Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

20 nov. 2014

America is not the world


Svt:s program babel har i höst gästats av eller haft reportage om elva engelskspråkiga författare: Deon Meyer, Richard Ford, Jamaica Kincaid, Sophie Hannah, Simon Singh, Paula Fox, Edmund White, Aminnata Forna, Ken Follett, Lena Dunham, David Nicholls. Förvisso också några gäster från andra länder – hela sex stycken, alltså generöst nog mer än hälften så många: Joël Dicker (Schweiz), Tore Renberg och Jo Nesbø (Norge), Cees Nooteboom (Nederländerna), Dror Mishani (Israel), Hanne-Vibeke Holst (Danmark).

Tänk dig en svensk litteraturtidskrift som gör en satsning på ”utländsk litteratur”. Skulle det se annorlunda ut, eller kan du redan räkna till hur många av de omskrivna författarna som är engelskspråkiga? Ser du redan Siri Hustvedt på omslaget?

I nya numret av Bokvennen (3. 2014), det norska energiknippet till litterärt magasin, handlar det till stor del om utländsk litteratur. Men Hustvedt och maken Paul Auster får finna sig i att stå i farstun, som vänner till tyskspråkige Daniel Kehlmann. För Berlinbaserade Bokvennen vänder sig mot både äldre tyskspråkiga bekantingar som Karl Kraus och Peter Handke (i stället för amerikanen Philip Roth dessutom österrikaren Joseph Roth) och yngre förmågor som ungerskfödda Terézia Mora, som introduceras på norska med ett utdrag ur romanen Das Ungeheuer, som ju gärna får översättas till svenska också. Vi får också en pinfärsk norsk översättning av ett Rilke-rekviem, där vi nog kan konstatera att Rilke låter nog så hyggelig på norska:
For denne smerten har vart altfor lenge,
og denne byrden er for tung for oss;
den falske kjærlighetens dunkle smerte,
som bygger på det gamle, som en vane,
og kalles rett, men nærer sig på urett.”

Helga Krook gav i sin översättning från 2010 tyskans ord ”das wirre Leiden von der falschen Liebe” det svenska ”den falska kärlekens trassliga plåga”. En kan tänka på Shakespeares sonett 66, med den likartade tanken som Rilke uttrycker strax därefter: ”And right perfection wrongfully disgrac’d”. I numret finns också en intervju med översättaren Sverre Dahl, som strax har fullbordat översättandet av 150 tyska böcker, däribland klassiker som Thomas Bernhard, Goethe, Hölderlin, Novalis, Hermann Broch, och många fler.

Tove Jansson får vara med i två olika texter, dels Heidi Sævareids utredning av dominans och underkastelse och andra mindre frekvent diskuterade inslag hos Jansson och dels skådespelaren Aril Martinsens redogörelser av minnen från vännen Tove.

Ja, och givetvis mycket mer. Som att Fredrik Giertsen visar att fler än Sara Danius kan skriva om 1800-talets litteratur: alltså en text att anbefalla för alla som tjusades av hennes Den blå tvålen – det finns mer att säga om Balzac, Stendhal och Flaubert, diskussionen fortsätter, i detta som vanligt snyggt formgivna nummer där ett mumintroll kramar Tove Jansson lika ömt som Jan Kjerstad kramar en bok. Och nästa år tillträder den nya redaktören Alberte Bremberg, som åtminstone som romanförfattare visat prov på gott omdöme (hennes debut Tidebok utkom förra året).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar