att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 nov. 2014

Snubblar till upprätt läge, Helena Sinervo


En av mina kolleger, mattelärare, berättar att han ”trillade söderut”, som ett sätt att berätta att han åkt till – ja, någon plats i Skåne, tror jag. ”Kan man inte säga så?” frågar han troskyldigt när vi håller masken och ser lite truliga ut. ”Klart som fan att man inte kan det”, svarar jag”, ”vi är språkfascister”. Men jag skojade ju, för det är sådant språket är till för, att vrida och vända på begrepp och uppfinna nytt innehåll.

Helena Sinervo är finsk poet, och Ellips förlag ger nu ut i Agneta Enckells översättning den fylliga samlingsvolymen Snubblar till upprätt läge, en titel som får mig att tänka på kollegans uppfinningsrika språk, och ja, även här finns en typ av nymodigheter som är uppfriskande.

Sinervo skriver alltså på finska. Lika bra som vi är på att läsa finlandssvenska poeter som skriver på svenska, lika dåliga är vi på att läsa de som skriver på finska, inte bara därför att översättningarna har varit relativt fåtaliga. Jag läste häromåret Mirkka Rekola i ellerströms lilla serie, och så har jag förstås läst han med skägget, Pentti … Saa … ursäkta, ska googla ett efternamn här … Saarikoski.

Det här är en ordentlig samling, som föst ihop sju böcker publicerade mellan 1996 och 2014. Sinervo är född 1961, och räknas som ”en av Finlands viktigaste samtida lyriker”, enligt förlaget. För en gångs skull är jag helt ense med principen att välja ur olika böcker, då jag annars brukar förorda att översätta en samling i sin helhet.

Det beror på att Sinervo byter stil och tonfall genom sina böcker. Hur ofta kan det sägas om svenska poeter? Nä du, öppnar du en bok av Göran Sonnevi vet du vad du får, och även om Ann Jäderlund till det yttre skriver annorlunda har hon ett unikt idiom som gör att du alltid känner igen hennes dikter (ett blindtest, nämner du – bring it on, säger jag). Det svenska idealet är den enhetliga stilen.

Här är det befriande att läsa utan förutfattade meningar. Sinervo kan skriva våldsamt : ”När den uppenbarade sig mitt bland snarkningar och spyor, / var hemsk som alla änglar. / Barnet var ett barn och våldtogs, / hundens tänder skallrade käken i lås och brann av, / ett enda skott genom kvidandets simmiga öga / ett enda måsskri, som skär genom den tjocka himlen / och den inre verkligheten exploderar till skärvor i albumen.” Det är förstås Rilkes farliga ängel som åsyftas här: annars är referenserna och allusionerna av diskret slag, även i denna sublima långdikt ur den äldsta boken Sininen Anglia (Blå Anglia), som tidigare publicerats på svenska i Lyrikvännen 1999.

Jag kommer objuden” är en fras som löper anaforiskt genom hela långdikten, och jag läser i noterna att finskans uttryck är dubbeltydigt, och också kan betyda ”Av eld objuden”. En sak som går förlorad i översättningen, men Enckell är tillräckligt förfaren för att kompensera i andra sammanhang, och skapar högt förtroende för sin kompetens som översättare.

Måhända går Sinervo så långt in i sin metod, tar varje poetik till sin yttersta (eller innersta) spets, och därmed tvingas överge den inför nästa bok – i upptäckten att det inte går att skriva vidare. Det är ett intryck som man kan få av att läsa hennes dikter, att de är skrivna utifrån en kompromisslös inställning. Tilltalet är hårt, definitivt.

Humorn är finurlig, en ironi som smyger fram till dig som en fastkedjad hund vid cykelstället – den där som såg så beskedlig ut, men vars bett därför var så mycket värre. Med andra ord: hennes bett är kraftfullare än hennes skall.

Snarare än den metafor som många uppfattar som poesins väsen vill jag förorda den varierade upprepningen, något Sinervo verkligen behärskar. Hon skriver dikter som river och sliter itu en verklighet, och hellre än att arbeta med bildspråk arbetar hon med bilder, i starkt visuella dikter; kanske det därmed är det som håller ihop hennes disparata diktböcker, att det finns en medveten bildbehandling där, i viljan att visualisera ett skeende.

Hon skriver våldsamt, nämnde jag, men här finns en spridning i olika riktningar. Hon skriver ofta påfallande vackert också:
Jag ser på er då ni sitter och
                         känner morgonen på pulsen,
sörplande kaffe och saft,
                         då en vänlig bro sträcker sig
från öga till öga
                         och på kylskåpet
börjar flaskornas tomrum
                         plötsligt susa
som en orörd skog”,
som det heter i den bok som på svenska kunde heta ”Oden för örat”. I den sista boken, från i år, skriver Sinervo allra mest apart, inte bara till formen utan också i vokabulären. Det låter spännande, och man önskar läsa mer ur den än det futtiga urvalet här.

Tyvärr saknar boken innehållsförteckning, så det är lite otympligt att leta sig fram genom de olika sidorna, då den som sagt var innehåller ett urval ur sju olika böcker. Trots den invändningen är det här en nästan storartad bok, en insats som borde kunna väcka ett slumrande intresse för vad som händer i vårt grannland.

28 nov. 2014

Lilla Augustpriset 2014


Jag går från en konferens till en annan på jobbet, men är lite för tidig, måste vänta i tio minuter. Så medan de andra diskuterar ärenden som inte rör mig i ryggen sysselsätter jag mig med att läsa färdigt den novell som vann Lilla Augustpriset 2014, i den antologi som jag fick med mig från Augustgalan i måndags.

Mina förväntningar är lågt ställda. Principiellt brukar jag ha svårt för den typ av texter som nomineras, när jag tidigare har försökt läsa de här samlingarna. (Med undantag för 1998 års bok, då min elev Karin Kjellin blev nominerad.) Men något händer där i konferensrummet. När jag läser de sista två sidorna tappar jag andan eller om det är hakan, jag vet inte i vilken ordning. Min kollega I som också har läst novellen ser att det blänker i mina ögon – det är en så ny situation, hur gör man ens och vad säger man? – och hon blir förvånad att det finns något som ”till och med” jag kan bli berörd av.
Novellen är Matilda Villegas Bengtssons novell ”Orangeriet”. Hon vann i måndags, och blev förstås lika glad som pristagare i den här kategorin brukar bli. Och varför gråter jag när jag läser hennes novell?

Kanske för att den är så relativt ovanlig. Det är den kortaste novellen av de nominerade. Men även om juryn poängterar att det gemensamma för flera av bidragen är ensamhet som kan leda till möten är det i hennes novell skildrat med ett helt annat djup än i de övrigas. Som förstås är oförskämt välskrivna, men kanske så prydliga att man ibland längtar efter mer bus.

Den typen av bus ägnar sig Villegas Bengtsson åt, när hon gör sig skyldig till några kanske lite väl ungdomliga språkliga upptåg, som inledande versaler i varje ord, kanske en gång för ofta. En viss valpighet kan skönjas, men det kan också ursäktas. Betydligt mer imponerande är den ”När ingen ser mig”-anafor som bildar novellens ledmotiv, helt enkelt för att det är så snyggt gjort. Det allra mest imponerande är hur levande hennes huvudperson är, och hur hon lyckas skriva så oraffinerat utan att det blir banalt. Dock vill jag inte säga för mycket om innehållet, utan rekommenderar att du hittar fram till novellen själv (den finns att läsa här).

