att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 okt. 2015

D’Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator, Göran Hägg, Norstedts


Med sin sista bok upprätthåller Göran Hägg sin kärlek till Italien, i porträttet av författaren Gabriele d’Annunzio. Det är en faktaspäckad bok, som kunde växla fokus från referat till analys lite oftare.

Gabriele d’Annunzio? Det är inte någon av litteraturhistoriens centrala gestalter Göran Hägg väljer som föremål för det som skulle bli hans sista bok, D’Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator. Kring sekelskiftet uppburen poet och romanförfattare som inspirerade så skilda författarpersonligheter som Strindberg och Proust, men i dag relativt bortglömd.


Dock inte i hemlandet Italien, där nya utgåvor av böckerna ständigt utkommer, liksom en rik flora av sekundärlitteratur. Redan titeln på Häggs bok ger inblick i vad vi har att vänta: sex och politik, för att uttrycka det kortfattat.

I den mån d’Annunzio är känd är det kanske för att han invaderade staden Fiume, och där inrättade en syndikalistisk regim. Han bråkade med Mussolini, som möjligen iscensatte ett misslyckat mordförsök för att oskadliggöra honom när det politiska inflytandet hotade att bli för omfattande.

Hägg gör sitt bästa för att väcka intresse för d’Annunzio som författare, med rätt långa innehållsreferat av romanerna. Parallellt skildras alla älskarinnorna, ibland med Häggs opåkallade bedömning av deras utseenden. Någon är snygg, någon annan inte. När Hägg skriver om poetens sexliv klottrar jag då och då i marginalen ett diskret TMI (Too Much Information!).

Pengarna brann bra i d’Annunzios ficka. Någon gång hade han en skuld på 30 miljoner, om vi räknar om till nutida valuta. Skillnaden mellan honom och de flesta intellektuella som talade varmt om kriget som maskulint härdande – Hägg nämner Heidenstam, med flera – sökte d’Annunzio självmant upp striden. Som 52-åring blev han under första världskriget den äldsta löjtnanten i hela italienska armén.

Som författare är Hägg ibland i sitt esse i den här boken: skarp, provokativ, generös med intelligenta jämförelser. Men lika ofta är han loj, tendentiös, narraktig. Därför blir mitt intryck kluvet. Jag välkomnar porträttet av en av litteraturhistoriens mest spännande gestalter – endast Lord Byron levde mer äventyrligt.

Det är också kul att få veta att det var d’Annunzio som gav namnet ”lilla skölden”, lo scudetto, det märke som pryder tröjan på serie A-vinnarna i italienska ligafotbollen. Och han träffade Agnes von Krusenstjerna, vars skandalomsusade von Pahlen-svit delar tematik med d’Annunzios romaner.   

Men jag leds till döds av långtråkiga krigsraporter, även om Hägg livar upp dem med sin insikt i retorikens regler, när han motiverar varför d’Annunzio lyckades som talare med det farliga knepet att öka tonläget i slutet av talet: ”En svensk publik tål ganska lite, en amerikansk betydligt mer och en italiensk hur mycket som helst.”

Blir man då sugen på att läsa Gabriel d’Annunzio? Jag hittar i ett par antologier dikter av honom, men har svårt att dela Häggs entusiasm. De fåtal översättningar vi serveras i boken imponerar inte nämnvärt heller.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/10 2015)

Villette, Charlotte Brontë, Modernista


Enligt en del litteraturmänniskor är inte Jane Eyre Charlotte Brontës främsta roman, utan den något senare skrivna Villette. Lucy Hugh-Hallett skrev i The Telegraph 21/4 2014 i just detta ärende, att det är en mognare och rikare roman. Den typen av argument är lika svåra att bestrida som att bifalla.

Vad som kan sägas är att den i vilket fall har haft lika svårt att nå läsare som Jane Eyre haft det lätt med samma uppgift. Inte minst i Sverige, där den översattes 1854, året efter att den utkom, och sedan dess väl knappt blivit omtryckt. I januari 2014 bildades facebookgruppen ”Vi som vill läsa Charlotte Brontës ’Villette’ på svenska”, och det skulle alltså inte dröja mer än något år innan denna önskan infriades. För nu utger Modernista den i helt ny översättning av Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling, i sin serie enhetligt formgivna Brontë-romaner, med Nadia Moros undervattensfotografier som omslagsbilder.


