att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 juni 2013

I stället

 I stället för deckare: jag rafsade ihop några böcker som jag gärna skulle läsa, om bara tiden medgav det. Men jag är bunden vid Augustprisnominerade böcker, ett Sisyfos-arbete. Dock får jag ju inte yppa något om detta, vilket kan vara en aning frustrerande. I och för sig tycker jag det är kluvet att rekommendera böcker till andra, speciellt när ”andra” bara vill höra namnet Khaled Hosseini, och rynkar på näsan om jag säger ett namn som Clarice Lispector eller Gabriella Håkansson.

Dessa sju titlar är dessutom högst godtyckligt valda, och kunde lika gärna ha blivit sju andra. Jag ska tillbringa ett par dygn på tåg inom kort, så kanske jag ges tid att ägna mig åt något åt det här hållet då.

Eftersom jag är som folk i allmänhet, och gärna läser om böcker, så här på sommaren, i avsaknad av hängmatta. Senast jag låg i en sådan – åh, det kan kvitta, förresten!

29 juni 2013

Vem kallar du en snobb? Moi?


Är jag en snobb?” Så frågade sig författaren Virginia Woolf i en essä från 1930-talet, och det är lätt att konstatera att svaret finns i frågan, att den som ställer den redan är dömd på förhand att besvara den jakande.

Åtminstone skulle hon ha tvingats överge alla betänkligheter om hon vaknat upp till det svenska kulturella klimatet i början av 2000-talet, där du inte ens själv hinner reflektera över om din omgivning uppfattar dig som en snobb. Här räcker det med att nämna ordet ”diktsamling” för att ett sus av ogillande ska höras.

Är jag en snobb? Jag ställer mig frågan med ängslig blick över axeln, där åsiktspoliserna brukar husera, med sina nickande skallar. Snobb, lyder deras enhälliga dom.

Varför är jag en snobb? Bland annat för att jag vägrar följa det diktat som stipulerar att du på sommaren ska läsa obligatoriska deckare i ”hängmattan”, för att du ska unna dig något lättsamt när du är ledig. Men jag har inte ens en hängmatta, och bara tanken på att klättra upp i en sådan anordning gör mig stressad. Hinner jag in innan det börjar regna, till exempel?

Det har så klart att göra med att vårt samhälle har gjort sig oberoende av bildning, och att det har skapat en beröringsskräck inför allt som uppfattas som komplicerat. Men den som frivilligt läser en författare som inte lyckas slå sig in på Bokus topplista vill inte per automatik stoltsera eller briljera, utan det kan ha att göra med olika behov. Alla läser inte för att veta ”hur det går”.

Att jag inte läste Stieg Larssons deckare när de var populära för fem-sex år sedan, det gör mig till permanent snobb i de flestas ögon. Alla dessa oförstående blickar: hur kan du vägra dig själv glädjen att läsa hans böcker? Att det kan ha att göra med att människor är olika föresvävar inte den som frågar. Eller att den typ av marknadsanpassad litteratur som blir populär sällan bjuder på de utmaningar som jag vill ha, kanske speciellt på sommaren när jag är utvilad och har tid att anstränga mig.

Det mest kvävande som finns är den typ av konsensus som bestämmer hur du ska tänka. Det kan bara leda till ett samhälle som förlamar och förminskar individen. Låt mig ta risken att jag har fel i mina farhågor att hans böcker är schablonmässigt skrivna, att de är fulla av klichéer och endimensionella karaktärer. Eller låt mig bara tycka illa om underhållningsvåld.

Ofta har människor förutfattade meningar om det mesta – precis som jag nyligen demonstrerade ett par stycken, när jag summariskt refererade innehållet i Millennium-trilogin. En vanlig uppfattning är att viss litteratur är lite svårare än annan, lite finare. Det är en märkligt snål indelning. När jag blir ombedd om boktips vet jag exakt vilken min mina svar kommer att generera. Å andra sidan, varför fråga, när det enda svar du vill höra lyder Khaled Hosseini?
Ser det här ut som en snobb?

Virginia Woolfs lösning var att byta ut konfrontationen mot samarbete. I en annan essä, ”Middlebrow”, visar hon effektfullt hur vi alla är beroende av varandra, och att vi ska främja skillnaderna, för att kunna leva tillsammans. För vi är alla speciella, och det är något att vårda och värdesätta.

Det lär vara så att Moby Dick är den roman de flesta ljuger om att ha läst; det är den bok som ger högst kulturellt kapital. Men det blir snart ändring på det, om det inte redan har skett. Som bekant är våra politiker snabba med att påpeka att de hellre läser Läckberg än Lotass. Bli inte förvånad om jag lägger mig i nästa gång Mari Jungstedts senaste diskuteras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2013)

Morantologi, Caitlin Moran

Om du söker efter en bok som får dig att ömsom skratta och ömsom gråta, då är Caitlin Morans nya bok något för dig. Hon skriver utmanande och fräckt, med glimten i båda ögonen, men ibland också på blodigt allvar.

Förra årets Konsten att vara kvinna introducerade den bitska brittiska krönikören Caitlin Moran för svenska läsare. Nu följer Morantologi, som samlar krönikor utifrån några av hennes favoritintressen, däribland brittiska tv-serier, rockmusik, feminism.

Först måste sägas att det här är en fruktansvärt rolig bok: rolig på det där vågade, nästan förbjudna sättet. Det har att göra med att Moran ofta skriver drastiskt, vågar yttra saker som en svensk krönikör inte skulle komma undan med. Som när hon försvarar förälderns rätt att dricka alkohol inför sina barn: ”Och om ungarna inte gillar det? Men mina älsklingar, ni pratar ju lika mycket blaj och trillar nerför trappan med lika stor dramatik varenda dag. Ni har inget att komma med här.”

Men det är inte bara skrattet som utmärker den här boken. Flera gånger tar hon upp sin fattiga uppväxt i Wolverhampton, en håla utanför Birmingham, med sju syskon och föräldrar som stundtals lever på bidrag. Och hon skriver om nedlagda bibliotek, ett dödfött barn, och Amy Winehouses död, och får läsarens tårar att flöda.

Hon skriver i en motståndets tradition, med konfrontationen som utgångspunkt, och lika lätt som det alltså är att skratta åt dråpliga situationer – främst när hon ska intervjua premiärministern Gordon Brown, och överger planen att åka kollektivtrafik och genomsvettig sätter sig i en taxi hos en chaufför som säger att han inte hittar till 10 Downing Street. Det som blir det kvardröjande intrycket är ändå de gånger hon på något sätt glömmer bort att hon är den kända Caitlin Moran, hon som festar med Lady Gaga och får Keith Richards att berätta pikanta saker om Mick Jagger.

Om hennes svenska kolleger mest är intresserade av att lansera ett stort jag är Moran mer inriktad på substans. Hon har en osviklig radar inställd på orättvisor, och kan skriva polemiskt på avväpnande sätt. Hon är kaxig, ja, men attityden bottnar i en genuin kontakt med hennes ursprung.

Som allra bäst är hon när hon skriver utan att tänka på konsekvenserna, och förklarar krig mot slentriantänkandet, på ständigt nyfiken upptäcktsfärd. Här finns fina iakttagelser inte enbart av tv-serier som BBC:s nya version av Sherlock Holmes, utan också en konsekvent politisk hållning, som levererar fina insikter i det brittiska samhället.