Inte heller vill jag lägga för stora förväntningar hos Matilda Villegas Bengtsson. Det här är en angelägen historia som hon har hittat en helt passande form åt, men det är en helt annan sak att bygga en karriär som författare. Lyra Ekström Lindbäck, som vann Lilla Augustpriset 2008, blev nominerad i år. Men man blir nominerad för en bra bok (hennes debut Tillhör Lyra Ekström Lindbäck tyckte jag ju inte alls om), och att skriva en sådan är ett (ännu) svårare uppdrag än att skriva en lyckad novell.

Som god tvåa i konkurrensen kanske man får säga att Annina Claessons lika finurliga novell ”Badrummet” kvalar in. Den är nästan lika drabbande, och använder en stilistisk finess som faktiskt fungerar, om än det kan bli nästan lite väl uttänkt. Den är berättad i baklänges ordning, och då förmedlar hon en sorg på ett nytt sätt som ändå blir igenkännbart.

Att en tjej skulle vinna priset var väntat. Till att börja med var fem av de sex nominerade tjejer. Under 2000-talet har fjorton tjejer och en kille vunnit Lilla Augustpriset. Bland de 44 nominerade sedan 2007 finns endast fem killar. Att skriva är svårt, men vad man kan säga om de här bidragen är att det ändå går att skriva bra som oetablerad. Ja, jag skulle nästan säga överraskande bra.

27 nov. 2014

Slut. Symbolisterna vid tidens ände, Kristoffer Leandoer


Kristoffer Leandoer är poeten som blev skräckförfattaren som blev ungdomsförfattaren som blev översättaren som blev essäförfattaren som blev författaren till det smått magnifika modersporträttet i September. Ganska många av Leandoers tidigare ömsade skinn finns representerade i den bok som ges ut i höst på Pequod press, Slut. Symbolisterna vid tidens ände.

Alltså är det inte enbart essäisten som tar hand om drygt halva boken, i introduktionen av den kulturella epoken symbolismen, utan också översättaren, i den ganska generösa antologidelen som följer. Nä, för när Leandoer skriver essä tänker han som poeten, i infall och idéer som läggs på tvären, och här finns också en del eftergifter till både skräck- och ungdomsgenren, i urvalet författare och de motiv som behandlas. (Av den händelse journalister läser detta: var vänlig sluta referera till litterära epoker som genrer: de gör sig bäst som just epoker.)

Till det yttre kan denna fina bok påminna om Gunnar Hardings projekt, när han med tre böcker kring sekelskiftet presenterade romantiken. Långa essäer följdes av översättningar. Symbolismen är ju också den naturliga fortsättningen på romantiken, med samma överdåd och samma längtan efter – mer. Oklart eller ointressant vad detta ”mer” består av, bara en längtan efter att fylla den grå tillvaron med färg.

Att bildkonsten är viktig för symbolismen är inte märkligt: de lever i symbios med varandra, litteraturen och måleriet. Och det är – liksom fallet med romantiken – poesin som är symbolismens modus. Det visuella är ett avgörande inslag i det skrivna.

Jodå, Leandoers bok är föredömligt pedagogisk, när han med sina ofta korta kapitel går igenom författare efter författare. Flera bekanta namn följs av några mindre omtalade, men det är intressant nästan hela tiden, även om en viss mättnad uppstår när han likt en trollkarl plockar fram ännu en exotisk kanin ur sin hatt, eller när upprepningarna blir för frekventa; även om Baudelaires albatross är en fin bild för den som flyger snyggt i estetikens sfärer men rör sig klumpigt på jordisk mark så klarar den inte av att tillämpas på hur många exempel som helst.

I rättvisans namn skriver Leandoer engagerande, men också lättillgängligt. Det blir då en bok för alla, det vill säga: alla som orkar uppbåda något slags intresse för den här tiden (sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet). Det är skrivet på förmedlarens tonfall. Sedan kan väl invändas att han är lite för förtjust i semikolonet; hellre det än motsatsen, svarar jag då.

Symbolismen kan alltså förklaras som att romantikens längtan ersätts av girighet, efter en ännu praktfullare skönhet. Gud ersätts med konst, ja, en hednisk dyrkan av estetik. Symbolismen och dess mindre uppfostrade syskon dekadensen. Synestesin, med rötter hos Baudelaire, blir då emblemet för epoken, ett utslag för denna brist, girigheten efter mer. Det blir ibland lite för mycket, att författarna tar i så deras texter spricker. Tyvärr – för lika ofta som jag gläds under läsningen av översättningarna, att få läsa något av alla de namn som nämns i essäerna, lika ofta får jag intrycket att deras texter glider in i varandra och då blir det svårt att säga vem (vad) som har skrivit vad (vem). När lager läggs på lager, bild på bild, hamnar vi långt bort från det som ska skildras. Å andra sidan tilltar också vår egen girighet, i takt med att vi får veta allt mer om de symbolistiska gynnarna.

Vi får veta en del om den historiska tiden också, om den politiska oron, om Dreyfus-affären. För parallellt med estetiken löper samhällsengagemanget, utan att det tillåts bli en paradox. Allra minst är det fråga om konst för konstens egen skull. Dessa poeter klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt. Leandoers tes är att symbolismen måste förstås som en antihumanism. Gärna för mig. Som en mindre jobbig variant av surrealismen.

En risk med Leandoers kunnighet är att han blir så ivrig att berätta att intrycket blir spretigt. Om Harding lät sin prosa röra sig i häst och vagn-tempo är tempot här stegrat till snabbtåg (ibland upplockad av rymdfarkosten), med intryck som glimtar till men inte tillåts dröja sig kvar eller sjunka in. Rastlöst vidare mot nästa fynd, nästa namn, nästa upptäckt. Dock ska jag säga att Leandoer är en bra författare, och skriver med fin inlevelse om författare som det är helt uppenbart att de betyder mycket för honom, som Pierre Loti: ”Ju närmare människor stod honom, desto olyckligare gjorde han dem. Allra mest olycklig gjorde han utan tvekan sig själv.”

Urvalet är strikt franskt, med några kortare utflykter till främst Oscar Wilde. Å andra sidan påstod jag nyligen, när jag skrev om Terry Eagletons pjäs Oscar den helige, att Wilde var mer fransk än irländare. Vi har bilden klar i Sverige, av dandyn och sprätten, som ibland totade ihop lite drama och lite noveller och dåliga dikter, men det har till stor del med vår översättningskultur att göra: han skrev också hyperskarp kritisk prosa. En av poängerna med Leandoers bok är hur många av symbolismens författare kom från andra länder än Frankrike, och hade franska som sitt andra språk men valde att skriva på franska (Wildes Salome är bara ett exempel).

En av de större hjältarna i boken är förstås Stephane Mallarmé, vars dikter fortfarande väntar på adekvata svenska översättningar. Leandoer gör goda försök i den här boken, inte minst när den betydande Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen översätts i sin helhet. Hans essä om författaren och den pläd han bär på ett berömt fotografi läste jag härom året i ett nummer av tidskriften Hjärnstorm.