Den har ytliga likheter med den mer berömda föregångaren. Protagonisten heter här Lucy Snowe, och hon är inte helt olik Jane till sättet: reserverad, kylig – i ett manusutkast hette hon rentav Frost i efternamn – och med skinn på näsan. Brontë inleder idylliskt nog med trettonåriga Lucy, som bor hos sin gudmor och kivas med en av gästerna till familjen, Paulina/Polly, som i sin tur är förälskad i sonen John Graham. Kivandet är ett återkommande inslag, när Lucy tio år senare får anställning som lärarinna i engelska i Bryssel, eller Villette som staden kallas här (i modern tid har Ingrid Hedström skrivit en serie deckare som utspelar sig i samma fiktiva stad, Villette). Belgien heter Labassecour i romanen, som för den delen är full av självbiografiska inslag. Här kivas hon med en av de engelska kvinnorna, den ytliga Ginevre, som utmanar den något äldre Lucy och hennes brist på äktenskapskapital.

Det är en allvarlig och sorglig historia, full av egenheter och narratologiska luckor, som på ett anakronistiskt sätt gör romanen helt modern. Saker sker utan logisk förklaring, och när Lucy är i Labassecour avslöjar hon först i efterhand att den ”doktor John” som hon umgås med är samme John Graham som hon kände som barn. Det är att reducera den här romanen att koncentrera sig på äktenskapsfrågan, Lucys attraktion i de båda männen John och läraren Paul. Brontë löser också skickligt själva frågan. Att hon var tvetydig till äktenskapet visar sig i det hyperkorta telegram hon skickade till en väninna som gift sig, där hon i stort sett beklagar sorgen.   

Det temperament som Lucy domineras av är inte den urbrittiska ire (vrede) Jane Eyre ägde, även om det nog inte är alltför vågat att anta att vreden låg nära Charlotte Brontës kynne. Lucy är passiv: en betraktare, som är ytterst sparsam med sina egna känslor och sina egna bevekelsegrunder, även om hon mer än en gång faller i gråt. Hugh-Hallett formulerar det bra i Telegraph-texten: ”There has seldom been a first-person narrative that withheld so much from its readers, and yet communicated such terrible or such intimate emotion.” Den här gången är Brontë mer tillknäppt, slösar inte med upplysningar om den hemlighetsfulla Lucy. Inte heller får vi ta del av det som brukade vara en obligatorisk analysfråga: ”förändras huvudpersonen?”, för det gör hon ju inte.

Hos både Jane och Lucy finns något beskäftigt, och en social osmidighet som fått en del kommentatorer att spekulera i autism-diagnoser för Jane, något som möjligen är att gå lite för långt. Lucy har också sina irriterande drag, men det är ju också det som gör henne så fascinerande, som skapar driften att läsa vidare. För det ska också sägas att det är ett annat sätt att berätta som uppfinns av Brontë i den här romanen, ungefär som systern Emily gjorde något helt revolutionerande med sin kryptiskt skrivna Svindlande höjder; kanske Villette liknar den romanen i högre grad än den liknar Jane Eyre, åtminstone berättartekniskt. Hon gör det genom att till viss del följa konventionerna, men överskrider dem mindre storslaget eller sensationellt. Sålunda är också den religiösa tron av ett ortodoxt slag, och bibelreferenserna frekventa och vedertagna. Hon anspelar på åtskilliga bekanta bibliska historier, däribland den i Apostlagärningarna om Eutykus, som hade oturen att somna sittande i ett fönster när han befann sig på tredje våningen, och ramlade med dödlig utgång – Jonathan Swift växlade kvickt över till den berättelsen mitt under en av sina predikningar, när han såg en yngling som hade fallit i sömn sittande på en riskfull plats.

Lucy pendlar mellan värme och kyla, mellan passionerna och stenstoden. Är hon glåmig på ytan är hon full av liv på insidan, men ändå på ett märkligt fridfullt sätt. Liksom Jane blickar hon i fiktionen tillbaka från en framtid då hon åldrats, ”jag säger inte hur många år”, yttrar sig Jane spefullt. Lucys hår lägger sig vitnat under en vit hätta, i en av Brontës vackra poetiska bilder, ”likt snö under snö”. Och personifieringar används flitigt, som när Förnuftet blir en ovälkommen häxa: ”Förnuftet viskade fortfarande till mig, lade en vissnad hand på min axel och lät sina av ålder isblå läppar snudda vid mitt öra.”

Det finns en hel del ironi eller rentav sarkasm i hur Brontë skildrar det främmande, med xenofobin som ett av de mindre smickrande inslagen redan i Jane Eyre. Dels häcklar hon katolicismen, dess medgörlighet inför synden, och dels förlöjligar hon ytligheten hos den kontinentala befolkningen, som är både korkad, opålitlig och flirtig. Men viktigare är den psykologiska insikt som förmedlas, inlevelsen i människans belägenhet, och den djupa människokännedom som kommer till livs allt mer i romanen: ”Det finns ett förvänt sinnelag som snarare blidkas än störs av missuppfattningar, och på platser där vi aldrig blir riktigt kända tror jag att vi njuter av att bli fullständigt ignorerade. Känner sig inte en hederlig man som av en slump tas för inbrottstjuv snarare smickrad än förargad över misstaget?”

Romanen är stoikerns livlina, och det är inte svårt att förstå varför 1800-talet uppvisar en sådan rikedom av insiktsfulla kvinnliga romanförfattare, då de till skillnad från herrklubbsbesökande män pladdrade mindre och bevakade mer. Stoicismen är också skickligt gestaltad i en av systern Emilys mest bekanta dikter, ”The Old  Stoic”: ”as my swift days near their goal: / ’Tis all that I implore; / In life and death a chainless soul, / With courage to endure.” Kanske det aldrig har låtit vackrare att uthärda, om man undantar Faulkners romaner. Men jag förblir i många avseenden team 1800-talet framför många av modernisternas finessrika upptåg och stilistiska briljanser. Det finns i själva ansträngningen, i ambitionen, något som jag tror vi har åtskilligt att lära av. Romaner som Villette är inget för de rastlösa, men desto mer för den som rustat sig med just stoicism.   

Som satiriker är Brontë förstås mer burdus än Jane Austen, och det är kanske orättvist att jämföra de två – det är som att jämföra Charles Dickens med Thomas Hardy, att vem man gillar kan bero mer på ens eget temperament än på författarens kvaliteter. Om det nu är en bra idé att jämföra. Virginia Woolf gjorde gärna det, och hon föredrog ju Austen, vilket jag alltid betraktat som ett felslut.

En lysande scen utspelar sig när den ensamma Lucy blir hejdad av en man på en konstutställning, framför en tavla av en voluptuös kvinna, under namnet ”Cleopatra”. Mannen undrar uppbragt var hennes ”ledsagare” är. Som ogift kvinna hade Lucy inget där att göra, inser hon när hon betraktar alla gifta kvinnor som tilläts ströva fritt bland de uttrycksfulla tavlorna. En fin allegori över 1800-talets kvinnosyn, där den ogifta kvinnan till varje pris måste skyddas från farligheter, och där det ansågs onaturligt med Lucys civilstånd. Bara månader efter att Charlotte Brontë publicerat Villette gifte hon sig, och drygt ett år senare var hon död.

Det vi alltså får av Charlotte Brontës sätt att skriva, och det som gör läsningen av Villette till ett sådant äventyr, är ett nytt sätt att tänka. Det som presenteras är inget mindre än ett nytt tankesystem, och det är i detta som Villette blir ett viktigt litterärt verk, och alltså inte enbart som ”en arthonhundratalsroman”, utan som en fortfarande aktuell bok, att den fortsätter att tillföra saker till oss. Lucy Snow och Charlotte Brontë smälter ihop, och det är först efteråt vi blir varse vad författaren har gjort med oss.

Översättningen innehåller sina varsamma uppdateringar (som orden ”retreat” och ”smilfink”, som väl inte började användas på svenska förrän 1914). Jag hade gärna undvarat det kladdiga tilltalet ”kära läsare”, när författaren oftast stannar vid det distanserade ”reader”. Att Brontës franska termer och meningar översätts må vara praktiskt, men noter vore mer troget originaltexten, speciellt när glosan ”hein” (va?) är så betydelsebärande i hur hon använder det. Det är förstås en smaksak vad gäller semikolonets användning, om det är lämpligt att vara lika frikostig i en svensk text 2015 som en engelsk text 1853. Tristare är kanske att Brontës ibland eleganta meningsbyggnad med bisatser lite väl ofta huggs av i korta huvudsatser, liksom att den stundtals poetiska stilen genomgår en Hemingwayifiering: ”I wept one sultry shower, heavy and brief” blir på svenska ”Jag grät ymnigt en stund.”

Säkert ska dessa förenklingar göra romanen mer tillgänglig för en 2000-talspublik, men jag är tveksam till den metoden. Så här ser en av Brontës meningar ut:
”As for me, it quite sufficed to my mental tranquility that I was known where it imported that known I should be; the rest sat on me easily; pedigree, social position, and recondite intellectual acquisition, occupied about the same space and place in my interest and thoughts; they were my third-class lodgers – to whom could be assigned only the small sitting-room and the little black bedroom; even if the dining and drawing-rooms stood empty, I never confessed it to them, as thinking minor accomodations better suited to their circumstances.”

På svenska blir det här uppstyckat i sex meningar, och då blir stilen onödigt korthuggen och reportagelik:
”För att jag skulle behålla mitt inre lugn räckte det att jag var känd för sådant som det var viktigt för mig att vara känd för. Resten tog jag lätt på. Härstamning, social ställning och komplicerat intellektuellt arbete upptog ungefär samma utrymme i mina tankar. De var mina tredje klass hyresgäster. De fick endast vistas i det lilla vardagsrummet och det lilla sovrummet mot gården, även om matsalarna och salongerna stod tomma. Jag bekände aldrig det för dem, eftersom jag tyckte att ett anspråkslöst boende passade dem bäst.”

