att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 sep. 2015

Sapfo har lämnat oss. Sapfostudier från sex årtionden, Jesper Svenbro, ellerströms


Poeten och akademiledamoten Jesper Svenbro har levt med Sapfo sedan han som gymnasist skrev en essä om hennes poesi. I en mångsidig bok samlas hans lärdomar, och det är mestadels storartad läsning.

Vad är det som får viss litteratur att erhålla status som klassiker? Inte kan det besvaras på något lätt sätt, men ofta talar man om att den uppehåller sig vid universella teman och känslor, att människor i olika tider kan känna igen sig. Säkert delvis sant, men jag tror mer på Ezra Pounds tvärsäkra definition, att det måste kännas ”nytt”.


Han exemplifierade med Sapfo, som för honom var en modernistisk poet. Mitt i modernismens födelse, för ganska exakt hundra år sedan, gick det att läsa Sapfo parallellt med T.S. Eliot, Rilke, Tsvetajeva.

Jesper Svenbro instämmer, och visar hur Tomas Tranströmer lånat Sapfos versmått, i tjugo sapfiska strofer. Nu utkommer Svenbros alla Sapfo-studier i samlad form, en oerhört efterlängtad bok: Sapfo har lämnat oss. Tio texter som rör sig från lärda akademiska essäer, till lekfulla dikter, med fokus på olika översättningar av samma diktfragment.

Inledningsvis: en brådmogen studie från gymnasietiden. Ett ömsint porträtt tecknas av Svenbros lärare i klassisk grekiska, Margareta Eurenius Rydbeck, som tyvärr dog medan Svenbro korrekturläste boken, i somras. Sedan dess har han alltså återkommit till Sapfo åtskilliga gånger.

En och annan gång blir det kanske för närgånget och nördigt, speciellt i en lång text som handlar om klädedräkter, med citat från åtskilliga andra grekiska författare. Mer intressant blir diskussioner kring relationen mellan Sapfo och Homeros, för att inte tala om den spännande tanken att Platon låter Sokrates lära sig ett och annat om kärlek av Sapfo. Om inte medeltiden hade sjabblat bort Sapfos böcker – nio till antalet – hade vi kanske kallat Sokrates för en ”eftersapfisk” filosof.

Men allra mest spännande är en text från 1986, som tidigare stått att läsa i Lyrikvännen. Här förfäktar Svenbro idén att Sapfo var den första författaren som grep pennan för att själv nedteckna sin dikt. Hon gör det i den välkända dikt som fått nummer 16, som inleds ”Plötsligt framstår han som en gudars like”, i Svenbros översättning.

I dikten är den ”gudars like” en man som sitter likgiltig inför brudens skönhet, medan diktens jagberättare, Sapfo, drabbas av ett känslornas sammanbrott. Hon blir ”en döendes like”, avgör själv vad du lägger in i begreppet ”den lilla döden”. I Svenbros djärva tolkning representerar mannen i själva verket läsaren, och bruden är dikten, som överlämnas av poeten Sapfo. Läsaren gifter sig med dikten när hen läser den.

Det är gott om lärdom som redovisas, och kanske kräver boken vissa förkunskaper. Men dessa finner du lätt: för två år sedan utkom Svenbros egna översättningar av Sapfo, och Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou gav ut en fin nästan komplett bok 1999.

Förra året upptäcktes två nya dikter av Sapfo, och dessa ägnas stort utrymme av Svenbro. Eftersom det finns förhoppningar att ytterligare dikter ska hittas, låter den här bokens titel en aning missvisande. Mer handlar det om att Sapfo kommer oss till mötes under 2000-talet, och hon har blivit en ännu mer aktuell poet än någonsin tidigare. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/9 2015)

Främlingar på ett tåg, Patricia Highsmith, Modernista


Ett av de stora misstagen man kan begå är att prata med en främling på ett tåg. Ett år i min ungdom fick jag av svenska staten en tågresa i veckan till valfri svensk stad, och då råkade jag själv ut för det här då och då, både som talare och som lyssnare. Du vet: man råkar hamna bredvid någon, börjar prata om något alldagligt, sedan är man inne på något privat och så har man spillt ut hela sitt hjärta (inte bokstavligt!), för man vet ju att man aldrig kommer att träffa den där snubben igen.

Förmodligen var Patricia Highsmith medveten om den sorts förtroenden som enbart kan utbytas mellan främlingar, och i sin kanske mest berömda roman, debuten Främlingar på ett tåg från 1950, utnyttjar hon det som premissen till den djävulska komplott som följer. Den översattes till svenska redan 1953 av Hans Ullberg, en översättning som Modernista nu använder till sin nyutgåva. Att Hitchcock filmatiserade romanen har säkerligen gjort sitt till för att förankra dess centrala plats i thrillerns mest exklusiva kanon.


Thrillern, och inte deckaren alltså, för här är både den skyldige och motivet uppenbart redan från början. Mest pådrivande är den neurotiske Bruno, som vill bli av med sin farsa, och bestämmer sig för att byta mord med den mer rekorderlige Guy, som vill få skilsmässa från sin otrogna hustru. De möts på ett tåg, och allt eftersom Bruno fyllnar till av den whisky han dricker, blir mordplanerna mer konkreta.

Guy glömmer en bok i Brunos kupé – med lite väl övertydlig symbolik är det en av Platons dialoger. Henrik Berggren påpekar i sitt förord att man kan se det som att Guy därmed lämnar sitt rationella tänkande där. Men det är en förenklad tolkning, för som Bruno lite försynt och förundrat påpekar, finns det mycket dialog i Platons bok, och vad är inte mötet mellan Guy och Bruno om inte dialog. Då får dessa beskedliga karaktärer större proportioner.

Bruno är extremt modersfixerad – att mörda pappan bottnar delvis i detta, och hans förälskelse i Guy är tämligen uppenbar. Highsmith ger honom ett ”osunt” ansikte, och den finne han har i pannan utvecklas till en böld som det nog är meningen ska härbärgera det otäcka. Bland annat är Främlingar på ett tåg en homosexuell enkelriktad kärlekshistoria. Och Guys hustru Miriam reduceras till den som får representera den hotfulla sexualiteten, den som måste dödas.

Som författare är det lätt att underskatta Highsmith. Hon skrev spänningsromaner, förvisso, men hon gör det med ett suveränt handlag. Det som bland annat gör henne spännande är hennes cyniska blick på världen, en blick som inte kompromissar. Hon normaliserar mordet, något som jag vet att många deckarförfattare förgäves eftersträva. Men grejen med Highsmith är ju att du inte kan lita på att hennes intentioner är goda.

Här finns gott om antydningar och planteringar, och en svärtad humor som jag tror tjänar på omläsning – mitt minne av romanen, som jag torde ha läst när jag var den där ynglingen som åkte tåg kors och tvärs genom Sverige, handlar inte så mycket om att den var så här rolig och underhållande att läsa. Kampen mellan Bruno och Guy, som inleds på tåget och fortsätter när den förstnämnde hållit sin del av avtalet, kan följas som en studie i retorik, alltså i konsten inte att tala men att övertala.

Det är svårt att övertyga någon som inte redan är på väg i den riktningen, verkar Highsmith mena, och som romanförfattare har hon därmed mer gemensamt med Nathaniel Hawthorne än med sina samtida deckarkolleger som Ira Levin, som tre år senare skrev sitt relativa mästerverk A Kiss Before Dying, som till det yttre liknar Främlingar på ett tåg. De moraliska implikationer som följer de beslut Bruno och Guy fattar rör sig mer i den idévärld från 1800-talet som var Hawthornes. Det är som om Highsmith tappar intresset för mordkomplotten, för det utvecklar sig mer till en berättelse om dualiteten i människan, kampen mellan de olika personligheterna inom oss.

Bruno kan representera detet, om man nu vill tro på Freud. Som Guy konstaterar: ”Han behövde bara tillintetgöra den andra delen av sitt jag och leva i det jag som han var just nu.” Låter enkelt, men det är så förbannat svårt.

Nu är det förstås inte enbart filmens förtjänst att det här är en av få romaner från 1950 som fortfarande har lyskraft. Vore det så enkelt skulle Robert Blochs Psycho också återutges på Modernista. Nä, sanningen är att det här är en både simpel och intrikat historia. Det är iskallt berättat, men sällan är det med så varma känslor jag kan rekommendera läsningen av en bok. För det är ju så att viss äldre litteratur rostar, annan äldre litteratur får patina.  

28 sep. 2015

Doktor Wassers recept, Lars Gustafsson, Bonniers,



I sin nya roman Doktor Wassers recept bjuder Lars Gustafsson den romantiska uppfattningen kring dubbelgångaren på en svängom. Bitvis är det en lustiger dans, när Kent Andersson – en man med många talanger – övertar identiteten av en östtysk man som dör i en motorcykelolycka. Som Kurth Wolfgang Wasser skapar han sig en karriär som svindlare och läkare. Men också som förförare, i denna version av den gamla Don Juan-myten. Åtskilliga är de ”substantiella” kvinnor med ”solida höfter” som blir måltavla för Kent/Kurth.


Det är ett av romanens problem, den mossigt objektifierade kvinnosynen. Ett annat problem är alla upprepningar, alla omtagningar, alla bensinstopp i berättarmotorn. Nu bekommer det inte den muntre Gustafsson, som tar tag i en ny ända, och viftar fram ännu en episod ur rockärmen. Nog sägs en del skarpa saker om identiteter i den här stundtals påhittiga romanen, om falskspelare och om de människor som så lätt låter sig bli lurade. Men kverulantiska angrepp mot utslitna måltavlor som SJ, bristande hotellservice och vegetarianer förtar det i grunden positiva intrycket. Karaktärerna är också mer än lovligt kufiska konstruktioner i stället för genuina personer.

Så tyvärr blir det inte mer än en skrockande bagatell som förvisso inte saknar sina underhållande inslag. Att läsa den här talangfulla men livlösa romanen påbjuder liknelsen med någon som slår ett tennisslag, en nätrullare som nesligt nog trillar ned på den egna planhalvan. Men vilket fint slag det var!

(Också publicerad i Vi 10/2015)

26 sep. 2015

Endymion visar sig i Rum för poesi


Bokmässans bästa rum är en tillflyktsort som ligger på övervåningen. Till skillnad från seminarierna räcker det med en entrébiljett för att bli insläppt i Rum för poesi, där poeter turas om att läsa. Framför mig sitter en pappa med ett spädbarn i barnvagn. Den lille pojken med blont lockigt hår sover sig genom hela Adam Zagajewskis uppläsning, som sker på polska alternerat med Anders Bodegårds svenska översättning. Han avslutar med dikten ”Svalorna i Auschwitz”.

När Pernilla Berglund läser sina dikter från samlingen Fälla hickar pojken till. En rutinerad gungning från pappan får honom att vaggas till ro igen, alltmedan Berglunds norrländska uppläsning konkretiserar dikterna och stärker mig i min uppfattning att hon har skrivit en av årets starkaste diktböcker.

Jag nämner det här för att det är en så stark kontrast till det hav av otålighet och geschäft som utspelar sig på Bokmässans entréplan. Om det är det bistrare ekonomiska klimatet som är orsaken till de hårda tagen mellan förlagen låter jag vara osagt, men det är en befrielse att komma till en plats där den välkomna friden råder.

Vilket inte är att säga att poesin är någon högtidlighet: tvärtom dominerar olika uppläsningsstilar i detta rum, allt från det nedtonade till det teatraliska eller rentav melodramatiska. Det snackas regelbundet om poesins kris, men ett sätt att komma till tals med sin ängslighet är att uppleva den.

Och högläsning kan då förstärka upplevelsen, just genom att erbjuda en ny dimension till det skrivna. Förvånande nog är rummet nästan fullsatt, något som också gäller ett seminarium om Paul Celan på fredagseftermiddagen.
 
Mikael van Reis och Anders Olsson.
Celan är mer aktuell än någonsin på svenska, genom Mikael van Reis majestätiska bok – en ”poetografi” kallar han den – Den siste poeten, och Anders Olssons översättning av Andningsvändning. De båda samtalar med Linda Östergaard, som har översatt Ingeborg Bachmannn, som periodvis var Celans älskarinna. Vid ett tillfälle råkar moderatorn Jonas Ellerström kalla henne för ”Ingeborg”.

Vare sig barn eller vuxna somnar under detta sällsynt engagerade samtal. Jag anar med viss optimism att återväxten är god för svenska poesiläsare, och att få sova likt en annan Endymion medan Nobelpristippade Adam Zagajewski läser dikter är ändå avundsvärt.       

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/9 2015)

List of the Lost, Morrissey, Penguin


Den levereras med specialbud till bokmässan, och jag råkar bli en av de första som köper Morrisseys roman List of the Lost i English Book Shop på fredagseftermiddagen. Medan de brittiska kritikerna slipar sina slaktknivar funderar jag på det besynnerliga i att han väntat ända tills nu med att skriva sin debutroman. Han är 56 år gammal, vilket är en rätt aktningsvärd ålder för en författare.

Inte för Morrissey, dock, som ibland skriver som den sextonåring han var när boken utspelar sig, försommaren 1975 i USA, närmare bestämt i Boston. De förlorade (försvunna?) är fyra killar i ett stafettlag. ”Ezra, Nails, Harri, Justy”, som bokens första mening lyder. De är oskiljaktiga – bokstavligen så, eftersom de delar utrymmet mellan varandra, även om det mesta kretsar kring Ezra, som får sällskap av en tjej som heter Eliza.


Ezra och Eliza – på riktigt, och det är ändå befriande med den typen av uppenbara brott mot realismen, att Morrissey vill betona att det här är just fiktion. Tyvärr stannar ambitionen nästan där, för vad som följer är en högst väntad tirad, eller rant om man så vill, mot måltavlor som vid det här laget är så genomborrade att det inte längre finns någon träffyta kvar: elaka lärare, klantiga poliser, slumrande domare, korkade mediarepresentanter, grym köttindustri, bigotta religiösa, illitterata monarker, hycklande krigsförespråkare (där han tar ära och heder av Churchill), mordiska politiker (i synnerhet, än en gång, Margaret Thatcher). Samt om Bröderna Cartwright, som får illustrera allt som är djävligt med amerikanska presidenter.  

Men också den maskulina idrottsvärlden. Det kan tyckas förvånande att Morrissey väljer att skriva om den supermaskulina idrottsvärlden, inte minst med tanke på låten ”I’m Not A Man” från senaste skivan: ”No big fat locker-rooom / hockey-jock laughing”. Men han skriver ömt om manlig vänskap mellan de fyra killarna. En vänskap som utsätts för prov när en av dem mördas av en demon, som utslungar en förbannelse över dem. För det är tydligt att Morrissey vill skriva om döden, om ondskan.

Hur det är att vara förälskad skriver han också fint och inkännande om, och betydligt mer om åtrå än om kärlek, så pass att titeln kunde utläsas som ”List of the Lust”. Och om åldrandets plågor, illustrerat av en pensionerad lärare, som äntligen gör sig redo att kasta sig över sexualiteten efter att ha levt i celibat – ett gement självporträtt, måhända. Morrissey gör ju ofta så: han adlar misären, enbart för nöjet att få skjuta den i sank när den växt sig tillräckligt förnäm. Läraren formulerar sina insikter på ett sätt som nog fick dess författare att börja nynna på ”That Joke Isn’t Funny Anymore”: ”But oh, could there be someone one day who might make sense of me? And if it is not designed to be, then why am I able to imagine it?   

Det är en anmärkningsvärt kort roman. Den är full av nostalgi och smärta över tidens gång, och som sådan har den en del saker av intresse. Stafettlöpandet blir en metafor för övertagandet av andras insatser. Som vi kunde läsa i Autobiography var Morrissey en hygglig löpare i sin ungdom, men i ärlighetens namn är idrottsscenerna här vagt tecknade, och det lopp som ska utgöra romanens höjdpunkt lyckas inte väcka engagemang.

Det är en monologisk roman, själva antitesen till Bachtins polyfona roman. Alla karaktärer yttrar sig anakronistiskt nog som små Morrissey-kloner, vilket hade varit aningen mer trovärdigt om det hade utspelat sig i nutiden. Stafettlaget är en homogen grupp, och kanske är det poängen. I någon mån kan det erinra om hur Virginia Woolf skrev The Waves, med de olika karaktärerna som turas om att yttra sig, men då tänjer jag lite på min generositet. Mer liknar den allestädes närvarande hätskheten och oresonligheten en annan av Woolfs böcker, den hårt åtgångna Three Guineas: ”The military wrath shows mercy to none, as all is unfair in love and war. We want to kill YOU! blared the recruitment posters, as ugly Uncle Sam pointed to those quite certain that they weren’t real men unless they were the political cannon-fodder that only death could blue-ribbon.”

Är den då melodisk, denna roman skriven av den mest melodiska sångförfattaren? Sjunger det om Morrisseys prosa? Ja, i självbiografin lyckades han förvalta sin musikalitet, men här är det en stelare gångart som texten inrättar sig i, och jag vet inte om det är avsiktligt, men det är nästan militäriskt marschartat. Texten blir märkligt stum, i den meningen att den inte ger någon resonans. Snygga allitterationer behöver man inte leta länge efter: ”hate and hurt presistently bruising a harmless heart”, som den stackars Nails får bli beskriven som.

Som man kanske kunde ha befarat är List of the Lost en fruktansvärt ojämn roman, om man ens ska kalla det för roman (tänk Carl-Johan Vallgrens För Herr Bachmanns broschyr). På något märkligt sätt gör den intryck av att vara lika mycket utstuderat överarbetad som ett slarvigt hafsverk. Det är i vilket fall ett modigt verk, där Morrissey sätter mycket på spel, och att avstå från att läsa den är ungefär lika dumt som att faktiskt läsa den – med andra ord är allt sig likt i Morrisseys värld. Vi som gillar honom har lärt oss leva under belägring, att alltid befinna oss i försvarsställning.

Kanske det är förvånande att han har väntat så här länge med att skriva sin roman – många trodde ju att han inte skulle klara skilsmässan från Johnny Marr 1987, att han skulle överge musiken för litteraturen. Hade han skrivit sin debutroman då tror jag den hade varit snäppet bättre. Nu är det mer ”Kill Uncle” än ”Viva Hate” över den här skivan boken.  

On Elizabeth Bishop, Colm Toíbín, Princeton University Press


En vanlig kritikerklyscha i böcker om författare är att boken lockar till (om)läsning av den behandlade författaren. Nu har den väl använts så många gånger att den inte längre fyller någon funktion. En kan hoppas på det motsatta någon gång: nu utger ellerströms en översättningsvolym av Elizabeth Bishops dikter, och då finns det anledning att gå från den till den här lilla boken om henne, skriven av Colm Toíbín.

On Elizabeth Bishop lyder den blygsamma titeln, och ingår som nummer fem i serien ”Writers on Writers”, där tidigare bland andra Whitman och Auden figurerat. Det visar sig att Toíbín är ovanligt skickad att skriva om Bishop, då de delar erfarenhet av landsflykt, något som ger återklang i bådas verk. Han skrev om henne tidigare i essäsamlingen ”Love in a Dark Time”.


Om än en central gestalt i amerikansk 1900-talspoesi är Bishop möjligen förtjänt av en kortare presentation på svenska. Levnadstiden inföll mellan 1911 till 1979. När hon var åtta månader gammal dog pappan, och som femåring blev mamman inburad på mentalsjukhus – hon skulle aldrig återse henne. Hon var inte den vare sig privat eller offentligt gjorde stor sak av en dålig barndom, som hon skrev till hennes biograf Anne Stevenson: ”Although I think I have a prize ’unhappy childhood’, almost good enough for the text-books – please don’t think I dote on it.” Uppväxt i Nova Scotia, tillbringade några årtionden i Brasilien med älskarinnan Lota de Macedo Suares, som senare begick självmord. Hon skrev relativt få böcker, är känd för sina bearbetningar – en av dikterna, berättar Toíbín, tog 25 år att skriva. Spontanitet var inte hennes signum.

Vi får en så pass initierad och bra bild av hur hon var som poet att alla omdömen om henne är hämtade från den här boken. Jag har bara läst Bishop i antologier tidigare, hennes mest kända dikter, som här blir grundligt analyserade, som ”In the Waiting Room”, ”The Moose”, ”One Art”, ”Questions of Travel”. Hon skrev en dikt till Robert Lowell, ”The Amallido”, som svar på hans ”Skunk Hour”.

I hög grad har Bishop fungerat som en vägvisare till Toíbíns romanskrivande. Han skriver personligt, privat, om sin egen barndom där pappan dog när han var liten, och det etablerades en tystnadspakt inom familjen, hur man avstod från att tala om sjukdomen och döden. Hur han stammade, något som gjorde honom uppmärksam på tystnaden, vilket nog är en bra egenskap när man läser poesi, när man läser Elizabeth Bishop.

En bra läsare tar i beaktning det som inte står i dikten – det ekeköfska ”mellan raderna” – och hos Bishop är denna aspekt synnerligen viktig. När hon skriver om Gerald Manley Hopkins visar hon hur han ”has chosen to stop his poems, set them to paper, at the point in their development where they are still incomplete, still close to the first kernel of truth or apprehension which gave rise to them.” Det är en djärv tanke som Toíbín föreslår, när han menar att Bishops synbart bearbetade dikter kan liknas vid det omvittnat impulsiva hos Hopkins.

När Bishop i dikterna ger uttryck för den typen av osäkerhet, att hon korrigerar sina intryck, öppnar hon för nya alternativa läsningar. Det är en osäkerhet som planteras i läsaren: hur pålitlig är den här dikten? Toíbín är också bra på att hitta kopplingar mellan Bishops dikter och brev, hur tematik kan förstärkas, men också stilistiska drag och inte minst ordens privata konnotationer. På samma sätt kan en dikts tema samspela med dess form, som när en dikt av Bishop om militären inte ger uttryck för en kritisk hållning annat än i det rigida versmåttet med versfötter som marscherar så taktfast att det blir parodiskt. Då framgår kritiken mot auktoriteter på ett subliminalt plan.   

I en självbiografisk novell berättar Bishop om sin upplevelse när hon som sexåring följde med en moster och läste i en tidning och för ett skrämmande ögonblick blev osäker på sin identitet: ”I felt I, I, I, and looked at the three strangers in panic. I was one of them too, inside my scabby body and wheezing lungs.” I dikten som skildrar samma upplevelse, ”In the Waiting Room”, misstar hon de skrik som kommer från mostern, som sina egna. Det påminner kanske om Tranströmers dikt ”Namnet”, om bilfärden som får honom att för ett lika skrämmande ögonblick tappa sitt eget jags fotfäste: ”Var är jag? VEM är jag? Jag är nånting som vaknar i ett baksäte […] de räddande stegen kommer snabbt nerför den alltför långa trappan. Det är jag! Det är jag!” Bishop var liksom Tranströmer en beundrare av Vermeer. Vad som saknas är metaforerna: Bishop lånar prosans egenskaper till sin poesi. Båda levde och skrev lågmält och till det yttre odramatiskt.   

Det blir en hållning som möjligen är den i längden mest slitstarka. Att det är nu vi bör läsa Bishop. Den som hukar i bakgrunden, avståndstagande: kanske hen är den med mest att säga i det långa loppet? Medan den som larmar och gör sig till mest i det offentliga sjunker som en sten.

Hon gav inte heller uttryck för beklaganden, och hade inte mycket till övers för den våg av bekännelsepoesi som vällde fram under 60- och 70-talet. Hon avfärdade det som ”this suffering business”. Grundkriteriet var ändå att viga ihop sanning med äkthet. Hennes kollega Thom Gunn delade aversionen mot de som var för öppna med sin sorg, och Toíbín lånar Joseph Brodskys resonemang i essän ”Sorg och förnuft”, med en genomgång av Robert Frosts dikt ”Home Burial: ”Vad var det då han var ute efter i den här Frostska dikten? Jag tror han var ute efter sorg och förnuft, som är varandras gift men samtidigt språkets effektivaste bränsle – eller poesins outplånliga bläck, om man så vill.” (Översättning Bengt Jangfeldt.)

I valet mellan sorg och förnuft väljer Bishop det senare. Det är tänkbart, men också förståeligt. Men det betyder inte att människan väljer bort de vidriga omständigheterna, blundar för dem. Det jag har läst av Bishop förstärker intrycket att detta finns outsagt i dikterna, och därför är det så givande att läsa en bok som är ambitiös nog att ta tag i denna uppfattning, utan att skrämma iväg läsaren med spekulationer och teorier. I en tidig dikt visar Sylvia Plath, som verkligen inte tillhörde Bishops favoriter, viss förståelse för kampen mellan att tiga och tala om sitt lidande, även om hon på sedvanligt maner låter det privata tippa över. Det sker i den tidiga dikten ”Perseus: The Triumph of Wit Over Suffering”, med sin appell till Perseus: ”may you poise / And repoise until time stop, the celestial balance / Which weighs our madness with our sanity.”     

Är det lärorikt att läsa Toíbíns läsningar av Bishop? Ja, oerhört. Framför allt visar hans läsningar vilken bra poet hon är. Det är en plädering som övertygar på det indirekta planet. Nu finns den att läsa jämte hennes dikter på svenska, och jag tror båda böckerna är förtjänta av att läsas, för att stärka varandra.

24 sep. 2015

Galen kärlek, André Breton, Sphinx


Bra litteratur klyver människan itu. Inte i två separata bitar – för eller mot – utan i mindre beståndsdelar, små oregerliga instanser som orsakar mentala inbördeskrig inom dig. För mig är Virginia Woolf, Karl Ove Knausgård, Fjodor Dostojevskij några av dessa författare, som jag ibland bryter ihop av frustration inför och ibland älskar över allt annat.

Surrealism har också, för mig, denna egenskap, och därför kastar jag mig över den farligt snygga utgåvan som Sphinx ger ut nu av André Bretons Galen kärlek, i Maja Lundgrens översättning. Det är en märklig hybridbok, i lika hög grad essä som filosofiskt traktat, eller vildsint poetik lika mycket som självbiografisk bekännelseskrift. Eller typ psykologisk fantasm, eller varför inte nöja sig med det behändiga begreppet ”skönlitteratur”, en term som ju inrymmer åtskilligt.


Det är högstämt, extatiskt – som sig bör, när surrealismens översteguru yttrar sig. Boken utkom 1937, en bra bit efter det mer berömda Surrealismens manifest, som samma förlag gav ut för fyra år sedan.

Surrealismen är som genre fixerad vid frasen, men är smart nog att avstå från dess fixerade tillstånd. Deras fraser är rörliga, obehärskade, och just därför blir det ett äventyr att följa Bretons jakt på föremål som han hellre betraktar än naglar fast. Det är ett skrivande som är uppseendeväckande, rik på ögonblick av häpnad. Redan från början, med en otypisk retorisk fråga: ”vem ska lära oss dekantera glädje ur minnet?”

Hela boken består i stort sett av sådana oj!-ögonblick. Det är skickligt att balansera de inneboende paradoxerna, så som Breton gör. För i mycket handlar det om att bejaka det gränslösa, att släppa lös alla hämningar och låta känslorna löpa fritt – samtidigt som få genrer är lika rigida i sitt förhållningssätt till konventioner som surrealismen. Om man kan tala om den viljestyrda spontaniteten, tror jag Breton är på väg ditåt i denna bok. Att det lösryckta i bristen på styrsel är i behov av ritualer, av formalisering.   

Oavsett om vi kallar surrealismen för genre eller epok löper dess trådar i alla riktningar, både framåt och bakåt – i synnerhet rakt bakåt mot Lautréamonts Maldorors sånger och via fördömda poeter som Rimbaud och Baudelaire ned till romantikens Coleridge och markis de Sade. Romantiken sökte sig ofelbart mot ett ”då”, medan surrealismen hellre strävar mot ett ”sedan”. Båda har svårt att hantera det otillräckliga nuet. Surrealismen lånar friskt från romantikens bildförråd, men till det nya hör hur de ger de nötta bilderna en glans som befriar dem från kliché och patina. Det sker med hjälp av det oväntade, mötet som Breton några gånger kallar för ”den lyckliga slumpen”. Känslornas överdrifter hör också till hans förtjusningar.  

Han har en växlande stil, som rör sig mellan dunkel och klarhet. Därför är hans bok bitvis krånglig, med en tråd som inte alltid är röd. (För den delen kan påpekas att medan de flesta av oss associerar kärleken till det rödas sfär är den här boken kolsvart.) Han beslöjar en del, och kan vara lika förvirrande som skarp, gärna i samma andetag.

Men det är en bok som berikar, som pekar ut nya perspektiv, och som sådan är helt nödvändig att läsa för den som tycker att vi måste försöka ha lite större ambitioner än att bara upptäcka det vi har framför våra näsor. Jo, Breton ägnar sig åt upptäckten, och menar att det är konstnärens syssla – somliga skulle använda det starkare verbet ”avslöja” som konstnärens främsta uppgift. Magin i tingen, även om risken alltid finns i den förutsägbara formeln att den som söker alltid råkar finna exakt det hen söker.

Man ska inte heller missa att här finns en stor humor, som ofta mildrar de ibland väl kategoriska utsagorna. Det är en humor som hela tiden söker nya spår, som inte upprepar sig i gamla unkna skämt. Bretons bok mixar olika inslag om tappad kontroll, som galenskap och erotik och dröm och döden – det stora svarta. Tack vare den resonerande tonen känner jag mig upplivad och inbjuden av denna auktoritet, och inte bortskrämd av teorier eller magistrala förmaningar. Nej, han skriver lekfullt och, ja, nästan ljust. Om jag kunde undvara något är det väl den långa analysen av den egna dikten ”Solrosen”, som inte lär mig något annat än att det nästan undantagslöst är lönlöst att lära sig något av poeter som utgjuter sig kring det egna skrivandet. Desto gulligare är det avslutande brevet till den åtta månader gamla dottern, med levnadsråd av lite okonventionell karaktär: ”Jag önskar att ni blir galet älskad.”    

I ett kort efterord säger sig Maja Lundgren ha strävat efter en ”ful” översättning, som låter franskan skina genom (på sin blogg gjorde hon förra året en jämförelse med plockepinn). Nu märker jag väl inte mycket av det, obevandrad i franskan som jag är, men det som märks desto mer är den franska kommateringen, som väl ligger steget före den svenska. Det är lätt att förstå hennes frustration, samtidigt som jag är väldigt glad att hon har gjort detta jobb, för resultatet är verkligen en finfin och välkommen svensk utgåva av denna omtalade text.

22 sep. 2015

Atlanten växer, Julie Sten-Knudsen, Rámus


Den danska poeten Julie Sten-Knudsen skriver dikter som sätter ljus på vardagsrasismen. Hon gör det med en berättelse om skillnaden i hudfärg, och rör sig från det privata till det universella med övertygande och bestämda steg.

Jonas Hassen Khemiri skrev ett brev till dåvarande justitieministern Beatrice Ask (DN 13/3 2013), där han bad henne byta hudfärg med honom för en dag för att uppleva hur det är att vara förföljd av polisen. Aldrig har väl det svåra ämnet rasism gestaltats med en sådan enkelhet och självklarhet.


Hudfärgen är också det centrala temat i Julie Sten-Knudsens diktsamling Atlanten växer. Hon är en bland många färgstarka och kaxiga danska poeter, som skriver med den där enkla självklarheten som är så svår att uppnå, men så drabbande när man ställs inför den.

I det hudfärgade landet Danmark är den ena systern mörk. Förutom hudfärgen skiljer Atlanten dem åt. Den mörka systern arbetar i Las Vegas. Den hudfärgade minns barndomen, att hon inte var tillräckligt beskyddande, att hon borde ha gjort mer för att underlätta för systern. I nutiden får vi uppleva hur rasismen och sexismen går varandras ärenden, när det tas för givet att systern arbetar som strippa.

Diktjaget läser en bok av journalisten John Howard Griffin, som redan på 50-talet utförde experimentet att för med en läkares hjälp klä ut sig som svart: ”På några dagar förändrar medicin och UV-strålar hudens pigmentering. / De sista bleka fläckarna kan täckas med en kräm. / Griffin rakar huvudet, tar bort det ljusa håret på armarna. / När han är klar att gå trycker läkaren hans hand och säger / Now you go into oblivion. 

Det här är en bok om likheterna och skillnaderna. Det som inledningsvis liknar en självbiografi växer ut till något större, till något som siktar in sig på samhällsstrukturerna. Efter det privata kommer världen, och diskussioner förs kring rasifiering och det pågående inbördeskriget i Kongo.

”Världens största krig är osynligt i medierna”, löd rubriken till Håkan Lindgrens understreckare i Svd om detta krig (22/1 2013). Sten-Knudsen tar hjälp av historiska källor som skildrar kolonialiseringen av Belgiska Kongo, där vi får veta att ”[negrernas] hud är härdad i sol och regn och vind, den är seg som en oljetröja. Det vållar därför säkerligen icke någon överdriven smärta, när läderremmen träffar läderhuden.” 

Vitas annektering av svart kultur exemplifieras av spånet Gwyneth Paltrow som tanklöst använde N-ordet på twitter, och inrättade sig i ett långt led av herraväldets diskurs. Återigen påminns jag av hur extremt viktigt det blivit för somliga människor att ta sig rätten att säga ordet ”negerboll”.   

Det här är en bok som levererar starka och övertygande argument, och som ägnar sig åt att gestalta mer än berätta. I så måtto liknar den Athena Farrokhzads Vitsvit, för även här blir diskussionen kring hudfärg till slut bokstavlig.

Det finns en energi och ett driv i Julie Sten-Knudsens skrivande, och det är något som måste upplevas. Översättaren Jenny Tunedal har hittat ett lämpligt svenskt idiom till det stillsamma raseri som pulserar under textens yta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/9 2015)

Jeg kan ikke hjælpe dig med dine problemer, Johan Davidsen, Gyldendal


Johan Davidsen debuterar med diktsamlingen Jeg kan ikke hjælpe dig med dine problemer. Han är född 1985, samma år som Bret Easton Ellis debuterade med Less Than Zero, och sällan har jag väl sett Ellis nihilistiska arv förvaltats så väl.

Ja, även här är tillvaron glåmig för protagonisten, en relativt ung man som lever i en avslagen relation med en kvinna. De har trivialt sex, dricker dåligt öl, lyssnar på dålig musik (Flaming Lips, Katy Perry, Taylor Swift). Inga märkvärdigheter alls. Han flyttar till Berlin för att plugga sociologi, hon kommer dit och de har likgiltigt sex. Mellan dem bereder sig den stora tystnaden ut sina prosaiska eller bara obefintliga vingar. Avståndet mellan människor, så precist infångat i dessa rader: Jeg kan prøve at forstå, men jeg kan ikke hjælpe dig med dine problemer”. Hon träffar andra, men blir han svartsjuk? Nej.


Davidsen skriver prosadikt, ibland hyperkorta, endast en mening. Humorn är absurd, något jag välkomnar: den är oväntad och drabbande, följer ingen snitslad bana mot enkelt inhöstade poänger. Kritiken mot samtiden riktar in sig lika mycket mot huvudpersonen själv. Egoismen, cynismen. Det är skrivet på indolensens tonfall, på ett idiom som är så vardagligt och icke-poetiskt att det är nästan provocerande.

Det är den totala lojheten som det handlar om, och då kan Ellis ses som en referens, eller den Rimbaud som skrev sitt ”Uppbrott”: ”Sett nog. Visionen mött i alla vindar. / Fått nog. Städernas sorl, på kvällen, och i solen, och alltid. / Förstått nog. Livets hållplatser.”

Hur blasé får man vara? Det finns ett uppenbart realistiskt spår i det gråa som Davidsen skriver fram. Om Rimbaud hade gnistan, har Davidsen bara tomheten som följeslagare. Den tomhet som följer av för närgången kontakt med internet. Den onda cirkeln som ritas av vanmaktens förfarna händer. Rör han sig mot ett sammanbrott. Nä, inte ens det, höll jag på att säga. Självmordstanken finns där, men långt ifrån för att skapa dramatik eller ens tröst.  

Undertryckt finns ett smärtsamt rop, men det är kväst, och lägger sin sordin över texten. ”Lørdag morgen kl 8. sner det ind i hovedet på mig på Nørrebrogade. Jeg er allerede ældre, end jeg gerne ville vare.” Över huvudet på den traumatiserade mannen cirklar helikoptrar, ungefär som över Martin Sheens Willard i inledningsscenen av Apocalypse Now!. Här rör sig helikoptrarna mot Rigshospitalets tak, något som kan indikera ljus (de räddar liv) eller mörker (de påminner om sjukdom och död).

Det är berättande, gestaltande, men händelseförloppet är förlamat. Nu är det förstås avsikten, och jag kommer ihåg att svenska kritiker blev förbannade på Bret Easton Ellis när hans debutroman kom på svenska. ”Dravel”, ”Skitroman”, och så vidare. Och för att läsa något av intresse om honom fick jag vända mig till norska och danska litterära tidskrifter, för det var omöjligt att i de svenska motsvarigheterna hitta artiklar om andra författare än Sven Delblanc och Göran Tunström.  

Så jag går inte i någon kritikerfälla av enkla provokationer. Davidsens bok är helt enkelt genomrealistisk, ungefär som Ellis roman var. Som replikskiftet löd i en av hans senare romaner, Glamorama:
   ”- No hard feelings?
   - No feelings at all.”
Det är ju så det känns att läsa den här boken. Livet: i stället för att bli deprimerad blir man bara uttråkad, och det kanske låter bättre i någons öron, men det vete fan.

Titlen i paradis, Nicolaj Stochholm, Gyldendal


Det är kända namn som lånat sina namn till titlarna på dikterna i Nicolaj Stochholms nya diktsamling. Av de tjugofem namnen räknar jag till tretton kvinnor och tolv män. Kända? Ja, för oss som tillhör samma generation som poeten (som är ett år äldre än jag). Tyrannen Margaret Thatcher, musan Anita Lane, stjärnmodellen Kate Moss. Tyrannen Benito Mussolini, skådisen Charles Bronson, Sweetsångaren Brian Connolly. Och så Nicolaj Stochholm själv.

Låter det här spretigt tänker jag inte motsäga dig. Men det hålls ihop, och så småningom utkristalliserar sig en innebörd, och de valda namnen skapar sin egen logik. Porrstjärnor samsas med politiker. Man kan undra om Stochholm ger en älskad alla dessa identiteter, men det är mer en fråga om att ömsom skildra begäret, och ömsom skildra den begärda.


Inlevelsen är pluralistisk. Namnen ter sig till en början vilseledande, irriterande, men som sagt, jag tycker mig märka en logik. För han skriver dikter som diskuterar vad ett jag är, vad en identitet är. Det som inte kan naglas fast, etiketteras. Namnen är flödande, rörliga begrepp att leka med, plocka fram lite som man vill, att utnyttja för att testa vem/vad man är. En person blir bara synlig i portioner.

Kanske den danska poesin inte har genomgått den svenska anständighetsskolan. Man får läsa mycket svensk poesi för att lära sig att människor har kuk eller fitta, men man behöver inte söka länge efter könen i den danska poesin. Dikten ”Kate Moss” inleds: ”læse læse brystvortens introverte bue / læse læse røvhullet sonetten læse læse / raseriet i hvert et øjenpar læse læse kussen / alene læse læse min tørst i din mund læse”.

Nu kan sådant likna provokation, men i den mån det provocerar tycker jag det är bra att det väcker en reaktion. Jag vågar inte föreställa mig hur den svenska poet som skrev liknande skulle bli uppläxad av recensenterna. Tänk på att Aase Berg brukar få skäll för att hon svär i sina dikter, till exempel.

Jag gillar den lite skeva infallsvinkeln i flera av de här dikterna, och ja, jag gillar hur han lånar den oemotståndliga Anita Lane och ger henne den rimliga karakteriseringen ”med vaseline i blikket”. Det är piggt och roligt skrivet, och det är intelligent och fyndigt att med en enkel omskrivning säga så pass mycket om vår samtid när Bowies legendariska Ziggy Stardust här får heta ”Ziggy Starstruck”. Jag gillar också att omslaget är det mest ekivoka diktsamlingsomslaget sedan Lukas Moodyssons Kött, som kom 1991, samma år Stochholm debuterade.

Liksom hos Bruno K. Öijer har Stochholm viss fobi för interpunktion. Men vänta, det där låter bekant: har jag inte jämfört Stochholm med Öijer förut? Titlen i paradis är hans nionde bok, och jag skrev om den förra, Ødelagt rim, för två år sedan. Det är en mycket bättre recension än den här, befarar jag. Allt jag kan säga här blir bara upprepningar. Jag skrev nog bättre på den tiden. Läs hellre den – recensionen.

Bristen på interpunktion skapar sin egen rytm. Nicolaj Stochholm skriver snyggt, romantiskt. Det är bara idioter som kallar romantik för en epok, avslutad cirka när Lord Byron förkylde sig i Grekland och dog, 1824. Romantik är en estetik. Min gissning är att den vitala danska 80-talspoesin rann rätt in i Stochholm – vilket är förståeligt. Men att han också har befriat sig från det ok en sådan påverkan kan medföra. Han har befriat sig – inte helt, men tillräckligt.  

Att gå sönder är så, Dénes Krusovszky, Rámus


Med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad. Det visste Socker-Conny. Man kan också ödelägga sin politiska karriär. Det vet SD-politikern Erik Almqvist också, som 2010 i svinfyllan svingade ett järnrör i Stockholm, och sedan tog till flykten. Han hamnade i Ungern. Året innan utgav den ungerske poeten Dénes Krusovszky sin bok, som nu utkommer på svenska under titeln Att gå sönder är så. Och häpnadsväckande nog handlar flera av dikterna om järnrörsmän.

”Vad mycket man skulle kunna / göra med det järnröret, det tänkte jag”, skriver han, och ja, nog är det lätt att falla in i Socker-Connys gamla devis om vad som kan göras med detta järnrör. I en annan dikt: ”Men det gör ändå / ingen större skillnad, om jag / var den andra i stället / den som berusad försöker / hitta hem och släpar / på ett järnrör längs vägen.” Och så sägs det att poeter inte längre är visionärer!


Krusovszky instiftade för tio år sedan bloggen ”telep” (område, plats), där tio poeter publicerat sig i viss opposition mot de rådande poetiska normerna i landet. I Lyrikvännen (3/10) skriver Daniel Gustafsson Pech om detta, där vi också kunde läsa dikter av Krusovszky. Gustafsson Pech har också översatt den här boken.

Som är så stillsam, nästan provocerande fridfull! På ytan då. Variationen finns mellan de olika delarna, som växlar mellan prosadikt och reguljär dikt. I dikterna finns en instängd livsvilja. Kamplusten är kväst, men bara tillfälligt. Poeten rör sig i stadsmiljön och i naturen, registrerar intryck. I en dikt funderar han kring Franz Kafka. I en annan handlar det om de onda aningarna.

Iakttagande dikter. Passivt? Nja, de stora känslorna finns där, men på ett mindre explicit plan. Dramatiken är mindre adrenalinstinn än hos järnrörsgrabbarna som vi pratade om inledningsvis (Socker-Conny och Erik Almqvist lyser lyckligtvis med sin frånvaro). Det trasiga från titeln kan utläsas som Döden. 

Tomheten frambesvärjs som det återstående intrycket. I stället för den iögonfallande metaforen väljer Krusovszky den mer beskedliga liknelsen, men det är snyggt gjort, och kan i sina bästa stunder leda fram till en ny sorts originalitet som blåser liv i de stelnade metaforerna: ”Som en tablett börjar / solen lösas upp”.    

Här och där skymtar ett ”du”, men det är av det anonyma slaget. Vi skymtar det på avstånd, där det ”räknar på / saknadens ekvation, men kan / ingen formel som passar”. Frikostigt nog ger mig Krusovszky som läsare en hel del att jobba med: här är inga svar utskrivna. En del trauman kan anas. Bortträngda? Nja, nog ges de kontur här. Krusovszky gör sina noteringar i ögonblicket, som en flyhänt men samvetsgrann reporter.

Inte heller är det bara järnrören som äger svensk aktualitet. Jag vet inte om det är ett kusligt sammanträffande eller bara en lycklig omständighet, men en av de korta dikterna, ”Ett slags ihållande viskning från buskarna”, är något av en parafras på en av de bästa svenska dikterna, Ekelöfs ”Eufori”.

Det måste återigen sägas hur viktig den här utgivningen är, att vi tack vare Rámus ges den här chansen att stifta bekantskap med poesi från mindre bekanta trakter. På rak arm är det svårt att räkna upp en handfull levande ungerska poeter, och då kanske du invänder: ”Än sen!” Jo, men tänk det motsatta: att vi gärna nämner till hur många språk Tomas Tranströmer är översatt, däribland så klart ungerska. Det betyder ju inte att alla ungrare läser Tranströmer för jämnan. Men du då: tar du chansen att läsa ny ungersk poesi?

19 sep. 2015

Den sista tillflykten, Imre Kertész, Weyler


Att Imre Kertész nu skriver sina sista böcker är förstås en stor sorg. Den sista tillflykten, som nu utkommer i Ervin Rosenbergs översättning, är ett bokslut. En bok som sätter punkt. Det är arbetet kring just denna sista roman som är förutsättningen här, den roman, A végsö kocsma, som egentligen bör översättas ”Den sista krogen”. Men raden kommer från en av Baudelaires dikter, med raden ”la dernière auberge”, som Björkeson ju översätter till ”er sista tillflyktsort”.

Kertész bok har undertiteln ”dagboksroman”, och dagboken sträcker sig från 2001 och framåt. Hans Parkinson går in i svårare skeden, men han skriver ändå. Vad annat ska han göra? Skrivandet är det som håller honom förankrad i världen, det som kan mota bort depressionen, åldrandets successiva förintande av vitaliteten.


Alla som läser, alla som skriver, har saker att lära av Kertész. Dels i hans osentimentala hållning, där han skickligt undviker koketteri, trots att han gång på gång rör sig mot självföraktets farliga marker. Men också i hur han låter de kategoriska utsagorna brytas i nyansernas prisma: ”när jag måste tala om romanteori, men också bara när jag läser om den, blir jag alldeles torr i munnen. Allt detta är så meningslöst, allting hänger bara på den plastiska begåvningen, på förmågan att väcka liv i sin värld.” 

Kertész diskuterar det egna skrivandet, som han börjar uppfatta som plattare. Måste det vara en brist? Det han vinner med sin sena stil är större tydlighet, och det är en stil som också innehåller mindre bullshit. Han diskuterar också andras skrivande, och han är ofta på humör att avfärda – inte minst Milan Kundera ges några hårda omdömen, liksom Brecht, som kallas ”medelmåttig”. Thomas Bernhard gillar han desto mer, och utnämner honom till spiritus rector bland annat till sin bästa bok, Kaddish för ett ofött barn.

