forskning.

Lakunerna som skrivs ut med hjälp av tomrum och klamrar indikerar en stimulerad fantasi. Det är förstås något lockande med fragmentet i sig, tydligt demonstrerat främst under romantiken, bland annat av Almqvist och Jena-romantikerna. Att leka med bristen.

Även om Sapfo skrev bröllopsdikter finns det anledning att fundera på om hon inte ibland gick för långt, översrkred decorum. Så i den berömda nummer 31: ”He seems to me equal to gods that man / whoever he is who opposite you”. Ett sådant lysande avfärdande: ”whoever he is”!

Carsons titel är från nummer 22, en inkomplett dikt på nitton existerande rader, varav fyra helt blanka, med en vacker (inkomplett) avslutning: ”because I prayed / this word: / I want”. Kanske en sådan ”dikt” inte kan förbättras, ens om på något mirakulöst sätt arkeologerna grävde fram de papyrusrullar som en gång har existerat – Sapfos samlade dikter skulle fylla tio böcker.

På ett sätt kan det kännas vettlöst att läsa sådant, och tycka att det är bra:
]
]we live
]
the opposite
]
daring
]
]
]
Detta är alltså nummer 24C. Samtidigt är ju det lilla som återstår här en filosofisk maxim, en levnadslära. Att orden blir betydelsebärande på riktigt.

Som Stig Larsson skrev när han recenserade Tomas Tranströmers diktsamling Sorgegondolen: ”motsatsen till pladder”. Här ännu mer en kontrast till nutidens upptagenhet vid pladder och snack. Att leva det motsatta.

Samtidigt alltså så modernt. En röst som låter helt samtida – vilket ibland tas som kännetecknet för en klassiker (en problematisk definition). Det är i vilket fall Sapfos intima röst som gör det här bra – en generös röst, ett tilltal som inte utesluter. När hon med sin sångtext sjunger ”I would not think to toch the sky with two arms” svarar Nick Cave på sin nya skiva: ”And if you feel you got everything you came for / If you got everything & you don't want no more / You've gotta just keep on pushing / Keep on pushing / Push the sky away”.

Dualismen som Sapfo så starkt lokaliserar i det mänskliga psyket är något annat som får hennes röst att bli så modern. Hon visar också att poesin är den gränslösa disciplinen, varför Joseph Brodsky inte var så snett ute när han hävdade att Auden var 1900-talets störste filosof snarare än ditots störste poet.

Att gå in och ut ur olika roller, för den som samlar belägg för Sapfos förankring i modern tid. Hon leker med olika roller, där hybris är en, ödmjukheten en annan. För att inte tala om vansinnet, som alltid ligger nära när hon skriver (om) passionen. Åtråns ömma förbindelse med sansen.

Att läsa Sapfo innebär också en känsla av att vara utvald, att du upplever hur dessa rader är ägnade just dig, och jag vet bara en annan poet som åstadkommer något liknande – Emily Dickinson. Men hon, Sapfo, förmedlar också känslan av att själv vara den utvalde, där styrka och svaghet blir lika dominerande poler i hennes poesi.

Hon gestaltar förälskelsens röst, och den är extatisk och hänryckt. Visst finns den också i vår tid, men som sagt oftare i sångtext. I Marina Tsvetajevas dikter finns den typ av hyperbol Sapfo laborerar med, men också i sådana saker som Princes ”Nothing Compares 2 U”, Kajsa Grytts ”Dunkar varmt”, Morrisseys ”You Have Killed Me”, Kendrick Lamars ”Sing About Me, I'm Dying of Thirst”.

Något som visas med den här översättningsvolymen är hur tät och emfatisk dikt kan bli – kanske det inte är en helt förkastlig idé att tillämpa den här typen av metod på annan poesi, som ibland skulle må bra av att bli mer förtätad och exakt. Varför inte låta slumpen riva loss bitar ur samtidens tjocka diktböcker och se hur mycket bättre de skulle bli?

Klart är att här finns veritabla band av positiva, lindrande ord, meningar av mening. Dikt som typ besegrar allt annat som skrivits.