Ofta hör vi talas om en vantrivsel med samtiden, dess jäkt, konkurrensen till döds, stressen och ytligheten, ja, det höga tempot. Men den här digra romanen är ett bra botemedel, eftersom den kräver sin tid, sin koncentration, att man helt låter sig försjunka i den, bli helt bortsvept av dess innehåll. Det är det värt, faktiskt, att ta del av en tid då man verkligen hade all tid i världen. Det kan vara befriande med denna kontrast till nuet, och jag tror det här har större chans att nå mig än mindfulness eller vad det nu är som är på tapeten för tillfället för den som vill fly hetsen.  

27 okt. 2015

Claudius umbram [romerska porträtt], Martin Skoog, Under


Romarna kastar ännu sina skuggor mot oss. Det blir tydligt inte minst i Martin Skoogs vidunderliga fotobok Claudius umbram [romerska porträtt], en upplevelse som går utöver det vanliga på flera plan. Det är ett tidsdokument som rör sig snabbt som kamerablixten från nuet till dåtiden, och viftar bort allt historiskt damm.

Men vi kan börja så här i stället. Jag känner ju till att självhjälpsböcker blivit det enda somliga människor läser, att dessa banala truismbelamrade böcker toppar alla försäljningslistor. Och att vår tid brukar kallas stressig, något som får somliga att söka hjälp i mindfulness eller yoga eller Kay Pollak eller något liknande. Dessa människor som ibland med ljuset skinande i sina egna ögon ser mig rätt i ögonen och viskar: ”du borde prova det!” – ord som skrämmer mig mer än något annat.


Jag håller mig helst till andra saker, och nu den här boken. Teaterfotografen Martin Skoog har fotograferat romerska skulpturer. Det blir en typ av intim porträttkonst, där vi på ett kanske paradoxalt sätt kommer närmare dessa stenansikten än någonsin reella ansikten.

Hur det är möjligt? I sitt exemplariska förord skriver Joanna Persman om Medusa, om gorgonen som förvandlade människan till sten, och att vi här upplever något radikalt annorlunda. Alltså: hur stenen förvandlas till människa. Hon påminner om det grekiska begreppet Kalokagathía, en total skönhet som manifesterades i Sapfos dikter och Praxiteles skulpturer.  

Det sublima populariserades ju i slutet av 1700-talet, som estetisk term främst inom bildkonsten, med bland annat Burkes stränga definition som en oroväckande lust, frikopplad från skönheten. En lite ologisk önskan att se skönheten som oberoende av skräcken, för det lät sig inte göras. (För ett modernt exempel, läs John Ajvide Lindqvists roman Rörelsen.) Romantikerna kastade sig över det sublima med den skräckblandade förtjusning vi sedan dess förknippat med ämnet, som Shelley i sin mest sublima dikt, om just gorgonen Medusa:
”Men inte skräcken utan skönheten
Är det som åskådarens själ förstenar,
När döda anletsdrag får liv igen,
Inpräglade i oss, och där förenar
De sig med tanken och blir ett med den;
Där skimrar mörkret snart likt ädelstenar
Och allt förenas i en melodi
Där också smärtan blir till harmoni.” (Övers Gunnar Harding.)

Och nog kommer det döda till liv i Skoogs fotografier. Det finns fler sublima referenser i litteraturen, som när Jane Eyre i Charlotte Brontës roman liknar St John vid den romerske guden Apollo, och beskriver hans utseende i termer som erinrar om just statyn: ”jag började förstå att han hade talat sanning då han sade att han var hård och kall […] jag såg på hans höga panna – stilla och blek som vit sten” (övers Ingegerd von Tell). Det är en av egenheterna med fotografierna här, hur de upphäver gränsen mellan död sten och pulserande liv. De blir nästan övermänskliga, för mänskliga, så mänskliga att de blir omänskliga. Och vackert är det, faktiskt så att man kan säga (o)naturligt vackert.  

De romerska skulpturerna var också mer naturtrogna än sina grekiska motsvarigheter. Är det något som omedelbart gör dem mer levande? Det behöver nog inte vara så enkelt, men det som är slående med de här exemplaren är att de uttrycker känslor med sådana finstämda medel, och att det är just hur känslouttrycken demonstreras som sätter spår i mig. Skoog, som alltså är teaterfotograf och därmed insatt i ljussättning, gör en del med ljuset för att belysa stenen, och går nära när så behövs. Yta och djup görs lika viktiga. Stenarna växlar mellan det magnifika och det enkla, i rörande porträtt av unga romare och romerskor. En suddig närstudie av Tiberius är fängslande nog, men också hemskingen Caligula, som här kan se både timid och förslagen ut, medan fadern Germanicus uppvisar mer lömskhet i sitt ansiktsuttryck.