Även om han uttrycker sig hårt är han en eftertänksam man. Det han skriver sjunker också in, medan så mycket annat som publiceras bara flyter ovanpå, vägrar fastna. Här finns en nostalgi av ett klarsynt slag. Det är bittert, ja, och det är svartsynt, o ja, men är det resignerat, nej!

Det är skarpt, och det innehåller en nödvändig ödmjukhet, som gör det största intrycket. Kertész skriver om att inte höra hemma, hur Ungern varit och är ett fientligt land, hur det inte går att höra hemma någonstans, och så är det nog för den som fötts med ett intellekt, att du blir vilse. All samhörighet försvinner. Du utrustas med en rastlöshet som är alldeles för stor att kunna begripa, alldeles för stor att kunna hantera. Han skriver: ”Hur kommer det sig att jag inte har blivit galen? Eller har jag det?” Insikter som skär rätt in i hans medvetande, och rätt in i mitt, när jag läser.

Det Kertész gör är att gå lite längre, att se ett större sammanhang. Den intellektuelles uppgift måste bestå i något mer än i att bara referera något som pågår. Här ställer sig Kertész i Camus motvind, och kanske det är så, att vi inte kan ha någon annan förebild än Sisyfos.

Det privata ges också utrymme, när Kertész skriver om hustruns cancerbehandling, om maktlösheten inför allt som djävlas, om Auschwitz som det centrum kring vilket allting virvlar omkring. Självföraktet är påtagligt, och många gånger funderar han i allt mer konkreta termer på självmordet. Är det depression, eller en självkänsla i fritt fall? Kanske allt hör ihop med åldrandet: man måste nog vara lite dum i huvudet för att inte drabbas av rejäl dödsångest när man blir äldre. Att livet ska vara så kort. Men samtidigt som han nedvärderar sig själv är han på ett besvärande sätt upptagen av vad andra tycker om honom.

Kanske är den här boken lite mindre aforistiskt spetsfundig än de tidigare dagböcker vi sett av Kertész, något mindre koncentrerat skriven. Men han lyckas vända smärtan, livsledan, till positiva värden – bland annat tack vare läsningen, där han kan hitta paralleller och större sammanhang. För oss som läser boken nu är det kusligt att upptäcka antisemitismen från 2000-talets första år, med tanke på hur världen har utvecklats.   

I den fortlöpande texten noteras att Kertész efter tretton års arbete lägger sista handen, sin darriga hand, vid romanen Likvidation: tretton år tog det också att skriva Mannen utan öde. Här finns anteckningarna, dagboken, samt två kortare försök att skriva romanen, två ”ansatser”, som stannar vid just detta. Men vi har anteckningarna, och det är en publicering som inte ska ifrågasättas. I och för sig bör man nog ha läst en del av honom sedan tidigare för att uppskatta och värdesätta den.     

Imre Kertész är nu 85 år, och det här är ett bokslut som heter duga. Det är en värdig avslutning, och en betydande del i det livsverk som tacksamt nog finns på svenska, där de flesta nog nöjt sig med att läsa den mest kända, Mannen utan öde. Tyvärr blir Stendhal i denna sista bok några gånger för många förväxlad med Stendahl. Men Kafka får sitt namn rättstavat, och det är tur det, för Kertész skriver ofta om Franz K., och det finns ju bara en av honom.

18 sep. 2015

Den sårade divan. Om psykets estetik, Karin Johannisson, Bonniers


Karin Johannissons nya bok om tre kvinnliga konstnärer som varit patienter på mentalsjukhus är intelligent och ögonöppnande. Den lyckas också uttrycka nya saker om sambanden mellan kreativitet och galenskap.

Tre kvinnor, tre diagnoser. Tre kreativa kvinnor: Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén, Nelly Sachs. En romanförfattare, en konstnär, en poet. Tre tidstypiska diagnoser: hysteri, schizofreni, paranoia. Alla tillbringar tid som patienter på mentalsjukhuset Beckomberga.


Karin Johannisson gör i sin nya bok Den sårade divan en undersökning av galenskapen utifrån ett kvinnligt perspektiv, med hjälp av dessa tre kvinnor, som var och en utagerar olika former av icke-normativt beteende. Med hjälp av bland annat en queer-metodik och åtminstone att nosa på gurleskens frigörande potential lyckas hon säga nya saker om de här tre patienterna. Det är också en bok som utmärkt kan läsas i förbindelse med Sara Stridsbergs skönlitterära undersökning Beckomberga. Ode till min familj (2014).

En längre essä om kopplingen mellan galenskap och kreativitet anger tre olika strategier för den sjuke: inordning, oordning, samt utbrytning. Sedan följer essäer om de tre konstnärliga kvinnorna, med närläsning av patientjournaler. Flera av hennes exempel väljer alla tre strategierna, i olika faser av sjukdomen. Att vara patient blir för dem en möjlighet att agera ut en roll, iscensätta sig själv som sjuk, som ett försök till frigörelse.

I synnerhet Agnes von K gör detta. Men det ska förstås mot bakgrund av tidens patriarkala maktstrukturer. Enligt Johannisson vägrar Agnes von K den våproll som fanns förberedd för henne, för det hade hon sett sig trött på under uppväxten. Hysterikan hade redan vid sekelskiftet blivit en kliché.  

Hysterin erbjuder frihet i form av en divaroll, menar Johannisson. En strategi, och kanske det enda sättet för en intelligent kvinna i början av 1900-talet att vara ett subjekt i sitt eget liv. Den allra längsta essän handlar om Agnes von K, medan Sigrid H och framför allt Nelly S blir föremål för mer summariska redogörelser.

Och det är kanske lite synd. I övrigt finns inget att anmärka på. Karin Johannissons sätt att skriva påminner till viss del om Camille Paglia, som på 90-talet gjorde banbrytande läsningar av författarskap utifrån dekadensens estetik. De trivs båda lika bra med överblicken som med djupdykningen, och väljer tvärsäkra formuleringar för att nå större insikter.

För det här är en enastående bok: intelligent skriven, med klarläggande språk och nyanserade synpunkter. Johannisson hittar alltid fler perspektiv än de uppenbara, och därför mildras med tiden de stundtals kategoriska utsagorna. Utrusta dig med tålamod bara, så får du upptäcka hur allt läggs till rätta i hennes resonemang.

Och jag kan inte undgå att tycka det är en stor förlust om det stämmer, som hon sa i en intervju i Sydsvenskan i somras, att det här blir hennes sista bok. Det är svårt att på rak arm komma på en handfull svenska intellektuella som skriver lika skarpt, som har lika mycket kunskap att delge sin läsare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/9 2015)