att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 jan. 2015

Tankar mellan hjärtslag, Neftali Milfuegos


Tankar mellan hjärtslag, Neftali Milfuegos, Wahlströms & Widstrand
I Neftali Milfuegos debutroman finns ett direkt och omedelbart tilltal som tar sig rätt in i läsaren. Det är en berättelse som lever högre på sin energi än på sin språkliga korrekthet.

Under ett läsår då han pluggar på Biskops Arnö folkhögskola åker Neftali Milfuegos till Chile, och redovisar sina erfarenheter i debutromanen Tankar mellan hjärtslag.
Han går sporadiskt i skolan, ägnar mest tid åt att ligga med kvinnor och använda droger (gräs, ritalin, ecstasy). På väggarna läser han citat från någon som kallar sig ”El joven poeta”, graffiti med budskap som talar till honom. Vem är hon som skriver?


Här finns gott om charm, men också den förtvivlan som gestaltas, att vi får höra svekets förtvivlade röst, där upplevelserna skildras inifrån. Med känslor som försvarar sin plats i det skrivna, gör texten sårig, och då motiveras det halvkeffa språket. Ett språk som rör sig mellan pidginsvenska och gullig gammal söderslang. Nyanser och finkänslighet lyser med sin frånvaro.     

Jag ser eller hör bara en fullständig lojalitet med huvudpersonen i romanen. Då underlättar det bristfälliga språket att en identifikation låter sig göras. Romanens Neftali är därför en autentisk romanfigur, mer än enbart en spegling av författaren Milfuegos privata tankar och åsikter. Ibland är problemet att hans hjärtslag är så högljudda att tankarna inte låter sig höras

Någon gång kan jag irritera mig på Neftali, att han ömkar sig, och tycka att han tar på sig offerkoftan. Men får jag som vit välbeställd infödd svensk man ha åsikter här? Så klart inte – så jag tiger, eller med de ord som Milfuegos citerar så bitskt: ”En svensk tiger”. Vi får en katalogisering över svenska misslyckanden: friskolehaverierna, sjukvårdsprivatiseringens cynism, patriarkatets privilegier, idiotiska våldtäktsdomar, trakasserier mot samer, polisregistreringen av romer, uselt hanterad deportering av flyktingar. Milfuegos dömer ut parlamentarismen, men jag är inte säker på att han har tänkt igenom konsekvenserna av ett odemokratiskt samhälle.

Karaktären Neftali själv vacklar i sin identitet, om han ska vara svensk eller chilensk. Han vacklar också i sin identitet som man, där han tydligt vill ta avstånd från patriarkatet, från våldet, efter tre månader som soldat, där han lite slött konstaterar att han spänner magmusklerna hårdare efteråt. Ett annat irritationsmoment är slöheten i hur namngivandet har skett: Konstantin Hög, Inga Lunda, Vilda Sömn, Ayla Qool … Sådant som ter sig så briljant på planeringsstadiet, men bara ser flåshurtigt ut i skrift.

I boken bryts prosapartierna av med diktsjok, ibland egna dikter, ibland andras – här finns, för den som har saknat den, en felande länk mellan The Latin Kings och Tomas Tranströmer. Vi får också några samlagsskildringar för mycket, där detaljredovisningarna inte lämnar något utrymme åt fantasin. Å andra sidan är det något med bristen på prydhet som är som hand i handsken med bristen på prydlighet språkligt, så jag kan väl till nöds acceptera de explicit beskrivna sexscenerna.

Tack vare språkets lojalitet med karaktären lyckas Milfuegos förmedla en erfarenhet på ett trovärdigt sätt. Då blir det här en stark och läsvärd debut mer tack vare än trots sitt stundtals svajiga språk.
 
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/1 2015)

28 jan. 2015

Över gränsen och andra erotiska noveller, Carl-Michael Edenborg


När jag var yngre var jag ett stort fan av Stephen King. Jag fick en lista publicerad i Aftonbladets nöjesbilaga med mina 25 favoritböcker av King, och jag läste givetvis alla intervjuer som gjordes med honom, men det enda jag minns av dem nu är att han brukade berätta att han ofta fick frågan om han skriver naken.

Nej, det här är inte ett sätt av mig att berätta att jag brukar skriva naken: jag är en anständig person. Så pryd att jag blundar när jag duschar. Nu har jag ändå läst Carl-Michael Edenborgs nya bok Över gränsen och andra erotiska noveller (XSTORY/Lind & Co). Naken? Nnn … ja … njä … men av en viss anledning skriver jag den här texten naken, eller, ja, delvis naken.


Skillnaden mellan pornografi och erotik kan säkert någon (annan) utreda bättre än jag, men Edenborg väljer att berätta i sitt efterord att han inledde sin bana som författare genom att skriva anonyma porrnoveller till det som då hette herrtidningar. Är då det här erotik – den förfinade pornografin? Kanske.

Vi känner till den icke-anonyme Edenborg som Vertigos förläggare, men också som författare till två svindlande bra romaner – Mitt grymma öde och Alkemistens dotter, samt en och annan pseudonym i Vertigos uppställning (i den här boken finns en redigerad Gunnar Blå-novell med, till exempel). Här finns också ett extra kapitel till just Alkemistens dotter, som skildrar Andreas och Rebis sexuella äventyr. Alltså skriver han fan fiction till sig själv. Först undrar jag om det är en anakronism när Rebis föreställer sig vara Andreas glass, men det är säkert historiskt belagt – dessutom blir det en lustig antydan om vaniljsex, något som präglar stora delar av innehållet i dessa noveller. (Varför heter det vaniljsex? Är det, liksom så mycket annat, Norman Mailers fel? När han 1973 skrev sin bok om Marilyn Monroe, och visade att hennes sexuella dragningskraft bestod i att hon implicit skänkte män löftet att medan det var riskabelt och krävande att ha sex med sina flickvänner skulle det tillsammans med henne vara lika ofarligt som att äta glass.)