Fotona ledsagas av latinska sentenser, ibland av spefullt slag, ibland välkända citat, men ofta passande till motiven. Någon gång ett halvt punkigt anslag: ”Non fui, fui, non sum, non curo (Jag fanns inte, jag fanns, jag finns inte längre, jag bryr mig inte)”. Då och då rör sig boken mellan poesin, konsten, och filosofin. Och självhjälp, ja, blir man inte hjälpt av det här då kan man gott gå vidare till självhjälpsböckerna och drunkna i dem. Låt mig bara bli kvar i den här romerska stenvärlden – om man någon gång lyfts av det sublima finns det ingen anledning att söka sig till annat.  

26 okt. 2015

Litteraturen på undantag. Unga vuxnas fiktionsläsning i dagens Sverige, Torsten Petersson, Skans Kersti Nilsson, Maria Wennerström Wohrne, Olle Nordberg, Makadam


En antologi om ungas litteraturläsning slår in de redan inslagna dörrarna. Den är ambitiös i sin resultatredovisning, men tillför inte många nya övertygande argument.   

Det gnälls ofta på att ungdomar inte läser litteratur, något som i sig väcker två frågor. För det första: har det inte sedan Sokrates dagar gnällts på ungas brist på engagemang i kulturella sysslor? För det andra: läser de vuxna som gnäller som mest själva mycket litteratur?


I stället för att tjata kan man ta del av forskningsrapporten Litteraturen på undantag, som på uppdrag av Vetenskapsrådet nu presenteras av forskare och lärare vid Uppsala universitet och Högskolan i Borås.

Torsten Pettersson, Skans Kersti Nilsson, Maria Wennerström Wohrne och Olle Nordberg har från var sitt håll gjort empiriska studier på i första hand ungdomar i åldern 16-25 år. De utgår från både statistik och djupintervjuer. Med läsning av noveller av bland andra Inger Edelfeldt och Raymond Carver har jämförelser gjorts mellan elever från olika åldrar, från gymnasiet till litteraturvetenskapsstudenter.

Resultaten är de förväntade. Elever från yrkesförberedande program raljerar friskt över den ”bögiga” läsningen, och studenter på universitetet hinner knappt börja där förrän de vräker nyligen inlärda akademiska floskler över enkätsidorna.

Attityder till läsning handlar för de flesta unga i mindre utsträckning om de värden läroplaner brukar betona, att öka kunskap om sig själv och om sin omgivning. En genusskillnad är att fler tjejer än killar söker sig till läsning för att uppleva känslor. Men de flesta av respondenterna i Petterssons undersökning svarar att eskapism är målet.

Förströelse har säkert sin plats, men det är att underkänna den kraft som finns i litteraturen om man enbart väljer den för att bli underhållen och få avkoppling, vilket var de populäraste svaren i undersökningen. Det är också att underkänna författarens insats om du inte tar det skönlitterära verket på allvar.  

Jag är inte helt ense med värdet i att kvantifiera läsningen, som sker så ofta här. ”Så här många läste novellen si, så här många läste den så …” Empirin kan ställa till med problem, bli en livboj för de fyra forskarna, när jag hellre hade sett dem någon gång släppa siffrorna och ge sig ut i mer spekulativa farvatten.

I den här boken varvas långa utläggningar i den grå teorin med idog resultatrapportering. Många ord ödslas på vad läsning ”är”, vem som har ”litterär kompetens” och så vidare.
Min erfarenhet som gymnasielärare är att unga visst kan läsa. Om de ges tid till detta.

Och det bästa av allt: du behöver inte ens vara särskilt smart för att läsa. Det som i högre grad krävs är modet att våga ge sig in i en dialog med det skrivna, att våga uttrycka saker om det du har läst.

De slutsatser som nås i denna ambitiösa bok blir till sist så självklara att man tappar tilltron till rätt mycket forskning, det vill säga att den i mångt och mycket bekräftar sina egna hypoteser. I korthet: de digitala lockbetena förhindrar inte att många unga gärna läser fiktion i bokform.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/10 2015)

Varg, Maria Küchen, Trombone


När det nu var så länge sedan Maria Küchen gav ut en diktsamling kan det tyckas märkligt att hon i år utkommer inte endast med Rosariet, det marina, utan också med den lilla boken Varg, i Trombones serie ”Svavel”. Det är en kort bok som snopet nog slutar redan på sidan 16. Den har ett sardoniskt Byron-citat på baksidan:  ”I by no means rank poetry high in the scale of intelligence – this may look like affectation but it is my real opinion.”

Det var i det lilla bokbordet utanför Rum för poesi på Bokmässan som jag fick tag på den här boken som är så liten att den knappt märktes där eller i de bokhögar som belamrat skrivbord och golv och piedestaler hemma hos mig.