I första hand är hon humorist. Det innebär en viss licens att yttra en och annan lögn. En god historia ska man inte sabba med alltför högt ställda krav på trovärdighet. Det skulle förvåna mig om inte en del av hennes historier är resultatet av en ganska vidlyftig fantasi. Och varför inte?

De här krönikorna är nästan uteslutande fyllda av vitalitet och energi. Det korta formatet verkar också passa henne bättre än det längre, som fick Konsten att vara kvinna att ibland bli en smula dogmatisk. Det här är en bok att förbehållslöst falla pladask inför.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/6 2013)

28 juni 2013

(P)review

Tidskriften CLP (Const Literary (P)review) hann knappt avisera sin ankomst förrän Bonniers lanserade sin nystartade svenska version av Granta, den tidskrift som fungerade som starkast inspirationskälla för CLP. Nu kan tyckas att Sverige borde vara stort nog för två likartade tidskrifter – åtminstone så länge båda fortsätter att ge ut högkvalitativa nummer. CLP ger ut ett dubbelnummer #1-2 2013.

Det första som slår mig med CLP är avsaknaden av reklam. Att möta blanka blad i stället för obsceniteter. Ja, och det medvetna greppet att arbeta med konstnärer: här Alfred Bomans omslag och Karl Larssons inlaga.

För att en gång för alla släppa alla jämförelser med Granta: den tidskriften är ju ett internationellt samarbete, med texter som publiceras över hela världen, i utgåvor på tio olika språk. Finurligt nog översätter CLP sina bidrag. Det gör läsningen lite besvärlig, när man oftast väljer att låta varje enskild sida dela på utrymmet.

Uppsåtet med CLP är att publicera texter som rör sig en aning vid sidan av de namnkunniga, det som annars ges mest utrymme. Dock återfinns här ett utdrag från Sara Danius bok om fransk 1800-talsrealism, liksom ett par ytterligare publicerade författare. Men det är just här spänningen infinner sig: mellan det etablerade och det icke-erkända. I sprickorna där det oförväntade kikar in utan att skrapa med foten och be om ursäkt. Det som utmärker texterna är kaxigheten, ett självförtroende och en vitalitet som måste benämnas som lovande.

Och främst just utrymmet, som tillåter rätt omfattande experiment. Det är något eftersatt, texter som tillåter sig själva den typen av generositet. Till det här numret finns en hel akt ur Marianne Goldmans pjäs ”Ett trevligt judiskt par”, men också några bidrag som arbetar med iscensättning, som Linnéa Erikssons vilda bearbetning av Kathy Acker, ett svindlande svindleri, och Niklas Åkessons monolog kring ”Sokrates död”. Till de namnkunnig hör väl Sara Vilius, vars ”Madonna” också kommer att bli podcast-pjäs.

Nu hör det till riskerna att CLP själv kan röra sig från periferin till centrum, så som skedde med premiärnumrets uppmärksammade text om bråket på Biskops-Arnö. Med andra ord, att den kan bli så bra att den inte längre huserar enbart på obskyra ställen, utan kan hittas åtminstone överallt där – hm, Granta, säljs …

26 juni 2013

Erik Johans minnen, Michael Economou

Ofta sprids uppfattningen att klassikerna enbart lever på sitt rykte och namn, att om vi som läser inte kände till namnet skulle vi inte reagera nämnvärt på det. ”Det där gillar du bara för att du vet vem som skrivit det”, ungefär. Då räcker det med att plocka fram något av Erik Johan Stagnelius – för det är ett av den svenska poesins mest pålitliga lackmustest. Någon av hans starka dikter räcker för att framkalla just den där ofrivilliga reaktionen.

I själva verket handlar det just om den starka rösten: bra författare har en sådan, och att läsa Stagnelius är att bli påmind om det där sällsamma som händer när du läser något starkt berörande.

Uppenbarligen är det något som håller på att hända med den svenska receptionen av Stagnelius, att tiden kanske är mogen att äntligen börja uppfatta honom som en helt central gestalt i vår litteraturhistoria. I år utkom Anders Olssons essä Stagnelius suck, en bok som kan läsas parallellt med den box i fem volymer av Samlade skrifter som gavs ut för två år sedan, året efter antologin Femton röster om Stagnelius. Jan Olov Ullén och Göran Hägg har båda skrivit en Stagnelius-biografi – och nu uppehåller jag mig enbart till de senaste åren.

Och så utkommer nu på Black Island Books Michael Economous Erik Johans minnen, som mycket riktigt är en roman om Stagnelius. I förstone liknar den Carina Burmans roman om Kellgren, Min salig bror Jean Hendrich. Stagnelius levnadsöde är bekant, och att det inte har skrivits en roman tidigare är förvånande: vi har ju läst romaner om Södergran, Dagerman, Bellman, Söderberg, Tegnér, och i år figurerar Hjalmar Bergman i Sara Gordans roman om Martin Andersson, och så har vi Jessica Kolterjahns roman om Boye i Berlin

Det är en vackert formgiven bok, och Economou hanterar ämnet varsamt. Då vi inte vet särdeles mycket om Stagnelius, utöver yttre omständigheter, tvingas han spekulera. Något som sker försiktigt, med visst undantag för en dårhusvistelse och en samvaro med någon som går under namnet ”författaren”, och visar sig vara Carl Jonas Love Almqvist. Visserligen delade de arbetsplats, men att de någonsin skulle ha träffats är i så fall något som inte lämnat några spår.

Den allvetande berättaren ges ett distanserat och något avmätt tonfall. Det ska visa sig vara en klok idé, då det lyckas dämpa något av det hysteriska i Stagnelius tankevärld. I stora drag återberättas historien med återblickar i vartannat kapitel, där uppväxten innehåller de inslag som vi förknippar med författarens texter: det är religionen, erotiken, vansinnet, spökerierna, filosofin. Dödstanken kommer senare, blir en fixering av patologiskt slag som kulminerar i en otäck scen när han lockar med sig en prostituerad till en likkammare.

Där blir kanske Economous fantasi väl vidlyftig, även om det finns underlag i några av dikterna. Å andra sidan var döden mer påtagligt närvarande i människans liv i början av 1800-talet än nu, och en ung människa hade på grund av den korta livstiden hunnit komma i kontakt med döden redan.

Det är också lätt att göra efterhandskonstruktioner. Eftersom han skrev om si, så måste han ha tänkt på si … I viss mån liknar därför Economous roman det pliktskyldiga arbetet att fylla i en illustration efter siffror. Då får man finna sig i att bilden inte stämmer heller, eftersom de etablerade Stagnelius-porträtten dessutom är av ifrågasatt äkthet. Han såg antingen väldigt ful ut … eller inte.

Ändå är skildringen ibland suggestiv, som när vi följer hur den unge pojken Erik lär sig läsa, symboliskt eller bara anekdotiskt nog genom att gå mot kyrkogården: ”Pojken börjar gå dit om eftermiddagarna då ljuset faller snett in mot orden på gravstenarna. Han tar på bokstäverna och försöker göra dem mjuka som människohänder. Han är övertygad om att de alltid ska vara viktiga i hans liv.
   Gravstenarna är döda människor som kan återuppstå om man drar fingrarna i bokstäverna, andas och ser upp mot himlen – då vaknar människorna och blir levande.”

