att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 maj 2014

Varför gå över ån efter vatten?



Nej, jag tyckte inte att EU var någon bra idé när det var folkomröstning för tjugo år sedan, och utnyttjade min medborgerliga rösträttighet för att sorgligt nog tillhöra en minoritet på 46,8 %. De snart tjugo årens medlemskap i EU har knappast gjort mig mer välvilligt inställd till den europeiska unionen, men självfallet fortsätter jag att rösta i valet, senast i söndags, helt enkelt därför att det ligger i mitt intresse att meddela makthavarna vad jag tycker.

Nog förstår jag att Sverige inte ska stå helt utanför gemensamma projekt. Mitt argument då kan jag gärna aktualisera nu: varför inte satsa på en skandinavisk union i stället? Vi har sannerligen mer gemensamt med Norge och Danmark än med resten av Europa, och inom det skandinaviska området finns redan alla förutsättningar för att skapa varaktiga förbindelser. 

Förutsättningen är bara att vi blir kvitt vår storebrorsmentalitet mot grannländerna. Inte minst ska vi göra oss kvitt våra kulturella och språkliga fördomar – att förstå skriven norska eller danska är ofta en enklare uppgift än att lyssna på den talade varianten. Vi måste också sluta se dem som kusinerna från landet och börja granska vår egen självgoda uppfattning att vi klarar oss gott själva. Att vi alltid vet bäst.

Under slutet av 1800-talet, när man talade om det moderna genombrottet, var Danmark ett kulturellt centrum för Skandinavien. Hit åkte svenskar för att lyssna på bröderna Brandes föreläsningar i Köpenhamn – det var danskar som berättade för svenskar om Nietzsche och inte tvärtom.

För Strindberg och hans generation intellektuella var det en självklarhet att hålla sig à jour med den litteratur som gavs ut i Norge och Danmark. Översättningar var överflödiga: man tog sig an utmaningen och ansträngningen att läsa på norska och danska. De såg det som en kulturell bonus att kunna läsa böcker på tre språk, att det ökade ens möjligheter att tillägna sig kultur från olika språk.

Och så är det fortfarande. Men tyvärr mer i Danmark och Norge än i Sverige. När jag läser den norska poeten och kritikern Steinar Opstads essäsamling Himmelretninger består en tredjedel av hans exempel av svenska författare, som han alltså läser på svenska. Föreställ dig en svensk essäist som i en bok tar upp en tredjedel författare som hen läser på norska eller danska – när den dagen inträffar lovar jag att rösta på ett EU-vänligt parti. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att för den genomsnittlige svenske läsaren börjar och upphör kännedomen om skandinaviska författare vid namnet Karl-Ove Knausgård.

Lika beklämd kan jag bli av alla slentrianmässiga idolporträtt av anglosaxiska författare och kritiker. Senast rockstjärnemottagningen av Donna Tartt i Stockholm häromveckan. Och för varje gång någon hyllar Joan Didion störs jag av att Ruth Halldéns död förra veckan passerade så obemärkt.

Ruth Halldén, mångårig kritiker på DN, skrev i sjuttioårsåldern ett par fullkomligt briljanta böcker, däribland Vid romanens rötter (1997), som behandlar engelska 1700-talsförfattare med lika mycket initierad kunskap som entusiasm. Samt med enastående känsla för stil: om dessa svenska kritiker som så ensidigt hyllar Didion tog sig tid att läsa Halldén skulle det kunna göra underverk med deras stil.

Och lika briljanta kritiker finns ju i Skandinavien. Som de danska Susanne Christensen och Erik Skyum Nielsen och norska Bernhard Ellefsen. Varför läses de inte av svenska skribenter? För att de skriver på danska och norska, och våra mest profilstarka kritiker har en benägenhet att gå över ån efter vatten.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/5 2014)

29 maj 2014

Det var ett nöje att läsa



I skolans korridorer träffar jag min gamla elev E. Vi pratar en stund om Linda Boström Knausgård, och han säger att han precis tecknat en stödprenumeration på den nya tidskriften Fyrahundrafemtio. Det borde jag också göra, tänker jag, men det finns en gräns för hur omfattande ens välgörenhet ska vara: jag prenumererar på Lyrikvännen, till exempel. Samma dag får jag nummer två av Fyrahundrafemtio.

Namnet är förstås en finurlig allusion till Ray Bradburys 451. Därför är det lite synd att man i en av artiklarna felaktigt antyder att Bradbury också har skrivit om ultravåldet i A Clockwork Orange, utan Anthony Burgess. Annars är det ont om uppenbara tabbar, och desto mer gott om läsvärda artiklar. I mångt och mycket läser jag den som en litteraturens Filter, med huvudartikeln om Bonniersförläggaren Martin Kaunitz som ett reportage i den längre skolan, och klart intressant – inte enbart därför att han framgångsrikt jagar efter kontraktet till Morrisseys självbiografi, som kommer på svenska i höst.


Lika mycket Morrissey i en kortare artikel om Elizabeth Smarts roman Vid Grand Central Station där satt jag och grät, som utkommer i ännu en nyutgåva. Här finns också den felande länken mellan Morrissey och Sara Lidman – en koppling som inte är riktigt så förvånande som artikeln vill ge sken av, för båda är ju högspända vänsterromantiker med sinne för överdrifter och drastisk humor.

Men den här texten om Smarts roman är till förväxling lik en reklamtext, och får mig att fundera på vad jag söker efter i en litterär tidskrift, vad som skulle få mig att slaviskt köpa den. Recensioner? Ambitiösa introducerande essäer kring både oetablerade nykomligar och nyläsningar av klassiker? Nyskriven prosa (som detta nummers kortnovell av Negar Naseh)? Definitivt ja. Intervjuer – nja … Nu saknar jag essäerna och recensionerna, men får desto mer av notiser och tematiska smågrejer, som ett kollage kring de författare Håkan Hellström sjunger om, likväl som Jonas Ellerströms korta presentationer av fem bortglömda svenska 1900-talspoeter (fast Margareta Renberg är inte så bortglömd som Ellerström vill ge sken av: jag skrev om henne för ett par år sedan). Anna Vogel visar varför en författare inte borde låta en bokcirkel läsa dennes bok i manusform. Intervjuerna med Tom Rachman och Val McDermid ger knappast några impulser till varför jag borde läsa någon av dem, även om jag ju läste den förres The Imperfectionists härom sommaren.

Så det är med lite blandade känslor jag lägger ifrån mig Fyrahundrafemtio. Som jag förstår den vill den vara ”något mer” än bara en tidskrift om böcker och författare, och därav inblickarna i bokbranschen. Jag blir förvånad av att jag tycker det är så intressant att läsa om förläggaren och dennes möten med agenter – det beror inte bara på att hela texten handlar om att han vill få Morrisseys bok till sitt förlag, jag lovar – och kommer nog att fortsätta söka efter den typen av oväntat belönande texter, och misstänker att det kan hända fler gånger när jag läser just den här tidskriften.

Nattfilm, Marisha Pessl


Ett av litteraturens små eller stora mysterier är hur vi duperas att följa karaktärer som så uppenbart inte är verkliga personer. Som Hester Prynne i The Scarlet Letter: ingen eller inget kan inbilla mig att hon är något annat än en skapelse av Nathaniel Hawthornes fantasi.

Men ändå … Hur ofta har jag inte lurats av dessa snillrika författare, att bli involverad i påhittiga påhittade intriger, lärt känna dem på djupet trots att de inte existerar utanför boksidan. Senast var det Terry Eagleton som i sitt kapitel om karaktärer i sin bok How to Read Literature upprepade den gamla sanningen om de icke-existerande konstruktionerna av svarta tecken på vit bakgrund. Men kom igen, med Horace Engdahls exempel: vilken människa av kött och blod kan läsa om hur majorskan plockar upp den blivande kavaljeren Gösta Berling utan att fälla en tår?

Jag hade vissa problem att helt uppskatta Marisha Pessls debutroman Special Topics in Calamity Topics, men nu är hon tillbaka med en lika ambitiös och på ytan knasig roman, Nattfilm (Natur & Kultur). Det är där det kommer in, karaktärerna. För den utger sig handla om en verklig människa, filmregissören Stanislas Cordova, som mer eller mindre har flytt all offentlighet sedan 1977, men fortsatt att göra film av skräckartat slag. Han har vissa visuella liknelser med David Lynch, bland annat ett påhittad teckning där han klär sig identiskt och i liknande frisyr (han bor rentav på ett ställe som heter ”The Peak”), även om filmerna mer liknar Dario Argentos verk – Argento har också en begåvad dotter, Asia.

I romanens upptakt begår hans dotter Ashley självmord. Det leder till att en osannolik trio amatördetektiver helt oombedda tar upp spåret: den undersökande journalisten Scott McGrath, tillsammans med en ung kvinna, Nora, och en knarklangare, Hopper. Båda ser ut att vara mer insyltade i fallet än Scott fattar.

Liksom en del andra romaner i genren imiterar Pessl dokumentären, genom att infoga dokument som tidningsartiklar, upphittade lappar, och så vidare – men hon gör det med att avbilda allt, inklusive skärmdumpar från hemsidor, och det är kanske lite roligt, men jag har aldrig tillhört dem som gillar att läsa exempelvis påhittade nyhetsartiklar, relativt vanligt i Stephen Kings tidigare böcker. En annan likhet med Kings tidiga böcker är lagarbetet: mellan främst Scott och Nora utvecklas ett strävsamt kamratskap, där de lite småbarnsligt jämför sig med Woodward och Bernstein.

Vi får vår beskärda del av det typiska film noir-tugget: Scott är lika förtjust i en viss typ av sardoniska liknelser som han är av alkohol. När Hopper ska berätta om lägret han var på tillsammans med Ashley som tonåring blir de slitna liknelserna lite för frekventa: ”Hela skiten var som Flugornas herre på anabola […] grundutbildningen, som fick Full Metal Jacket att likna Fragglarna.” Repliker av slaget ”Jag sköter snacket” blir också lätt parodiska. Dessutom kan jag inte låta bli att störa mig på en del dumheter. Hur smart Pessl än är blir hennes bildspråk ibland mer än lovligt plumpt: ”På bordet framför henne fanns en halväten portion fattiga riddare som flöt runt på tallriken i en pöl av sirap likt en husbåt på Mississippifloden.”Eller när Scott erinrar sig en tidigare älskarinna: ”Att älska med Aurelia var som att bläddra igenom ett kortregister i ett öde bibliotek på jakt efter ett väldigt obskyrt och sällan läst inlägg om ungersk poesi. Det var knäpptyst, jag fick ingen hjälp och inget låg där det skulle.”

Pessl är också djupt fascinerad av Borges – därav de oräkneliga referenserna till labyrinter, och att en av Scotts medhjälpare heter Beckman (förmodar jag, för vad kan man veta: är det ens en tillfällighet att en karaktär heter Kay Glass, vilket kan vara en referens till den svenska kritikern Kay Glans, som för tjugo år sedan skrev om svenska ”skräckel”-författare – men att förutsätta att Pessl är så insatt är kanske att förvänta sig för mycket?). Det är en form av thriller som lägger lager på lager på lager. Det blir en märklig kontrast till de uppenbart kitschiga fraserna som vidlåder Cordovas fiktiva filmer: ”rädsla är det första steget … skräm raseriet ur livet”. Dessa kontrasteras också med partier där Pessl skriver fint:
    ”Vår noggrant smidda plan – den var repet vi hade att klamra oss fast vid.
    Och ändå kunde jag inte låta bli att undra om vi, medan vi famlade oss fram längs den här linan och in i mörkret, skulle upptäcka att dess tamp var fäst i tomma intet.”

Det bärande elementet är Ashley, som alltså är död när boken börjar. Ett wunderkind som spelade klassiska pianokonserter som tolvåring, som läste Lord Byron medan klasskamraterna hinkade öl. Och som av allt att döma är död. Men det här är en labyrintisk skräckbok, och då kan allt hända. Inklusive en rejäl dos svart magi, och kusliga ställen för erotiska eskapader typ Kubricks Eyes Wide Shut, liksom att The Peak ligger på en plats där en indianmassaker ägde rum på 1800-talet. Det vill säga, en antydan till The Shining, om vi skulle missa att Pessl gärna vill få oss att tro att Cordova, som också kallas ”Stanny”, baserats på Kubrick.

Det tar sin tid att komma in i den här boken, som är nästan lika lång som Donna Tartts Steglitsan (Pessls bok utkom en månad innan Tartts). Är den lika bra, eller ens nästan lika bra? Nja – hon förefaller ha liknande ambitioner av storartat slag, men jag har betydligt större behållning av Steglitsan. Dock förnekar jag inte att det finns partier i Nattfilm som är rejält omskakande – problemet är att det är en slags litteratur som förmodligen inte kommer att göra lika bestående intryck, att det är lättare att avfärda den efter den avslutade läsningen.

Ett av problemen är just hur Pessl hanterar verkligheten, låter den löpa parallellt med sin historia. I den fiktiva verkligheten kniper Cordova 1980 en Oscar framför näsan på Robert Bentons Kramer mot Kramer, samma år som Benton faktiskt vann före Coppolas Apocalypse Now! Pessls roman innehåller fler referenser än nödvändigt till förlagan till Coppolas film, Conrads Mörkrets hjärta – bland annat uppvisar Cordovas ställe likheter med Kurtz Övre stationen, när de tre paddlar fram dit likt Marlow på Kongofloden, liksom det har utförts onämnbara riter där. Dessutom heter kvinnan som ger dem all information om hur de ska ta sig dit Marlowe i förnamn. Det är överlag gott om bifigurer som är beredvilliga att bistå med exakt den pusselbit som trion saknar i sitt sökande efter Cordovas mörka hemligheter. Ja, Pessls stil innehåller fler kursiveringar än lämpligt, och det blir en aning tröttsamt när de uppgår i tusentals.

Erik MacQueens översättning gör sitt bästa med den lite jobbiga och blandade stilen, men som jag minns det från min läsning av Pessl på engelska är stilen energisk och svår att förflytta: den kan vara lika höglitterär och välformulerad som platt och banal, men översättningen borde tydligare skilja på hans/hennes och sin/sitt. När Pessl uppenbart talar om basket är det inte ”anfallszonen” som åsyftas. Det är inte heller helt lyckat av översättaren att i en roman om skräck och skräckfilm missa en sådan referens som att en av Beckmans katter heter Peeping Tom, efter Michael Powells sublima film – att den då på svenska heter ”Smygtittaren” blir bara fånigt.

Så, till slut, ett blandat omdöme – ömsom fånigt, ömsom skräckinjagande, men långt ifrån oförglömligt.

23 maj 2014

Jag beslagtar 10TAL


”[N]är man behärskar någonting kan man inte skriva om det. Man blir mer inspirerad när man är ofullständig. Det är när du är svag som du kan producera någonting. När du är helt säker på någonting, till hundra procent, blir det inte intressant.”

Det är Abdellah Taïa som säger detta i ett samtal med Victoria Machmudov i nya numret av 10-tal (#16 2014). Så giltigt för allt skrivande, att det är ett sökande, att inte vara säker på någonting alls. Och jag måste läsa någon av de tre romanerna av Taïa som översatts till svenska, för det är en intervju som presenterar honom utan att ta till några stora ord.

Så kan det vara med tidskriftsartiklar, även i detta brokiga nummer av 10-tal, som ändå har det övergripande temat ”Beslagta”, där intervjun med Taïa ingår som exempel på en författare som redan som trettonåring får höra av sin familj att han är homosexuell, att han nu boende i Paris fortfarande skapar uppmärksamhet för detta i hemlandet Marocko.

Men numret innehåller också löftesrik poesi av Burcu Sahin – att 10-tal envetet fortsätter upplåta utrymme åt debutanter är fantastiskt generöst, åtminstone när man anar att de kan ha hittat rätt. Sahin känns redan nu färdig som poet, att om det annars ofta blir rörande imitationer, stilfärdiga uppgiftsdikter, finns det i hennes korta utdrag ingen vilja att imponera och ställa sig in. Det gör ju inte Johan Jönson heller, men hans likaledes korta bidrag gör mig bara frustrerad. Kan det – hemska tanke – vara så att han endast kommer till sin rätt i sina drygt tusensidiga diktböcker?

Som vanligt saker att glädjas åt och annat att uppröras över: jag läser en intervju med ukrainska Serhij Zjadan, vars böcker jag beställde men som försvunnit på vägen (kan det – hemska tanke – vara posten som slarvat?). Han ställer sig inte heller in, utan svarar bitskt på Dmitri Plax frågor, och det blir ett dynamiskt samtal av det slag man kan sakna när man jämför med de obligatoriskt inställsamma författarintervjuerna i babel. Inget ont om Jessica Gedin som är bakbunden av formatet, men det måste finnas medialt utrymme också åt mindre trivsamma författare.

Jimmy Vulovic har skrivit en lång och diffus essä om hur nationalister använder fosterlandsvurmande lyrik från förr, alltifrån 30-talets nationalister till Ultima Thule som på 90-talet samplade Tegnérs ”Svea”. Jag tycker inte den typen av resonemang ger så mycket: att vi ska ta tillbaka lyriken från rasisterna, på samma sätt som vi tog tillbaka flaggan.

22 maj 2014

Spjärna mot udden, Christine Falkenland


Att läsa Christine Falkenland är att känna själen splittras i två, där de olika läsarna trätar med varandra. Du kan dels tycka att det finns något sökt och manierat över hennes prosa, samtidigt som dess konsekventa hållning saknar motstycke, och att det sammanhållande intrycket väger över alla reservationer.

På samma sätt kan sägas att hon skriver jämna böcker men är en ojämn författare. Efter fyra löftesrika romaner som ändå var till förvillelse likartade skrev hon Öde, den i mitt tycke särklassiga romanen, följd av tre halvdana likartade historier (Trasdockan, Vinterträdgården, Sfinx), och så nu alltså hennes totalt nionde roman som kan sägas vara den logiska slutpunkten i hennes vision av tillvaron speglad i Dantes nio helveteskretsar. Spjärna mot udden har som vanligt en suggestiv titel med potential att vidröra det oförglömliga.
Det är den vanliga historien, blir vi snart varse. Den mörka, destruktiva sexualiteten. Kvinnan med de röda läpparna, moderlös, en förbrukad poet: Falkenland lägger som vanligt ut sina snubbeltrådar för läsarens förväntningar på självbiografiska kopplingar. Här drivs hon – arketypiskt nog kallad Eva – mot en andra pubertet, och sådant går väl inte för sig? Hon lämnar mannen och sticker till Spanien för att komma till rätta med sitt liv.

Den mörka sexualiteten (alternativt: den ”mörka” sexualiteten) riskerar ju att bli en kliché, men det är att underskatta Falkenland om man som läsare håller upp detta argument som kritik. Likadant med självföraktet, som hon nu har utforskat in i minsta skrymsle och vrå, likt en inverterad Narcissus. Eva talar med sin döda mamma, går omkring och vantrivs, med en kropp som hon vill ska komma till användning: men hon är åldrande, berättar skamset om botoxbehandlingar. Närheten till det otillåtna är Falkenland bra på att skildra.

En skillnad med Öde är att den hade platsen, tematiken och språket, medan här det väl är språket som blir kvar (en annan skillnad är att hon har lärt sig skillnaden mellan att amma och dia). Jag ska inte säga att språket har blivit urvattnat, för nog kan det bränna till av besatthet och vansinne även här. Det är kargt och kategoriskt och obönhörligt, som vore det format exakt lika mycket av Södergran som av Bibeln. Nog har det arbetats hårt med att slipa till dessa formuleringar huggna i sten. Och det är resultatet av någon som verkligen kan skriva – något som borde vara en självklarhet för en författare, men ack! Även om det saknas nonchalans blir det uppfriskande när Falkenland någon gång låter den monologiska stilen, givetvis utförd i första persons perspektiv, brytas av Evas tveksamheter: ”min nya gestalt av kv-kv-kvinna.” Den typen av stamningar är betydelsebärande – det behöver man inte ha gått i terapi för att fatta. Romanen hade tjänat på fler sådana ögonblick av gestaltad osäkerhet.

Det monologiska gör ju att berättelsen inte går framåt, och vad ska man då göra med en sådan berättelse? Den religiösa tematiken är vagare, och det är som att Falkenland styr över skeendet lite väl dominant, att de kontroversiella ansatserna behöver bli mer frigjorda. Hur det än är förblir det något oförlöst över Spjärna mot udden, samtidigt som det är en bok som befäster ett tidigare intryck av att Falkenland fortsätter vara mer löfte än färdig författare. Men det är bara vad den ena läsaren inom mig säger: den andra säger att det här är en av hennes bättre romaner.

15 maj 2014

Vår, Martin Tistedt


Precis som det är maj just nu, precis som alltid: skolavslutning, och varje år en årskull som ska avsluta den mer eller mindre obligatoriska skolgången, sista terminen på gymnasiet, den kryptiska blandningen mellan rädsla och frihet. Jag följer det på avstånd varje år, alltid med samma förundran, samma blandning av inlevelse och distans.

Så oerhört precist infångat i Martin Tistedts märkliga lilla roman Vår (Vertigo), om denna sårbara tid. Där Maja ska avsluta gymnasiet, och på en fest träffar en kille hon blir kär i. David, som ömsom kallas varulv och ömsom svartalf, en Pan med ”sataniskt gnistrande” ögon. Fast ”Maja och David” är mest ett anagram för ”Eva och Adam”, och den värld som skildras är ett Eden innan det hunnit gå förlorat, den där skälvande stunden innan det är för sent. De incestuösa antydningarna ska inte heller undgå upptäckt!

Och så oerhört svårt att ge rättvisa åt hur det är att läsa denna tunna roman som ändå är så tjockt insmetad med bildspråk och drypande liknelser, med fler klibbiga metaforer än Socialstyrelsen rekommenderar. Denna gulliga lilla bok med ett omslag som indikerar både något tidlöst och tidsbundet, som om 40-talets blomsterestetik korsats med barockens vanitasbilder.

Ordet ”tonåren” är en eufemism över livets djävligaste och mest melodramatiskt överspända period. Det är, som sig bör i en bok som utger sig handla om tonårstiden, fullt av hisnande kombinationer i Tistedts roman, i ett språk som sväller ut och är – för att uttrycka sig milt – för mycket, innehåller själva essensen men har glömt det som späder ut. Ibland mer dränkt än stänkt. Med alla dessa möten mellan det vackra och det våldsamma, det oskuldsfulla och det erfarna, mellan det liv som Maja längtar efter och den död som hotar – gestaltat även i den döende mormorn.

Fiktionen har sina knep för att driva fram det sanna, eller varför inte säga det hyper-sanna. Att läsa Tistedts prosa är som att pröva ut en ny sorts skarpare optik, att för första gången se saker på riktigt. Där tillvarons alla skavanker blir manifesta. Som i Majas udda beteende, att hon tillåts vara både helt vanlig och ändå djupt originell.

Och Maja är en bedårande trovärdig protagonist, som växlar mellan det godtrogna och det skeptiska, som alla tonåringar. Likaså växlar Tistedts stil mellan det snitsigt snillrika – ”Naturens ekorrhjul spinner hetsigt sina trådar av befruktning och undergång: på dessa trådar är jag bara en liten knut av kärlekslängtans drift” – och det beräknat bombastiska – ”Himlen är blå som munskölj, isen strålar som sönderfallande radioaktivt avfall”. När det blir som värst är det som att tvångslyssna på Kent, men när det är som bäst är det som att bevittna ett möte mellan William Blake och Karin Boye.

Den bävan som Maja lever i är suveränt skildrad av Tistedt, med eller utan den påfallande stilen, som ändå måste sägas vara i bästa mening livaktig. Och Maja lever verkligen mitt i den jobbiga dramatiken, där det störtlöjliga alltid lever i intim samvaro med det gravallvarliga. Och med ständiga vattenreferenser, där Maja badar med både sin lillebror och killen hon är förälskad i, och hur den incestuösa laddningen är en latent närvaro. Hon är som kvinnan i Botticellis ”Venus födelse”.

Men, som sagt, så svårt att säga hur det känns att läsa: att kastas så våldsamt mellan dessa skräckpastorala upplevelser, med ominösa hintar om annalkande katastrof. Du blir inte riktigt varse vad du håller på att läsa, förrän det är för sent. Det är väl ändå ett av de mest påfallande kännetecknen på riktigt bra litteratur, att du inte kan lita på den. Jag läser den med ungefär samma känsla som jag ser Polanskis Bitter Moon: att det är både utsökt och vrickat.

Stoner, John Williams


I slutet av den här romanen som delar namn med huvudpersonen ligger han för döden och den vuxna dottern söker upp honom:
”'Stackars pappa, du har inte haft det särskilt lätt, eller hur?'
Han tänkte efter ett ögonblick och sa sedan: 'Nej. Men det har väl varit mitt eget val.'”
I detta obetydliga lilla ord ”väl” ligger en hel del av den märkliga suggestionskraften i berättelsen, ett lojt resignerande som effektfullt summerar ett liv.

John Williams roman Stoner gavs ut första gången 1965, som en av amerikanens fyra romaner. Den blev ingen större succé, till skillnad från den senare utgivna Augustus som erhöll National Book Award. Men en nyutgivning för tio år sedan orsakade rätt betydande ringar på vattnet, och förra årets lansering i serien Vintage Classics gjorde Stoner något oväntat till en av årets mest omtalade böcker i England, till viss del beroende av en entusiastisk text av Julian Barnes. En succé så formidabel att den nu ges ut av Natur & Kultur i översättning av Rose-Marie Nielsen. Bokens retroaktiva historia påminner till viss del om framgångssagan för John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning, där författaren hann dö innan boken publicerades, och Williams dog ju för tjugo år sedan.

William Stoner föds i slutet av 1800-talet, och hans historia råkar sammanfalla med några dramatiska scenarion i Amerikas 1900-talshistoria, med första och andra världskrig och en depression däremellan, och allt vad det innebär och hur människor påverkas och drabbas. Föräldrarna förväntar sig att han efter de obligatoriska studierna i lantbruk ska återvända till deras gård och ägna sig åt bondeliv, men på universitetet upptäcker Williams filosofi och litteratur, och blir kvar där, så småningom som lärare. Valet mellan att vara kroppsarbetare på farmen och leva det intellektuella livet på universitet: Stoner väljer det senare, och romanen skildrar på sitt stillsamma vis hans stillsamma liv.

Han får ett slags vänskap med två kolleger, tills den ena stupar i första världskriget. Han råkar gifta sig, men äktenskapet blir eländigt, och de får som sagt en dotter, utan att de för makarna avsevärt närmare varandra. Romanen följer tydligt två spår: dels det privata, i äktenskapet, och dels det yrkesmässiga, den avstannande karriären på universitetet, med fienden manifesterad i den puckelryggige snyggingen Lomax. Bataljen dem emellan hör till romanens stora behållningar, speciellt när Lomax favoriserar en ung man som specialiserar sig på Shelley, men Stoner är stenhårt inställd på att även den som ägnar sig åt romantikerna ska kunna något om medeltidens litteratur.

Berättaren håller sig i bakgrunden, skildrar Stoners liv som en regelrätt biografi, och det sker helt utan stilistiska åthävor eller finessrika formuleringar. Det som skapar en ram eller kontur är ju hur Stoner krigar mot Lomax – ett krig som förs medelst lömska utfrysningsmetoder, men detta krig återspeglas i äktenskapet. Stoners hustru Edith är en rejält gåtfull gestalt, som verkar näras av ett hat till den ömklige mannen.

Givetvis handlar det till viss del i god anglosaxisk tradition också om universitet, hur kollegerna och kompisarna Stoner och Gordon Finch ser deras tillvaro som en skyddad verkstad, befriad från omvärldens stoj och opålitlighet. Nog går det att se Stoners tillvaro som lärare som en fristad från den hemska hemsituationen.

Hur märkligt är det då inte att en roman från 1965 förra året av många utsågs till årets bok i England, och att den nog har potential att skapa en del uppmärksamhet även i det Sverige som nästan helt saknar romaner som utspelar sig i universitetsvärlden. Ja, men jag gissar att det inte är alltför svårt att dyka ned i ett slumpmässigt årtal som ligger relativt långt bak i tiden och plocka fram några godbitar därifrån.

Det speciella med just denna klenod är väl hur berörande historien om Stoner är: att berättelsen om hans liv är en sådan bladvändare, när den summerar vad ett liv är, på sitt lojt resignerande sätt. Nä, det var väl inte mycket till liv ändå, men desto mer mycket till roman, får man konstatera.

14 maj 2014

Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar, Jan Gradvall


En av Sveriges tyngst meriterade popskribenter har samlat texter från de senaste tjugo åren. Den hade tjänat på att vara mindre insmickrande i sina porträtt av artisterna.

Under 90-talet var det tidskriften pop som dikterade de stränga villkoren för vilken musik som var god smak. När jag nyligen bläddrade genom mina kompletta första årgångar för att leta efter ett foto på Henric de la Cour slogs jag av att nästan alla band och artister som hyllades med arrogansens höga svansföring nu är totalt bortglömda. Det finns anledning att ha detta i åtanke när man läser uppskruvade hyllningar av nutida artister.

Jan Gradvall tillhörde de som skrev med störst intryck, både i pop och annorstädes. Redan då var han väl en överårig nestor som började klaga på att det var besvärligt att gå på konserter, men han har klängt fast vid sin djupt älskade populärkultur. Efter tjugo års väntan finns nu den andra urvalsvolymen – Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar.

Att populärkulturen under dessa tjugo år har fått högre status noterar Gradvall aldrig, utan han bedriver likt en Don Quijote sitt försvar mot den inbillade fienden ”finkultur”. 7,5 högskolepoäng i Postmodernism hade upplyst honom att Jay Z redan räknas som en viktigare författare än Faulkner inom de akademiska fälten. Snart finns inte ens de öppna dörrarna kvar att slå in.

Det är en ojämn och spretig bok. Jag stör mig på det stundtals väl magistrala tonfallet, där den initierade detaljkunskapen portioneras med den största sleven som går att uppbåda. Gradvall hör till de mest entusiastiska skribenterna. I vissa intervjusituationer fungerar denna naiva inställning utmärkt, men det är groteskt att kalla Noices ”En kväll i tunnelbanan” för ”en av alla tiders bästa svenska poplåtar”.

Entusiasm bor också nästgårds med reklam. Gradvall kan bli onödigt kamratlig när han följer våra framgångsrikaste DJ:s i Swedish House Mafia, och duperas av deras oändligt tråkiga snack om hur mycket pengar de spenderar på hotellrum och champagne. Ett opublicerat kapitel från den aborterade boken om Kent visar att det nog var ett projekt som tjänade på att förbli oavslutat.

Boken bygger ett tema kring uppväxt och oförmåga att passa in, där popkulturen blir räddningsplankan från tristessen. Att sånger fungerar terapeutiskt när ingen i ens omgivning förstår sig på en, det är popskribenternas mest uttjatade refräng vid det här laget.

De senare texterna tenderar att bli allt längre, men det är inte alltid till gagn för de artister som intervjuas. En del lyckas Gradvall helt enkelt inte lirka fram några klokheter ur, men det beror nog inte på brister hos honom själv. Men det är lite rörande att ta del av Peter LeMarcs retroaktiva revansch på de sportfånar som knyckte hans tjejer när han var tonåring.

Som bäst är boken när det handlar om artisterna, när intresset förmedlas oförställt och med en uppenbar förtjusning. Men för många av texterna är skrivna med artisterna, i ett samarbete där integritet, kritisk distans och självständighet har övergetts till förmån för överdrifter och smicker.

(Också publicerad på Jönköpings-Posten.se 12/5 2014)

Jag drömmer om blod, Boel Schenlær


Under den arabiska våren åker poeten Boel Schenlær till Agadir, södra Marocko. För att skriva den här diktsamlingen, Jag drömmer om blod, som nu utkommer på Brutus Östlings bokförlag Symposion, i en behändig kvadratisk bok.

Varför åker hon dit? Varför gör människor saker? Dels kan det nog vara ett försök att förstå. Men dels handlar det nog också om att hon vill gå i dialog med Artur Lundkvist, som 1960 skrev sin skildring av en jordbävning i staden. Det är en effektfull strategi, när Schenlær varsamt plockar in Lundkvist i sin tid, i vår tid. Diktrader från honom korsställs med hennes egna rader. Att dikta betyder ju att skriva lika mycket mot som med tidigare röster. Men det är lika sparsamt som varsamt utfört.

Att säga att det här är dikter som kommunicerar är inte att säga för mycket. Jag minns att jag när jag skrev om hennes förra bok, Nomader i exil, efterlyste mer av politiska dikter. När jag nu läser denna nya samling tycker jag det motsatta – att det som imponerar på mig mest här är när hon skriver mindre politiskt, och vill ha mer av de personliga perspektiven. Hur ska jag ha det?

Och vad då ”dikter som kommunicerar”? Det är en kategorisering som jag inte är bekväm med, som om det förutsätter att det finns dikter som är ute i andra ärenden. Hellre vill jag stanna upp och säga något om det frihetsbegär som uttrycks i dessa dikter, det som är det markanta spåret. När författaren åker till Agadir har hon på något sätt det dåliga samvetet i bagaget. Jag tvekar inte om sanningshalten i rader som dessa: ”Jag sätts på prov varje timma – allmosan / skänker tillfredsställelse främst hos givaren.” Det är kontroversiellt att säga så – tänk bara Lena Anderssons DN-krönika från 3 maj i år.

Då kan du se Schenlærs resa som ett sätt att få perspektiv på det egna föraktet mot det svenska. Genom den här boken finns en bråkig atmosfär, med elakheter, knuffar, oro. Tematiskt hålls boken samman av dessa intryck av mer oro än reellt våld, och bildar en tät reseskildring. Diktjagets position ifrågasätts, och vad kan hen åstadkomma annat än distans egentligen? Samtidigt finns något exempel på närmande, när Schenlær går in och skriver utifrån invånarnas perspektiv – ett vanskligt projekt.

Blodet i drömmen är inte bara nutidens, utan det flödar bakåt i tiden, inte bara till Normandie och landstigningen av de allierade under andra världskriget, eller hur stämningen i vår värld nu i början av 2000-talet förevisar sådana skrämmande paralleller med historiens 1932-1939. Här försöker diktjaget förhålla sig till det såriga, till den problematiska tiden (du kan bara betrakta hur världen rör sig).

Men de bästa dikterna i den här boken är – som jag ser det nu, i en inställning som alltså gör våld på hur jag tyckte för ett par år sedan – när Schenlær går in mot det privata med kavat blick och uppfordrande tonfall:

Tydligt jag såg det, det som kom till mig.
Den brist jag lever i är fullkomlig.
I rödsvärtade drömmar rös jag av
den natt som kall och fuktig tagit sig
ner bland mina lakan så att jag fick
vanka i mitt blå rum till gryningen.
Omvänd hettan och havsvågorna som
drar ut folk i djupen tills de drunknar.

Då blir det bra dikt, i en konsekvent och distinkt stil som talar och rör sig, som berör och har något att säga, och gör det med ett självförtroende som ger diktraderna luft och bärkraft. Sviten ”Omsluten av mörker och människor” (bra titel) kombinerar det jag efterfrågar, och likaså den avslutande delen som gett namn åt boken. Det är förmätet, jag vet, men finge jag önska något till den fortsättning som jag ser fram emot vore det möjligen att Boel Schenlær utvecklade den här metoden, att skriva längre. En hel diktsvit kanske.

13 maj 2014

Teleny, Oscar Wilde


Att förlaget Vertigo anger Oscar Wilde som författare till romanen Teleny eller Medaljens baksida, som de nu ger ut i KG Johanssons översättning, är inte helt odiskutabelt. På insidan nämns lite försynt ”och Robbie Ross, John Gray m fl”, och det troliga är väl att romanen är tillkommen som ett grupparbete av i första hand dessa tre gentlemen.

Teleny utkom anonymt 1893 på ett litet obskyrt förlag i London, i exklusiv upplaga. På 30-talet angavs så Wilde som en av författarna, av förläggaren Charles Hirsch, som hade sålt pornografiska romaner till Wilde. Om det stämmer lär vi aldrig få veta – inte för att det har något med läsupplevelsen att göra.

Och det är en upplevelse att läsa denna vilda, ibland uppsluppna ibland uppgivna berättelse om hur Camille Des Grieux förälskar sig till besatthet i pianisten Réné Teleny. Till en början oskyldigt nog, men sedan tar överdrifterna och excesserna vid.

Nog är överdrifterna framträdande, men det blir också ett genuint porträtt av fin-de-siècle-stämningen, med det viktorianska hyckleriet som här får sina fiskar varma. Allt framfört med en säregen mix av gott humör och djup förtvivlan. För det handlar så klart om det Lord Alfred Douglas i en av sina få lyckade dikter kallade ”Kärleken som inte vågar yttra sitt namn”, den tabubelagda homosexualiteten, som givetvis var förekommande men alltid clandestint.

Här skildras passionen helt inifrån det agerande subjektet, utan distans eller eftertanke eller analys. Intrycken flödar fram, som om begäret inte låter sig hejdas. Dragningen mot det förbjudna är ställd i öppen dager, liksom referenser till den obligatoriska helveteseld som inväntar de aktivt utövande bögarna. Samvetet är riktigt dåligt. Trots ständiga pikar mot kvinnor finns en hel del heterosexuella övningar beskrivna, om än inte riktigt det är vanlijsex. Humorn i boken kantrar mot det obehagliga, mot desperation och död. Blandningen av buskis och estetiska diskussioner ger hisnande upplevelser.

Stilen är kryddad med typiska aforismer i Wildes anda – ”inget gör människor så vidskepliga som lasterna”, ”det är inte plågorna i helvetet som skrämmer oss utan snarare det okultiverade sällskap vi kan möta där nere” – men sådant skulle en skicklig plagiatör lätt ha åstadkommit. Resonemanget kring konstens neutrala inställning och konstnärens brist på ansvar är allmänt tankegods från epoken, även om Wilde framförde argumenten mest elegant. Inte för att jag egentligen betvivlar att Wilde varit inblandad – indicierna gör det mer än trovärdigt. Det finns en frihet i uttrycket, som delvis påminner om hur E.M. Forster i sin outgivna Maurice (på svenska tidigare i år) tillåter skribenten/skribenterna att skriva utan att tänka på konsekvenserna. Det är också befriande att läsa en sådan stil som ger blanka fan i dygd och moral.

Kanske mer än de ettriga aforismerna är det dialogformen som leder tanken in på Wildes mest lyckade prosa. Då kan man ha överseende med en viss monotoni samt lite för många upprepningar. När besattheten ska gestaltas kanske sådant är oundvikligt, att det inte kan låta bli att bli för mycket, och då blir den här romanen mer av lösryckta tablåer än sammanhängande historia.

På ett sätt kan man bli lite avundsjuk på att man på den tiden tvingades vara så påhittig med fantasin – om än det hade ett högt pris. Nu är allt så tillgängligt och explicit, medan det då fanns anledning att använda språket för att verkligen visa hur det skulle gå till. Här är kropparna också riktiga kroppar, och inte som våra tiders retuscherade glansiga släta kroppar, som Therese Bohman skrev i februari i år, att man längtar efter mer ”kött, hull, att ett behåband eller en troskant skär in, att plagg åker upp och knorvar sig lite och åker in i ett veck av något slag, eftersom de sitter på en kropp.” Här får man sitt lystmäte av sådana kroppar.

Teleny blir också en slags komprimerad historia över homosexualiteten, över hur det har varit och delvis fortfarande kan vara. Ibland är det inte långt ifrån den dystra stämningen i Jonas Gardells 80-talstrilogi Torka aldrig tårar utan handskar: ”Jag förbannade den vackra värld vi lever i – det paradis som människan har fövandlat till ett helvete. Jag förbannade vårt trångsynta samhälle, som enbart blomstrar tack vare hyckleriet. Jag förbannade vår kvävande religion som lägger sitt veto mot alla sensuella njutningar.”

Så man kan förhålla sig på två sätt till den här romanen. Den fungerar lite som skräckfilm: antingen ger man efter, dras in i (sugs in i) den långsökta och överdrivna berättelsen, eller så avstår man, och läser avmätt med distanserad blick. Då är det här en dålig roman. Men jag väljer att ge efter, och får ut så mycket mer då.

12 maj 2014

Ritualer, Cees Nooteboom


I Modernistas ambitiösa serie med Cees Nooteboom publiceras i en första omgång tre titlar, varav jag skrev om två förra veckan. Nu har jag äntligen också läst den tredje romanen, Ritualer. Det finns en anledning till denna väntan.

Först vill jag bara påpeka de stiliga omslagen, Max Neumanns målningar, som verkligen fångar essensen hos författaren. Dessutom, även om jag vet att majoriteten av läsarna skiter blankt i dem, grandiosa förord. Till denna bok en originell läsning av Erik Bergqvist, som visar Nooteboom som skildrare av medelklassens diskreta charm: ”Inte utan begeistring kan läsaren associera till den nederländska målarkonstens mästerverk med dess syntes av närhet och avstånd: rum markerade av gåtfulla artefakter, på samma gång symboler och manifestationer för det borgerliga hemmets framväxt, och kanske ett fönster i fonden i vilket man skymtar en hamn, en skeppsmast, en punkt varifrån världen avgår och till vilken den återvänder.”

Du vet inte riktigt var du har Nooteboom. Han är rolig men också lite farlig, och kan stjälpa sitt eget berättande, som han kan anlägga stora avstånd till, som om han inte riktigt vill erkänna vad han håller på med. I den här romanen, ursprungligen utgiven 1980 och i översättning av Signe Zeilich-Jensen och Ingrid Wikén, handlar det om Inni, döpt efter den engelska 1600-talsarkitekten Inigo – den typen av notiser som grasserar i intellektuella romaner. Det börjar med hans, Innis, självmord, efter att han först legat med hustrun Zita. Bokens första men inte sista sexscen.

När Nooteboom inleder med självmordet gör han det med ett småkäckt tilltal, som skapar en udda effekt. Den här blandningen av avmätt och entusiastiskt som präglar hans stil skapar också en kontrastrik läsning, där du liksom svänger hit och dit i uppfattningen. Av de tre romanerna är Ritualer den klart roligaste, men också den mörkaste, den som är svårast att skriva om. Därav denna prokrastination.

Som kontrast till den starkt realistiska sexscenen med hustrun får vi ta del av ungdomsupplevelser, när Inni på ett fantasifullt vis blir avsugen av en ung kvinna med stora bröst – den typen av önsketänkande som också grasserar i intellektuella romaner, där pornografin maskeras som erotik.

En kort passage om fotot på den unga Virginia Woolf får mig att gräma mig att jag inte tog med det i boken jag skrev häromåret: ”det där hon ser åt sidan, är så fulländat att det levande väsen som finns avbildat på fotot verkar påhittat, något som skapats för att kunna fotograferas.” Med mina egna ord: ”Blicken har det där draget av närvaro i frånvaron – ett högst påtagligt drag i hennes prosa, liksom ett vacklande mellan skörhet och handgriplighet.” Det är lite av en tillfällighet att Nooteboom skriver om just Woolfs ansikte, och man tänker på systern Vanessas berömda målning med Virginias ansikte helt utsuddat, med tanke på omslagen till de här böckerna av Nooteboom.

Här skriver Nooteboom osmidigt och oföljsamt, i en tvär otillgänglig stil. Det är ändå närmare till Faulkners temperament än till dennes stil – Faulkners trumpna ilska, som färgar av sig på uttrycken, hur syntaxen doppas i resignationens bläck innan den surnar till och vräks ut i vredens formuleringar.

Innis främlingskänsla är återgiven på ett diffust sätt, som nog följer en deprimerad eller bara livstrött människa bättre än andra tonlägen. Vi går tillbaka tio år i tiden när Inni träffar släktingen skidåkaren Arnold Taads, lyssnar till dennes monumentala misantropi, och tio år framåt i tiden – efter självmordet – när han träffar Philip Taads, son till Arnold, och teritualerna vidtar.

Det är som om materian smälter när Innis blick fastnar på tingen. De ritualer som titeln anger pekar ut i första hand religionen, som behandlas vanvördigt. Här kopplas den till sexualiteten, som också har sina sakrament – kvinnan som sväljer hans säd som vore den nattvardsvin: ”I hennes ögon fanns ännu spår av retsamhet, men nu blandat med triumf och ömhet. Hon log, öppnade ett ögonblick munnen så att han såg sin vita säd på hennes rosa tunga, slog sedan upp ögonen som en flicka som härmar en filmstjärna och svalde.”

Om slumpens makt över oss, ritualerna som styr Innis liv, en av alla dessa människor som korsar vägen till det absurdas rike, där nonsens och allvar bor grannar. Det är en märklig och mäktig roman det här.

Glasmannen, Johan Kling


När du traskat igenom ännu en roman om Stockholm kan du få lust att alludera på Morrisseys diatrib ”America is not the world”, och muttra något hätskt om att Stockholm inte är Sverige, eller åtminstone gilla Therese Bohmans fina text i Expressen från i torsdags om tv-programmet ”Halv 8 hos mig”, för att det visar att Sverige utanför Stockholm faktiskt existerar.

När jag nu läser Johan Klings nya roman blir jag först upplivad när huvudpersonen inledningsvis säger att han bor i en stad som han inte tänker nämna, men det framgår ju ändå så småningom att det blir den vanliga bilden av huvudstaden.

När Kling debuterade som romanförfattare för fem år sedan var det med en flanörroman från Stockholm, där språk och gestaltning låg så nära Hjalmar Söderberg att man vid läsningen fick en svindlande känsla av att ha upptäckt ett upphittat hundraårigt manus. Hur följer man upp det?

Jo, man ger ut en roman med titeln Glasmannen, och låter huvudpersonen bli ännu en neurotisk man som lever på stand by, som går dit näsan pekar och tänker lika långt, för att låna Bo Bergmans karakteristik av Söderbergs debutroman Förvillelser. Glas är ju namnet på Söderbergs mest beryktade protagonist, och Kling gör här förstås något som gränsar till det dumdristiga. Speciellt när han återger innehållet i Söderbergs novell ”En herrelös hund”, låter huvudpersonen uttrycka att han bara kan älska den som inte älskar honom och ordagrant citerar Glas inte helt okända utrop ”Liv, jag förstår dig inte”. Kling lånar också dagbokens monologiska berättarteknik, med korta nedslag, som om han ville säga att om kritikerna tycker att jag för mycket liknar Söderberg, då ska jag likna honom ännu mer …

Men här finns huvudpersonen Felix, som hatar huvudstaden och dess människor. Han är ännu mer solitär än någon av Söderbergs gestalter, har sagt upp sig från sitt jobb och lever helt utan kontakt med andra människor. Han är deprimerad. Men så vänder lyckan: ett stort arv väntar honom, och dessutom ska lägenheten renoveras. Dock hinner de gynnsamma klockorna inte ens klinga ut innan de ersätts av varningsklockor: varför tar det så lång tid med arvet, och innebär inte renoveringen bara att hyran lägger sig på en nivå han inte kan nå?

Under tiden köper han en paletå (eftersom jag a) är född efter 1869 och b) inte bor i Stockholm tvingades jag googla: det är en slags dyr jacka), och får på känt maner från Söderbergs novell ”Pälsen” dämed ökat självförtroende. Han får en kompis. Till och med hans slumrande sexliv väcks, och giftermål börjar planeras …

Nu vet jag inte om Klings syfte varit att plagiera Söderberg, eller hur medvetna dessa lån är. Men jag kan på ett sätt gilla att han gör något kaxigt, och för den delen blir hans huvudperson Felix så småningom något (någon) som frigör sig från allt vad förebild heter, och blir en en självständig person. Själva atmosfären är också så deppig att det är lätt att hysa ömma känslor för stackaren. Det är en loser-roman som inte går genvägen förbi de inkännande skratten, och därför drabbar romanen med större kraft än andra liknande försök från senare år, som har mildrat svärtan med humor.

Skillnaden är väl att Klings filosofiska betraktelser sällan blir lika pregnanta och spirituella som Söderbergs. Felix tankegångar saknar udd: han funderar på olika företeelser men når sällan längre än att konstatera att ”allt mode blir löjligt efter hand. Sedan blir det populärt igen.” Språket lånar friskt från forna tiders fatabur, med glosor som ”hedersknyffel”, ”imposant” och ”fager” och idiom som ”ur gängorna”. Att en 44-åring i dagens Sverige (förlåt, Stockholm) skulle kalla en kvinna för ”fruntimmer” ter sig högst osannolikt. Om syftet är att någon från inledningen av 1900-talet ska kunna läsa boken utan att störa sig på en massa nymodigheter har Kling lyckats förträffligt med sitt uppsåt.