att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 nov. 2013

Förvarning

Förvarning: jag har planerat en adventskalender.

Årets enda kulturhändelser av värde kommer att värderas. Dag efter dag, som det heter i sången.

Håll ut!

29 nov. 2013

Kriget har inget kvinnligt ansikte, Svetlana Aleksijevitj


En av de vanligaste kritikerklyschorna är ”intressant”. Det var när Martin Scorsese av en kollega fick höra att King of Comedy var hans ”mest intressanta film” som han förstod att han gjort en riktigt tråkig film. Andra vanliga klyschor är ord som ”viktig” och ”angelägen”.

Ändå tvekar jag inte att påpeka hur viktig och hur angelägen Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte är. Jag kan inte göra på något annat sätt.

Alla böcker om krig är sannerligen inte viktiga. Och går det någonsin att göra krig begripligt? Är ondska ett metafysiskt begrepp, eller något som med Morrisseys ord bara är något vi gör? För mig var det lätt att identifiera mig som pacifist när jag var ung, men med åren blir det en allt jobbigare position. Det är en enklare utväg att välja våldet, för annars trampas du på. Går det att förklara krig? Ja, följ en mellanstadieklass i en svensk skola en dag – du ser krigets mekanismer i mobbningen, invasionerna av andras privatliv.

Under andra världskriget deltog en miljon kvinnor i den sovjetiska armén. Deras historia har varit skambelagd. Dels har kvinnorna tigit, och dels har staten inte klarat av att hantera dem efteråt. Därför är det ju viktigt när Aleksijevitj intervjuar en mängd av dessa kvinnor, och låter dem ohindrat berätta sina historier. Historier som följer samma djävlighetens skändliga mönster.

Aleksijevitj vill uppenbart förnya dokumentärgenren. Hon vill, som hon säger, vara en ”själens historiker”. Det hon försöker teckna är ”själens landskap”. Det kan låta pretentiöst eller bara omöjligt – men ambitionerna är nödvändiga. Boken har en lång tillkomsttid: 1978-2004. Den utkom på svenska 2012, på Ersatz, i Kajsa Öberg Lindstens översättning, och finns nu i pocket.

Boken handlar om minnen, hur dessa ska vårdas inom människan. Katastrofer föder otäcka minnen, och det blir inte mindre otäckt om de hålls tillbaka – något som har skett för många av kvinnorna. Därför denna befrielse att få berätta, denna lättnad. Historierna är spontant förmedlade, med röster som kommer nära, helt nära läsaren. Titeln är dubbeltydig: vi föreställer oss krigaren som manlig, men Aleksijevitj syftar också på den misstänksamhet som följde efteråt, att de kvinnor som deltagit inte accepterades i samhället.

Det är på riktigt de osynligas vittnesmål. Enligt Aleksijevitj handlar männens krigshistorier om fakta, medan kvinnornas handlar om känslor. Kan vara en grov generalisering, men med tanke på tiden, det tidiga 40-talet, har hon nog mer rätt än fel. Å andra sidan: i Joseph Conrads berättelse Mörkrets hjärta, som ju handlar om ett annat krig, kriget mot Afrika, är mitt bestående minne inte fakta, utan känsla – manifesterat i den vita garnstumpen kring den svarta döende pojken i inledningen.

En av historierna som griper tag är en sjukvårdsinstruktör i ett skyttekompani – Olga Jakovlevna Omeltjenko, alla har sina namn i boken, vilket ju också är viktigt. Hon donerar blod till en ung man utan släkt, som skriver brev till henne från fronten. De har gått på teatern, planerar troligen en framtid tillsammans. Men han dör. Olgas reaktion: ”jag skulle till fronten och hämnas mitt blod – jag visste att där någonstans hade mitt blod utgjutits …”

Kvinnorna i den här boken lever fortfarande i sina minnen av det ohyggliga. Tiden läker inga djävla sår. Samtidigt som jag läser den här boken omskakad och med Sven Wollters nya ord ”bedrabbad”, funderar jag på krigsbehovet. Vårt behov av att ständigt uppsöka i synnerhet det andra världskriget.

När jag skrev min uppsats om Bret Easton Ellis och om American Psycho förekom ett ord i flera av texterna jag läste – ”desensitized”. En utnötning, eller avtrubbning, att till slut blir effekten minimal, för du har redan upplevt alla hemskheter. Kanske är det människans natur, att vi inte klarar av för många intryck. ”Human kind cannot bear too much reality”, som T.S. Eliot lite lakoniskt yttrade. Vi reagerar starkt bara på omedelbar fara, medan berättelser om krig inte förmår skaka om, utan bara invaggar oss i trygghetsbekräftelser. Hur mycket kan man ta in?

Men jag vill poängtera hur jobbigt det är att läsa dessa berättelser, hur jag gång på gång måste lägga boken åt sidan. Kvinnorna berättar bland annat om hur de som soldater ofta kom närmare den fysiska döden, då de bland annat arbetade som sjukvårdspersonal och fick se skadeverkningarna och lidandet öga mot öga. Säg den krigsstrateg som jobbat med att torka blod och bära amputerade benstumpar.

28 nov. 2013

Hämnd ljuva hämnd


Även den som är helt okunnig i Bibeln känner nog till yttrandet ”öga för öga, tand för tand”, om än de inte vet att det kommer från Moseböckerna.

Är hämnd en bra princip för ett samhälle? Det gamla testamentet tyckte så, medan nya testamentets Jesus som bekant pläderade för att vi bör vända andra kinden till. Lättare sagt än gjort, som var och en med erfarenheter från orättvis behandling kan berätta. När en svag människa slår tillbaka, då slår hon hårt, hävdade Helen Zahavi i 90-talsklassikern ”Dirty Weekend”.
I dag har en ny filmversion av ”Carrie” premiär. Det är Stephen Kings debutbok, som blev en uppmärksammad film i regi av Brian De Palma på 70-talet – en film som inledde en industri av Stephen King-filmer.

Carrie mobbas på skolan, och bjuds in till skolbalen med armbågen, enkom för att mobbarna ska spela henne ett spratt. De manipulerar fram Carrie som balens drottning, för att dränka henne i grisblod. Carries hämnd blir att med hjälp av sina telekinetiska krafter mörda hela skolan, innan hon själv dör.

Den nya versionen är tamare än De Palmas film, som avslutas med en av filmhistoriens mest skrämmande scener. En av de överlevande besöker Carries grav för att lägga ned några försonande blommor, men ur graven sträcker sig en kvinnohand. Hon drömmer, men när hon vaknar kommer mammans tröstande hand ur exakt samma vinkel som den (o)dödas hand i drömmen.

”Carrie” utgjorde en stark influens när John Ajvide Lindqvist skrev ”Låt den rätte komma in”, som ju också handlar om en elev som mobbas och tar hämnd på sina plågoandar, med hjälp av en övernaturlig kraft – en vampyr. Öga för öga …

Självklart ligger det något motsägelsefullt i att jubla när andra dör. Ändå håller jag på både Carrie och Johan från Ajvide Lindqvists roman, tänker att det finns något katharsiskt i hur de här författarna hanterar hämnden. Det är skönt att slå tillbaka. Men betyder det att man i alla lägen ska slå tillbaka?

I Anna Odells film ”Återträffen” söker filmens Anna Odell upp sin skolklass, för att berätta för dem vilken vidrig tillvaro hon hade under sin grundskoleperiod. Om vi bortser från de fiktiva inslagen – återträffen ägde ju inte rum i den så kallade verkligheten – kan vi ändå konstatera att Odell visar något ytterst intressant med sin film.
Det hon gör är inte att utkräva hämnd. Hon söker efter förståelse. Varför betedde de sig så hemskt? ”Vi var bara barn”, lyder en återkommande fras.

För mig är de kusligaste scenerna när Anna Odell, som spelar sig själv, söker upp de nu vuxna barnen. Det är uppenbart att det som har gjort sådan skada på henne inte haft någon inverkan på deras liv. Det visar att deras samvete är rent – helt enkelt för att det inte har använts.

Det otäcka blir då att människan är kapabel att utföra grymma handlingar, utan att det sätter några spår. Den som mobbar gör det tanklöst, utan att reflektera. Det är vad Hannah Arendt kallar den banala ondskan, när hon talar om nazisternas skändligheter, i synnerhet det som organisatören Adolf Eichmann utförde.

Är det smaklöst att jämföra nazismens brott med mobbning? De är ju bara barn … Vi har sett nazisternas brott återupprepas i modern tid, och någonstans börjar det. Det vi också vet är att våld löser problem på kort sikt, men skapar fler problem på längre sikt.

Vi ska kanske vara tacksamma för filmens förmåga att röra sig mot de förbjudna tankarna, genom att låta oss leva ut hämndfantasier. I verkligheten tror jag mer på förlåtelsen, åtminstone som en förutsättning för att något varaktigt ska alstras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/11 2013)

En plats i tiden. Föredrag och artiklar om Marcel Proust, [red] Emi-Simone Zawall


Ett problem när man ska yttra sig om klassikerna är att allt redan har sagts, och även den måttligt intresserad har läst allt, två gånger. Det gäller speciellt författare som Kafka, Joyce, Beckett, Woolf, och för svensk del Strindberg – alla gamla sanningar måste upprepas. Kafka hade humor! Joyce revolutionerar prosan! Beckett skriver negationens skrift! Woolf var elak mot sitt tjänstefolk! Strindberg var galen! Eller inte galen!

Och Proust, vars serie På spaning efter den tid som flytt antingen kallas för monumentalt tråkig, eller motsatsen: det är ett missförstånd, förstår du – ständigt dessa missförstånd som behöver redas ut – att han är tråkig, utan tvärtom är det uppiggande att läsa honom. Nu i november är det exakt 100 år sedan den första delen i serien gavs ut, Swanns värld, och då utkommer påpassligt Marcel Proust-sällskapets fjärde volym, En plats i tiden. Föredrag och artiklar om Marcel Proust, redigerad av Emi-Simone Zawall.

Det är en bok som samlar nio bidrag, samtliga skrivna av män, där den yngsta redan har passerat fyrtioårsåldern. Det ska till bokens försvar föras att man nogsamt aktar sig för att upprepa de vanliga sanningarna: här förutsätts redan intresset, kanske som ett resultat av att artiklarna tidigare varit muntliga föredrag i Marcel Proust-sällskapets regi. Det är också en uppfriskande variation bland författarna, med några mindre förväntade namn.

En av nidbilderna som behäftar Proust är ju att han är förutom tråkig också snobbig. Och tjatig med sin minnespornografi. Klart att minnet inte går att återskapa! Jo, säger Proust då: det heter fantasi. Det handlar om inlevelse, om modet att släppa taget, bli mindre rationell.

En bok av det här slaget blir folkbildande, tack vare mångfalden av intryck, de skiftande perspektiven och de olika kunskapsområden som täcks. Till exempel Olle Svennings genomgång av det franska samhället i slutet av 1800-talet, eller Patrik Steorns korta essä om Prousts förhållande till mode. Visst är det berikande att lära sig saker om exempelvis det franska samhället, att man behöver sätta Prousts romanverk i sin rätta kontext. Men det gäller ju all litteratur, och det är en truism. Gillar du en viss författare från en viss epok blir du snart insatt i den tiden, i dess politik, dess mode, dess yrkesliv, dess konstliv, dess stadsplaneringar, etc. Det är missvisande att betona Prousts snobbism och kalla honom en samhällsfrånvänd estet, helt enkelt för att det inte är sant.

I den nyutgivna boken Texter finns David Foster Wallaces recension av de första fyra delarna i Joseph Franks fem volymer långa biografi över Dostojevskij, där Wallace förundras över att dessa fyra delar lyckas vara mycket mer heltäckande än korta 200-sidorsbiografier i samma ämne. Men han menar också att det är nödvändigt för att förstå Dostojevskij, att man också lär sig om det ryska samtida samhället. Vem kan bestrida det?

Hans-Roland Johansson argumenterar för att vi ska läsa Prousts förstudie Jean Santeuil (ej översatt till svenska). Det är möjligt att det finns en poäng, men han lyckas inte göra den ofullständiga romanen tillräckligt intressant. Dessutom är det lite väl egensinnigt att påstå att första världskriget ”bokstavligen” utplånade en hel generation, liksom att John Ruskin var litteraturvetare, när konst var hans huvudsakliga intresseområde. Inte heller blir jag klok på varför Johansson måste låta På spaning efter den tid som flytt tävla som ”den bästa romanen någonsin”: det är väl bara fånigheter, att utreda om den är ”bättre” än Melvilles Moby-Dick? Eller att göra en massa jämförelser, bara för att sedan underkänna sina egna jämförelser …

Likaså störs jag en aning av att Owe Wikström i vanlig ordning lägger mystik-rastret över Prousts prosa. Då ser man det man förväntar sig se. Desto mer glädjs jag då åt Roland Lysells visserligen knastertorra genomgång av Proust-forskningen på senare år: en överblick och ett urval, men ändå omfattande. Fast det är lite snålt av Lysell att mena att Olof Lagercrantz Proust-bok Att läsa Proust saknar vetenskaplig anknytning, då den ändå diskuterar Julia Kristevas pågåend forskning – hennes bok utkom två år senare. I Lagercrantz bok ingår även en hel del indirekta referenser till Proust-forskningen.

I den här Proust-boken är helheten större än delarna. Jag kan tycka att ibland refereras det för mycket. Och diskrepanserna: den ena hävdar att Dreyfusaffären inte nämns särdeles ofta i På spaning efter den tid som flytt (i jämförelse med i Jean Santeuil), medan den andra hävdar att det finns ett sjuttiotal referenser till Dreyfusaffären i den stora romanen. Den skuggar ju atmosfären mer än så, vad jag minns. (Men: minns man? Eh, vad säger du, Proust? Här menar Sverker Sörlin: ”Ju mer man minns desto sämre minns man.”)

Antisemitismen är ett ämne som berörs av Kaj Schueler, som med emfas visar hur nazismens antisemitism fungerade eftersom klimatet var så välkomnande för den tanken. Det finns också en trygghet i att hata, att vistas i det tillåtna hatet, i normen för hur man ska uppföra sig.

Kaj Schueler skriver också om lockelsen i att försjunka i Proust – något även Stefan Eklund, en annan fd kulturchef på Svenska Dagbladet nämner – att uppehålla sig vid något bortom det dagsaktuella. Det är tror jag en viktig ledtråd till varför man ska läsa Proust: belöningen i att lämna futtigheter som frågan om kulturen ”måste vara vänster”, om tårtningar och black face-tårtor och hen-ord och hönor av en fjäder.

Kommer Marcel Proust att överleva framtiden? Det vill säga, får vi se liknande böcker om hundra år? Det är en gagnlös fråga, som får mig att tänka på Mats Gellerfeldt infantila profetia i en understreckare nyligen, att Camus kommer att vara läst också om hundra år, med anledning av att det i november var 100 år sedan han föddes. Hur ska man veta sådant?

Förutsättningen för Prousts överlevnad finns i så fall i att han är just så radikalt annorlunda mot vår nutid, och håller på att bli allt mer radikal, som ett alternativ till det vi gör oss bekanta med. Är det något historien lärt oss är det att allt går i cykler, och att när vi fått en vana får vi brått att göra oss av med den. Proust skriver för den delen en del om just vanan, och vårt enkelriktade förhållande till den. Som en reaktion mot bristen på eftertanke och fördjupning kommer kanske behovet av Proust att vara större för en kommande generation, om inte annat som en följd av den nyfikenhet efter det annorlunda som vi människor också begåvats med.

Rester från ett annat sekel, Nikola Madzirov


Den känsla som bäst sammanfattar den nutida människan är vilsenheten: förnimmelsen av att sakna ett hem. Poeten Nikola Madzirov skriver om att befinna sig i mellanrummet, vara mittemellan olika tillfälliga orter. Det gör han i diktsamlingen Rester från ett annat sekel (Rámus), översatt av Miodrag Stankovski. Han är nu bosatt i Makedonien.

Madzirov är 40, gav ut den här boken 2011, och introduceras nu på svenska. Det är en bok blygsam i formatet, och nästan lika försynt i sin behandling av ämnet. Dikterna är diskreta, men hålls tillbaka av ett subtilt, underförstått inre tryck av smärta. I dikten ”När tiden upphör” återfinns den rad som har gett samlingen sin titel – ”Vi är rester från ett annat sekel” – dubblerad, där upprepningen fungerar som en besvärjelse.

Madzirov förankrar dikterna i en estetik som försöker hålla fast vid tid och rum, men båda försöken, båda rörelserna, är gagnlösa. Rummet får fötter, tiden får vingar. Platsen promenerar åt fel håll, liksom åren som svävar förbi dig, aldrig rakt genom dig. Det som är dömt att förflyktigas kan inte hållas kvar. Får inte hållas kvar.

Kompaktheten i dikterna ger dem kontur, struktur, och låter dem bli monument som ändå avstår från att stelna i perfektion eller i entiteter att beundra. Madzirov skriver om en tillvaro där inget kan tas för givet, utan där allt är obekant: ”I främmande städer är vi obemärkta / som en kristallängel instängd / i ett oluftat vitrinskåp, som en andra jordbävning / som bara möblerar om i det redan förstörda.” Kristallängeln är förresten ett ovanligt inslag: snarare handlar det oftast om just de vardagliga tingen, som vitrinskåpet.

Poesin ska lära oss att utstå existensen, och det kan göras med skönhetstricket. Nog finns också det vackra bildspråket i Madzirovs dikter, men mest handlar det om att det är bilder som är kopplade till en erfarenhet, till en sanning. Det är dikter som strävar efter förståelse, som vill förstå och vill få dig att förstå.

Och finns det någon kärna i den här starka men vacklande boken är det kanske i de två raderna i dikten ”Återvändande”: ”min själ är ett kvedpalimpsest / från en avlägsen moder.” Däri ligger hela sanningen, hela innebörden. Att minnas är smärtsamt, men det är nödvändigt, även om det bara ser ut att förvärra skadan.

Exilen är kanske det naturliga tillståndet för människan, för de människor som avstår från att bli Sverigedemokrater. Vilsenheten är fint infångad av Madzirov i den här boken. Inbilla dig inte att det finns något annat än skenbar trygghet i den här världen. Människan är en flykting.

27 nov. 2013

Replik från tidningen: angående akademikerjargongen


Det är förstås välkommet med en debatt om vem som ska skriva recensioner på dagstidningarnas kultursidor. I första hand handlar det om vad som gynnar läsaren allra bäst. Där håller jag klart med Eva Charlotte Dahnberg och Henrik Hermansson (Jönköpings-Posten 21/11 2013), att det finns uppenbara fördelar med insatta recensenter.

Dock betackar jag mig för benämningar som ”experter”, då detta epitet enbart verkar fastna på individer som tagit sin examen i charlatanernas skola. Den lyckade kommentaren kan bara utföras av den som har en ödmjuk inställning till uppgiften. När du glömmer att du har alla svaren.

För risken med att vara insatt i ett ämne är att dina svar blir förutsägbara, låsta vid etablerade sanningar. Inom litteraturkritiken talar man om att frivilligt stänga av misstron, efter den romantiske tänkaren Coleridges råd för att få behållning av fiktion. Att läsa odogmatiskt är en förutsättning för en självständig och oberoende recension.

Jag välkomnar Dahnberg och Hermanssons önskan om en kritik som är nyfiken. Det är ju nyfikenheten som leder in mig på områden jag inte är bekant med. Jo, jag kan känna mig skickad och kompetent nog att läsa (ännu) en bok om Virginia Woolf, men ibland måste jag också utsätta mig för utmaningen i att läsa något som jag inte är lika förtrogen med.

Slutligen: den aversion jag hyser mot det akademiska språket kommer att bestå ända tills jag motbevisas. Även om jag motvilligt går med på kompromissen att det finns en plats för det skrivsättet på universitet – att läsarna där skulle vara extra mottagliga för den knastertorra stilen – tror jag inte att läsarna utanför högskolevärlden är lika förlåtande. Anpassning är oumbärligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/11 2013)

26 nov. 2013

Heidegger, språket och poesin, [red] Sven-Olov Wallenstein, Ola Nilsson


När jag häromveckan gjorde ett fånigt test på nätet, som skulle visa vilken filosof jag ”var”, hoppades jag vagt på Martin Heidegger. Typiskt, alltför typiskt, blev jag Nietzsche i stället … Heidegger var inte ens ett alternativ, förvånande nog.

Förra året utgav det kaxiga förlaget Drucksache Heideggers mäktiga bok På väg mot språket, en bok som överraskade mig genom att förevisa att ryktet om filosofens oläsbarhet visade sig vara starkt överdrivet. Den hade översatts av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson, som nu har redigerat en efterlängtad volym med essäer – ursprungligen föredrag – under titeln Heidegger, språket och poesin, som kommenterar innehållet i den där viktiga och kanske rentav avgörande boken.

Det är fem smarta bidrag, skrivna av idel bemärkta namn. I synnerhet noterar jag Marcia Sá Cavalcante Schuback, projektledare för det symposium kring Heideggers bok som Södertörns högskola anordnade förra året. Jag läste hennes bok Lovtal till intet för några år sedan, och tyckte att den var mer än briljant.

För Heidegger handlar tänkandet om måluppfyllelse, men på ett mer ambitiöst sätt än de pedagogikprofessorer som har annekterat begreppet måluppfyllelse för att låta det sippra in i skolans värld. Ett ord att förtrollas av. Här, hos filosofen, blir det mer en fråga om att röra sig mot en ort, eller mot ”ortliga sammanhang”. (Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?) Då säger Heidegger: vi är redan där. Men vi fattar det inte.

”Varför är vi inte i Paradiset”, som Ann Jädelund skriver i sin senaste diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Det är Wallenstein, utan att ta Jäderlund till hjälp, som utreder Heideggers relation till orten, till vår ovilja att se det uppenbara omkring oss. Boken, På väg mot språket, visar ju Heidegger som nitisk diktläsare, och hans relation till konsten. Att tänka innebär risken att vi på förhand vet vad vi ska tänka.

Men gör vi det? Jag föreställer mig snarare att vi tänker medan vi tänker. Vi vet inte vad vi ska tänka förrän vi har tänkt det. Inte heller kan jag helt acceptera Rimbauds formel: ”jag blir tänkt”. Eller var det Wittgenstein som tänkte åt honom?

Heidegger menar att filosofen är granne med diktaren, och det är lättare att instämma i. En bra tolkning involverar en filosofisk grundsyn. Och att tänka är att dikta, ja, och vice versa. Wallenstein skriver insiktsfullt om gränsen, den obefintliga, mellan dikt och tanke, och Anders Olsson, lika smart som han är poetisk och därför skickad att ta stafettpinnen vidare, skriver insiktsfullt om hur Heidegger läser poeten Trakl.

Heidegger har noll intresse av den biografiska tolkningen. Men det är en inställning som ger lika många vinster som förluster. Det är ju en människa som har skrivit, med en människas erfarenheter – vi kan inte föreställa oss att poeten är en maskin. Det vi normala läsare kallar för en utläggning kring en dikt blir på heideggerska ”situering”.

Olsson skriver fint om Heidegger, men ännu finare om Trakl, som han låter genomgå en självständig tolkning: ”Dikten gav Trakl ett rum, en ort, där hans kaos kunde fogas samman och tona. Berusad av vallmo kunde hans diktjag företa en nattlig färd på de mörka moln som speglas i skogstjärnen.” Blir kritikern bättre när hen är poet? Inte per automatik, men i det här fallet: ja.

Marcia Sá Cavalcante Schuback går in i Heideggers tolkning av Trakl, och visar att läsning handlar om att vara både kritisk och lyssnande: inkännande, förstående, accepterande – men också försakande. Ett växelspel mellan att bejaka och att åsidosätta. Hon hänvisar till Heideggers bekanta bild av klockan som nämns i en dikt av Hölderlin, ”Utkast till Kolumbus”, och orden: ”måhända är varje utläggning av denna dikt som ett snöfall mot klockan”.

För Heidegger är poesi synonymt med den starka raden. Ja: det är så med Emily Dickinsons kategorisering också, att du vet vad det är när du ställs inför det, en kroppslig reaktion. Eller följ Sylvia Plath-avataren på twitter, med dagliga rapporter från i första hand dikterna: ohyggligt starka rader, och en given påminnelse om hur drabbande dessa dikter är, med rader som bryts ut. Då blir det också inspirerande att läsa Cavalcante Schubacks text, att man känner sig manad att skriva både poesi och filosofi efteråt.

Därefter Hans Ruins bidrag, som ankommer till Heidegger efter att först ta omvägar förbi Herder, Hamann, Kant, Husserl, Kierkegaard, Derrida (ständigt denna Derrida!), och Platon, och till sist Walter Benjamin, om det lögnaktiga tecknet, det som ljuger i språket, och att språket bara är överenskommelser (kultur), när det har potential att vara enbart instinkt (natur).

Nog är det bra skrivet, men stundtals onödigt tillkrånglat: ”Att bara postulera meningens idealitet är inte att svara mot den fenomenologiska utmaningen att söka tingen själva, lika lite som när man bör nöja sig med att postulera en abstrakt entitet som förnuft eller transcendental subjektivitet.” Jag vet inte hur jag ska bena ut den fenomonologiskt utmanande formuleringen.

Slutligen Ola Nilssons fråga: vad är poesi? Den kan synas lika gagnlös som den efterhängsna: vad är konst? Men Nilsson visar med Heidegger som exempel att poesi är det som är användbart, det som också kan knytas till Emily Dickinsons idé, att du vet det inte förrän efteråt. Då finns poesin också i en text såsom Virginia Woolfs The Waves, som Nilsson visar: ett lyssnande. Poesi är stämgaffeln, och kan bara höras av den som lyssnar. Att förstå är att bli det diktade.

Ja, inte vet jag om de här fem separata texterna hjälper mig att bättre förstå Heideggers bok På väg mot språket, eller om jag vill eller behöver förstå den bättre. Jag kan bara säga att jag blir upprymd och inspirerad, och att det är gott så.

24 nov. 2013

Matrosen och stjärnan, Jean Genet


Det är svårt att som författare skriva utifrån en minoritets position utan att kidnappas av lobbyister, som placerar det skrivna i sin rätta fålla. Du må vara queer, invandrare, bög, kvinna, men räkna med att du får dela öde med nyligen avlidna Doris Lessing, som av Svenska Akademien fick höra att hon skildrade ”den kvinnliga erfarenheten”. Eller Louise Erdrich, en av USA:s allra bästa författare, som reduceras till att representera sin bakgrund som indianska. Eller ta det vida begreppet ”världslitteratur”, som tillämpas på alla förment exotiska böcker.

Ja, eller Jean Genet, typisk bögförfattare. Dock gör han med sin roman Matrosen och stjärnan ett ärligt försök att infiltrera den heterosexuella läsaren. Ett ärligt, och lyckat försök. Den utkom 1947, kom på svenska i Nils Kjellströms översättning 1953, och nu i nyutgåva på Modernista, med ett snyggt förord av poeten Helena Eriksson. Att en poet läser Genet känns helt symtomatiskt, liksom slutsatsen att vi läser i maskopi med författaren.

Protagonisten Querelle är tjuv, prostituerad, mördare. Och sjöman. Håkan Hellström må ha romantiserat sjömanslivet i början av sin solokarriär, men han föreställde sig nog något annat än det liv Genet gestaltar här. Det är ett leverne som har mer att göra med flåbusarna i von Triers Breaking the Waves – de som skändar och mördar Bess i slutscenerna – eller de tyska sjömän som våldtar och nästan mördar Steva i Lars Görlings 491.

Det extremt heterogena sjölivet verkar alstra extremt teatraliska heterosexuella beteenden, med obligatoriska bordellbesök. Det påminner om western-epokens cowboys, som i filmerna skyndar sig att besöka horor så fort de kommer till städerna. Autentiska dokument från 1800-talet, brev och dagböcker, vittnar snarare om att det inte alls var ovanligt att homosexuella kontakter knöts på prärien, där männen levde sida vid sida i veckor, ibland månader. Detta blev inspirationen till Annie Proulx novell ”Brokeback Mountain”.