Romanen är skriven med viss distans, som jag ser det en nödvändighet. Där fångar Economou skickligt in de tvära kasten i Stagnelius personlighet. Jag är inte lika imponerad av den korthuggna bulletinstil som oftast präglar språket, eller av formuleringar som dessa: ”Inget av detta ska han kanske aldrig återse.”

Annat som kan sägas, är att Stagnelius får ligga mer än min gymnasielärare berättade, att han ibland citerar Shelley i sina tankar (vilket är omöjligt, då Shelley var en obskyr författare vid sin tid, åtminstone ur svensk horisont, som dessutom var fientligt inställd till allt engelskt med undantag för Shakespeare), och att det ändå är en bok som lyckas förmedla något av den kraft som finns i personen Stagnelius, även om han förblir lika gåtfull efteråt. 

Stagnelius var så tydligt i samklang med sin tid – och ändå så fjärran den. Kanske det är vad som kännetecknar geniet allra mest, att både vara en representant för sin tidsanda och en partisan mot den, i en skrivandets opposition. Geniet rör sig kvickt och lätt över olika områden, äger förmågan att flyga lågt och sjunka högt, enligt Nietzsche, som tyvärr inte hade möjlighet att läsa Stagnelius.

22 juni 2013

The Sunset Limited, Cormac McCarthy

Vad är The Sunset Limited? Uppenbarligen inte en pjäs, eftersom författaren Cormac McCarthy vill kategorisera den som ”A novel in dramatic form”, som den lite högtravande underrubriken lyder. Men den hade sin premiär som pjäs, spelad av The Steppenwolf Theatre i Chicago, 2006, samma år som författarens senaste roman The Road utgavs, under en högproduktiv period, som väntar på sin fortsättning. Möjligen lär den utlovade The Passenger komma inom kort. Det var ändå bara drygt fyra år sedan den utannonserades. Tidigare i höst släpps i vilket fall filmmanuset The Counselor.

Vad är The Sunset Limited? Det är namnet på tågresan från New Orleans till Los Angeles. Där hejdas White från att kasta sig framför tåget av Black, som tar med sig självmordskandidaten till sin lägenhet, där ett samtal om liv och död utspelas. Med dramatikens formspråk, så nog är det en pjäs.

Jag har länge bävat för just den här boken, efter att tjänstvilligt ha betat av McCarthys samlade produktion. Men en tågresa mellan Stockholm och Nässjö gav mig möjligheten att läsa den, och kan nog säga att den är lite orättvist bortglömd. Självfallet tror jag att McCarthy skulle ha skrivit sin bok annorlunda om han verkligen ville kalla den för roman.

Som pjäs betraktat har den givna likheter med Becketts I väntan på Godot. Det är kanske att gå för långt att kalla Vägen för uppsluppen, men det finns något av frihet över hur McCarthy skriver sina 00-talsböcker. Även här är det två karaktärer, och även här käbblas det en hel del, och även här ges humorn en dyster fond.

Som för att understryka ironin i namnen är White den mörksinnade, medan Black är ljust positiv. Det är Whites födelsedag, men han har inte bara en dålig dag, han har ett dåligt liv. Han är lärare, less på sitt jobb och sina kolleger och less på livet, medan Black är före detta fånge som tror på Gud. Förgäves försöker han få White att dela tron.

Smidigt skriver McCarthy in en diskussion kring Whites nostalgi över hur bildning har ersatts av karriärsstrategi, och hur förankringen saknas när alla värden raserats. Replikerna glider över hal is, får inte fäste – och detta sker medvetet, i bevis på hur språket inte klarar av att förena dessa två motstridigheter. McCarthy är inte försoningens författare.

Det som är typiskt för honom är hur han arbetar med myten, med historien och sanningshalten. Här låter han Black berätta historier för White, historier som kan vara sanna – eller inte sanna. Här jämförs också Bibeln med Krig och fred, Tolstojs roman. Vilken av dem är sann? De är båda sanna, på olika vis. Det som ställs upp är två olika förhållningssätt: tron ställs mot kulturen, och båda har med verkligheten att göra, båda förhåller sig till sanningen.

Cormac McCarthy syr med osynlig tråd. Det går inte att säga att det märks när han gör sin pjäs/dramatiserade roman ideologisk, utan som läsare blir du bortkollrad av dialogen, av de två karaktärernas starka röster som framträder.

Alldeles för mycket har sagts om McCarthys pessimism, och alldeles för lite om hans humor. Så här kan ett replikskifte låta, lakoniskt nedtonat:
Black       I guess you dont want to be happy.
White      Happy?
Black       Yeah. What's wrong with happy?
White      God help us.
Black       What. We done open a can of worms here? What you got against bein happy?
White      It's contrary to human condition.
Black       Well. It's contrary to your condition. I got to agree with that.

I deras möte blir religionen ett tortyrredskap, en läckande kran mot Whites panna (lägg märke till att det är han, ateisten, som i skiftet ovan vänder sig till Gud, ungefär som när regissören Luis Buñuel uttalade: ”Tack gode Gud för att jag är ateist”).

Det kritiska ligger i att McCarthy pekar ut religionen som ensidig, att det bara finns ett enda sätt att göra rätt på, och så många att göra fel på. En sådan värld vill White inte veta av. Men även om han är en nidbild finns det något tragiskt över hans ansatser, att han blir offer för känslor större än de han kan uthärda. Han befinner sig inte heller på sin hemmaplan här, och kan bara förlora.

Förlora bättre, som Beckett skulle ha sagt: därför blir det viktigt att göra sorti på rätt sätt. Han gjorde ett försök på stationen, men hejdades – så som en medmänniska kan agera ängel, rädda en annan. Men den som inte vill bli räddad? White betackar sig, vägrar acceptera Blacks existens.

Då går pjäsen ned i sitt mytiska område, blir något av ett Norénskt Hades-drama, där The Sunset Limited får symbolisk karaktär. Bilden av resan – något utslitet vid det här laget, kan tyckas. Därför är det förnämligt att McCarthy ändå fattar att hans verk behöver ett stänk ironi: ta bara namnen, med karaktärer som så uppenbart och smått parodiskt bekänt sig till en svartvit världsbild.

Det allvarliga blir då hur McCarthy visar att kulturen är dödsbringande, är en destruktiv kraft i vår tillvaro. Black säger, och ekar en rad från Auden: ”love your brother or die”. Annars är McCarthy sparsam med litterära referenser. Som alla riktigt bra författare lever han i sitt eget universum, ungefär som Faulkner, som var en flitig läsare, samtidigt som det är svårt att föreställa sig honom med en bok i handen.

Världen känner inte till pessimism … Ungefär där slutade mina reflektioner efter att ha läst. Vi närmade oss Nässjö, runt omkring mig slumrade en och annan dansk, och några andra tittade på amerikanska tv-serier i sina bärbara datorer.

18 juni 2013

Förintelsen, Charles Reznikoff

Förintelsen är vårt språks värsta ord. Det tyckte jag när jag var elva och såg tv-serien med samma namn, med Meryl Streep och James Woods, och det tycker jag nog fortfarande. Frågan är om inte ordet ”holocaust” är ännu värre, den grekiska översättningen av det hebreiska ordet för det som går upp i rök.

Ordet är titeln på Charles Reznikoffs helt udda diktsamling från 1975: Holocaust (på svenska: Förintelsen), utgiven av Rámus. Den är formgiven på ett enkelt men minnesvärt sätt, genom att Thomas Anderssons halvt genomskinliga omslagspapper får den svarta bakgrunden att bli askgrå. Reznikoff är amerikansk poet, som skrev detta verk i åttioårsåldern, och det bygger i sin helhet på rättegångarna i Nuernberg och mot Eichmann. Ulf Karl Olov Nilsson har översatt, och utnämner Reznikoff till en ”vittnenas redaktör”, som här låter deras röster brytas ut ur protokollen och återge olika människoöden.

Reznikoff, som studerat juridik, vet att vårda det exakta uttrycket (det vet alla som studerat juridik, möjligen med undantag för Sverige, där felstavningar och grammatiska oegentligheter hör till vanligheterna i de protokoll som skrivs). Ur de 21 böckerna har han skrivit 100 sidor komprimerad dikt.

Det värsta med nazismen är att vi inte kan säga att den besegrades – det vore att underkänna de drygt sex miljoner döda i utrotningslägren. Därmed fick den det sista ordet, men något av den förlusten hanteras av Reznikoff i detta märkliga verk.

Här vittnas gång efter gång om det meningslösa våldet, det som saknar syfte och gagn, utan mer handlar om uttråkade soldaters lek med det förtingligade. I det första avsnittet av den nya tyska tv-serien Krigets unga hjärtan skjuter en nazist en ung flicka i huvudet, helt omotiverat. Den som tycker att det är rått behöver inte leta länge för att hitta liknande scencer i Reznikoffs bok:
”En av SS-männen grep en kvinna med ett spädbarn i famnen.
Hon började be om nåd: de kunde skjuta henne
om bara barnet fick leva.
Hon befann sig nära stängslet mellan gettot och det område där polackerna levde;
bakom stängslet stod det polacker redo att fånga barnet
och hon skulle just skicka över barnet när man fångade henne.
SS-mannen tog spädbarnet ur hennes armar,
sköt henne med två skott,
och stod med barnet i sina händer.
Modern blödde men levde fortfarande och kröp mot hans fötter.
SS-mannen skrattade
och slet spädbarnet i stycken som man sliter sönder en trasa.”
Hemskt – ja, och inte förbättras situationen när soldaten sedan plockar fram en sockerbit för att ge till en hund som stryker förbi. För hemskt för att kunna ta in.

Sakligheten och kylan i gärningarna förstärks av det iskalla språket, till synes helt känslolöst, distanserat. Det må kännas avlägset, som en ond saga eller (någon annans) mardröm, men det handlar inte om ”några andra”, det handlar bara om oss. Ondskan görs systematisk, vidrigheterna normaliseras.

Få diktsamlingar har varit lika omvälvande att läsa, men jag tänker genast på Edgar Lee Masters Spoon River Anthology, som på ett likartat sätt gav röst åt döda, även om det då handlade om den amerikanska sömniga småstadsidyllen. Men idyll är skenbar, och fasan behöver inga effekter för att bli effektiv. Poängen med Reznikoffs bok är att de anonyma ödena blir kvar, skapar enskilda avtryck och visar att det inte finns några anonyma offer, utan bara människor, precis som vi. Skeendet följer krigets kronologi, när den tolfte och avslutande delen heter ”Flykt”, och leder fram till de båtar med flyktingar som till sist hittade fram till den svenska kusten: ”omkring sextusen danska judar räddades / och endast några hundra kunde gripas av tyskarna.”

När jag handlar i affären ser jag att det finns tretton olika tidskrifter om historia. Riktigt alla handlar inte om andra världskriget, och riktigt alla handlar inte om Hitler, men jag tror inte att jag överskattar om jag säger att det årligen publiceras en stor mängd artiklar om denne Adolf Hitler.

Och jag inbillar mig inte heller att det går att ”förstå” holocaust, att den här boken skulle fungera som ett universalmedel. Den som läser om andra världskriget gör det förstås utifrån olika orsaker. Men det vore kanske lämpligt att någon gång i sitt liv vända sitt intresse mot det som inte är på förhand givet – det vill säga, ännu en artikel om galjonsfiguren för ondskan. Till exempel den här pläderingen för pacifism som går under det avskyvärda namnet Förintelsen.

13 juni 2013

Pappa, vet du vad jag drömde?, Helena Looft

Onekligen har den en originell ingång, Helena Loofts roman Pappa, vet du vad jag drömde? (Black Island Books). Först en Ankh, den egyptiska hieroglyfen som tecknar livet. Sedan en smått ursinnig monolog, ett konstaterande som balanserar uppgivenheten med indignationen: ”Allt är mitt fel. Jag är skyldig.”

Det är som att träda in i – eller ner i – Dostojevskijs källarhål. Skillnaden är att Loofts protagonist är en undfallande kvinna som rör sig bland sina minnen lika hemtamt som i Stockholmsmiljöer, och att hon umgås med den personifierade ”skulden”, ett bokstavligt sällskap. Det direkta tilltalet fångar mig direkt, från första raden. Och nog är det en originellt skriven bok, en sällsynthet.

Berättarjaget lider av svårartat faderskomplex, som titeln avslöjar. Vem fadern är – tja, den egyptiska symbolen ska nog leda tolkningen åt något håll, liksom omslagets återgivning av Turners målning ”Dido Building Carthage” – fast jag är nog benägen att uttyda fadern, åtminstone inledningsvis, som en typisk kristen Gud, även om det finns klara mytologiska spår, att berättelsen är av mytologisk karaktär. Relationen förälder-barn är ju också en av de skarpaste mytologierna.

Tydligt har berättarjaget hamnat vid ett vägskäl. Syskonen ägnar sig åt karriär inom kultursektorn – själv refererar hon återhållsamt till W. H. Auden och Johan Olov Wallin, liksom Alice i Underlandet.

Skulden är namnet på den röst som hörs när hon ägnar sig åt dåliga saker, unnar sig dåliga tankar – eller snarare som en påminnelse om det småaktiga och egoistiska. Den kollektiva arvssynden har ersatts av en individuell, privat skuld, svår att värja sig mot. Men det finns inget individuellt över hennes reaktioner, då de är universella yttringar av sådant som vi alla tänker på, allt det där som beror på att vi tror oss födda med otur fast vi bara är födda.

Hon träffar Linda, i förlängningen Jimmy, men andra människor betyder inte mycket för henne. Det som betyder något är den pappa som titeln hänvisar till, och som hon också försöker kontakta. Där är boken också som mest rörande, i hennes fruktlösa försök att nå fram till denna symbolladdade figur (liksom hennes eget namn, Beatrice, är behängt med myt).

Stilen är korthuggen, med distinkt markerade korta kapitel, fragmentariskt hopsamlade, i en enhetlighet av ovanligt slag, som bildar en mosaik av bitar som skapar mönstret. Mer än en saga som slits itu blir det en saga som stannar upp, bara stängs av och låter tillvaron stelna.

Looft är bra på att gestalta den sköra människan, utan att hon görs till en manifestation för författarens förutfattade meningar om ett psykiskt tillstånd; man kan anklaga svenska nutidsförfattare för mycket, men inte för att skriva begripligt och trovärdigt om människor som lever i psykosliknande tillstånd.