Så ja, det är verkligen en praktfull bok. Jag antar att om några år kan den bli lika illa förfaren som mina gamla Hardingböcker om romantiken, det vill säga att jag plockar fram även den här då och då för att kolla upp detaljer och avnjuta översättningarna. Leandoer är i sina essäer bra på att hitta mönster, de osynliga trådarna som binder samman tidsandan. Sådant kan bara den som gjort sig förtrolig med materialet.

Om jag ska komma med några invändningar handlar det om marginella saker, som påståendet att det är Strindbergs fel att vi fortfarande inte läser JK Huysmans, eller att Leandoer troskyldigt undrar om Edgar Allan Poe hade humor (hade han läst Erik Carlquists kompletta översättningar av novellerna hade han inte längre undrat), samt att han inbillar sig inte förstå varför kvinnlig homosexualitet inte uppfattas som lika hotfull som manlig.

26 nov. 2014

Lidandet och glädjen, Anna Świrszczyńska


Med Lidandet och glädjen introduceras en polsk poet som med sina dikter behandlar 1900-talets stora trauma, andra världskriget. Men här finns också djupt personliga dikter som gör minst lika starkt intryck.

Säger jag polsk poesi tänker du kanske på Wisława Szymborska eller möjligen Czesław Milosz. Anna Świrszczyńska (1909-1984) var polsk poet som bodde granne med båda i Warszawa efter andra världskriget, och det var Milosz översättningar till engelska på 90-talet som presenterade henne för läsare i väst.

Först nu får hon sin introduktion på svenska i en fin urvalsvolym sammanställd av Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg. Hennes pappa var konstnär av det icke framgångsrika slaget, så hon växte upp i svår fattigdom, något hon berör i den postuma samlingen med samma namn som denna: Lidandet och glädjen.

Allt det här får vi veta i Renata Ingbrants ovanligt initierade efterord (Ingbrant har skrivit sin avhandling om Świrszczyńska). Även om det är en poet som debuterar redan på 30-talet är dikterna i urvalet hämtade från senare samlingar, från när hon var i sextioårsåldern och framåt.

Det är i första hand dikter om personliga upplevelser av hur kroppen allt mer förfaller. 1974 utger hon samlingen Jag bygger barrikad, som handlar om nazisternas ockupation av Warszawa. Där samlas olika öden, ynglingar som går direkt från skolsalen ut på gatorna med en pistol i handen utan att veta hur de ska hantera den – man får inte lära sig sådant i skolan – och blir därför ett lätt byte för nazisterna. En efter en ges de olika individerna en röst, i något som kan påminna om metoden i Edgar Lee Masters Spoon River Anthology, en bok som gav röst åt olika döda i en amerikansk håla.

Förvisso: starka bilder, men jag drabbas minst lika mycket av precisionen i de detaljerade skildringarna av smärta som finns i de tidigare dikterna. Inte helt olikt Lena Anderssons Ester Nilsson ägnar sig diktjaget åt att analysera kärleken i realtid: ”Jag flämtar / i ljusets storslagna prakt. / Ett böljande himlaskrik, / ett evigt slitande av hår, / tortyrens exakta skönhet. / Jag sjunger.” Hos Świrszczyńska är njutningen alltid kvalfylld, och hennes tonträff är exakt.

Skräcken präglar de senare dikternas dödsmantran. Skickligt smygs de ockuperades rädsla in i dikterna, där Świrszczyńska visar prov på fin empatisk blick för andras öden. Det rör sig om dikter som inte kan ifrågasättas, som manar fram din reaktion alldeles oavsett tid och rum, och åstadkommer starkt berörande dikter.

Men frågan är om hon inte når allra längst när hon gör sig själv till en häxa, i några suveräna dikter som balanserar myt med verklighet: ”Varför tala / när man kan skrika. / Varför gå / när man kan springa. / Varför leva / när man kan brinna.”

Då får vi också se vad poesin är bra till – som provokationen som sätter igång nya tankar och idéer. Då blir Anna Świrszczyńska en skicklig gestaltare av holocaust, men en briljant förmedlare av de känslor som härbärgeras i en mänsklig relation.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/11 2014)

22 nov. 2014

The Empathy Exams, Leslie Jamison


Leslie Jamison är amerikansk författare till bland annat en roman, men det jag plockar upp från hennes hand är essäsamlingen The Empathy Exams. Av mycket att döma en fruktansvärt begåvad skribent – så där som amerikanska essäister gärna presenteras. Den här färska boken utges av Granta i år.

Det är empati som utgör det sammanhängande ämnet, kanaliserat genom smärta och sjukdomar, äkta och spelade – i en inledande essä handlar det om att simulera sjukdomar åt läkarstuderande, i en voiced empathy, för att testa om kandidatens behandling är adekvat. Men empati handlar också om att erkänna ett problem, att sätta ljus på det mörka, på det som är skönt att ha kvar i det mörka, det som vi helst inte vill se.

Empatibegreppets etymologi, grekiskans empatheia, ger oss rörelsen ”inåt” (em-) och ”känslan” (-pathos). Jamison kallar det penetration, att färdas, in i ett annat rike (sjukdomens rike, som bekant). I gränsen finns det påhittade och det riktiga, där minnen samlas, och minnen kan också vara påhittade eller planterade. Jamison resonerar kring var gränsen går mellan empati och stöld, att annektera eller stjäla en annans känsla, som ett intrång. Den som hyser empati löper risken att bli egoist.

Pain looks good on other people, that's what they're for”, som Sisters of Mercy sjöng en gång. Jamison citerar ur andra källor: hon går raskt från Guns 'N Roses till filosofer som Mark Jefferson, Michael Tanner och Robert Solomon. Eller från Frida Kahlos dagböcker till Brian De Palmas filmatisering av Carrie.

Men är empati verkligen lika positivt som sitt rykte? När någon far illa – på riktigt – går vår medkänsla på djupet då, och vad är den värd om den inte gör det? För den som visar omsorg över andra – kan hen också visa omsorg över sitt eget jag?

Dessutom: hur ska vi ens kunna förstå en annans smärta? Kanske det mest missvisande uttrycket i vårt språk är detta evinnerliga ”jag förstår” … ”Nej, det gör du inte”, vill jag alltid svara.

Nu låter det som att den här boken mest ger mig frågor, och det kanske är bra så. Jamison skriver om verkligheten, om kroppens risker, om de egna erfarenheterna, som när hon själv blir överfallen i Nicaragua, där hon arbetat som lärare. Hon söker sig till våldsamma miljöer. I boken jagar hon upp sina ämnen, piskar fram stämningslägen, och använder sig själv som exempel, som när hon återger en relation med en man vars kompis var seriemördare: ”I think about that for a moment: Jim's pride at brushing against darkness, my pride at sleeping with someone who'd brushed against darkness like that.” Hon redovisar sin egen smärtanamnes.