Rosariet, det marina var en kort bok, och frågan är om Varg ska läsas som ett appendix till den? Nej. Det är en cirkulär bok, som uppmanar oss att bege oss tillbaka till början när den är slut (det gör vi gärna). Det är också en poetik, denna sorgligt eftersatta genre i Sverige. Küchen presenterar en orsak till diktens angelägenhetsgrad. Dikten blir ett urmänskligt tillstånd. Ett premänskligt, kanske. Som en ny variant av den cartesianska formeln: ”Jag diktar, alltså finns jag till”.

Tillbaka, alltså, till tiden då varg var varg, och inte domesticerad hund. En önskan också då till den tiden då poesin hade rovdjurets egenskaper, kan förmodas, och det skriver jag gärna under på. ”Dikt är en antites till de poeticismer som ofta presenteras som ’dikt’”, skriver Küchen, och det är värt att upprepa. Dikt ska inte gullas med, för när den fungerar har den vassa klor och blodtörst, och det är naivt att tro att det går att komma helskinnad ur ett möte med den.

När varg var varg, och människa var människa, och inte som nu? Küchen formulerar sig enkelt, rakt på sak, och det är märkligt att en bok med detta krympta format kan uttrycka så stora saker. Stilmässigt gör hon det bland annat med hjälp av kolonet: det tecken som mer än något annat indikerar fortsättning, och så uppfattar jag hennes projekt i den här boken, att hon vill ge orden fäste i sin läsare.

Det är ett lyckat projekt. Dikt görs till ett verb: det är ju tyskans ord för ”tät”, att täta. Och nog är det här en tät dikt. En tät dikt som tar sig in i läsaren (mig), och tar sig vidare, längre och längre, i en inåtrörelse vars verkningar bara kan anas.

Gynnsamt? Ja, men det är bara halva sanningen, för vem vill ha en varg inom sig? Okej, det är säkert bra till en början, jo, men den ska ju utfordras, och vem tar ansvar för vad som händer då?

Hos Küchen blir dikten transcendens, och det är möjligt att det är en kvarleva från romantiken, önskan att ta sig bortom nuets hämmande stängsel. Och samtidigt hållas kvar. Küchen bortser inte från paradoxen: ”Vi vill tillbaka till tiden före detta. Men vi vill inte vara där, alltså: dikt, att bryta sig ut utan att bryta sig ut:”.

Det här är en kort bok, och att skriva mer om den skulle bara innebära att förminska den ytterligare. Du har förmodligen inte sett till den, vet förmodligen inte om att den finns. Låt mig då bara säga att den är vass, genomträngande och bra.

Det här är hjärtat, Bodil Malmsten, Rönnells Antikvariat


Hjärtats poesi, det gör mig misstänksam, eftersom Oscar Wilde har slagit fast att all dålig poesi har sitt ursprung i känslorna. Så när Bodil Malmsten efter 22 års uppehåll återkommer till dikten som form med titeln Det här är hjärtat, då låter jag intellektet härska och det härsknar till över den inställsamma titeln.

Det skulle jag inte ha gjort, kanske, för det är en oväntat bra bok. Möjligen har jag låtit mig luras av det allt slappare tilltalet i hennes bloggböcker, som utgjort Malmstens produktion under i stort sett hela 2000-talet. Det här är verkligen något annat, något mer distinkt och klart mer övertygande.


Liksom de titlarna har varit ett frosseri i litterära stölder har den här ett direkt citat, då den döende Gunnar Ekelöf enligt en gullig historia lär ha tagit en blyertspenna och med den pekat på sitt bröst, i den säng där han skulle dö, och framviskat orden ”det här är hjärtat”. Både kryptiskt och glasklart, alltså, och som sådant en bra sammanfattning av Malmstens poesi. Låt oss inte glömma att den senaste diktboken hade en titel som tidigare yttrats av Samuel Beckett.

De här citaten kan vara ett störande inslag. Nog kan man störa sig på egenheten att hon måste låta sina dikter eka av Lindegren, Poe, Bowie, och så vidare. Förvisso. Liksom man kan störa sig på ett högtidligt, närmast bibliskt tonfall, där hon ibland låter som någon som förläst sig på Jonas Gardell. För den delen, det går också att störa sig på hennes vardagskäcka tonfall, en lätt raljant ton som inte är kompatibel med innehållet.

Och ändå! När dessa ytterligheter möts, det högtidliga med det vardagliga, då uppstår en sällsam sorts poesi. Jag tror nog att Malmsten hör till våra mest underskattade poeter, att hon alltså aldrig blivit tagen på allvar. Möjligen har det att göra med att hon råkade bli folkkär när hon var tv-gäst i program som ”Läslustan” och ”Röda rummet” för ofantligt länge sedan. Tänk ändå, att en författare kunde bli folkkär på den tiden …

För det här är ytterst slagkraftig poesi. Som titelns anspelning på Ekelöf kan uttydas rör det sig om att uttala sig i dödens närhet. Kärleken som har dött, den döda kärleken. Som sorgedikt är det också realistisk och närgånget, även när Malmsten med sitt ordvrängande skapar distans. Hennes oneliners ger ett hisnande djup åt upplevelsen: ”Kärlek är att jag vill / att du finns”. 