Nu säger jag inte att huvudpersonen här har en psykos: men något skumt är det med hennes umgänge med både Skulden och Pappan. Men Looft är bra på att få till ett tonfall som spricker, som är oskön och på något sätt inte håller ihop, och liksom inte riktigt är säker på vad den håller på med (vilket jag alltså menar är en tillgång). Främst läser jag boken som en historia om ett människoöde, det kan vara och är vem som helst, en lite anonym figur, en sådan som finns omkring oss.

Jag gillar den här boken: den har ett nästan bibliskt tonfall, utan att det blir som hos Christine Falkenland, en uppenbar pastisch, där nutida idiom ges en patina av ålderdom (jag tänker främst på hennes 90-talsböcker). Looft lånar ett mer tidlöst språk. Inte för att jag blir klok på huvudpersonen, om hon är patient, eller någon som har pausat sitt liv. Kanske har hon helt enkelt bara klivit av framgångssamhället – kanske är hon med Morrisseys ord ”so very tired of doing the right thing”. Alltså läser jag hennes berättelse som ett stilla uppror, att huvudpersonen pekar ut en alternativ väg. Liksom sin författare: ett nytt sätt att skriva romanen på.

10 juni 2013

Geniet. Lars von Triers liv, filmer och fobier, Nils Thorsen


Antichrist, med Charlotte Gainsbourg. (nr 117 på min lista)

I början av boken finns tre definitioner från uppslagsverk och andra auktoriteter: geni, tvångssyndrom och schaman. Dessa tre begrepp ska alltså förklara filmregissören Lars von Trier, och boken är Nils Thorsens Geniet. Lars von Triers liv, filmer och fobier. Den kom på danska för tre år sedan, och nu i svensk översättning av Thomas Andersson.

Nils Petter Sundgren har skrivit ett kort förord: det är en helt lysande sammanfattning av Triers helt lysande gärning som filmregissör, som med Sundgrens ord får kolleger att te sig ”snusförnuftiga och försiktiga”, och visst, det finns ju ingen annan verksam regissör jag skulle vilja läsa en sådan här bok om. Trier tar risker, gör bort sig ibland och åker vilse, men det har också resulterat i en handfull filmer som slår allt annat i den samtida filmen.

Det spelar inte heller någon roll om Trier är ett geni eller om han bara låtsas, på samma sätt som hans umgänge med ångesten är något han tagit över av Bergman, som han givetvis arbetar i polemik mot, samtidigt som han är beroende av honom – ungefär som med Dreyer, att han kan ses som epigon i något avseende. Å andra sidan: hellre detta, så länge det resulterar i sådana filmer, än den där andra avvaktande tekniken.

Thorsen har följt regissören under ett år, i gränslöst öppenhjärtiga samtal om barndomen, föräldrarna, äktenskapen, barnen, sjukdomsfobierna, och så filmerna, som han givetvis är lika stolt som skamsen över, på klassiskt Bergman-manér. Det är en ambitiös bok på nästan 500 sidor, dessutom, och Trier är makalöst oreserverad, helt utan tanke på konsekvenserna av det han säger. (Ungefär som han gör film, alltså.) Han drivs av exakt lika mycket självförtroende som självförakt.

Lika pinsam som Lars von Trier är när han misslyckas (Cannes 2011) är han rolig, som när han mottog en Bodil (danska filmkritikernas pris). Då var konkurrenten Ole Bornedal med filmen Nattvakten. Med Triers egna ord löd repliken i mikrofonen: ”'Ge mig det snabbt, jag har en barnvakt som väntar hemma.' Och så tillade jag, rolig som jag är: 'Det är Ole Bornedal. Han hade ändå inget för sig kväll'”.

Ångesten spiller också över in i filmerna, så det är väl inte förvånande att han privat blir förlamad. Han menar också att den egentliga konsten hämtar sin näring ur konflikten: ”Det som intresserar mig är när deras kamp med sig själva kommer till uttryck. Jag skiter i om de når inre frid, och Strindbergs och Munchs ålderdomsverk tycker jag inte alls om. Jag gillar när de var galna och körde i vansinnets högsta växel.”

Det är också befriande att Trier är så pardonlös mot konst som sysslar med definitioner, som förhåller sig till sitt material: han aktar sig för att nå konsensus ens i de egna tankarna, och slår snabbt ifrån sig när han formulerat något tänkvärt. Konst tyder han så här: ”att ta folks händer inne i den konventionella sfären och leda dem ut i det okonventionella”. Det är förstås en avgörande händelse, som också förklarar varför han inte ägnar sig åt vare sig renodlad genrefilm eller snårig experimentfilm. Med andra ord: hans musikal Dancer in the Dark är ingen vanlig musikal, hans apokalypsfilm Melancholia är ingen vanlig apokalypsfilm, hans deckare The Element of Crime är ingen vanlig deckare …

Boken nämner den feministiska reaktionen efter Antichrist, då Maria Sveland och Katarina Wennstam i DN anklagade filmen för att vara misogyn (en karbonkopia av den debatt som fördes tretton år tidigare, efter Breaking the Waves). Det är förstås nonsens alltihop – den före detta producenten Vibeke Windeløw påpekar att kvinnoporträtten ska uttydas som självporträtt, att det är där han lämpar av mycket av sina rädslor och tillkortakommanden. Förvisso, och det finns alltid (minst) en inbilsk man till varje kvinna i Triers filmer. Dessutom söker jag förgäves efter någon annan filmregissör, manlig eller kvinnlig, med så många oförglömliga kvinnoporträtt på sitt samvete.
Dogville, med Nicole Kidman. (nr 4 på min lista)

Det må vara att ordet ”filmpoesi” blivit något av en pejorativ term, men i någon mån gör Trier filmer som inte kan förstås, filmer som blir poesi med eller utan film-prefixet. Jag går inte helt på Triers prat om att vara kompromisslös, för nog är han i sina stunder en rent kommersiell aktör, som vet vilka trick han ska använda.

Han uppvaktar alltså den kommersiella filmen. Thorsen är en värdig samtalspartner, som inte låter sig duperas av utbrotten, provokationerna, tillmälena. Ibland dras han med i trams, men vi får en ganska klar bild av Lars von Trier ändå: han är knappast någon som tänker, utan snarare någon som får idéer. Dessa idéer verksätter han i sina filmer, och det må vara läge att nu definitivt ta död på genibegreppet. Eller åtminstone konstatera att Trier är det sista filmgeniet, att det hädanefter inte går att tillämpa just den beteckningen.

8 juni 2013

Valfierno. Mannen som stal Mona Lisa, Martín Caparrós

Lethe är förlaget som specialiserat sig på att plocka upp de lite bortglömda alstren (Lethe är som bekant glömskans flod i den grekiska mytologin), och en av deras senare försummade böcker är Martín Caparrós roman Valfierno. Mannen som stal Mona Lisa (översättning Elinor Wilsson och Tomas Wedin).

Och hur kunde den gå de svenska läsarna obemärkt förbi, när den utkom samma år som den makalöst framgångsrika Dan Browns Da Vinci-koden kom ut på svenska (2004)? När den på det ytliga planet verkar vara skriven utifrån en liknande mall, dessutom. Nåväl, det är kanske inte riktigt utformat efter samma vinstdrivande koncept som Browns bok, för till att börja med är det rejält snårigt.