Det intryck boken ger på mig är av ostrukturerat slag. Hon skriver som en avmätt slugger, som ibland får korn på knivskarpa resonemang. Ett kapitel om hur löpare varje år återskapar James Earl Rays flyktväg, en så gott som omöjlig uppgift, men ja, Jamison söker sig mot det som är svårt att leva upp till. Ett annat kapitel handlar om det amerikanska beroendet av artificiella sötningsmedel – det är informativt och så, men inte vet jag om det ger så mycket att läsa, även om hon gör en halvt givande koppling till sentimentalitet. Eller om självskadebeteende, om hur kvinnors smärta kan bli en fetisch, men fortfarande värd att tas på allvar.

Därför är mitt omdöme blandat – somt är nästan lysande, men somt är nästan banalt, och till råga på allt alltså rätt slarvigt eller obekvämt skrivet. Många av de goda partierna återfinns just när hon skriver om den kvinnliga smärtans skam. Där lyckas hon kombinera de egna erfarenheterna med mer allmänt hållna slutsatser, genom att investera ett engagemang som får mig att förlåta en viss oreda i framställningen.

20 nov. 2014

America is not the world


Svt:s program babel har i höst gästats av eller haft reportage om elva engelskspråkiga författare: Deon Meyer, Richard Ford, Jamaica Kincaid, Sophie Hannah, Simon Singh, Paula Fox, Edmund White, Aminnata Forna, Ken Follett, Lena Dunham, David Nicholls. Förvisso också några gäster från andra länder – hela sex stycken, alltså generöst nog mer än hälften så många: Joël Dicker (Schweiz), Tore Renberg och Jo Nesbø (Norge), Cees Nooteboom (Nederländerna), Dror Mishani (Israel), Hanne-Vibeke Holst (Danmark).

Tänk dig en svensk litteraturtidskrift som gör en satsning på ”utländsk litteratur”. Skulle det se annorlunda ut, eller kan du redan räkna till hur många av de omskrivna författarna som är engelskspråkiga? Ser du redan Siri Hustvedt på omslaget?

I nya numret av Bokvennen (3. 2014), det norska energiknippet till litterärt magasin, handlar det till stor del om utländsk litteratur. Men Hustvedt och maken Paul Auster får finna sig i att stå i farstun, som vänner till tyskspråkige Daniel Kehlmann. För Berlinbaserade Bokvennen vänder sig mot både äldre tyskspråkiga bekantingar som Karl Kraus och Peter Handke (i stället för amerikanen Philip Roth dessutom österrikaren Joseph Roth) och yngre förmågor som ungerskfödda Terézia Mora, som introduceras på norska med ett utdrag ur romanen Das Ungeheuer, som ju gärna får översättas till svenska också. Vi får också en pinfärsk norsk översättning av ett Rilke-rekviem, där vi nog kan konstatera att Rilke låter nog så hyggelig på norska:
For denne smerten har vart altfor lenge,
og denne byrden er for tung for oss;
den falske kjærlighetens dunkle smerte,
som bygger på det gamle, som en vane,
og kalles rett, men nærer sig på urett.”

Helga Krook gav i sin översättning från 2010 tyskans ord ”das wirre Leiden von der falschen Liebe” det svenska ”den falska kärlekens trassliga plåga”. En kan tänka på Shakespeares sonett 66, med den likartade tanken som Rilke uttrycker strax därefter: ”And right perfection wrongfully disgrac’d”. I numret finns också en intervju med översättaren Sverre Dahl, som strax har fullbordat översättandet av 150 tyska böcker, däribland klassiker som Thomas Bernhard, Goethe, Hölderlin, Novalis, Hermann Broch, och många fler.

Tove Jansson får vara med i två olika texter, dels Heidi Sævareids utredning av dominans och underkastelse och andra mindre frekvent diskuterade inslag hos Jansson och dels skådespelaren Aril Martinsens redogörelser av minnen från vännen Tove.

Ja, och givetvis mycket mer. Som att Fredrik Giertsen visar att fler än Sara Danius kan skriva om 1800-talets litteratur: alltså en text att anbefalla för alla som tjusades av hennes Den blå tvålen – det finns mer att säga om Balzac, Stendhal och Flaubert, diskussionen fortsätter, i detta som vanligt snyggt formgivna nummer där ett mumintroll kramar Tove Jansson lika ömt som Jan Kjerstad kramar en bok. Och nästa år tillträder den nya redaktören Alberte Bremberg, som åtminstone som romanförfattare visat prov på gott omdöme (hennes debut Tidebok utkom förra året).

18 nov. 2014

Ingen Const längre


Det finns två orsaker att bli beklämd när du tar del av något undermåligt inom konsten. Dels den omedelbara reaktionen av besvikelse inför ett misslyckande, och dels den på sikt allvarligare nedstämdheten när du inser att detta fiasko sänker nivån för de kommande försöken inom liknande genre. En dålig bok om retorik visar att nästa bok om retorik behöver inte sikta högre än så för att nå framgång.

Därför var det så glädjande när tidskriften CLP lanserades för lite drygt två år sedan, som Const Literary (P)Review, av Maria Mårsell och Ida Therén. För det rörde sig verkligen om något som måste generera impulser till kreativt skapande i andra riktningar än misslyckandets. Att läsa de här texterna pekar ut gynnsammare riktningar, mot möjligheterna.

Samtidigt är det självklart att urvalet inte är enhetligt, och det var ju själva projektets ursprungliga villkor, att syssla med den typ av litteratur som befinner sig vid sidan av det gängse och allmänt vedertagna. I det syftet ligger också den konsekventa linjen med konstnärer som arbetat sida vid sida med texterna. Nu utkommer det som blir det sista numret, 3/4 2014, det totalt femte numret sedan starten. Detta sista nummer ger för övrigt ett nästan oförskämt proffsigt intryck, alltifrån layouten till papperskvaliteten, och jag tycker också att de engelska översättningarna har förbättrats en smula, så all heder åt de fem hårt arbetande översättarna.

Mitt eget bidrag bestod i att till första numret skriva en essä om Lars Görling, samt vara delaktig i ett redaktionsråd. Jag har alltså bidragit med det föga betungande arbetet att läsa anonymiserade texter, och sett med viss glädje hur dessa har nästlat sig in i tidskriftsnumren och senare rentav blivit publicerade i bokform. En del etablerade namn har förekommit, så också i detta sista nummer där jag noterar Joar Tiberg och Sara Tuss Efrik, men mestadels har det handlat om amatörer som skrivit för glatta livet, med allt att bevisa och kanske just därför har de tagit sig ut ur slentrian och in i mer av ett risktagande. Den typen av skrivande representeras bland annat av Elis Burraus absurda minimalistiska drama, och Malin Axelssons hatiska monolog, som utkommer på Bonniers senare.

Jag kan inte säga att allt har varit (lika) bra, men det hör till saken att här har funnits en slags spännvidd som jag kan sakna i svenska versionen av Granta, som lanserades i hasorna på CLP. Att låta de etablerade elefanterna dansa skapar förstås större klickmonster, men i det lilla finns ibland det som ger större utslag i ett längre perspektiv.

Det är också glädjande att Ida Therén äntligen slänger av sig blygsamhetsmanteln och kysser redaktörskapet adjö med att publicera sin makalösa graviditetstext, där hon bromsar upp skeendet flera gånger, låter sitt ämne sjunka in, de enskilda ögonblicken lysa varmt. Men nu blir det ingen Const längre: samtidigt som det är trist som fan finns alla förhoppningar att någon annan ska upptäcka de möjligheter som har öppnats tack vare den kortvariga insatsen. Stafettpinnen är i gott skick – det är bara att plocka upp den.