Men det finns något övertygande i hur hon den här gången låter hjärtats osentimentala biologi ta över, genom att låta mekaniken pumpa på, och gå på tvären mot känslorna som uppstår. Då blir det skrivet i kryss, eller vad fan det heter när man seglar i motvind.

Hon kan också göra sorgens egoism till något vackert:
”Det är inte de avlidna
som lider
Det är de kvarblivna

Du är mitt enda bevis på
att jag har funnits
Du är mitt alibi
Mitt vi

Kom tillbaka
Kom tillbaks”.
Om inte det här är vacker kärleksdikt, då vet jag inte vad som är det.

Sorgen får henne att gå till en ”sorgecoach”, med förväntat resultat. Andra människor kan inte hjälpa ett dugg, säger Malmsten indirekt, det enda som hjälper är – hjärtat, det biologiska psykologiska hjärtat som minns och som finns. Och så läsningen, förstås, de andras ord. Inga eufemismer får plats i hennes värld, och det är en värdefull och inspirerande inställning som jag tycker vi kan lära oss mycket av.

Ja, det här är en fin bok, och att det har varit nödvändigt att skriva den betvivlar jag inte ett dugg. Det är en bok som får mig att önska mig tillbaka till den tiden då jag fortfarande stod på Malmstens sida, innan de ofokuserade bloggböckerna. Det är lätt att glömma, men även när hon var folkkär fanns det en stor sorg i hennes böcker, något som ges ytterligare resonans med den här boken.

I det nya havet, Johan Holmlund, Göran Strömqvist förlag


Med allt större tydlighet är det vattnet som är temat för Johan Holmlunds poesi. I sin förra bok På land varnade han oss för annalkande naturkatastrofer. Det är faktiskt mer än troligt att han tillhör den sista generationens visselblåsare, att det redan har blivit för sent på jorden.

Då tyckte jag att han var för försynt med sina varningar, men jag är beredd att revidera det omdömet nu. Inte för att den här boken är omedelbart bättre, utan snarare för att jag tror att det inte hjälper att slå på den stora gonggongen. Makthavarna skiter väl i poeternas varningar, eller hur?


I Holmlunds nya bok, I det nya havet, fortsätter tematiken. Det är storstilat, men med det menar jag bara till typsnittet. Till tonfallet är det desto mer lågmält. För att inte säga ödmjukt, och det är lätt att uppskatta det. Elegiskt kunde det kallas, vore det inte för att det är ett alldeles för magnifikt och opassande ord.

Vattnet, och den försvinnande naturen, alltså. Tematiken behandlades nyligen också av Maria Küchen, i hennes bok Rosariet, det marina. Även det en bok som på sitt stillsamma vis varnar och visar framkomlig väg. I båda böckerna finns en vaghet, men det ska vara så. Det kan också påminna om Antony and the Johnsons sorgsnaste låt ”Another World”, där sångaren räknar upp allt som han kommer att sakna när vi behöver en ny värld eftersom ”this one’s nearly gone”.   

Dikt ska ju nå ut, det är något som ligger i dess uppdrag. Att antända en läsares fantasi eller medkänsla. Det låter storslaget, invänder du, men du, jag säger då att det är inget mindre än en storslagen upplevelse. När poesi funkar är det en bedrift som sker, ett fucking mirakel.

Ibland kan Holmlund verkligen nå ut med sina hovsammaste rader:
”Jag vill inget hellre än att omfamna
minnet av mig själv
ha mig i en kapsel med fyra väggar
golv och tak
så att jag inte slipper ut
Jag vet vad som är jag
eller snarare
vem som var jag
innan locket stängdes och jag blev
omsluten av mig själv
Här i det förrädiska mörkret”.

Det är konsekvent skrivet, del av ett större projekt, en berättelse av oformliga proportioner. Holmlund skriver helt enkelt in sig i en tradition, och faktiskt skriver sig ut ur sin förra kontext, musikens – den kan vi sluta snacka om nu, även om Easy lär återförenas ännu många gånger innan planeten säckat ihop helt.

Här skriver Holmlund sig bort från de sorgliga refrängerna, mot en hoppfullhet som kanske är naiv eller bara nödvändig, men långt ifrån världsfrånvänd. Så kan jag uppfatta vad som motiverar dessa dikter, att de ska vara så här stillsamt skrivna också.

Holmlund har verkligen ett eget tilltal, och det må vara att det kan kallas försynt. Jag uppskattar det mer den här gången, som om det nu har tillåtits verka, ja, sjunkit in.