Så – någon bladvändare är det knappast. Det kan vara mitt fel – jag, som är måttligt road av konstförfalskningar, vare sig de presenteras i verkliga livet eller i fiktionens form. Caparrós använder sig av den verklige skurken, han som 1911 på riktigt stal Mona Lisa – eller La Giaconda, som hon kallas på mindre tungfotade språk än svenskan. Utifrån denna mall skriver han sin labyrintiska roman, med ett otal karaktärer som passerar revy.

Grundstoryn är att Valfierno på ålderns dar berättar sin historia för en journalist. Oklart varför. Jag gör mitt bästa att följa med, men det är gott om villospår, återvändsgränder: förmodligen helt medvetet från författarens sida, men jag måste erkänna att jag tappar bort mig under tiden.

Hans stil är tungfotad, generös (i ordets sämre bemärkelser), yvig och – ja, tämligen opak till sin natur. Personligheten träder fram, egenskaperna fylls i. Valfierno är född till trickster – tricksas in i skolan två år för ung, och så fortsätter det, där sanningen kommer till korta inför sannolikheten.

Det är vanskligt att uttala sig om Caparrós stil, men i översättning ger den ibland ett lite bedagat intryck, och jag vet inte om det är en bra metod att vara så slösaktig med infinitivmärket (”att”), som i det här stycket, som ändå lyckas trolla bort ett obligatorisk ”att”: ”Den kraftiga karlen säger att han kommer att fråga honom en gång till, att han kommer att ge honom en möjlighet till för att han är en rättskaffens man. Pojken tänker att den här gången kommer han kanske inte [att] kunna lura dem: Vem vet om han kommer att lyckas lura dem igen. Han hoppas att han ska göra det men han vet inte hur: Han kan inte vara säker på att det kommer att gå vägen, och mannen får hans ansikte att svänga runt med en örfil, en hurring, en smäll”.

Det boken åstadkommer är att rekonstruera ett liv, med hjälp av fabulering, lögner och halvsanningar, förfalskningar – det handlar om att skapa, det som alla författare ägnar sig åt. Valfierno blir en undanglidande gestalt, som kommer till tals, utan att man lär känna honom. I någon mån påminner boken mig om Peter Careys skröna Illywhacker, men den hade komiken som katalysator och bärande kraft: Caparrós är mer sparsam med sådana effekter.

Förvisso är det på sina håll dråpligt, tokroligt, med upptåg som går snett och ett persongalleri som beter sig udda. Men diskussionen kring konst är av ytligt slag, och verkar inte vara annat än en förevändning.

6 juni 2013

Fristad

Den västerländska litteraturen har sitt ursprung i exilen, med Homeros hjälte den mångförslagne Odysseus, som irrade runt i medelhavet innan den lyckliga återföreningen med hustrun Penelope efter tjugo års separation. Historiskt har också många författare gått i landsflykt – frivilligt eller ofrivilligt, av skilda orsaker, men oftast för att hemlandet ägnat sig åt förföljelse, utifrån religiösa, estetiska eller politiska skäl.

Idag, dagen före Sveriges nationaldag, meddelar Landstinget i Jönköpings län att en förföljd författare kommer att erbjudas fristad i Jönköpings kommun, i syfte att tillåtas fortsätta sitt arbete utan att riskera repressalier.

Föreningen ICORN, International Cities of Refuge Network, har en generös definition på författare, och menar att alla som ägnar sig åt det fria ordet har rätt till hemhörighet under deras beskydd. Därför kan journalister, redaktörer, tecknare, förläggare och översättare också komma i fråga.

Det är en klassisk metod från icke-demokratier att sätta konstnärer i fängelse: som bekant är tyranniets utövare sällan utrustade med okänsliga tår. Lättkränkta makthavare ägnar sig också gärna åt godtycklig bestraffning, där myggor kan silas och kameler kan sväljas, där de nyckfulla straffen är en del av terrorn. ICORN ägnar sig uteslutande åt författare som arbetar i fredlig anda, som inte anstiftar aggression med sina verk.

Det ligger något ödmjukt i att vägra tjänstgöra i ett ovärdigt samhälle, att på riktigt utmana och ta ställning för det som skapar stolthet.

Det finns många historier om mod, ett begrepp som ständigt behöver revideras, utifrån tidernas skiftande ideal. För hundratalet år sedan var modet reserverat soldaten i uniform, medan vår tids mer nyanserade term nog också menar att exempelvis den nittonårige student som hejdade stridsvagnarna på Himmelska fridens torg i Peking sommaren 1989 utförde en modig handling. Att aktivt och med ord eller bild motverka ett förtryckande samhälle måste också definieras som mod, inte minst när vi tänker på de möjliga konsekvenserna.

Författare berättar historier, berikar vår privata lilla ombonade och instängda värld, och då är det viktigt att vi tillvaratar alla tillfällen att göra världen så stor som möjligt. Homeros epos Odysséen är ett formande verk för vår västerländska litteratur, men om det är något som de senaste hundra åren har lärt oss är det att litteraturen är global, att det inte räcker med den västerländska litteraturhistorien. Numera kan vi med viss självklarhet läsa afrikanska, asiatiska, sydamerikanska författare.

Världen är allt mer globaliserad och polycentrisk, där vår själviska uppfattning om ”centrum” utmanas. Därmed blir vi också allt mer beroende av omvärlden själva, att vi inte längre kan peka ut något ”vi” och ”dom”, när själva begreppet tillhörighet har blivit så flytande och obestämt. Den moderna författaren är till sin natur nomad, och vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter tala om nationell identitet som ett tillstånd, och inte som en tillfällig vistelseort.

Det är förnämligt att Jönköping förstår hur viktigt det är att förena känslor med intellekt, i beslutet att bli värdstad åt en förföljd författare, men i förlängningen också en förföljd människa, en av världens allt för många flyktingar.

Därmed agerar staden i samma anda som några vackra ord från den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke, född i Prag, dåvarande Österrike-Ungern, död i Schweiz efter att ha flackat runt i Europa, bland annat en vistelse i Skåne: ”Det är vår skyldighet att ta emot vår tillvaro med så vida hjärtan som möjligt.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/6 2013)

4 juni 2013

Nattsidan, Joyce Carol Oates

Nyligen nämndes Joyce Carol Oates vid ett samtal, vilket fick någon att säga: ”Va, har hon en ny bok ute nu?” Lite småsurt replikerade jag något om att hon väl alltid har ”en ny bok ute”, att det alltid är Oates-säsong.

Och om jag själv för ett par år sedan inte bara låg i fas med denna utgivning, utan ett steg före den svenska, eftersom jag läste böckerna på engelska när de utkom, har jag numera mer eller mindre blivit frånåkt, och har inte läst några av hennes senaste böcker.

Lite av den skadan tar jag igen med att läsa Nattsidan, novellen som Novelllix nyss gett ut i sin serie, tillsammans med tre andra amerikanska spöknoveller (av Sylvia Plath, F. Scott Fitzgerald och Sylvia Plath). Det är titelnovellen från en novellsamling från 1977, och visst är det ändå lite trist att bara en handfull av Oates noveller tidigare getts ut på svenska. Om vi jämför med Alice Munro, som gett ut tretton samlingar, har den sju år yngre Oates gett ut drygt dubbelt så många.