Det Genet är intresserad av är att försöka närma sig renheten i en usel värld. Han gör det med hjälp av en stil som är lika rå som den är förfinad, lika tuff som den är ömsint. Den enda svenska motsvarigheten kunde vara Görling, som liksom Genet hade erfarenheter som intagen på anstalt. Givetvis ska vi akta oss för att göra enkla självbiografiska tolkningar – samtidigt som vi inte kan bortse från Genets erfarenheter, att det han skriver vittnar om dessa erfarenheter. Därför heter båten som inhyser Querelle Hämnaren. Man gör inte så som författare om man inte bär på erfarenheter som gör ont.

Dåliga människor har skildrats tidigare i litteraturen, inte minst av Dostojevskij, som är en tydlig parallell när jag läser Genet. Det dubbelgångarmotiv som Matrosen och stjärnan förevisar har en fond hos Dostojevskij, liksom behandlingen av det religiösa motivet, även om just det är mer oortodoxt hos Genet, som utför en parodi på de kristna sakramenten.

Är Querelle en dålig människa? Han är estet – något Fassbinder tog fasta på med sin filmatisering, där Jeanne Moreau sjunger ”Each Man Kills The Thing He Loves”, med rader från Oscar Wildes dikt ”Ballad of Reading Gaol”. Querelle är den leende mördaren. Morden är ritualiserade, teatraliskt genomförda iscensättningar. Genet stiger in och kommenterar intrigen, med en verfremdungseffekt som inte stör, utan skapar nya nivåer av illusion.

Qurelle är något annat än en dålig människa. Han överskrider kategoriseringar, och är människan som upphör att vara människa, som blir djur – enbart sin drift, sin mordiska drift: ”Det fanns inte längre någon Querelle i Querelles kropp”, lyder en av romanens mest gåtfulla formuleringar. Att vara människan som övergår i något annat gestaltas även av den enda perversa karaktären, Seblon, som önskar sig en svart pellerin – en klädesdräkt som berövar honom armar och ben, där han i skymundan kan ägna sig åt förbjudna saker. ”I min plåga vänder jag mig blott till mig själv”, noterar han.

Delvis går det att läsa det här som en handbok i att vara kriminell bög. Stilen är frenetisk. En estetisk programförklaring kan se ut så här: ”Allt som tillhör livet kallar vi vackert, allt som tillhör döden kallar vi fult. Vackrast av allt är det som får oss att leva med risk att dö.” Utöver Dostojevskij kan Genets roman läsas som en replik på Främlingen, som utkom fem år tidigare. Camus korthuggna brutala tonfall ekar också hos Genet, som ett tonfall som mist sansen, som ökar insatsen av oro och ångest.

Genet skriver om den uppochnedvända skönheten. Om makt och underkastelse. Baudelaires Onda blommor är inte långt borta. Det är en realism som övergår i symbolism, utan att mista verklighetskontakten. Här finns det gott om skit och sperma och spyor och blod och snor och svett, handfasta detaljer som övergår i abstraktioner, drömmar, estetik. Det är en svärtad poesi som emanerar ur det skrivna:

”Querelle hade tämjt natten. Han hade förstått att göra sig förtrogen med alla mörkrets skiftningar, han hade befolkat skuggorna med monstra farligare än dem han bar inom sig själv. Han hade sedan besegrat dem med djupa andetag genom näsan. Nu hade natten, utan att helt tillhöra honom, underkastat sig honom. Han hade vant sig att leva i sina förbrytelsers frånstötande sällskap och han förde ett slags register i miniatyr över dem, ett blodbadsregister som han för sig själv kallade: 'min bukett av rännstensblommor'. Detta register innehöll planer över de platser där förbrytelserna begåtts. Det var barnsligt gjorda skisser. När Querelle inte lyckades teckna dem, namngav han dem och namnen var ibland felstavade. Han hade ingen bildning.”

Som Helena Eriksson antydde i förordet: det här är en bok att spegla sig själv i. För den som vågar. Det är en bok där synden hetsar syndaren. Det är en utmanande bok, på många sätt provocerande och hemsk. Liksom livet, kunde tilläggas. Liksom livet: virvlande skrivet, rörigt och frisläppt och hejdlöst, halvt osammanhängande, med en gnutta galenskap som sipprar in i varje por.

23 nov. 2013

Plainwater, Anne Carson


Den underrubrik Anne Carson valt till sin bok Plainwater från 1995 lyder ”Essays and poetry” – en kategorisering som säger både för mycket och för lite. En vantrivsel vid etiketter är knappast unikt för den här kanadensiska författaren, som säger ja till förändringen, till rörelsen.

Carson är den store förnyaren, samtidigt som hon är den store bevararen: hon förenar ideal från romantiken, från klassisk grekiska, från modernismen, och gör sin egen brygd av disparata ingredienser. Man har inte fel om man kallar henne poet. Inte heller om man kallar henne litteraturvetare. Eller orakel.

Eller essäist. Texterna i den här boken rör sig mellan genrerna. För det är texter som vägrar hejda sig. Ingen nu levande författare gör lika oväntade saker som Carson. Här blir häpnaden ett estetiskt kriterium. Det är skrivet i överraskningens poetik. Hon skriver i ett helt eget område, uppfinner ett helt eget utrymme, en helt egen nisch.

Måste bra litteratur utmana, flytta fram gränserna för det möjliga? Nja, så enkelt ska det inte vara, även om det finns smädare som hävdar att ingenting är lättare än att skriva svår litteratur. Det vill säga: skriva något som imponerar på de lättroade kritikerna som bara gillar knepigheter …

Då skulle jag säga att det som utgör skillnaden är substansen. Att Anne Carson vet vad hon talar om, att här finns det en förankring i genuin kunskap, som tillåter henne att vara lekfull och nyckfull och ständigt rolig, utan att hemfalla åt tramsigheter. Hon är smart: men hon utnyttjar inte övertaget för att få dig att känna dig dum. Inte heller får hon dig att känna dig smart – det enkla tricket. Nej, för hon har förstått att du läser inte för att lära dig saker – åtminstone inte i första hand. Du läser för att du vill uppleva den sublima häpnaden. För att undvika slentrian.

Plainwater utkom 1995, och utgörs delvis av en översättning av några korta fragment av den forngrekiske poeten Mimnermos, och en essä där Carson diskuterar Thitonos, som rövades bort och fick evigt liv – tyvärr ej evig ungdom, något som förargade gudinnan som förälskat sig i honom. Tio år senare upptäcktes den nya dikten av Sapfo, den som gör hennes 58:e fragment något mer komplett. Så här lyder Carsons översättning från The New York Review of Books från 20 oktober 2005:
You, children, be zealous for the beautiful gifts of the violetlapped Muses
and for the clear songloving lyre.
But my skin once soft is now taken by old age,
my hair turns white from black.
And my heart is weighed down and my knees do not lift,
that once were light to dance as fawns.
I groan for this. But what can I do?
A human being without old age is not a possibility.
There is the story of Tithonos, loved by Dawn with her arms of roses
and she carried him off to the ends of the earth
when he was beautiful and young. Even so was he gripped
by white old age. He still has his deathless wife.”

Carson tycker själv mer om fragmentet, den version hon översatte tre år innan fyndet: alltså, innan hjortkalvarna (fawns) fick en kontext.

Men i huvudsak är det vattnet som är Carsons element i den här boken, det vatten som poeten går på, enligt Pia Tafdrups poetik, och det vatten poeten skriver på, enligt John Keats önskan. Sant är att det här inte är dikter (och essäer) att känna sig tillfreds med. Däremot finns samband, där de olika utspridda delarna hålls ihop. Det vatten som Mimneros simmar i när hans urgamla fragment översätts till engelska är samma vatten som diktjagets bror simmar och inte simmar i när boken avslutas med rörande familjeskildringar, där liv och litteratur närmar sig varandra på ett sätt som man knappt trodde var möjligt.

Och det är olikheterna som åstadkommer helheten, skillnaderna som skapar likheten. Det är självbiografi, ja, om en pappa som håller på att bli galen, och så något annat. Hela tiden något annat, för det handlar ju om ett diktjags upplevelser, ett diktjag som är eller inte är Anne Carson. Det är rörande skildrat, och därmed är det sant. Det är poesin, essän, litteraturkritiken, anekdoten. Och det högstämda. Det ambitiösa: på samma sida kan du finna Dickinson, Dostojevskij och Hölderlin, ungefär som om hon frågar om det blir för mycket, ”ja, då kan jag lika gärna ta i lite till”.

Att säga essä är att säga ett nytt sätt att skriva essä, på samma sätt som det innebär ett nytt sätt att skriva dikter. Det enda obegripliga med poesi är att inte fler läser poesi, när det skänker oss rader som denna, ur den avslutande delen ”The Antrophology of Water”: ”It is already late when you wake up inside a question.” En formulering som det inte går att värja sig mot: den väcker dig, lägger dig raklång i frågan. För det är vad som händer när du vidgar tanken.

När förnuft och känsla går samman. Suverän dikt måste inte ge nya insikter, men det måste innebära en fysisk upplevelse: det är något utöver det cerebrala. Carsons diktbok (essäbok) utkom 1995, samma år som David Finchers film Seven. Det som vi kallar tidlöst är oftast svårdefinierat. På samma sätt som det inte finns ett iota i Carson dikter som är förlegade eller tidsmarkerade är Finchers film fortfarande aktuell. Tjocktv-skärmar, gamla datorer och gamla bilar och LP-skivor passerar utan att jag reagerar – tills jag ser polisen Mills (Brad Pitt) stöta undan en askkopp som står i en offentlig korridor.

Det är intimt och terapeutiskt. Kärleksdikter. Filosofidikter, språkdikter, som gör något mer än beskriver en kärlek till språket, och fortfarande något mer än att gestalta denna kärlek, denna besatthet. Där diktjaget ersätts av essäjaget. Några hållpunkter blir då, förutom vattnet, Kafka, hedonismen, kärleken (Kejsaren), jazzlåtar i bilradion. Kafka, ja, men inte den Kafka du känner till: det är vare sig nidbilden av den tröstlöse Franz K. eller klichén om en skojfrisk F. Kafka – hos Carson är han både mer uppsluppen och mer förtvivlad.

Poetens uppgift är att se mer. Se mer än det där trädet du sneglar på, det hånglande paret som du stirrar på, den där övergivna båten du glanar på. För världen är sådan – helt osannolik, bara du glömmer bort att vara så styrd av konventioner. Att se mer – att gå längre i sina insikter: ”every person has a wall to go to, every person has heart valves to cure in the cold night air. But you know none of us is pure. You know the anger that language shelters, that love obeys. Those three things. Why obey.”

Litteratur som är på riktigt, som tar livet på allvar, som förenar liv och skrivande, får gränsen att upphöra, som uppmanar och manar, och är generös i sitt givande. Det är rörelsen som är Carsons signum, skriftens åtbörd – att erinra sig henne med penseln i handen, likt Lily Briscoe i Virginia Woolfs To the Lighthouse, hon som på sista sidan i extrem trötthet unnar sig ett triumfatoriskt ”Yes […] I have had my vision.”

22 nov. 2013

Texter, David Foster Wallace


Den amerikanska författaren David Foster Wallace gick bort 46 år gammal, men hann med att skriva en handfull ambitiösa verk. Den samlingsvolym som nu utges är lite ojämn, men har en högstanivå som nog överträffar allt du önskar att litteratur ska uppnå.

En del författare är till sin natur anfallsspelare, om jag tillåts använda en fotbollsmetafor. Andra trivs bäst som försvarsspelare. David Foster Wallace är både anfallare och försvarare. Ja, han är mittfältare också. Och för säkerhets skull målvakt. Och avbytare, domare, tränare, vaktmästare, funktionär, kommentator, samt publik.

Åtminstone känns det ungefär så att läsa honom: det är en variationsrikedom som gör dig utmattad, som efter en femsetare utan tiebreak. Om idrottsmetaforerna känns långsökta påminner jag om att Wallace själv gärna använder idrottsliknelser. I boken Texter ingår en artikel om tennisspelaren Roger Federer.

Den ena halvan av boken innehåller essäer och reportage, och den andra halvan kortprosa – ett mer pretentiöst sätt att säga ”noveller”. Det kortare formatet är inte riktigt hans hemmaplan; han trivs med fotnoten som i sig generar nya fotnoter (liksom parenteser, utsvävningar, sidospår). Det är en estetik som vill förklara exakt allting, och då fungerar begränsningen hämmande, när idéer staplas på varandra.

Den här textsamlingens relativt generösa urval demonstrerar fina exempel på ett minst sagt okonventionellt tänkande, och det är storartat att mer av detta egenartade författarskap översätts till svenska. Wallace är mest känd för den massiva romanen Infinite Jest, som kallats den bästa amerikanska romanen de senaste trettio åren.

Problemet med alla lovord blir kanske att inget riktigt kan motsvara sådana superlativ. Risken är att du antingen bara instämmer mekaniskt, eller blir irriterad för att det inte är tillräckligt bra. Själv befinner jag mittemellan: somliga sidor i den här boken är nästan för bra för att vara sanna, medan annat lämnar mig mer likgiltig.

Jag imponeras av hans skenbart nonchalanta stil: till hälften teoretisk, till hälften slangspråk. Det är en obekväm, slängig stil. Men mer än stilen är det innehållet som är intressant. Som litteraturteoretiker är han ojämn, i värsta fall besvärande banal, som när han uttrycker truismen att bara den som sätter sig in i det ryska 1860-talssamhället kan förstå Dostojevskijs En underjordisk dagbok.

Han är i rättvisans namn bra på att vända på perspektiven, att ställa de allra mest förbjudna frågorna, att röra sig mot de allra mest kontroversiella ämnena. Då blir också djärvheten och fräckheten förutsättningen för en dråplig intelligens som får dig att känna dig upplivad och smart.

Till de oförglömliga ögonblicken hör ”Små uttryckslösa djur”, om en stormästare i Jeopardy. Där skriver han med förfärlig inlevelse. Det gör han också om självmordet, med insikter som förefaller vara resultatet av personliga erfarenheter. Mycket riktigt begick Wallace självmord 12 september 2008.

Mitt slutomdöme om Texter är väl att det är en arbetsseger mer än en knockout.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/11 2013)

21 nov. 2013

Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien, Moshin Hamid


Lika bra att inleda med ett förtydligande: detta är ingen självhjälpsbok. Det är en roman som bara har maskerat sig som en sådan. Inte minst titeln kan annars få en seriös läsare att dra öronen åt sig: Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien (Natur & Kultur).

En satir alltså … Ja, på sätt och vis. Tidigt slår författaren Moshin Hamid fast att det här minsann är en självhjälpsbok. Hjälp! vill jag då ropa. Men ledtråden finns givetvis i den luriga titeln: den etablerade redaktören till en autentisk självhjälpsbok skulle aldrig släppa igenom ordet ”snuskigt” i titeln. Alltså …

Hamid är från Pakistan, och är den typen av författare som gärna kommenterar sin egen berättelse. Här markerar han tidigt avstånd mot läsaren – som han förväntar sig intresserar sig för hans bok i filantropiskt syfte, att läsaren ska samla på sig politiska korrekta poäng genom att läsa exotisk litteratur. Må så vara. Självhjälp, alltså …

Handfasta praktiska råd ges i ämnet hur man blir (snuskigt) rik. Man lämnar vischan för storstan. Så gör huvudpersonen här. Men han bryter genast mot det tredje budordet, när han blir kär i en jämnårig tjej. Ska han ändå lyckas bli rik? Ja, det ser ut att gå bra: han hittar på ett sätt att sälja buteljerat vatten. Att utnyttja andras utsatta position är förstås det första och sista steget på väg mot rikedomen. Var cynisk, så kan alla råd sammanfattas, även om Hamid nöjer sig med att erkänna en viss underdrift: ”ett visst mått av hänsynslöshet”, skriver han lite lömskt.

Det är friskt skrivet, bara ibland med en humor som är lite väl påträngande. Det fungerar bäst när den är vass och inte så insmickrande, för annars tenderar det att bli sökt, underhållning för underhållningens skull. Här är det rappt berättat, i en historia som i stort saknar transportsträckor. Hamid vilar inte, men risken är att han får så bråttom att karaktärerna blir lite endimensionella, smått parodiska. De åldras, utan att man riktigt hinner (upp)fatta hur det går till.

Får man skämta om talibaner? Om man själv är från Pakistan: då är det förstås godkänt. Men jag läser Hamids roman som att den handlar om de hårda villkor vi alla lever under. Och inte utan självironi, när han på något sätt lyckas underminera sitt eget projekt. Det är smart gjort, fyndigt, och i de stunderna är hans bok som allra bäst, när han skriver kärvt och motspänstigt.

Ingen vettig människa läser väl självhjälpsböcker, allra minst om de handlar om hur man ska bli rik. På ett sätt attackerar Hamid genren inifrån, men på ett lite intrikat och oförutsägbart sätt. Det är intelligent utfört. Lika skickligt hanterar han rikedomens fördärvliga lockelser, och den nepotism som är förutsättningen för all kapitalism. Alla dessa idioter som sätter sina feta arschlen på direktörsstolarna bara för att de har rätt efternamn, och som utvecklar en allt mer idiotisk smak ju mer pengar de tjänar. Kolla bara den konst som hip hop-stjärnorna köper: Jeff Koons!

20 nov. 2013

Steglitsan, Donna Tartt


Efter elva års frustrerande väntan ger Donna Tartt ut sin tredje roman. Den är ambitiös, konstfull, gripande, men mot slutet mer spännande än nöden kräver.

Donna Tartt, amerikansk författare född 1963, stressar inte fram sina romaner. De utkommer med cirka tio års mellanrum, och efter den sensationella debuten Den hemliga historien 1992 och den måttligt intressanta Den lilla vännen 2002 har det blivit dags för den blott tredje romanen. Redan en månad efter att den utgavs i original finns den nu översatt till svenska

Steglitsan är namnet på en målning av den holländska konstnären Carel Fabricius. Elev till Rembrandt, lärare till Vermeer. Han förolyckas i en explosion i krutmagasinet i Delft 1654 (Tranströmer nämner händelsen i sin dikt ”Vermeer”).

Trettonåriga pojken Theo Decker besöker en konstutställning i New York med sin mamma. Hon omkommer när en bomb exploderar i museet, medan Theo överlever. Han får med sig Fabricius målning, och så vidtar den här nästan 800 sidor långa romanen.

Handlingen inkluderar en jämnårig flicka – Pippa –som också överlever bomben. Theo förälskar sig i henne, men båda är skadat gods, som det brukar heta. Theo är i praktiken föräldralös, och genom boken finns referenser till Harry Potter – bland annat träffar han en excentrisk ryss som ständigt kallar honom ”Potter”.