17 nov. 2014

I utlandet, Nova Gullberg Zetterstrand


Nova Gullberg Zetterstrand har skrivit en diktbok som kopplar ihop barndomen med utlandet. Det är en skimrande hoppingivande saga om att överleva sitt främlingskap i världen.

Begreppet diktsamling har blivit mer eller mindre obsolet, och det känns mer rättvist att tala om diktbok. Nova Gullberg Zetterstrands I utlandet är definitivt ett exempel på en sådan diktbok, som inte direkt samlar ett antal enskilda dikter, utan mer arbetar med en enhetlig berättelse.

Det är en hårt komprimerad uppväxtskildring. En barndom där minnet kämpar med framtiden, i rörelsen mellan hemma och borta. Diktjaget saknar hem – har placerats i ett odefinierat utland, utslängd där, som den bryska upplysningen lyder.

Det hela utspelar sig just i mellanrummen, inte bara mellan det bekanta och det främmande, utan lika mycket i den sköra sprickan mellan barn och vuxen, där ljuset är kallt, bländande, hårt – förintande. Hemmets frånvaro, som orsakar fantomsmärtor. Diktjaget lever helt suveränt, utan kontakt med föräldrar, det vill säga ungefär som vilken tonåring som helst.

I skolan finns de otäcka mobbarna, de som aldrig låter offret vila, i den terror som tar sig ned till skoltoaletterna, bortom den vuxna personalens kontroll: ”Bara med ett skrik kunde jag mäta avstånden / Eftersom inga ljud kom ur mig, kom jag alldeles för nära / någons elaka tand, någons elaka tunga”.

Som synes, en lek med uttrycket ”hålla tand för tunga”, att alltså inte avslöja för mycket, vilket ju är den mobbades första lärdom, omöjlig att glömma då den har bankats in med knuten näve. Gullberg Zetterstrand vrider och vänder på några sådana idiom i sin bok, där diktjaget också upplever hur språket är på väg bort från henne.

Det jag önskar är att läskunniga Sverigedemokrater ska läsa den här boken och börja förstå att vi har alla kan hamna i en situation då vi inte känner igen oss. Man behöver inte läsa ”I utlandet” bokstavligt heller. Tänk på inledningsmeningen i L.P. Hartleys roman Gudarnas budbärare: ”Det förflutna är ett annat land; de gör saker och ting annorlunda där”. Då kommenterar Gullberg Zetterstrands bok indirekt denna utsaga om oss som invandrare så fort vi minns något.

Vänligheten är plötslig, lika omöjlig att värja sig mot som ovänligheten. Kompisen Elodie blir en förtrogen när det utslängda diktjaget med stora ögon betraktar de fasor som vuxenvärlden håller på att vässa fram. Hon hinner inte ens vara med om något förrän hon blir blasé, och kan påminna om de unga protagonisterna i Mare Kandres och Sara Stridsbergs romaner, de som det alltid går så dåligt för, även om det sker på deras egna villkor. Tillvaron är flyktig – när som helst ska vi återvända från vårt tillfälliga utland.

Nova Gullberg Zetterstrand är 30 år: den ålder då barndomen börjar, det vill säga att det är då man börjar intressera sig för det kryp man varit, men också då man äntligen fått ett eget språk till sina erfarenheter. Det här är en egensinnig bok, som med små medel förmedlar en erfarenhet som är helt allmängiltig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/11 2014)

Sport. Poesi, prosa, noveller, [red] Peo Rask


Jag växte upp i Sportlandet, där sport var det allt överskuggande intresset, det enda normala intresset. Det krävdes en kompis som inte alls var intresserad för att bryta förbannelsen, för att få mig att inse det absurda i sportmänniskornas ständiga förutsättande att alla är lika intresserade av resultat och siffror, intresserade att älta matcher.

Det saknas inte skildringar av sport i litteraturen, på senare år tänker jag på Tom Malmqvists diktsamling Sudden Death, om macho-attityden inom ishockeyn, och Stefan Lindbergs novell ”I Gorans ögon”, om stackars Frans som blir proffs i Barcelona men mister sina färdigheter när lagkamraten Goran börjar publicera sig som poet. I boken Sport har Black Island Books samlat nio författares åsikt i ämnet, med redaktören Peo Rask som en av dem. Uppdraget har nog varit rätt fritt – åtminstone väljer författarna lite olika infallsvinklar, så som författare gärna gör. Det kunde ha blivit nio helt annorlunda texter – nio helt andra grenar – om det hade varit nio andra som skrivit.

Här saknas kända sportutövare i författarskrået – jag tänker på P.O. Enquist, höjdhopparen, Lena Andersson, skidåkaren, Björn Ranelid, fotbollsspelaren, och Ernst Brunner, boxaren (eller ishockeyspelaren, om det är någon skillnad). Jag tror inte det är någon tillfällighet att elitidrottare blir författare, då det rör sig om samma starka drivkraft, samma starka uthållighet, samma starka självkänsla – själv gav jag ju upp författarkarriären efter ett refuseringsbrev (som jag minns ordagrant), och någon elitnivå nådde jag aldrig i någon idrott. Det rör sig ändå om i stort sett idel kända namn, åtminstone för den som inte enbart följer de stora förlagens utgivning.

De väljer alltså olika ingångar i ämnet, men ofta är fantasin språngbrädan – trampetten – för deras syn på sport. Eric Fylkeson skriver om när han som barn bildar ett fotbollsslag av smått usel kvalitet, men som efter en bragdmatch vinner en bortamatch mot Norrköping, samtidigt som han fotograferar övergivna fotbollsplaner och samlar i en mapp under den pretentiösa titeln ”När friheten är på snabbesök”, och visar den för sin svensklärare: ”Men jag minns inget särskilt gensvar, mest oroliga blickar”, konstaterar han luttrat nu i efterhand.

Sport hör ju till barndomen. Så är det också för mig, som knappt kan äntra en idrottsplan utan att regrediera till barnet som svär och gråter och glömmer allt vad regler heter. Tänk på hur avskydd Christiano Ronaldo är i Sverige, för att han anses fuska med sina filmningar – vi hade under hela 80-talet en svensk, Glenn Strömberg, som filmade sig genom hela VM-kvalet till Italien 1990, vilket vi skämdes för men bara i smyg, då vi var så svältfödda på mästerskap för det svenska fotbollslandslaget.

Litteraturen är på låtsas, och sporten också: trots de allvarliga och bistra kommentatorerna och dito experterna och dito analytikerna är det en låtsasvärld, utan reellt inflytande på verkligheten. Fast Per-Eric Söder visar ändå med sin text hur idrott och politik hör ihop, något som antyds även i ett par andra skildringar ur boken.

Inte minst Ida Linde, vars dikt om en dödsskjutning på läktaren medan hon själv spelar en fotbollsmatch är bokens starkaste text. Lindes roman från i höstas, Norrut åker man för att dö, är en otroligt stark roman, och hon håller på att bli en betydande författare som här igen visar ett oväntat perspektiv på sitt tema, genom att visa idrotten som befriande kraft. Även Peo Rasks egna inslag är bra, absurda miniessäer om exempelvis ishockeyspel utan klubbor där man tävlar i att utdela flest hjärnskakningar på Coop Colosseum.

Petter Lindgren skriver också dikt, om ishockey, och den är väl halvbra, när han samlar referat från ett chattforum för AIK. Det visar om inte annat det absurda i att ta sitt lags framgång på allvar, eller hur tomt det låter när det rycks ur sitt sammanhang. Svensk supporterkultur har de senaste tjugo åren sneglat lite väl mycket på andra länders mer distanslösa förhållande till sina lag, och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite smågulligt, tills man börjar tänka på att det finns de som tar sin kärlek för långt in i hatets uppmuntrande och farliga famn. Jag kan också tycka att det här engagemanget borde kunna kanaliseras i något mer konstruktivt eller vettigt i stället.

I Viktoriaparken i Kreuzberg, Berlin, finns en märklig staty av en boxare. Häromåret hade jag en dispyt med en alkis där. Nu får jag veta av Söder att boxaren är Johann Trollmann, en rom som avrättades i koncentrationsläger, efter att ha tävlat för Tyskland och stridit i deras Nazi-armé.

Det jag avskyr med idrott, eller det som gör mig så ambivalent, är hur vinnaren tar allt. Att komma tvåa är bara djävligt. Därför valde jag som tolvåring att åka skidor sämst i klassen (jag hade kommit tvåa året innan, så jag var inte helt talanglös), för att se det som en seger. Jag glömde bort att man då fick välja sist från prispodiet, så det enda som fanns kvar var kläder till en Barbie-docka.

16 nov. 2014

Om natten ringer de döda. Tankebok, Crister Enander


Crister Enander har skrivit en dagbok om skrivande: Om natten ringer de döda. Det är en del i ett oavslutat projekt, där han tidigare samlat essäer om olika författarskap. Nu skildras en kronologi från julafton 2013 fram till slutet av april 2014, men de dagsaktuella kommentarerna är relativt sällsynta – mer handlar det om att skriva utforskande, där tanken prövar sig fram.

Helt i Montaignes anda? Ja, det dröjer inte länge förrän Montaigne nämns, denna obligatoriska referens för svenskspråkig essä. Även här bildar det egna jaget utgångspunkt, och vi tillåts följa djupt in i Enanders bakgrund, vad som format honom som skrivande människa – allt från uppväxten i Jönköping, hur han som sjuttonåring sitter på stadsbiblioteket och bestämmer sig för att ägna sig åt skrivande, eftersom han ”kan bättre” än dagstidningsrecensenterna. Lite lustig inleds hans bana med en kontrovers med Gunnar E Sandgren, Jönköpings lokala storhet (detsamma gällde för mig, då jag strax innan jag började skriva i offentligheten grälade med honom och hans förstockade åsikter). Att kalla honom arrogant, som Enander gör här, är snarast en underdrift.
  

Efter beslutet: sagt och gjort. Han blir recensent, och med den långa erfarenheten i ryggen skriver han nu med det lediga slags självförtroende som förefaller så enkelt, men som kostar så mycket att investera. Enander skriver utan gnäll om ensamhet, om ångest, om psykiska påfrestningar, men också om den glädje som finns i orden, i språket, i läsningen. Det är lätt, för den som själv skriver, att känna igen sig i hans iakttagelser, för kanske är det så – vi som läser är ett enat släkte, där våra erfarenheter inte skiljer sig åt nämnvärt mycket.

Tillgängligheten blir hans främsta ledstjärna, och han skäms inte för folkbildaranspråk. Det ska vara begripligt, något han faktiskt lyckas med – här är befriande fritt från akademiskt svammel.

Det är svårt att skilja på behov och tvång. Skrivandet är en daglig syssla för Enander. Samtidigt som han skriver denna fylliga bok med flera sidor om dagen oftast, arbetar han med en mängd dagstidningsrecensioner, samt planerar för en personlig bok om upplysningen – den ser jag fram emot, då han avslutningsvis låter oss få några glimtar in mot sina synpunkter om bland andra Linné och Diderot.

Enander ger ett lätt hederligt, sympatiskt intryck – ja, en nästan provocerande trevlighet, med sina befästelser att han vill ägna sig åt sanningen och äktheten. Hellre än falskt smicker vill han ha ärligt mothugg. Själv kan han vara tämligen bitsk mot de han föraktar. Ensamheten är ärlighetens pris, antyder han, men jag är inte säker på att det behöver vara så – tvärtom kan vara lika sant, att den som behandlar hela sin omgivning positivt endast lär dem att ingenting betyder något. Den som säger sitt hjärtas mening är i alla fall pålitlig, en egenskap som går hem bättre.

En brist kan jag belägga honom med: han är inte särskilt rolig. I det påminner han en del om min kollega C, som intervjuades av lokaltidningen inför ett utlandslektorat. ”Jag är ingen charmknutte”, sa han, och menade med det att hans elever fick finna sig i att undervisas av någon som inte jönsade till lektionerna. Denna take it or leave it-attityd präglar också Enanders skrivande.

Vi får å andra sidan ta del av några intressanta möten med Gunnel Vallquist, Ingvar Carlsson (som inte kunde ta kritik, vad det verkar) och Lill-Babs, vars biografi han ämnade skriva, ett projekt som lades ned efter flera månaders arbete och 200 sidor begravda i en digital kyrkogård. Anna Wahlgren råkade träffa paret på en utlandsresa, en snålskjuts som tillät henne att mjölka fram en helt annan bok (Hon är jag).

Nu har Enander nått en position av fri skribent, och kan kosta på sig allt mer reaktionära åsikter. Risken att uppfattas som trulig och sur förhindrar inte att han åstadkommer intressanta saker, om än inte uttryckta på ett häpnadsväckande sätt. Till de bättre partierna hör också närheten till ämnet, som när han skriver om åldrandet, om kärleken. Det var omutligheten som gjorde att Lill-Babs biografi körde fast.

Pessimismen ger han inte mycket för, en hållning som ger honom problem när han skriver utförligt om Sven Delblanc. Enligt Enander hör pessimismen tonåren till: man växer ifrån den, och de författare som är pessimister försöker ändå kommunicera, medan det enda rimliga beteendet vore att upphöra med en verksamhet som strider mot ens livsinställning. Jag är inte säker på att det är fruktbart att vara så kategorisk, särskilt inte när man uttalar sig om andras bevekelsegrunder. Annars är jag nästan uteslutande på Enanders sida, även om han nog misstar sig när han hävdar att Boel Schenlaers kommande bok om Kafka i serien ”Litterära profiler” är den första på svenska – räknas inte Torsten Ekboms Den osynliga domstolen (2004) eller Hans Blomqvists Denna oerhörda värld i mitt huvud (2006)?

Gwynne's Grammar, N.W. Gwynne


För att ta den 1600-talslånga titeln: ”THE ULTIMATE INTRODUCTION TO THE WRITING OF GOOD ENGLISH. Definitions, explanations and illustrations of the parts of speech, and of the other most important technical terms of grammar. Incorporating STRUNK'S GUIDE TO STYLE explaining how to write well and the main pitfalls to avoid.”

Det är den excentriske farbrorn N.W. Gwynne som så här på ålderns höst bestämde sig för att samla sina lärdomar i engelsk grammatik, efter att i oändligt många år ha undervisat elever i alla tänkbara åldrar. Hans bok Gwynne's Grammar publicerades 2013 och blev en av dessa misstänkt många osannolika storsäljare – det tunna häftet på 26 sidor har sedan utkommit i flera bearbetade upplagor, och den här har alltså plockat in den gamla boken The Elements of Style från 1918, skriven av professorn Strunk. Den som vill ha en kortare titel kan förstås nyttja chattreduktionen GG, men då bleve nog Gwynne en smula besvärad; mot slutet använder han efter viss möda begreppet 'wicked', efter att ha tackat sin hustrus och dotters hjälp. 

Nog kan sägas att Gwynne är en lärare som tillhör den gamla stammen. Det var i slutet av 60-talet som förfallet inleddes, inleder han dystopiskt. Vad är då hemligheten? Att det inte finns några genvägar, betonar han – det är bara att bita ihop, lära sig utantill vissa grundläggande regler. För negligeras dessa blir man inte bara en sämre tänkare – man blir olyckligare. En av de kontroversiella teserna som drivs är alltså att grammatik gör dig lycklig.

Gwynne har skrivit fyra ganska koncisa kapitel i ämnet, där han gång på gång betonar minnet som din bästa vän om du vill lära dig uttrycka dig korrekt. Grammatiken i sig är en vetenskap, men att lära ut den är en konst, menar den före detta läraren, något det inte är svårt att hålla med om. Och han skriver ju pedagogik i sin renaste form, och vill att minsta barn ska förstå hans påbud.

Han är rolig utan att bli påträngande, som när han i förbifarten påpekar att det finns en ordklass som till och med djuren behärskar – interjektioner! Fast ibland är han så kortfattad att det blir obegripligt. Det är långt ifrån uttömmande, för oftast antyder han något utan att motivera eller diskutera. Vad har han emot Oxfordkommat, till exempel? När han ska nämna fyra lysande stilister från förra århundradet finns det all anledning att ifrågasätta namn som George Orwell, PG Wodehouse, Hillaire Belloc, och Rudyard Kipling – man kan väl nämna åtminstone fyra bättre, och borde inte några av dem vara kvinnor?

I sitt sista kapitel kommer han äntligen fram till det intressanta spörsmålet, varför elever fortsätter att begå misstag fastän de lärt sig vad som är rätt. Gwynnes förslag är att det vi lär oss tidigt sitter kvar, och måste nötas bort. Att lära sig det felaktiga är därför förödande, och man kan bara hoppas att det satsas mer på fortbildning för språklärarna i de lägre stadierna – alternativt att de själva skaffar sig exempelvis Gwynnes bok.

Han föreslår också att elever ska skriva något under lärarens översyn varje dag, något som för en gymnasielärare knappast låter sig göras inom ramen för klasstorlekar och elevtillströmning. När vi kommer till Strunks partier finns flera konstruktiva förslag, i en märkligt aktuell text – den är ändå nästan hundra år gammal, om än svagt modifierad av Gwynne. Sedan är det en annan sak att det är aningen svårare att vara överens med Strunk, som när han jämt och ständigt vill kapa i formuleringar, som om inte en viss redundans ibland är nödvändig, för att låta en del komplexa tankar sjunka in. Den som följer råden till punkt och pricka kan bara skriva funktionellt och konformt, men språket har också andra syften.

Till skillnad från en del andra storsäljare om språk – ja, jag är då inte så förvånad över framgången – som Lynne Truss Eats, Shoots & Leaves och Kingsley Amis The King's English, lämpar sig Gwynne's Grammar inte lika bra för sträckläsning. Han har sina poänger, men också en lite träaktig stil. Därför tror jag att jag mest kommer att ha behållning av den som ett referensverk, och placerar den därför lagom tillgänglig för framtida bruk.

15 nov. 2014

Vagant firar Duras


I nya numret av Vagant (3/2014) kastar jag mig över de två texterna som handlar om Marguerite Duras. Detta år, då det råkar vara 100 år sedan hon föddes, har jag läst en räcka artiklar om henne, något som inte hör till vanligheterna. Eller ja, nog har det skrivits om Duras, men jag har försökt låta bli att läsa, jag har varit fullt upptagen med att läsa hennes böcker.

Det är två olika ingångar – dels Anne Helen Guddals empatiska essä om Duras tomhet och mörker och skrivandets yttersta konsekvenser, och dels Christian Johannes Idskovs översikt av hur Duras självbiografiska skrivande har flutit rätt in i den skandinaviska självbiografiska trenden under 2000-talet. Jag vill inte vara utan någon av de två texterna, vars olikhet påminner om att hur inspirerande det än är att uttala sig om Duras är det oändligt mycket mer inspirerande att läsa henne – denna fysiska önskan att gå in i Duras-cirkeln.

Vidare fortsätter diskussionen kring två kontroversiella norska fyrbåkar som var föremål för artiklar i förra numret av Vagant. Filmkritikern Harald Kolstad väckte känslor som svårligen vill insomna, för att inte tala om Knut Hamsun, nazi-författaren. Diskussionen kring främst Hamsun förs med ett engagemang som från ett svenskt perspektiv ter sig som en särskilt gynnad position – inte kan vi ha sådant tonläge när vi diskuterar Strindberg, utan det ska vara så himla vördnadsfullt fortfarande.

Duras-dossiern är bara ett av glansnumren. Ett större sjok texter om Walter Benjamin ämnar jag återkomma till, och lika lockad blir jag av temat om antropocen som en tänkbar framtid för det mänskliga. Sigurd Tenningen skriver där om Inger Christensens kryptiska roman Det målade rummet. Temat initierades efter att man i Norge börjat planera för de klimatförändringar som om 50-100 år kan göra det möjligt att producera norskt vin.

14 nov. 2014

At elske eller ikke at elske, Benny Andersen


Det är ett lite missvisande omslag på omslaget till Benny Andersens samlade kärleksdikter, utgivna under titeln At elske eller ikke at elske. En hand håller i ett rött hjärta, vilket strider mot tanken i en av de finurliga dikterna, där tanken om hjärtat som känslornas och kärlekens centrum vänds, med en presentation att redan de gamla renässansmänniskorna visste att allt sådant hör hemma i hjärnan. Men en hand som håller i en hjärna är kanske inte lika aptitligt?

Andersen är alltså dansk (alltså ej att förväxla med ett av ABBA-skäggen), född redan 1929: det är alltså som 85-åring har gör denna något av summering. ”Nye og gamle kærlighedsdigte”, lyder undertiteln, och de gamla dikterna är då från perioden 1962-2005, med tretton stycken nya dikter. Han har valt sina egna favoriter, och det har blivit en snygg samling som trots sitt ringa omfång visar rätt stor – om än inte bred – spridning, och ett någorlunda generöst urval.

Även om jag har min skepsis mot kärleksdikter kan jag uppskatta Andersens oftast nedtonade stämningslägen, som när han visar att det är i de enklaste ögonblicken kärleken är som mest av mirakel: ”Din hånd i min / og solen stråler af glæde / som et lille barn der har fået lov / til at være længere oppe.”