Kvaliteten är alltid hög: jag tillhör inte ens den gnälliga skaran som då och då hävdar att den höga produktivitetstakten inverkar på nivån, utan jag tycker att hon alltid skriver fantastiskt bra – att hon är en författare med fenomenal bredd och hisnande djup. Givetvis också i den här novellen, även om det dröjer innan den griper tag i mig.

Till det yttre en berättelse om seanser och spiritism från sent 1800-tal, en inramning som får mig att önska att jag vore tretton år gammal, den ålder då ouija-bräder känns lockande. Redan inledningen inbjuder oss att äntra bekant Poe-territorium, med hjälp av det förtroliga första perspektivet.

Till just den här novellen har Oates använt delar av Poes teknik, men skriver tungt, rikt på förklarande parenteser (detta djävla påfund). Hon är hyperbegåvad, och skriver med en intelligens som rör sig på flera plan, som klarar av att hålla två tankar i luften samtidigt. Hon balanserar rationellt vetande med intuition, och en författare ska förstås befinna sig i båda lägren, vara där och rota och roffa åt sig det bästa från respektive värld.

Här finns, i berättelsen om doktor Perry Moores undergång, en febrig intensitet som givetvis är lånad från Poe. Oates låter sin typiskt anonyme huvudperson bevittna Moores fall, där döden är det okända som ger sig till känna. William James gör en cameo-roll: han är en gammal bekant från Oates, och här visar hon vilken enastående gestaltare av människor hon är, när han gör intryck och inte bara är med för kändisfaktorns skull.

När huvudpersonen konfronterar det farliga dödsmedvetandet, risken att death is not the end, tröstar han sig i Leibnitz ord att vi människor kan förstås utifrån solida begrepp och regler och fyrkanter: ”Det är i den riktningen jag tror att vi måste röra oss. Bort från det drömska, det flyktiga, det oklara; i riktning mot det linjära, det ytliga och solida.” Det blir en kommentar också till vår nutid, att vi står vid ett vägskäl, och jag tror att det är därför hon låter berättelsen utspela sig nittio år tillbaka i tiden: antingen eller. Även nu, trettiosex år senare, har vi ett val att antingen välja den infantila förströelsevägen eller den intellektuellt mogna vägen.

Till översättningen har Johan Theorin anlitats, och han gör ett habilt arbete, om man bara bortser från fadäsen att tro att det finns en antik författare som heter ”Horace” på svenska, när engelskans beteckning ju ska utläsas Horatius. Den typen av förening mellan okunnighet och klantighet finns aldrig i Oates egna böcker.

Sinnesvåld, Helena Boberg


”Tystnaden är inte frånvaron av något / Allt ropar mot allt”.

Helena Boberg tillhör definitivt de piggaste poesidebutanterna den här sidan av millennieskiftet, med den våldsamma uppgörelsen Repuls, en bok som kom för två år sedan men fortfarande bränner till i medvetandet, påminner om sin existens genom att fortsätta vara en öppen kommentar till det som pågår i samhället.

Med sin andra bok, Sinnesvåld (10-tal bok), rör sig Boberg ännu mer markant ut i detta samhälle. Och hon gillar inte det hon ser: det är män som gör sig skyldiga till grova skändligheter. Även den passivt betraktande är medbrottsling till allt våld som utförs. Därför finns här en uttalad feministisk agenda, som handlar om att ha tröttnat på att vara objektet för diverse övergrepp.

Det brutala bildspråket från debuten är snarast förstärkt här. På insidan finns återgiven en av Henry Dargers genuint upprörande akvareller, med nakna androgyna barn som vinkar åt en halvklädd man i mustasch. (Darger fick något av sin introduktion på svenska med Drucksaches utgåva av Leif Holmstrand och Jonas Örtemarks Darger reviderad). Det är en synnerligen välfunnen parallell, då så mycket av innehållet i Bobergs bok besjunger oskulden och erfarenheten, alltså exakt så som William Blake gör med sina dikter och akvareller.

Här handlar det om hur erfarenheterna erövrar den unga människan, som om ”Den blomstertid nu kommer” dränks av otäckheter, nersvärtas av solkigheter. Den typ av våld som skildras kan jämföras med hur effektivt Sofia Rapp Johanssons skildrade övergrepp mot barnet i sin debut Silverfisken, då vi även här har några exempel på chockerande detaljer som bemöts av naiva repliker, som om oskulden blir överlevnadsmekanismen, att krampaktigt hålla fast vid barndomen trots att det som upplevs är barnförbjudet, hur det skyddslösa slukas av begär. Finurligt nog låter Boberg avsluta med en hoppfylld profetia som pekar ut något nytt, ett alternativ till det hemska vi har nu.

Men visst finns här i stilen och tilltalet en uppenbar liknelse med Katarina Frostensons dikter, kanske i synnerhet den oerhört starka samlingen Joner. Även här invaderas barnkammaren av vidriga fantasier, och det sker med hjälp av viss hjälp av intertextualitet och diktrader som bryts ut och fragmenteras, splittras i utstyckade bitar. Det är lite synd måhända att Boberg också utnyttjar den spärrade stil som Ann Jäderlund gjort till sitt signum med sina 00-talsböcker, då jag tycker att hon kunde klara sig på helt egna ben, kunna förlita sig på sitt helt unika och rakryggade tonfall.

Å andra sidan: vem är jag att småaktigt och inbilskt spekulera i tänkbara förebilder? Jag har ju ingen aning om vad Boberg behövt läsa för att skriva så här, och egentligen menar jag bara att det här är något som tecknar en rak linje mot ett mer egenartat än välartat författarskap, ett stort rebelliskt anti-skrivande.

Det är ilskan som drivkraft här. Boberg skriver ostädat, obehärskat, fräckt, i en pulserande, livfull stil som är energisk och målinriktad – driven och vägvinnande i sitt konstruktiva ursinne, fyllt av bitsk ironi. Rakryggat, ja, men också uppfordrande, svårt att värja sig mot, med en röst som mal och mal ner sitt motstånd. Hon lånar från sexualitetens mest slitna symboler, förvisso: det är persikor, ostron, snäckor, svanar, blommor, ormar, ägg, men hon låter det konventionella brytas mot det egenartade, gör något annorlunda av det. Hennes dikter utspelar sig som en slags rit ovanför ett oordnat kaos, följer en helt egen struktur.

Den oroande diskrepansen mellan symboliken och realiteten är djupt övertygande, och att läsa Bobergs dikter ger en upplevelse helt klart utöver det gängse. Hon skriver i full inlevelse med sina gestalter, och som läsare blir du indragen i det som sker, och berörd på ett sätt som inte hör till vanligheterna när du annars läser avmätt svensk poesi. För det här är starkt på riktig, när skönheten övergår i ondska, och de onda blommorna slår ut:
Kronblad av blod
slår ut
i formalin

Å pionerna
aldrig har skönheten
varit så våldsam

                  Jag tvättar mig i andra kroppar

Den mörka sommaren
sluter sina ögon

När Frostenson gav ut Joner skrev Karl Vennberg i sin recension i Aftonbladet: ”Den som har förmågan att skriva så här är det åtminstone inte synd om”. Det är lätt att instämma i det omdömet när jag skriver om Sinnesvåld. Åtminstone är det en bok som fyller mig med något jublande och triumfatoriskt.