Excentriska figurer är ingen bristvara i denna Tartts roman. Varje gång intrigen riskerar att stagnera trillar det in någon knasig typ som livar upp. Det här låter kanske egendomligt och svårgenomförbart, men Tartt hanterar skickligt sin historia. Utan att överdriva eller skriva sentimentalt blir det en berättelse om Theos sorg efter mamman, som leder honom in i ett svårt drogmissbruk när han växer upp.

Där blir också omfånget motiverat: för att kunna återge denna svindlande känsla behövs utrymmet. Både drogmissbruket och Theos förälskelse i Pippa är gestaltat på ett formidabelt sätt av Tartt. I stället för den ständiga referensen Dickens känns det mer befogat att tala om Henry James och Marcel Proust – framför allt i återkallandet av en förlorad tids ideal som behandlar tålamodet med stor generositet.

Det är en märklig hybrid mellan äventyrsroman och realistisk 1800-talsroman, med som sagt några doser Harry Potter. Den präglas också av en tydlig apokalyptisk domedagsstämning, där Theos privata tragedi vävs samman med amerikansk 11/9-paranoia.

Steglitsan är (minst) två romaner i en: dels en stram och behärskad historia, och dels en febrig och nästan pikareskartad historia. Förfaret knyts de flesta trådarna ihop. I Fabricius målning blickar fågeln ut: ”En fånge som betraktar en annan”, skriver Tartt, och uttrycker subtilt att fången är Theo – men också bokens läsare, som kedjas fast vid den här boken liksom fågeln vid sin sittpinne.

Tyvärr imponeras jag inte lika mycket av den thrillerartade upplösningen. Det är mer givande att läsa om tonårs-Theo, än när han som vuxen jagas av skummisar som vill åt tavlan. Därför blir mitt intryck lite blandat: en nästan helt fläckfri roman som mot slutet blir lika fläckig som blodfläckarna på Theos kläder när slutet tar honom till Amsterdam.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/11 2013)

17 nov. 2013

verzweigungsaktivitäten, Robert Ståhl


I sin recension av Pixieskonserten i fredags skriver DN:s Po Tidholm utförligt om hur det var på 90-talet, när han ansträngde sig för att gilla bandet, men inte lyckades, inte ”på djupet”. Mer än halva recensionen handlar om Pixies historia och om dem som fenomen. Det här börjar bli allt vanligare, att dagstidningsrecensioner blir personliga berättelser i stället för kritiska iakttagelser. Hur var konserten? ”Öööh … fråga nån annan!”

Antagligen kommer det här att leda till att det anordnas en debatt, och lika antagligen kommer man att skylla på ”bloggen”, att den har intimiserat den kritiska diskursen. Låt mig därför bara på denna inflytelserika blogg helt kort nämna att Robert Ståhl gjorde en minnesvärd debut med boken OM när 1900-talet var på väg mot sitt slut: åtminstone minns jag starkt min läsning när jag vaktade prov i Brahesalen som relativt ny lärare. Jag gillade det ”på djupet”.


Nu utkommer på Lejd hans fjärde bok, verzweigungsaktivitäten. Den handlar om möten, om mötesplatser. Omslaget är granitfärgat, men lär utgöras av satellitbilder av Västmanland och Uralbergen, ihopsmälta. Det liknar också fossiler, som de ser ut i trappuppgångar – något som påpekas i ett av bokens möten.

I boken finns många av de etablerade tricksen för att befästa en etablering med det oetablerade. Det vill säga, att boken är opaginerad, skriven i gemener, med text bara på varannan sida, med svarta sidor som bryter av de tre partierna. En rätt typisk diktsamling, med andra ord. Klart att dessa tricks påverkar och styr min läsning, får mig att omedelbart misstänka ett syfte att kommunicera med en rätt stelnad form av modernistisk poesi.

Dock: just det stelnade är det som Ståhl är intresserad av att bryta upp. Som skulptören som hackar fram konstverket ur ett stycke sten. Ståhls bok är kompakt, fyrkantig, innehåller en ordmassa som väller fram våg efter våg.

Det här är den undersökande diktens poetik, allt annat än fixerad vid slutgiltiga lösningar och svar. De tre partierna skildrar olika förlopp, med inledningens födsel, delvis ur ett så kallat manligt perspektiv: båtar, fysik, berg. Som en parafras på det gamla slagordet att det personliga är politiskt: här blir det opersonliga personligt.

Tre delar – tre förgreningar – tre textstycken. De både kommunicerar med varandra och är stumma inför var och ens särart. Den första delen: familjen. Den andra delen: flykten, förlusten. Den tredje delen: mötet, katastrofen.

Men katastrofen är inskriven i varje del, i synnerhet i mittpartiet, om en flyktings möte med myndigheten. Dialogen skruvas. Men det handlar om det förlorade Paradiset, om mötet mellan Himlen och Helvetet, med Blakes ord. Om hur dessa polariteter måste enas och leva intill varandra, för att tillvaron ska ges mening. Därav denna förtvivlan, denna konflikt.

Ståhls dikt är uppenbart inriktad mot det verkliga, det närgångna – för att inte säga det påträngande. Han växlar fint mellan det skarpa och det diffusa, i en hyperrealism som rentav innehåller kontakt med arbetsterapeuter. I det starka mittpartiet möts den juridiska sanningen och den poetiska sanningen. I sista delen dricks ett glas spetsad saft, vilket leder till det väntade övergreppsförsöket.

Men också något annat? Kanske den är skriven profetiskt som en kommentar till Folkpartiets landsmötes förslag om samtycke i sexualbrottslagstiftningen, som klubbades i fredags.

Ståhl skriver i indignationens tecken, en dikt som balanserar våldet och ger det undertryckta konnotationer. Det är en dikt som visar sambanden i tillvaron, som är starkt förankrad i sin samtid, i den debatt som förs – men framför allt borde föras. Hans dikter påminner vagt om både Magnus Dahlströms senaste två romaner, och Johan Jönssons kaskader, men utifrån en annan synvinkel: något mer försonande, kanske, men med lika nära till förtvivlan. Och givetvis lika berörande, och lika bra.

Andningsbok Landskapsbok, Krister Gustavsson


Svenskan har många ord för gåendet: att vandra, promenera, ströva, flanera, spankulera, spatsera, traska … En besvärande bieffekt av att röra sig är att andningen påverkas, att det blir jobbigt att prata. Man kan sitta still, men man behöver röra på sig – ibland för att dra igång en tanke som har stelnat, för du tänker bättre i rörelsen, som om kroppsförflyttningen också flyttar på de stillastående tankarna.

Jag vet inte hur mycket poeten Krister Gustavsson har tänkt på det när den ena delen av titeln till hans nya bok handlar om denna bieffekt: Andningsbok Landskapsbok (Lejd). Åtminstone får det mig att tänka på gåendet, på en av det här starka poesiårets allra starkaste poesiböcker, Katarina Frostensons Tre vägar.

Det här är definitivt inte någon tillrättalagd sorts dikt, som du är van att känna igen den. Gustavsson är erfaren nog att veta att det gäller att arbeta inom de förutsättningar man har givits, inom de ramar man själv har ställt upp. Och det är gott nog.

Han vet också vad poesin ska vara: det vill säga, inte tillkrånglad, men alternativ. Den ska inte ge dig sådant du redan vet, utan måste utmana och sträva mot förändringen. Redan med den här samlingens första dikt etableras den här kontakten med läsaren: ”Natten andas så att döden följer”.

Så handlar det inledningsvis om just andningen. Att andas – ingenting är enklare. Eller? När vi i skolan hade kurs i mindfulness ägnade vi tio minuter åt att koncentrera oss på andningen – ingenting var svårare, eller mer benäget att väcka tankar på döden.

I dikterna hittar Gustavsson en egen rytm, en egen puls, en egen andning. Det är diktens tempo som styr, och han skriver följsamt. Han blandar det suggestiva med det sakliga, och även om han delar in i olika partier är det omisskännligt. Att variera sig och samtidigt vara konsekvent. Han berättar med ett lekfullt anslag – skriver beskrivande, men samtidigt gestaltande.

Ett parti handlar om Hölderlin – det andra som får mig att tänka på Frostenson, som ju också tar detta gigantiska ord i sin mun. Gustavsson gör det på ett lite annorlunda sätt: i sviten ”Diagnos Hölderlin” skriver han sju korta dikter som får utgöra en biografi, men också en kommentar till vad Hölderlin är.

Hölderlin är så mycket mer än sitt namn, och samtidigt så mycket mindre. Han är vi, vi är han. Med upprepningen hamras det hårda begreppet Hölderlin in: ”Hölderlin var en gång den Hölderlin som sam i pojkarnas å / Hölderlin störtar sig huvudstupa i vatten och glädje / Bland kamrater glömde Hölderlin Hölderlin / Se moder sade Hölderlin / Jag är icke ännu den Hölderlin jag bliver”. Notera för all del den arkaiska stilnivån, som gränsar till parodin, till pastischen.

Diagnosen Hölderlin förflyttar sig sedan omärkbart till en psykossvit, för att hamna i vansinnet, i fruktan för det kanske värsta som kan drabba en människa. Först en makalöst mäktig svit dikter där en m-allitteration ges en framträdande roll, kanske för att Stiernhielms dikt ”Hercules” har en av våra bästa exempel på en sådan allitteration: ”Döden molmar i mull”.

Ljuddikten är det tredje som får mig att tänka på Frostenson. Även här denna förtjusning i konsonanten, och även känslan att det här är dikter som kommer ännu mer till sin rätt när de läses högt, när ljuden släpps lösa. Med sina ljuddikter kommer Gustavsson nära ramsan, nära formeln, alltså det som är den ursprungliga poesin, det som också kan vara förbannelser.