Edenborg tar med sig sin munterhet i dessa tretton noveller. Risken är väl att det roliga tar över – dock hintar några av novellerna mot det otäcka, och vi hittar till och med en mörk figur i ett hörn, något monstruöst som verkar ha huserat där sedan Lovecraft skrev sina lugubra alster. Ett ont varsel finns inplanterat lite här och där, med en gnutta ångest, och det är nog en nödvändig ingrediens, då det annars hotar att bli väl mycket gullig klädfetischism, med väl många knästrumpor och andra attiraljer som ska röjas undan. Inte heller blir det mycket till variation, då liknelser upprepas, och kanske överanvänds bilden av kattungens lapande tungspets mot – ja, ni fattar.

Ändå: det är fantasin som får sista ordet, och novellerna visar tydligt fantasins viktiga funktion, både för litteraturen och för den tematik som gestaltas i just dessa noveller. Genren i sig bygger annars på upprepningen, och förloppet är det väntade, liksom längden på en genomsnittlig sexnovell (ca tio sidor). Mest rolig är väl den om fotbollslaget som får besök av en kvinna med digert uppsåt: rolig för att den tar ut svängarna både mot det fantastiska och det realistiska. Lagets repliker är exakt avlyssnade, men kvinnans plan är helt uppåt omklädningsrumsväggarna. Ett möte mellan gladporren och skräckporren, helt enkelt.

Ska man försöka hitta något gemensamt tema blir det transcendensen, där erotiken används som metod för att lyfta individen mot en höjd som måste betecknas som salighet. Och det krävdes i det icke så skarpslipade landet Sverige den frommaste av personer – Emilia Fogelklou – för att upptäcka kopplingen mellan Georges Bataille och religionen, att de är ute i samma ärende. Ett ärende som Edenborg skriver vidare på, i en tradition som går att upptäcka för den som … ja, inte bara läste Stephen King i sin ungdom, måhända.  

Man föreställer sig att Edenborg inlett sitt arbete med att göra en tankekarta som inkluderar allt, och nog finns här en provkarta på det mesta en kan önska sig, och något utöver det (som incest): ”Det finns inga regler. Det finns bara kaos och meningslöshet”, som systern säger till sin bror innan de – ja, ni fattar.

23 jan. 2015

Blå blixt. Den sista fasta kontinenten


En ny poesiantologi visar att klimatet för svenska poeter är gynnsamt. Här finns gott om fräck, uppkäftig poesi – och det är de yngsta som gör starkast intryck. 
När jag i min ungdom umgicks med poeter var det ett ständigt gnäll på att förlagen inte gav ut deras spännande dikter, utan utgav de gamla stofilernas tråkiga diktsamlingar. Nu är situationen annorlunda, då förlagens poesiutgivning har krympt, så man får vara glad för det lilla, för varje ny bok. 

Brombergs initierade häromåret debutantologin Blå blixt, en serie som nu nått till sin tredje installation, med titeln Den sista fasta kontinenten. Det är en djärv satsning som ligger på tvären mot tidsandan, väl värd att berömma. 


För poesin tillför syre i språket, något som behövs eftersom vi ständigt utsätts för utarmning och torftiga försök att floskla till det. I sina bästa stunder är poesin motsatsen till de utnötta klichéerna, en oas av fräschör i en öken av unkenhetsspråk.


Här finns några sådana exempel bland de sex nya blå blixtarna, som uppvisar en åldersmässig spännvidd på 32 år. Yngst och busigast är Elis Burrau. Han är helt bekväm med vad han gör, med sitt fräcka tilltal. Han är rolig, men inte på det påfrestande, krystade sättet. Mer dråplig: ”Vi hade kanske kastat äpplen på gamla människor. Äpplen vi hade stulit. Från andra gamla människor. Eller samma.”

För rolig – det kan andra vara. Humor fungerar sällan bra i bokform – jag vet att slampoeter kan skriva roligt, men det är en sak att vara rolig för en publik och en annan att få läsaren att skratta. Dessutom är det oftast skönt att slippa det flams och trams som finns överallt annars i samhället.

I övrigt finns anlag för en viss valpighet, sådant det är lätt att ha överseende med. Pladdrigheten tillåts sällan ta över utrymmet, utan det är oftast starkt koncentrerade dikter. Sami Hatira, nästan lika ung som Burrau, ger tolv ögonblicksbilder av sina föräldrar, i något som börjar gemytligt men övergår i splittring, där det ömsinta ger plats åt våldsamheter. En svit dikter som ger mersmak. 

Eftersom flera skriver en tämligen konventionell poesi börjar jag undra om vi inte börjar tröttna på modernismens upptåg, efter snart hundra års krossade bokstävlar. I framtiden kanske det blir en återgång till tiden före T.S. Eliot, det vill säga poesi med rim och bundna versmått. En pre-eliotistisk rörelse, ungefär som 1800-talskonstens prerafaeliter stod för.

Med tanke på att poesiutgivningen är så ynklig finns förutsättningarna för att antologier av det här slaget skulle vara bättre än motsvarande antologier från 80- och 90-talet. Med det menar jag bara att i en rättvis värld hade flera av de här sex redan gett ut böcker i eget namn. Något som kommer att inträffa ändå.

Av de tretton tidigare bidragsgivarna i Brombergs Blå blixt-antologierna har nämligen vad jag känner till fem redan gett ut egna böcker. Den språkligt begåvade Lina Hagelbäcks två böcker om Violencia hör till senare års allra bästa svenska diktböcker. Det är värt att hålla ögonen öppna för den här serien, med andra ord.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/1 2015)

Hændelser i stresset melankoli, Marianne Larsen


Jag har läst en diktsamling av den oerhört produktiva danska poeten Marianne Larsen, den nya Hændelser i stresset melankoli (Gyldendal). Hon ger ut traditionella diktsamlingar, ”såna som dom gjorde förr”, liksom snart sagt ingen skandinavisk poet längre. Jo, Bruno K. Öijer förstås, som hon är jämngammal med, och som hon delar klädsmak med (halsduk och hatt), men debuterade ännu mer brådmogen redan 1971, och har sedan i stort sett gett ut en bok om året.

Det rör sig alltså om igenkännbar poesi. I det korta formatet. Realistiska dikter. Inte så halsbrytande. Larsen går tillbaka i tiden, och visar att det inte är så stor skillnad på barnet och den vuxna. En dikt med titeln ”I VENTEPOSITION” ger annars en kuslig skildring av tillvaron som genomskinlig, att inte bara ha det som önskan: ”Det begyndte med at jeg absolut ville være gennemsigtig / lige som de nye mennesker rundtomkring i verden. / Man skulle kunne se hvem jeg var ned til mindste detalje.”

En återkommande titel är ”LOVE-ON”, och annars åsyftas automatiska äpplen. Vissa dikter slår ut i prakt, andra sluter sig. Larsen har en inställning som är rätt laid back, med dikter som inte är påträngande eller gör för mycket väsen av sig – något som både är dess styrka och dess svaghet. För risken är att de blir oansenliga, samtidigt som jag respekterar att de beter sig så försynt: den försynta dikten är en underskattad genre, och något som förmodligen kunde läras ut i högre grad på de famösa skrivarskolorna. Ibland är det de mindre explosionerna som gör starkast intryck.

Några intryck bevaras längre än andra. Minnesbilder som är outplånliga. Larsen utnyttjar en synbart slumpartad inventering av olika erfarenheter, och bevarar en suggestivitet som låter dikterna hålla sig inom gränsen för hur mycket som ska uttryckas, och hur mycket som bara ska antydas. Så när hon skriver om läpparnas grammatik är det uppenbart vad hon syftar på – eller tillräckligt uppenbart för att det ska vara tydligt och ändå, ja, mer opakt än transparent, kanske.

Och när det behövs kan hon vara så distinkt och kraftfull som situationen kräver, som i dikten ”ELEV”:
en af
det levendes ulivs
elever

sad med fingeren i vejret
på gulvet
midt i sit flygtningekammer

og rakte fingeren højere
og højere op
hele armen fulgte med

lærerkrafterne
de nøgne vægge
stod lodret”.

Längst ned i hennes dikter finns gärna catch phrases i versaler – formuleringar som rör upp innehållet eller ställer det på ända. En slags självironisk blick på det egna. Självironi är avslöjandets trop. Du använder det bara med exempel som du är trygg med. Vi berömmer de självironiska för deras mod, men i själva verket handlar det om att ta makten över sina demoner, att tämja dem, och välja vilka man vill släppa fram i dagsljus. Bara någon annan kan vara ärligt självironisk åt dig.

22 jan. 2015

Isidor och Paula, Ola Nilsson


Myten om Orfeus och Eurydike är välkänd, nästan för välkänd – åtminstone i en viss typ av litteratur, den må kallas för ”finlitteratur” eller något dylikt (vad vet jag?). Välkänd: hur Orfeus tar sig ned i dödsriket för att hämta tillbaka sin hustru Eurydike, som blivit ormbiten till döds. På väg tillbaka bryter han löftet att inte vända sig om för att försäkra sig om att hon verkligen går bakom honom, så hon får återvända till de skuggor hon tillhörde.

Rilkes dikt ”Orfeus. Eurydike. Hermes” inleder Ola Nilssons nya roman Isidor och Paula (Natur & Kultur), som en ledtråd till att han lånar myten som fond till berättelsen om titelns två personer (han har själv översatt den). Där blir Isidor en Orfeus som rör sig i den moderna underjorden – tunnelbanan – och givetvis är Paula en Eurydike. Ja, men så enkelt är det inte.



De är kusiner, och kommer från dåliga omständigheter. Romanen är indelad i tre avsnitt, där den mittersta delen går tillbaka till en barndom, där kontrasten mellan ljus och mörker ger återspeglingar åt de olyckliga erfarenheterna. Men Nilsson skriver inte för att ge oss alla svaren i paketerad form.

Och det är ju vad romanen ska användas till, romanen som konstform alltså. Nilsson är synnerligen ambitiös, och det är sorgligt att det är ett ord som i svensk kultur ofta får negativ klang, att vi helt enkelt nöjer oss med det halvdana. Det här är något att fundera vidare på: en berättelse som du inte läser och kommer till rätta med vad den innehåller eller betyder. Myten är sekundär, utan att det känns som att den tappas bort – mer handlar det om att den integreras så djupt i figurerna i ett förlopp som klarar sig utan övertydliga referenser.

För Nilsson klarar av att skriva originellt utan att det blir krystat. I skildringen av tunnelbaneföraren Isidors arbetsvardag finns en inblick i en viss typ av arbete, en inblick som är lika sällsynt som den är omsorgsfullt utförd. Det finns också humor av oväntat slag, som när ett resonemang om självmordskandidater på spåren avbryts av att det sker mitt framför ”reklam som uppmanade människor att köpa ihjäl sig.” Ett bokstavligt dödsrike.

Nu har Isidor sina skäl att reagera starkt på självmorden, då han hela tiden är rädd för att det ska vara Paula som står där på spåret och väntar på tåget. Men skildringen exponerar de typiska besökarna i underjorden: klottrarna, tiggarna, de sömnlösa – de namn- och ansiktslösa, de som inte tillhör något sammanhang. Där låter Nilsson Isidor tydligt demonstrera vilken typ av bemötande som fungerar – och inte fungerar – med dessa oönskade inslag i samhällsbilden. Provokationer föder provokationer.

Nilssons stil liknar reportaget – genom att han själv inte tar så mycket plats. Det är en nedtonad stil, som övertygande och inkännande ger kontur åt i första hand Isidor och hans ängslan. Längtan blir också romanens bärande tema, en längtan som inte känner till några gränser. Och barndomen skildras så som barnet upplever det: utan tillgång till förståelse på annat än ett känslomässigt plan.

Sara R Acedos omslag avbildar något som liknar mänsklig hud. För att ge associationer till rynkor: ”Som ådror av stilla silver gick de / genom bergets mörker”, som Rilke skriver i sin dikt. Men det är ju bara veckat papper! vill du invända. Förvisso – men det är ett trick som påminner om Nilssons roman, som använder sig av mytens namn Orfeus och Eurydike för att berätta om två helt andra människor. För det är något av fiktionskoden som Nilsson avtäcker: hur personerna från barndomen går in i en annan upplevelse och blir andra personer, rentav med andra namn (Isidor och Paula är egentligen hästnamn). De går in i myten – in i litteraturen – in i en roman. 

Brentwoodsvindeln, Fredrik Wiklund


I Sven Lindqvists bok Myten om Wu Tao-tzu kliver konstnären in i sin egen tavla och försvinner. Något liknande låter Fredrik Wiklund sin protagonist göra i sin debutroman Brentwoodsvindeln (Lejd). Han bläddrar i en tidskrift, fängslas av bilderna, och upptäcker hur lätt det är att bara kliva in i den världen, mingla med modellerna.

Wiklund har skrivit en kortroman, en genre som väl strikt räknat knappt finns på svenska – det som på engelska heter ”novella”, ett mellanting mellan novell och roman, och var omåttligt populär i slutet av 1800-talet. Det är en genre som skapar sina egna förutsättningar, sitt eget tilltal. Och det är något Wiklund påpassligt utnyttjar, genom att vara lojal med den egenarten, och hitta fram till ett helt eget tilltal.

Inte för att det är mycket till handling att redovisa. Efter att ha tagit sig från verkligheten in i fiktionen är det inte mycket som händer. Huvudpersonen blir kompis med en av modellerna, men det är inte det primära. Snarare blir romanen en utredning av växlingen mellan det som är bokstavligt och det som är bildligt.

Ja, det där som är skönlitteraturens funktion, fiktionens grundförutsättning. Att det handlar om identifikation, att med empatin som metod bli det du läser, det som är grunden i det som berättas. Ja, jag vet: handböcker brukar tjata om att litterära karaktärer bara är en uppsättning svarta bokstäver på en vit yta. Hamlet går aldrig på toaletten (nä, men han svettas, och för den delen, Leopold Bloom går på dass).

En utredning, ja, och Wiklunds roman kan läsas som en hybrid mellan essän och Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, men där vi förgäves letar efter en Kurtz. Här är det som att det påhittade och konstruerade bryts mot det spontana. Det lekfulla – i det obehärskade skrivandet. Det går att läsa ett satiriskt uppdrag här, att Wiklund subtilt attackerar den instagram-kurtiserande narcissismen. Voyeuren som blir sitt eget offer; hur mänskligheten blivit bildens gisslan. Se här konsekvenserna av det! ”Titta på mej / jag är nutidens rus”, som Eva Dahlgren sjöng för mer än trettio år sedan.

Det är minst sagt en intressant premiss som sätts igång, även om det snart riskerar att bli en smula instängt:
Här är ljuset aldrig färskt, det är hela tiden samma sken som återigen skildras, och lika nött som flanellen i våra skjortor, lika blekt, faller det ännu en gång över våra ömmande axlar. Ja, det är i denna belysning man håller fram skedarna framför våra munnar, det är i dessa branta strålar vi ser dammet stiga. Jag har insett att svårigheten med vårt projekt är att undersökningsobjekt är immateriellt. Det är som en gas. Det är som en knappt förnimbar dimma. Samtidigt så fullständigt konkret: bildernas tydlighet är total. Det är som en konkretion i det abstrakta, detaljens lyskraft i ett sammanhang som är oöverskådligt. Det är ett visualiserat begär.”
Snarare än Eva Dahlgren kan partier som dessa få en att utbrista i Louise Hoffstens ”Beautiful but why?”

I romanen färdas vi vidare mot det nya: nya ansikten, nya gestalter, nya upplevelser, med de utbytbara människorna som fladdrar förbi. De olika identiteterna. Redovisningen är detaljerad, en inventering som kan erinra om Inger Christensens teknik i Alfabet, där hon inskärper det som finns.

Efter att ha skrivit två diktsamlingar som fått minimalt med uppmärksamhet, vore det på tiden med ett större genombrott för Wiklund. Den som inte räds det abstrakta ska förstås genast söka upp den här lilla boken. Om inte annat så visar den faran med inlevelse, att det är något som vi ska hantera med yttersta varsamhet.

17 jan. 2015

Att välja glädje, Kay Pollak


En kollega har med sig en bok till fikabordet. Nyfiken som jag är ställer jag en oskyldig fråga, och får veta att det är Att välja glädje av Kay Pollak. Kollegan läser i den ofta, tycker den är jättebra. Jag biter mig i tungan, undrar om det är nu jag treårstrotsigt ska säga att min favoritbok heter Att hata allt mänskligt liv och är skriven av Nikanor Teratologen.

Men jag hade ingen åsikt om Pollak. Tyckte uppriktigt illa om filmen Såsom i himmelen, som ju kom några år efter den här boken. Som jag nu har läst, utifrån principen att det är vettigare att sätta sig in i saker om man ska ha åsikter om dem. För jag har ju förstått att Pollak räknas till charlatanernas skara med sina föreläsningar i detta ämne.

Det första jag får veta är att hustrun Carin har redigerat och bearbetat texten. Sedan följer ett smatterband av korta kapitel som samtliga utgör variationer på tanken att glädje är ett frivilligt val. Det liknar inte så lite Dr Phils återkommande mantra, ”what can you do?” ”Du musst dein lebern ändern”, med Rilkes ord.

Annars kan man ju kontra med Markels ord om Doktor Glas, att vissa saknar anlag för lycka … Svårt att tänka sig glad då. Att välja bort det dåliga innebär dessutom oftast att du bara går runt ett problem utan att konfrontera det. Reella problem försvinner inte bara för att du växlar perspektiv.

Störande nog duggar humiliatio-troperna tätt här, när Pollak gör sig till mysfarbrorn som gång efter gång påpekar sin egen litenhet, att du ska läsa långsamt, helst låta visdomen sjunka in, och du ska tänka på fraserna i flera dagar, ”smälta dem”, innan du läser nästa kapitel, etc, men jag erkänner att jag sträckläste boken, vilket inte tog överhövan mycket tid.

Självklarheter upprepas in absurdum, och givetvis citeras Deepak Chopra och Nelson Mandela och Richard Bach (Måsen) – blott Paolo Coelho saknas. När han citerar Edith Södergran får han det helt om bakfoten. Är det harmlöst? Nä, inte alls, för Pollak verkar tro på fult allvar att sjukdomar tillhör det som kan tänkas bort, liksom fysisk smärta är något som hypnositörer med flinka fingrar kan trolla bort (varför har han inte ringt läkemedelsindustrin?). Det är här boken blir läskig och farlig, om den hamnar i orätta händer.

Som utopi hör ju också den om att utrota irritationen till de stolligare. För vad vore vi utan denna konstruktiva ilska, som ofta är det enda som tar oss upp ur sängen på morgnarna, frustrationen och avunden och alla de andra negativa grejerna som blir motgift mot den opålitliga tillfredsställelsen, förnöjsamheten som annars får oss att stagnera i det fruktansvärda tillståndet av att vara nöjd. Åt helvete med att vara nöjd, säger jag bara.

I viss mån tycker jag att hans idé om att vi tjänar på att sluta skylla ifrån oss har en poäng, att vi helt enkelt ska sticka färre offerkoftor. Å andra sidan utmynnar just det resonemanget i de svårsmälta teserna att både pornografin och miljöförstöringen beror på att män inte kramats tillräckligt mycket av sin mamma. Att vi alla föds lika gudomliga är också falskt, eftersom arv betyder cirka tre gånger så mycket som miljö.

Pollaks syfte är att vi ska växa med hjälp av hans teorier, men jag krymper bara av att läsa hans bok. När han säger att ironi är ett utslag av människoförakt går det lika bra att säga tvärtom – att ironi är motsatsen till förakt, för om jag använder ironi i en situation betyder det bara att jag inte underskattar den jag pratar med, att jag förutsätter att hen ska förstå vad jag menar, eftersom jag tycker att hen är smart nog att se skillnad på bokstavligt och bildligt. Att däremot konsekvent säga snälla saker på ett bokstavligt sätt är människoförakt, och dessutom tråkigt för alla inblandade.

Människor som har kommit till insikt är skitfarliga, och Pollak hör definitivt dit. Så upptäcker jag också att vår skolpräst, han med skinnjackan, har hittat åtskilliga av de parabler han brukar tryffera sina tal med i den här boken. Sådant ger mig en slags glädje. Men Pollaks bok är på ett sätt dummare än jag hade trott, men också tamare och på något sätt mer intetsägande än jag kunde föreställa mig.

16 jan. 2015

All inclusive, Hans Gunnarsson


På ögruppen Guadeloupe utspelar sig Hans Gunnarssons nya kollektivroman. Det är en roman som är lika rolig som orolig, men det är människoskildringen som imponerar mest.

Författaren C.G. delar många egenskaper med Hans Gunnarsson. Båda har skrivit tre novellsamlingar och sex romaner, och båda har fått positiva recensioner utan att nå den större läsekretsen. När nu H.G. skriver romanen All inclusive ges C.G. uppdraget av en mystisk figur vid namn Boman att åka till ögruppen Guadeloupe i Västindien för att skriva en kollektivroman som utspelar sig där.

Men C.G. är ju bara en fiktion, skapad av Gunnarsson, eller hur? I denna hans hittills mest ambitiösa roman, både till omfång och berättarteknik, leker han också med den självbiografiska trenden som blivit så populär, här utsatt för ett finurligt attentat.

För All inclusive blir under läsningen just den kollektivroman C.G. fått i uppdrag att skriva. Flera personer dör under oklara omständigheter. C.G. träffar en skum man som utger sig heta Boris, men visar sig ha orent mjöl i sin påse. Uppdragsgivaren Boman försvinner. Vem i hela världen kan man lita på?

Hur mycket kan man exempelvis lita på Gunnarsson själv? Här förekommer en kvinnlig kritiker som sågat C.G.s senaste roman, i ”skittidningen”, men några negativa recensioner av Gunnarssons Försmådd lyckas jag inte hitta. Det spelas en hel del golf här, liksom i den tidigare romanen Albatross. Att C.G. heter Gunnarsson är bara efternamnet.

Den fråga Gunnarsson ställer rör sig bland annat kring vilket ansvar man har för de intriger man hittar på. Han är bra på att skapa orimliga premisser och sedan göra dem rimliga. Vi serveras överraskningar, utan att de blir påklistrade eller påfrestande. Det är sällsynt med en roman som lyckas behålla sitt komiska anslag genom hela berättelsen, utan att den tappar sin styrfart eller riktning.

Att läsa denna Gunnarssons nya roman blir som att föreställa sig David Lynch regissera en Agatha Christie-deckare. Det är gott om absurda påhitt, och skickligt vävs en oro in i de komiska scenerna. Allt är förmedlat på en gedigen prosa, men det som imponeras mest är människoskildringen, hur karaktärerna blir levande gestalter mer än typer, tack vare den fina blicken på brister som måste betecknas just ”mänskliga”.

Gunnarsson debuterade på 90-talet med noveller som var kanske lite för uppenbart influerade av Raymond Carvers stil ”dirty realism”, men har med sina romaner utvecklat ett skrivande som kan sägas fånga den svenska mentaliteten. Han är lika bra på att nagla fast den tafatta töntigheten som Lasse Åberg i Sällskapsresan. Även här firar igenkänningshumorn stora triumfer, men den onda bråda döden ger Gunnarssons roman en existentiell skräckstämning. Det är både lyckat och trovärdigt.

Faktiskt så bra att jag önskar att Gunnarsson nu kan få sitt välförtjänta genombrott hos läsarna också. Inte bara för att han ska slippa hamna i samma trångmål som C.G., som accepterar uppdraget eftersom det egna skrivandet inte längre fungerar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/1 2015)

15 jan. 2015

De vackra är ännu inte födda, Ayi Kwei Armah


Ayi Kwei Armah är författare från Ghana. Hans roman De vackra är ännu inte födda från 1968 är skriven på engelska, översatt av Jan Ristarp 1984. Nu återutges den av Modernista, i en offensiv serie som verkar vara inriktade på potentiella Nobelpristagare. Förvisso, med undantag för två vita sydafrikaner består Afrikas Nobelprissamling av två pris till Egypten och Nigeria under 80-talet, så det torde vara på sin plats med exempelvis Ghana (eller kenyanske Ngũgĩ wa Thiong'o, för den delen).

Jag kan tänka mig att den här romanen, när den kom på svenska under 80-talet, fick artig för att inte säga fin kritik – värt att påminna sig, då vi öser lovord över den samtida litteraturen. Med perspektiv: mycket av det som hyllas får allt svårare att överleva i takt med att det tillkommer nya ovärderliga böcker.

Vilket inte betyder att den här boken är ett verk man ska bortse ifrån, bara att man bör ha i åtanke att begrepp som ”genialitet” och ”mästerverk” lätt mister sin innebörd om vi använder dem för ofta.

Vad vi får veta om Kwei Armahs bok är att Ghana knappt hade någon inhemsk litteratur att tala om när han skrev den i slutet av 60-talet, efter att ha avbrutit sina studier vid Harvard i USA. Vi lär också tämligen snabbt att han skriver exotiskt – men hallå! får man ens säga så …? När Doris Lessing tilldelades Nobelpriset 2007 tillstod Horace Engdahl med skamset röda kinder att det var Ebba som lärt honom läsa kvinnliga författare, men det saknas fortfarande en del representanter för Afrika (oavsett vad man tycker eller tyckte om Chinua Achebe – att han vägrades ett Nobelpris är bara dumt).

Ett annat sätt att skriva kan hjälpa oss ut ur den eurocentriska dominansen. Ja, för även här upptäcker jag ett politiskt skrivande, med den skillnaden att jag inte känner igen metoden. Kwei Armah skriver klaustrofobiskt, och ja – kanske svårt (men detta ”svårt” har blivit en kliché, värd att bemöta med bättre argument än de slentrianmässiga – jag gör en notering, lovar att återkomma i ämnet).

Här består symboliken i förmågan att leva i skiten – att göra det bästa av situationen. Romanen innehåller det förmodligen mest skitiga toalettbesök jag har varit med om (i litteraturen: jag har jobbat på mentalsjukhus, så jag har varit med om värre i den riktiga världen). Skiten finns också i korruptionen som blir samhällets fundament, där det är mannens skyldighet att låta sig mutas. Skit samma om ens själ skitas ned, huvudsaken att stålarna dras in, resonerar hustrun.

Förnedringen är romanens övergripande tema, och det är skickligt infångat av Kwei Armah. Inte läser jag den som en allegori heller, utan symboliken går rätt in i berättelsen. I Leif Lorentzons förord görs en jämförelse med Camus Främlingen, och nog finns ett liknande aggressivt temperament här. Men i de svartas försök till appropriering av de vitas vanor finns spår av Joseph Conrads urtext Mörkrets hjärta – för hur förbannad Achebe var på den, med om inte all så med viss rätt (här är jag beredd att gräla på Olof Lagercrantz tafatta försvar av Conrad), så liknar resignationen hos Kwei Armah till stor del Conrads dystra uppgivenhet: ”Hur skulle de [svarta] kunna förstå att även de som inte har varit någonstans vet att den svarte man som har ägnat hela sitt liv åt att fly från sig själv in i det vita, inte har någon makt om de vita herrarna inte ger honom den?”

I romanen blir ändå karaktärerna anonyma på ett sätt som jag undrar är helt medvetet eller helt belagt hos författaren. Vad gäller korruptionen är det ett ämne som är svårt att göra ogjort: svårare måhända att ta sig därifrån till hederlighet än det är att röra sig från det sjyssta till det moraliskt mer dubiösa.

12 jan. 2015

Allt som tar plats, Agnes Vittstrand



Det är svårt att ge kritik på böcker som tar upp det uppenbart jobbiga ämnet incest, eftersom det blir så futtigt att ha synpunkter på meningsbyggnad. Därför avaktiverar jag min rättningspenna när jag läser Allt som tar plats av Agnes Vittstrand (pseudonym), utgiven på Freke Räihä förlag.

Men redan att kalla det för poesi är långt ifrån oproblematiskt. Flera av texterna är listor, uppräkningar. Och ja, jag värjer mig inledningsvis för ett språk som inte ger intryck av att vara färdigredigerat. Hela boken är ett slags ansats, och det måste vara någon mening med det. Det är en bok som ändå tagit tjugo år att skriva, enligt pressmaterialet som medföljer – det svarar på min undran om författarens ålder, då jag anar av musiksmaken att döma (mycket 90-tal) någon som är i trettioårsåldern eller mer, medan boksmaken snarare indikerar en yngre skribent: så eklektisk smak har bara tonåringar, och det hat mot finkultur som här antyds hör nog också till tonåren.

Incest är långt ifrån det enda temat, kanske långt ifrån det mest bärande temat i boken, som är mer intresserad av att lista allt det där som titeln menar ”tar plats” – till skillnad från det snällare ”får plats”. Hur det är att vara människa är ett mer övergripande tema, en tillvaro av tv-serier, träning, mat, samvetsfrågor. En av teserna som drivs av Vittstrand är att incest är ett fortsatt tabu i vårt samhälle, något nedtystat. Jo: i samhällsdebatten är det tyst, men skönlitteraturen har inte saknat incestskildringar av vitt skilda slag.

Vittstrand avstår från starkt detaljerade skildringar. Hon skriver i en salig blandning av banaliteter och skarpa iakttagelser, något som skapar en svindel som inte enbart är lyckad: ”Sverigedemokraternas kultursyn – dom är skrämmande / men deras kultursyn – pinsam.” Roligare blir det när en viss självironi kan skönjas, som i en lång lista med saker som tar för lång tid, där ett ”Att skriva denna lista” har smygits in mot slutet.

Då kan Vittstrand också leva upp till det slitna mottot om att glädjas åt det lilla, att – uh! – fånga dagen! Ja, för carpe diem är inte så dumt som det låter. Ursprungligen var det inte den tomma klichén, utan en nödvändig broms. Det är också lätt att döma andra människor, när vi inte känner till vilka erfarenheter som ligger bakom. Ett offer har större anledning att fånga dagen än den lyckligt lottade som haft en så kallat lycklig barndom. Självförakt är inget man väljer, utan något som blir konsekvensen av andras val.

Hat? Ja, faktiskt, i sista texten, den i mitt tycke mest övertygande, har Vittstrand äntligen hittat en lämplig form, med en skruvad och kuslig dialog med olika röster, där hon själv tar nummer 1 och pappan – förövaren – ges nummer 2, och i denna långa text finns ansatserna till en mer sammanhängande och mer fokuserad berättelse. Jag vet att mitt uppdrag inte innebär att jag ska slå den skrivande på fingrarna och bedöma det jag inte har framför mig, eller önska något annat än det jag faktiskt har framför mig.

Det är också här, när språket liksom går itu – går av, så att man gissar varför pseudonymen gett så stiliga initialer, AV – som Vittstrand når ut med sin historia. Mer sådant. Mer sånt, menar jag. De ilskna känslorna behöver en ilsken form. Det fanns andra, får vi veta, ”drygt tio kanske” som ”2” (pappan) avmätt säger.

Living well is the best revenge, sägs det, men jag tror inte att man har något val. Hjälper det att skriva? Det finns inget som hjälper, och Vittstrands bok är ett gott bevismaterial på denna bistra sanning. Att bli våldtagen av en vuxen och sedan själv bli vuxen och försöka hantera det – det handlar inte om att vilja, det handlar inte om att kunna. Och trots allt ges en antydan till en lakonisk förklaring till varför det sker: ”Jag brukar se det som att dom letar en gräns, dom hittar en.”

11 jan. 2015

Tre starka kvinnor, Marie NDiaye


Och han som tog emot henne eller som bara råkade dyka upp på trappan till sitt stora hus av betong i ett intensivt sken som plötsligt blev så starkt att hans kropp i sina ljusa kläder själv tycktes alstra och sprida det, den man som stod där, liten och tyngd, och utstrålade ett vitt ljus som ett lysrör, han som trädde fram på trappan till sitt enorma hus hade ingenting kvar, tänkte Norah genast, ingenting av sitt högmod, sin storhet, sin ungdom, som förr var så gåtfullt oföränderlig att den verkade odödlig.”

Den som skriver så här långa meningar är Marie NDiaye, vars roman Ladivine nog var förra årets mest omtumlande läsupplevelse. Nu har jag läst romanen Tre starka kvinnor, som hon utgav 2009, och som kom på svenska 2010, i Ragna Esséns översättning. Det är romanens första mening jag citerar: den ger en ganska bra uppfattning om hur hon låter syntaxen fungera som tankarnas bollplank, i ett skrivande som lika mycket lånar estetik av Virginia Woolf som av William Faulkner. Samtidigt som det finns en klarhet i stilen grumlas det av innehållet, av formuleringarna som rör till och bryter av den raka linje som tanken försöker ställa upp.

Det är tre separata historier, tre kortromaner. Men de delar tematik: dåliga familjesituationer och jobbiga omständigheter. Och omständigheter är det enda vi har att klamra oss fast vid, och den som har djävligheter som sällskap får lära sig uthärda dessa.

I den första är det Norah, som besöker sin pappa. De har en dysfunktionell relation, där hennes missnöje allt mer präglas av det maktskifte som blivit följden av att dottern – helt utan föräldrarnas uppmuntran – utbildat sig till advokat. Nu är pappan hemma med barn från ett senare äktenskap, och brodern sitter i fängelse. Pappans nya hustru är borta.

Han är en dålig man, som inte ens vet vad hans egna barn heter. Dottern vill honom illa. Vi som läser vill honom illa. Det saknar betydelse: det går illa för honom ändå, för NDiaye är den sortens författare. Han är, med dotterns referäng, ”obeveklig och fruktansvärd”, något hon inskärper tillräckligt många gånger för att jag börjar undra var sanningen ligger, hur hennes starkt subjektiva perspektiv får sannolikheten att huka.

Förklaringen till familjens problem sägs bestå i den ”demon” som satt sig på broderns mage redan från fem års ålder, en demon med egenskaper att förflytta sig mellan de olika familjemedlemmarna. En förklaring så god som någon!

Den andra berättelsens monolog skildrar en man som lever helt i sin egen värld, självupptagen och arrogant. Fast mer och mer kryper tvivlet in, de obehagliga minnena, och de avgörande stunderna i hans liv, som man anar inte bara har format honom utan också missbildat hans inre. Övergiven och överflödig mal han på, med sin besvärliga monolog, lika briljant som den är jobbig, i lika hög grad beroende av ilskan som av gråten.

Antydningarna som hela tiden ger förbryllande ingivelser att det finns mer än det som redovisas. Den starka kvinnan här är mannens hustru, Fanta, som ändå knappt existerar, när han ska ta med sig sonen till dennes farmor, ett bedrövligt möte, visar det sig.

Så i tredje och sista berättelsen är det hustrun Khady, som blir änka efter att förgäves ha försökt bli gravid i tre års tid. När maken dör skickar hans släktingar iväg henne med några sedlar och gammalt bröd i avskedsgåva. Det är anmärkningsvärt mycket som kan sägas om en person med en enda mening att tillgå:

Och trots att hon hade blivit en lång och smärt ung kvinna, finlemmad och välväxt med ovalt ansikte och slät hy, trots att hon hade levt i tre år med en man som alltid bara hade haft vänliga ord att säga till henne och hon därtill hade lyckats sätta sig i respekt i serveringen genom sin omedvetet värdiga, reserverade, lite kyliga hållning, som på förhand avskräckte från skämtsamma eller spydiga kommentarer om hennes barnlöshet, så hade hennes oroliga och försummade barndom och därefter de fruktlösa försöken att att bli med barn, som visserligen hade hållit liv i hennes intensiva, nästan fanatiska sinnesstämning men ändå inneburit knappt kännbara men ödesdigra angrepp på hennes vacklande sociala självkänsla, ja, allt det där hade gjort att det inte kändes onormalt för henne att bli förödmjukad.”