Min skepsis handlar mer om att de stunder av extas som poesin försöker nagla fast sällan håller i ett längre (för)lopp. Risken är att det storslagna kan te sig banalt för den utomstående, men Andersen undviker den fällan. De magnifika visionerna blänker gott och förhäxande för stunden, men falnar snabbt. Han har ändå skrivit fint om en Fröken Farlig (”Sabine”), och starkt om hur den som är svag kan vara stark.

Min favorit i boken är den långa spretiga ”Til en stærk kvinde”, där han balanserar farligt nära det insmickrande, men där känslorna blir så berörande just för att han kanske uppvaktar hjärnkänslorna: ”Jeg holder din arm / der løfter sig ud af tiden / som et hulemaleri / Jeg holder om din ryg / der slår et svaj / som et ekko af din ømhed / Jeg rører med min lyse hånd / ved din varme bløde hud / som er mørk / […] Når jeg nu kysser dig på munden / er det ikke for at lukke den / Når jeg nu holder dig fast / er det fordi jeg må slippe dig.” Lite som Tindersticks sång: ”If these arms were meant to hold you, they were never meant to pull you so tight”. (Kanske skillnaden mellan en Benny Andesen och en Benny Andersson inte är så stor som man i förstone tror.)

Andersens språk är nära det talspråkliga, vilket skapar fin direkthet i de situationer han förmedlar, i dikter som har bra balans mellan det som kan berättas och det som kan anas. Genom att ta in kärleken på snedden lyckas han skriva berörande om kärleken.Hans realism fångar in de nerhasade kläderna på golvet, tremånaderskoliken, liksom några naturbilder av typiskt skandinaviskt snitt (du vet, träd som viskar förtroligt till varandra). Kvinnorna växlar identitet, och några av de som gör starkast intryck förefaller ha varit drömda kvinnor, fantasier – något som stämmer med min uppfattning om upplevelsen som sekundär för kärlekspoeten. För allvarligt, vem kan skriva starkare om kärleken än den som inte fått fast den – som Stagnelius och Morrissey.

13 nov. 2014

Förtvivlade människor, Paula Fox


I den relativt bortglömda 70-talsromanen Förtvivlade människor finns en äktenskapsdramatik som biter sig fast i läsaren. Det lågmälda språket övertygar i denna diskreta juvel till roman. 

Paula Fox är född 1923. Hennes roman Desperate Characters utkom 1970, fick artigt positiv kritik, men har sedan dess levt ett relativt undanskymt liv. Att den nu utkommer i svensk översättning av Eva Johansson, som Förtvivlade människor, är en välgärning föranledd av omdömesgilla påskyndare som Jonathan Franzen och David Foster Wallace. 

Det är en lågmäld och mångtydig historia som vi får följa under några dagar i New York. Sophie och Otto Bentwood är drygt fyrtio, framgångsrika intellektuella. Hon är översättare från franska, han är jurist. De är barnlösa. Inte särskilt lyckliga – snarare är de på väg in i en oro av oklar karaktär, kanske rentav något krisartat. De är öppenhjärtiga, men vi förstår också att det finns saker som de avstår från att yppa. Katastrofen hasar sig fram, och skapar olustkänslor, men alltid nedtonat och relativt odramatiskt. De håller på att glida in i en allt mer ytlig, vulgariserad och infantiliserad värld, där de känner sig allt mindre hemmastadda.

En vildkatt biter Sophie i handen, och intrigen kretsar kring hennes rädsla för att det ska vara rabies. En rädsla som hon försöker rationalisera och därför avstår hon i flera dagar från att ta en stelkrampsspruta. Katten symboliserar det yttre hot som tar sig uttryck också i en sten som kastas in genom ett fönster av fientliga händer, eller i de hemlösa som syns utanför porten, eller den nedskräpning som blir synlig överallt i samhället. Det allt mer nedgångna och sjangserade samhället gestaltas i skarp naturalistisk genomlysning, allra tydligast när paret äntligen gör sitt sjukhusbesök. 

Fox språk är genomarbetat, och arbetar hårt med nyanser. Det är ingen stil som vill imponera. Katten är en lyckad symbol för inkräktaren, genom att representera det vilda som till varje pris måste bortplockas från det civiliserade liv paret genomlever. Men att det sker till pris av äkthet märks när Sophie får ett telefonsamtal från en bekant, och låter den prydliga fasaden rämna och skriker invektiv åt bekantingen. Då biter hon ifrån liksom katten, om hon inte rentav till dels blivit katten – vild och farlig, den som gör oväntade utfall.

Världen utanför dem håller på att braka samman – det är ett yttre kaos som speglar en inre oordning. Ottos kompanjon Charlie har sagt upp sig, vi förstår att han hatar Otto. Charlie besöker paret på natten, går ut med Sophie och dricker – en sexuell stämning infinner sig mellan dem, men Fox vill inte ge parets problem en så enkel riktning. (Romanen innehåller dock en av de kusligaste sexscener jag har läst: ett av flera exempel på hur Fox nästlar sig in med sina formuleringar, där du tvingas läsa om, för du tappar hakan ett par gånger medan du läser.) När Sophie i ett kapitel minns en otrohetsaffär med Francis öppnas en lucka mot lyckan, där hon lär känna extasens kursiverade ”åh!” Det är samtidigt ett ångestladdat och smärtfullt kapitel, och trots den ljusa erfarenheten förstärker det pessimismen som romanen förmedlar.

Det finns förutom Otto, sömnlöse missunnsamme Otto, ytterligare några hatiska bifigurer, som den trötte läraren Leon. Civilisationen befinner sig på ett sluttande plan. Det som trots det deppiga innehållet skänker någon slags förtröstan är de epifanier som Fox lägger in, som när Sophie plötsligt tänker på ett barndomsminne, då hon genom en kudde upplever hur ett hästhår sticks in i kinden: ”Hon lade handen mot kinden och rörde vid stället där hästhåret hade stuckit henne och häpnade över styrkan i detta minne som i det korta ögonblicket mellan en inandning och en utandning förmådde utplåna avståndet mellan sömnigt barn och utmattad vuxen, som om, tänkte hon, det hade tagit henne alla dessa år att gå uppför trappan och krypa i säng.”

Språket är alltså starkt realistiskt, och kan med sin pendling mellan trivsel och obehag erinra om Raymond Carver, vars noveller är bra på att fånga en liknande stämning, inte minst i den äktenskapliga samvaron. Det är mycket dialog, bland det svåraste att översätta, och därför är det glädjande att replikerna låter trovärdiga också på svenska, att man kan föreställa sig människor yttra sig ungefär så här.

Sammantaget är det här det slags bok som är oansenlig medan du läser den, där det storartade kommer till dig efteråt, med ett oförglömligt intryck. Det är ett skickligt sätt att berätta, där det är som att Fox infiltrerar sin historia och ger den en tyngd som den inte tillåts ha i sin explicita form. Då hade den tyngts ned av sitt innehåll – som det är nu räcker det med antydningarna och de dunkla ställena, där du som läsare får aktivera din slutledningsförmåga för att se de mönster som avtecknar sig.

(En något kortare version också publicerad i Jönköpings-Posten 13/11)