3 juni 2013

Kiss. Den osminkade sanningen


En ny bok om Kiss utger sig erbjuda ”den osminkade sanningen”, men sällan har jag läst en så tillrättalagd biografi. Berättelsen om Kiss 70-tal är bitvis rätt fascinerande, men tyvärr fortsätter karriären i drygt trettio år för länge.

När jag var tio år gammal gillade jag Kiss. Rockbandet, alltså. Med hjälp av kassettbandspelarens pausknapp hade jag lärt mig ett relativt ansenligt engelskt ordförråd. Därför blev jag förnärmad när jag på en lektion i teckning ritade Kiss (som vanligt), och skrev längst upp: ”Rock and Roll All Nite”, och läraren rättade till ”Night”.

Som om jag inte visste hur man stavar till ”night”! Poängen med Kiss var ju att göra uppror mot allt vuxet, och att rocklåtar nonchalerade stavningsregler var något av kutym på 70-talet. Kiss låtar handlar om att visa samhörighet med missförstådda ynglingar (textrader som ”My parents think I'm crazy, and they hate the things I do” är rätt vanliga).

Att barn dyrkade Kiss i början av deras karriär är inte svårt att förstå, då de presenterades som seriefigurer, i en kostymeringen som balanserade farligt nära kitschen (barn är lite mer tillåtande mot sådant, som bekant). Musiken var om möjligt ännu kitschigare.

Carl Linneaus, född samma år som skivan ”Love Gun”, har skrivit en ambitiös biografi, Kiss. Den osminkade sanningen. Den tecknar bandets historia – det är i år fyrtio år sedan första LP-skivan. Tyvärr är titeln gravt missvisande, då det här är en bok som hela tiden håller sig på sin plats, som avmätt och med silkeshandskarna på skildrar förloppet.

Det är snålt om detaljer från den obligatoriska hedonistiska fasen i bandets inledningsskede, och det mesta är belagt med den moraliska räfst som tillhör de profilstarka originalmedlemmarna Gene Simmons och Paul Stanley. Med andra ord skriver Linneaus i deras ledband, och boken är en solskenshistoria som endast skuggas av andra medlemmars tillkortakommanden.

Nog är det egendomligt att så mycket av boken handlar om ekonomi, och så lite om musik. Visst, det handlade mest om en scenshow, och även om musiken inte var riktigt lika usel som musikkritikerna tyckte på 70-talet – speciellt om man jämför med hur usla deras skivor varit under 80-tal, 90-tal, 00-tal och 10-tal – var den rätt ospännande.

Desto mer spännande var ju maskeringen, och fascinerande nog är det en arbetsmetod som i vår tid tagits över av två extremt kritikerhyllade band, The Knife och Daft Punk.
Från tidningen Poster #5 1977

Det mest intressanta i bandets historia är hämtat från 70-talet, som att de köpte sina första scenkläder i S/M-affären Pleasure Chest, att de fick hjälp med scenstilen av den homosexuelle koreografen Sean Delaney, samt att det hörde till vanligheterna att originalmedlemmarna inte själva spelade alla instrument på skivorna.

Tyvärr fortsatte Kiss karriär drygt trettio år för länge, och att läsa långa kataloger av beskyllningar (han sa si … han gjorde så …) blir tröttande, när dessutom tillstymmelsen till kritisk blick saknas hos Linneaus. Han gör inget heller av sin information, som att Gene Simmons gillade ABBA, och har inte mycket att säga om musiken överhuvudtaget.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/6 2013)

2 juni 2013

Finn (inte) fem fel

När jag för länge sedan tillsammans med en kurskamrat gjorde praktik som lärarkandidat läste vi uppsatser i engelska som vår lärare hade bedömt, och vi båda var först förfärade över att läraren inte hade markerat alla fel. – Är hon så dålig i engelska? viskade vi över våra kaffekoppar.

Det var hon inte alls, snarare tvärtom. Dessutom låg det smarta i att inte markera alla fel, för det kan vara förödande för en elev att upptäcka exakt hur dålig uppsatsen är. En rutinerad lärare vet också vilka generella fel som inte behöver markeras, utan kan ta upp dem till gemensamma diskussioner (plurala verbformer, till exempel).

I motsats till vad folk i allmänhet tror är lärare inga felfinnare, som med sadistisk iver slösar sitt röda bläck på allsköns felaktigheter. När någon frågar om jag ”rättar” uppsatser rättar jag den personen snett leende: nä, jag läser uppsatser.

Den behändiga termen ”inlärd irritation” använder jag gärna för den som prioriterar misstagen. Med Thomas Thorilds vackra ord från 1700-talet: ”Ingen ting göres för sina fels skull, utan för sitt värdes skull”.

Och till ”inlärd irritation” inordnar jag uppfattningen att man inte får börja meningar med orden ”och” eller ”men”. Kingsley Amis, en av 1900-talets stilister kallar den föreställningen för ”an empty superstition” i sin bok The King's English, kanske den mest auktoritära språkboken på engelska.

Men det finns tillfällen när den inre felfinnaren i mig gör anspråk på utrymme, och det är när jag läser nya svenska romaner. Med tanke på det välsignade internet har faktagranskning blivit så oerhört mycket smidigare – något som märks i recensioner, som plötsligt uttrycker saker med en exakthet som tidigare maskerades bakom dunkla gissningar.

Därför är det beklämmande att så många namnkunniga svenska författare slarvar så oerhört. Om deras roman utspelar sig under 80-talet kan de ändå inte avhålla sig från att låta sina karaktärer se filmer som inte hade svensk premiär förrän halvåret senare, att påstå att Jimmy Connors spelade tennis med ett Spaulding-racket när han alltid använde Wilson, att de lyssnar på Kylie Minogues singel ”I Should Be So Lucky” sommaren 1986 när den inte gavs ut förrän i december 1987, eller – allra mest alarmerande – uppge att Morrisseys förnamn är Stephen.
Jimmy Connors och Wilson.

För att inte tala om när det hävdas att Five Easy Pieces skulle vara en av Jack Nicholsons första filmer, när han redan hade avverkat 21 filmer vid det laget (och hade hunnit bli 33 år gammal).

Det tar en halv minut att kontrollera sådant, och om författaren är för lat har förlagen lektörer som läser manus innan det trycks. Jag kan knappast vara den ende som reagerar, och har starka minnen av Jack Nicholson i Roger Cormans 60-talsfilmer. Eller är det petitesser? Överdrivet pedantiskt att förvänta sig någorlunda rimlighet i saker som presenteras? Ett litet faktafel är väl inget kvalitetskriterium, kan tyckas.

Då vill jag invända att en bra roman borde ha högre ambitionsnivå än så. En bra roman ska också leva längre än de ynka månader eller veckor eller dagar den erbjuds utrymme på bokhandelns hyllor och i tidningsspalterna.

Därför är det också olämpligt att vara alltför aktuell med sina referenser, något jag blev varse när jag nyligen läste en ungdomsroman från 70-talet. Där stod det att någon var ”snabb som Christer Garpenborg”. Till den läsare som är född 1980 eller senare, säger jag bara: lycka till med att förstå den referensen!

Varsågod, aspirerande romanförfattare för två tips: kontrollera dina fakta, och var sparsam med att referera till samtiden. Risken är att de läsare du inbillar dig ha om fyrtio år själva måste ge sig ut på internet och googla efter namn som Håkan Hellström och Sarah Dawn Finer.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/6 2013)