Men för mig mer av lockrop. Jag gillar den här boken, bland annat för att den inte bryr sig om att vara insmickrande – men också för att den inte krånglar till saker i onödan. Du behöver ingen examen i det intrikatas skola för att ha behållning av dikterna. I sista sviten handlar det rentav om något så folkligt som charterresan: men inte i syfte att infiltrera ämnet och vältra sig i förakt för det så kallade verklighetens folk.

14 nov. 2013

Bra recensioner skapar samtal


Vilken funktion har litteraturkritiken? Det är lätt att peka på faktorer som att recensenten i första hand ska presentera ett litterärt verk för den intresserade läsaren. Men vad innebär det? Vad – vem – är den intresserade läsaren?

Att presentera handlar om kommunikation: att begripliggöra ett innehåll. Därför strävar jag efter att skriva begripligt. Den intresserade läsaren är nyfiken, och min uppfattning är att hen gör sig omaket och hatar att bli underskattad. Därför strävar jag efter att undvika förenklingar. Ett ideal är att vara förmedlande, samtidigt som det finns utrymme för något som utmanar, som inte enbart bekräftar en redan bekant kunskap.

Vem ska skriva litteraturkritiken? I Aftonbladet 11 november skriver Fredrik Persson-Lahusen att redaktionerna bör anlita fler skribenter från den akademiska världen, något som skulle garantera följande: ”Det skulle sörja för mångfald, skiftande perspektiv och oförutsägbarhet och bli allt annat än skittråkigt.”

Men vad som kännetecknar den akademiska världen är ju just bristen på mångfald, vill jag då invända. Det är de instängda perspektiven som dominerar, förutsägbarheten – för att inte tala om skittråkigheten. Delvis beroende av intresse och delvis i yrkets tjänst har jag, helt utanför den akademiska världens revir, läst ett antal doktorsavhandlingar skrivna under 2000-talet, av verksamma akademiker.

De har varit skittråkiga. Därför var det en sådan befriande upplevelse att förra året läsa Margareta Österholms egensinniga doktorsavhandling, ”Ett flicklaboratorium i valda bitar”, om queera/skeva flickporträtt i nya svenska romaner. Hon skriver engagerat, fantasifullt, originellt, och faktiskt helt nyskapande.

Varför akademiker generellt har så svårt att skriva begripligt är något de själva får ta tag i. För mig tog det flera år efter att jag lämnat universitet att bli kvitt den övertekniska jargongen, och ryggradsreflexen att ge varje formulering ett påhäng i stil med ”som har demonstrerats av Deleuze, s 156, Derrida, s 88-89, De Man, s 344-ff …”

Alliansregeringens Lärarlyft har borgat för att många lärare har getts tillfälle att läsa kurser på högskole- och universitetsnivå. Själv har jag ratat dessa kurser, eftersom jag grät av glädje när mina fem år på universitet var över: för alltid, hoppas jag fortfarande.

Den akademiska texten präglas generellt av två efterhängsna problem. Det ena är att stilen är tung, lastad med ett internt ordförråd som utestänger alla läsare som saknar akademiska meriter. Det andra är manin att idissla gammal kunskap: varje åsikt måste förankras av andras forskningsrön, i en rundgång av citat och referenser.

Nu talar jag i egen sak när jag säger att det är viktigt med litteraturkritik, men också av erfarenhet: försynta läsare som meddelar att de har läst något jag skrivit, blivit nyfikna på en bok, hittat något de annars inte skulle ha vetat att de letat efter. Samtalet kring en bok – på akademiskt språk: diskursen – har en avgörande betydelse för vilka böcker som blir bestående, och detta samtal initieras oftast av recensioner.

Recensioner skrivna på fackspråk når bara de redan initierade, och stimulerar aldrig till ett samtal som angår den vanliga läsaren. ”Släpp forskarna loss” lyder rubriken till Persson-Lahusas artikel, men forskarna har kedjat fast sig själva. De vill uppenbarligen inte bli förstådda. Låt dem sitta där och tycka synd om varandra, på ett språk vi andra bara kan förakta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/11 2013)

10 nov. 2013

Samlade skrifter, Arthur Rimbaud


För tio år sedan utgav Alastor Press en samling med Arthur Rimbauds Samlade verk, en diger lunta som Elias Wraak minutiöst översatt. En fin bok, som tyvärr varit slutsåld sedan länge. Det digra har nu gjorts ännu digrare, då förlaget gör ett nytt försök att göra Rimbaud till en angelägenhet för svenska läsare, med en mycket mer utförlig volym: Samlade skrifter. Fler än dubbelt så många sidor! Främst tack vare att många fler brev från perioden i Afrika gjorts tillgängliga.

Den här gången i behändigt pocketformat, dock inte tillräckligt liten för att någon ska drista sig att göra det Patti Smith gjorde med en mindre samling på 60-talet – det vill säga, knycka den från bokhandlaren och gömma den i fickan. Däremot kan man nog behöva ha med sig den här tegelstensboken för att uthärda någon jobbig syssla, så som hon gjorde under mördande tråkiga pissfabriksjobb.

För Rimbaud är en användbar poet. ”Diktens dynamitard”, som Folke Isaksson kallade honom i ett tv-program från 1994. Alla har väl någon gång tagit avsked av poesin: Rimbaud höll sitt löfte, och därför är den här boken av ett annorlunda slag.

Den kan läsas kronologiskt, som en biografi, med början i barndomen och de tidiga tonårens någorlunda städade skrifter, innan en allt mer tilltagsen djärvhet skönjs. Att kalla honom för vanvettigt begåvad är nog en underdrift. Han skiter ned sig själv och det skrivna – odlar löss för att kasta dem på efterhängsna präster och dito tjejer. Dricker absint för att förmodligen omvandla sina sinnen – kan också ha varit att självmedicinera sig mot efterhängsna tankar.

Hans dikter är livsfarliga: på riktigt förgörande och destruktiva. Inte har de mycket med poesi som ”vackra ord” att göra. Hans rastlöshet och hektiska sinne kan nog förklara varför det blivit så populärt att rekommendera honom till unga läsare. Men är det så lämpligt? ”Inövad musik förfelar vårt begär”, säger rockstjärnan Rimbaud i en prosadikt, som för att bereda väg för DIY-estetiken som punken anammade.

Det var en rastlöshet som tog honom runt i Europa, när han så dramatiskt förklarat sitt avsked till diktkonsten. Bland annat Stockholm förärades ett besök, där han jobbade som biljettkontrollant för en cirkus, innan en elvaårig vistelse i Afrika, som innehöll affärer med kaffe, vapen, elfebnben. Det är mer än troligt att Joseph Conrad, som hade franska och inte engelska som sitt första främmande språk, inspirerades till Kurtz av Rimbauds öde – en tanke Coppola snuddar vid med sin filmatisering Apocalypse Now!, där Marlon Brandos Kurtz använder samma besynnerliga ”nabober”-invektiv som Rimbaud. Conrad vistades ju också i Afrika medan Rimbaud var där, visserligen en bra bit därifrån, i belgiska Kongo.

Det kan tyckas absurt med en så här komplett återgivning av i stort sett allt ur Rimbauds penna – elvaåringens referat av latinska texter, till exempel. Men det blir i vilket fall en helsidig bild av poeten – och nog vaskas guldkornen fram där man minst anar det. Till detta bidrar också foton, teckningar, anekdotiska fraser.

Detta inte minst tack vare det goda arbetet med kommentarsdelarna. Wraak är en ljusskygg figur, med troligt norrländskt ursprung (i ett brev uttrycker Rimbaud förhoppningen att kunna lägga undan ”en slant” och inte ”en peng”, som en sörlänning skulle ha skrivit). I sin översättning är han partisk – men det går an, för en översättning måste ju vara partisk. I synnerhet när författaren gör som Rimbaud, leker med glosorna. Då väljer Wraak oftast den skabrösa tolkningen – möjligen blir då Rimbaud en något mer skandalös författare på svenska än på franska?

Han låter också oerhört modern, som i elvaåringens klotter: ”varför, frågade jag mig själv, lära sig / grekiska och latin? jag vet inte. va / vem behöver det vad bryr jag mig om / ifall jag får godkänt? de säger att / man inte får något jobb om man inte blir godkänd / jag vill inte ha något jobb”. Han använder flitigt ord som ”skamligt” och ”tortyr” när han skriver om skolan. Och ”vem bryr sig” … ”vad spelar det för roll” … ”jag vill inte” …

Som nybliven fjortonåring lyckas han håna lärarna under täckmanteln av en perfekt skriven latinsk dikt som tidningarna tvingas publicera. Religionen bankades in i det unga snillet: hade han blivit en lika bra poet utan detta idoga arbete från prästerskapets allierade? Knappast, då så mycket av energin i de senare dikterna hämtades från ilskan mot religionen och sederna och vanorna och moralen och plikten och familjen och borgerligheten. Det är också något delvis religiöst över hans uppriktiga ånger, som framträder som en oförlöst botgärning i dikterna.

Under några benådade ögonblick var ju Rimbaud ofelbar som poet. Varje etapp innebar framgång, som om hans estetiska kompass bara kunde visa rätt. ”Jag fixerade svindeln”, tillägger han lite lagom kaxigt.