Vad är det som gör det här så bra? Det är omsorgen, den visshet man kan förnimma att vi har att göra med en författare som vet hur orden ska läggas till rätta, även om det måste ske med hjälp av tålamod, av prövningar, av försök. Det är en bestämdhet i själva formuleringen, i hur distinkt tilltalet är. Tillspetsat, ja, men också diskuterande, öppet för invändningar, i ett resonemang som böljar fram, utan att nöja sig med de fixerade sanningarna med stort eller litet ”s”. In i allt värre situationer hamnar Khady, in i allt värre förnedring, men försöker behålla värdigheten ändå, hur djävligt livet än är.

Det som är helt uppenbart är att NDiaye representerar ett helt nytt sätt att skriva. Hon låter sina figurer pendla mellan aggressivitet och lojalitet i hur de förhåller sig till sina medmänniskor, en nyfikenhetspendling som aldrig är uppgjord på förhand, en pendling man kan ana är författarens egen. Därför finns det en osäkerhet investerad i skrivandet, att man som läsare inte kan lita på avsikterna. Det är en hätskhet som faktiskt inte ligger långt ifrån den hätskhet Faulkner visar. Därför är mannens monolog i den andra berättelsen här en otäck spegling av Jasons monolog i andra kapitlet av Stormen och vreden. NDiaye rör sig helt enkelt inte bara stilistiskt utan också ämnesområdsmässigt hos Faulkner. Samtidigt som det är så originellt gjort och utfört med en sådan finess att man måste skapa helt nya lästekniker för att ens ta sig igenom boken. Hon tar dig ända fram till förtvivlans smärtsammaste punkter, men överger dig inte där.

Det är svårt, men mödan värt, som en påminnelse om att romanen liksom andra medier för berättandet måste förnya sig för att inte stelna i det invanda och bekväma. För resultatet av ett sådant skrivande, när det fungerar så här bra, är att det skrivna inte stannar mellan pärmarna. Med hjälp av en karaktärsteckning utöver det vanliga skapar NDiaye minnesvärda porträtt och människor som tar sig ut ur boken och in i ditt liv, in i dina tankar och stannar kvar där. Det är ändå ett större trick än de banbrytande stilistiska och berättartekniska finesserna, denna förmåga att skapa karaktärer som finns på riktigt. Då blir de här tre berättelserna fostrande, med exempel på hur du ska förhålla dig inför det jobbiga. Tre starka kvinnor, säger Marie NDiaye, men jag svarar – en – stark – bok!

5 jan. 2015

Vårens böcker 2015


Om man ska skönja en trend bland de nyskrivna svenska romaner som utges i vår är det tydligt att vi får mindre av självbiografiskt stoff i Knausgårds efterföljd, även om Ernst Brunner fortsätter sin planerade trilogi om sig själv, med Där går han 2. I stället premieras en inriktning mot fantasin, mot det originella och knasiga. Glädjande för oss som instämmer i T.S. Eliots gamla maxim att människan inte kan uthärda hur mycket verklighet som helst.

Hans Gunnarsson tar ut svängarna med sin nya roman All inclusive, om en författare som får ett och annat lik på halsen när han försöker skriva en bok om en semesterö. Beate Grimsrud fortsätter med knasigheterna när hon skriver om fyra människor som försöker hitta fram till varandra och sig själva i sin roman Evighetsbarnen.

Om det tidigare varit fritt fram med fan fiction om Hjalmar Söderbergs romanfigurer har turen nu kommit till Karin Boye. Johanna Nilsson diktar vidare kring Kallocain med sin roman Det grönare djupet, som handlar om hustrun Linda Kall. Till nästa vår får någon gärna skriva en fortsättning på Pär Lagerkvists Dvärgen, som återutgavs i höstas.

Två av 00-talets mest lovande debutanter var Viktor Johansson och Elise Karlsson. Båda utkommer i vår med romaner som bejakar det annorlunda. Johansson Bonsaikatt handlar om föräldrar som kidnappar sina egna barn, och Karlssons Linjen berättar utifrån kontorsmiljö om konkurrens och vad man är villig att göra för att behålla sin arbetsplats.

Bland vårens anmärkningsvärda debutanter finns Mikael Berglunds 1600-talsroman Ett föremåls berättelse om obesvar och Neftali Milfuegos roman från Chile, Tankar mellan hjärtslag, båda med potential att ge läsaren nya perspektiv på tillvaron.

Även om det utkommer en del intressant nyskriven svensk poesi, som Lina Hagelbäcks andra bok Violencia och hennes far, ser jag nog mest fram mot en dansk vår. Här sker storartade saker. Dels utkommer antologin Nervsystem med den nya unga poeterna i översättning, och dels Asta Olivia Nordenhofs Det enkla och det ensamma, en av de bästa danska diktböckerna på senare år.

Senare i vår utkommer den kanadensiska poeten Anne Carsons Röd doc>, en fortsättning på den Röd självbiografi som översattes för sex år sedan. Men någon självbiografi är det inte tal om: som vanligt låter Carson sina gestalter ignorera allt vad tid och rum heter, där antik mytologi är helt närvarande i nutiden.

Annars ser det ut som att förlagen satsar mindre på översatt skönlitteratur, om man undantar anglosaxiska deckare och thrillers. Förvisso utkommer några nya titlar av Marguerite Duras, samt Vladimir Nabokovs Ögat, som faktiskt aldrig översatts till svenska tidigare. Och så Virginia Woolfs Åren, i nyöversättning av Margareta Backlund, som ersätter en sjuttiotvå år gammal översättning. Den som tidigare inte läst Woolf kan gärna börja med Åren: den var hennes mest populära roman medan hon levde.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/1 2015)