Det blir här uppenbart viktigt att kunna följa hur självförtroendet växer fram. Den dimensionslösa stoltheten, som innebär en megalomani som får erkända storhetsvansinniga rappare som Jay Z och Kanye West att framstå som epigoner som har åtskilligt att lära innan de börjar proklamera sig vara ”Gud”.

Det är en skojfrisk figur, som pendlar friskt mellan barnslighet och mognad – redan som tonåring, alltså. Han förebådar punkrocken, modernismen, surrealismen – i en dikt förvandlar han sina skosnören till strängarna på en lyra. Till det moderna hör också dragningen till det obscena, till det otillåtna. Förmågan att tänka annorlunda. Där finns också bland de nya inslagen en nyupptäckt satir, ”Bismarcks dröm”, hittad 2008. När han slutar skriva ansöker han om att ta värvning i den amerikanska armén, och anför som merit att han deserterat från den holländska armén …

Fjorton år gammal skriver han om ett bländande vitt ”ljus som steg / blommande över skuldrorna och täckte min kropp med strålar”. Det är ett ljus som återkommer, i en av de mest förtjusande prosadikterna, ”Broarna”, där en vacker bild målas fram, suggestiv, klar, sinnlig, oerhört skarp och samtidigt fantasifull och lockande – men så kommer sista radens snöpliga förkunnelse: ”En vit stråle faller från himlens höjd och förintar denna komedi.” Det är Rimbauds knep: att vara den som sabbar sin egen konst, som skapar något stiligt bara för nöjet att slå sönder det.

Han gör sig fri, slår sig fri, genom att göra hämningar, regler och förbud överflödiga. Hans berömda credo – ”Jag är en annan” – kan läsas som en önskedröm, som en kompensatorisk flykt. Till Wraaks försvar när han väljer den obscena varianten i sin översättning – Rimbaud var lite besatt av baken. Däremot mister ju ordlekarna sin laddning när de inte görs lika dubbeltydiga som i original. Att Rimbaud då blir något mer frispråkig i den här översättningen gör å andra sidan att han behåller något av sin revolutionära ådra – att han fortsätter att vara drabbande och med potential att fortsätta uppröra bigotta läsare. Eller bara läsare som inbillar sig att poesi är synonymt med ”vackra ord”. Krutet är fortfarande torrt, kan man säga.

Vi följer hur En tid i helvetet växer fram ur manusform. Som bekant vilar Rimbauds berömmelse främst på de två böckerna – förutom denna sin ”fördömda själs dagbok” den paradoxalt nog både måttligare och mer subversiva Les Illuminations, som väl mest troligt skrevs efter ”Nigger-boken”. Att det fortfarande går att hitta honom i gymnasieantologier känns lätt overkligt – svindlande: fattar de då inte hur skadligt subversiv han är? Hur helvild han är i sitt skrivande? ”Rimbaud är ett klimat”, säger Wraak i en essä – tidigare publicerad 2005 – och det håller jag med om: en poet som man vistas i, och sedan tar sig därifrån, då det är för jobbigt att vara kvar.

Det är inte helt sant heller att han upphör att vara poet när han åker till Afrika, även om breven därifrån knappast är det jag tänker skynda mig att plocka fram nästa gång jag får ett sug efter att läsa Rimbaud: i breven är han förvånansvärt förnuftig. Men ju mer irriterad han blir, desto mer kommer den unge Rimbauds trots fram, som i ett underbart koleriskt brev till familjen från 1890:

Förvånas inte över att jag skriver så sällan: den återkommande refrängen skulle vara att jag inte har något intressant att säga. För, när man är i ett land som det här, har man mer att fråga efter än att säga! Öknarna fulla av dumma negrer, utan vägar, utan postgång, utan resenärer: vad vill ni att jag ska skriva om det? Att jag är uttråkad, fördummad, förfäad; att jag har fått nog, men inte kan ta mig härifrån, etc., etc.! Där har ni allt, precis allt jag kan säga; och eftersom det inte är roligt för någon att höra är det bättre att tiga.”

Att läsa knappt tusen sidor Rimbaud blir att smälta (för) mycket, även när den poetiska gnistan slocknar och de många breven tar vid. Det är en kaskad av intryck. Dikter att ömsom bli matt av, och ömsom hämta energi ur. Och så en mängd monotona brev, som mest handlar om affärer, tullkvitton, klagomål på andras slöhet. Och en ständig jakt efter kaffe … Vid ett tillfälle ber han mamman hitta någon fransyska som är villig att gifta sig med honom, någon som vill följa med på irrfärderna i Afrika.

Irrfärderna som avbryts när han på sitt trettiosjunde år får ett ben amputerat, och inom kort avlider (den 10 november 1891). Rimbaud låter minst dubbelt så gammal när han klagar på ”vidrig” sjukhusmat och åderbråck och liggsår. Han reduceras till en snyftande ömkling, och det är då också ett öde.

9 nov. 2013

Å, høye dag, Steinar Opstad


Förra året utkom tacksamt nog i svensk översättning ett urval av Steinar Opstad, Den lyckligaste av alla ensamheter, som åtminstone för mig var en okänd norsk poet. Så inte längre, då jag skyndsamt läste några av hans essäer också, samlade i volymen Himmelretninger, som också utkom förra året. Nu utkommer på norska hans sjunde diktsamling, Å høye dag (Kolon forlag).

Det låter av titeln att döma som att den här beskedlige poeten har skrivit romantiskt dikt? Något som förstärks av omslagets högst medvetna lek med antitesen, ett av romantikens grundmodus. Jo – på sätt och vis. Han tar sin utgångspunkt i det vardagliga, i det enkla, i det självklar, i det uppenbara. Liknelserna är också självklara. På ett sätt kan dikterna erinra om John Clare – en brittisk poet fånge under romantikens epok, men som skrev blygsamma för att inte säga beskedliga landsbygdsdikter utan de revolutionära anspråk som tiden krävde. Ändå en så fin poet, som helt klart är i nivå med de stora namnen Shelley, Keats, Byron, Coleridge, Wordsworth, Blake.

Opstad skriver om landsbygden – i första delen av fyra handlar det om en plog. Men han laddar det jordnära med transcendensens innehåll. Det rationella övergår i det sviktande. För romantiken som epok är ju något annat än enbart höga insatser i känslornas område – det är en cerebral poesi. Som Oscar Wilde påpekade: ”All bad poetry springs from genuine feeling”, och romantisk poesi är allt annat än dålig.

Och det är förstås av privat karaktär, långt mer gångbart än de råd att skriva personligt och allmängiltigt, som brukar premieras. Det är korta dikter, som förmedlar andetaget, och växelverkar mellan distansering och igenkänning: ”Jeg vokste opp på Hov / den mest øde av gårdene / og lekte alltid alene / under de susende furuene i skogen / Det var som om gudene kalte på meg / og jeg ble hos dem”.

Ja, han sträcker sig mot det omöjliga, mot det oerhörda, i sin anspråksfulla poesi maskerad som anspråkslös. Det finns några Ariel-dikter som är vettlöst bra, framför allt den som heter ”Ariel i barndommens skog”. En dikt att uppleva, att bara låta sig genomströmmas av – som en bisvärm rätt in i ögonen är det att läsa den enskilda dikten, som ger tankarna genomskinliga vingar.

Det som mest kännetecknar romantiken är ju längtan – den längtan som Sveriges mest romantiske poet Bruno K. Öijer hela tiden förhåller sig till, som Edith Södergran också förhåller sig till, som Rilke förhåller sig till – hög, högre, högst. Romantiken är en epok som inte avgränsas av tid, den är just överskridandet av gränser. Steinar Opstad skriver om det ouppfyllda, om det som vi lutar mot, sneglar mot med en blick halvt eftergiven, halvt tygellös. Jag gillar verkligen hur det timida intrycket skrider mot det vilda uttrycket, och hur en ny sorts romantik (åter)uppstår, föds och erövras på nytt varje gång.

Detta sker i dikter som är lika drömska som starkt realistiska. Dikt som krossar alla illusioner: det är också romantik. Titeln, Å, høye dag, hämtas ur en dikt med namnet ”September”, en dikt där allt håller på att ta slut, där det gäller att ta tillvara upplevelserna, för annars är det borta innan det hinner börja. Vad är över? Skolan, livet, drömmarna – löftet. Det som är över: det som försvinner.

Genom diktsamlingen går ett doftspår av själen – av själar. Det är också romantik. En kyrkogårdsdikt påminner om Alla helgons dag, helgdagen som håller på att ätas upp av Halloween-ghoulen. Och omslagets antites? Jo, för liksom poesi generellt utmärks av upprepningar (rim, allitterationer, anaforer) och bilder (metaforer och dess bemärkta släktingar) är motsatser något som finns till för att förenas. Konflikt som uppsöks! Kollisioner! Dikt som avstår från att bråka är inte vatten värd.

Några av samlingens mest centrala rader hittar jag i dikten ”Morgenopprop i skogen”, med ett fogligt budskap: ”Ensomheten blir større og mindre for hvert år / som vårskogen når sevjen / gjennomlyses av sol / og synenen sildrer gjennom sjelen”. Fogligt, ja, men diktraderna blir ett utsnitt, ett budskap: du får vad du söker, vad du längtar efter. Alltså: nöj dig inte, utan sträva efter mer.

I sin essäsamling var Opstad förvånande svenskorienterad – förvånande utifrån vår provinsiella blick – och även här, när han citerar, använder han Ekelöf och Björling. Det har sagts förr, tål att upprepas: vi i Sverige är idiotiskt snåla mot norsk och dansk litteratur, som vi generellt betraktar som en aning mindre kvalitativ än vår egen.