Vägrandets gospel, Gatuduvan, Fri Press Förlag


Gatuduvan är en pseudonym. Men författaren finns på bild på omslagets baksida, så det är ju ingen heltäckande anonymitet, utan mer ett kamouflage. Det kunde vara Bob Hansson anno 1999 på den bilden med mikrofonpoeten i orange säckiga byxor, dubbla halsband, kofta och randig mössa, och obligatoriskt Beat-skägg, för ja, jag läser också, oroväckande nog, att Gatuduvan getts namn som ”tjugohundratalets svenska Beat-poet”.

Förlåt, jag raljerar. Jag läste ju Gatuduvans förra bok, Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna, och där fanns förvisso glimrande rader, men också en viss tjatighet i maneren. Nu är det här snarare genrens inneboende faror än Gatuduvans eget fel. Till och med de bästa Beat-poeterna, Ferlinghetti och Corso, har tjatiga sidor.


Vägrandets gospel, alltså: vi rör oss på bekant mark: vantrivseln i samtiden. Den är lätt att identifiera sig med, och några av Gatuduvans treradingar hade gjort sig bra på twitter. Världens förhårdningar möts upp av hans ibland snillrika besjälningar, med en stad som antar mänskliga dimensioner – något som definitivt saknats för den som vandrat i valfri storstad de senaste åren, just det mänskliga perspektivet.

Gatuduvan hatar: moderater, nobelmiddagen, tråkfolket, sverigedemokrater (vars politik på Löfvéns vis kallas ”fascism”), jorden runt-resenärer. Lite inkonsekvent att hata resenärer, när han själv drivs av rälsromantik. Dessutom krymper ju hatet människan, gör henne bara bitter och förtvivlad. Det måste kanaliseras i vrede, och jag tror Gatuduvan skulle tjäna på att hata mindre och bli mer konstruktivt förbannad.

I dikterna finns en tendens mot självspäkningen, ett ”kolla vad alla är dumma, men inte jag!” Hjälper sådant? Jag tror det är för sent; jag har gett upp allt hopp om mänskligheten, tycker att den = vi bara har oss själva att skylla när det går åt helvete, förmodligen fortare än vi anar. Samtidigt kan jag beundra den naiviteten, tycka att Gatuduvan förtjänar någon slags belöning för att han fortsätter försöka. Det är bara det att det inte bara är mycket utan allt som talar emot honom.   

Men drömmarna finns, och då kan det bli så här vackert:
”I en busskur
mitt i stadens larm
ritas kartan
ut ur tidens ram
drömmen vandrar barfota fram
avväpnar kaoset
går ut i världen”.

Kanske titeln Vägrandets gospel väckte mina förhoppningar om ett ekelöfskt Non Serviam-imperativ, men jag kan inte låta bli att upptäcka ett allt tröttare Bob Hansson-tilltal, och därifrån är det förstås inte långt till den oundvikliga referensen Bruno K. Öijer, vars tågromantik och besjälningsmani nog smittat av sig en del på Gatuduvan. Tror du mig inte, pröva att läsa Öijers ”Ishjärtat” parallellt med den här boken. Öijer: ”genom någons ådror / rann allt som är billigt / obegåvat och fult”. Gatuduvan: ”allt trams / allt billigt och fult / når inte hit”.

Gatuduvan är en skapande människa, som också ägnar sig åt konst och musik. Jag tror att en uppläsning skulle fungera bättre, för då tolereras nog en del grammatiska oegentligheter. Men det är snyggt gjort med några dikter mot slutet som lämnar en öppning mot fågelns flykt, då det knyter an så bra till pseudonymen. Liksom frammanandet av skogen som en alternativ värld där trollen för en gångs skull är välkomna.

Minnesteater, Simon Critchley, CL(P) Works


Det är ofta tack vare mikroförlagen vi får tillfälle att stifta bekantskap med författarskap som ligger lite vid sidan av de mest uppmärksammade, och det är kanske mer sant än tidigare. Nu kanske du tänker: ”Simon Critchley, det namnet känner jag inte till, varför ska jag läsa något av honom?”

Då säger jag så här: antingen nöjer du dig med de böcker som alla andra läser. Eller så blir du nyfiken på att uppleva något som inte påminner om alla böcker du redan har läst. För den skrämmande sanningen är ju att nästan alla böcker som ges mycket uppmärksamhet bara består av ett nytt innehåll som hälls i en redan gammal form. Så inte här.


Critchley är filosof, men redan det är en etikettering som jag skyggar inför. Det är snarare skönlitterär filosofi det är frågan om här, en i Sverige knappt förekommande genre. Å andra sidan är det oftast lönlöst att dela in i genrer, för vad återstår av exempelvis Nietzsche om vi reducerar honom till filosof, när han i minst lika hög grad är skönlitterär författare. Thomas Andersson har översatt Critchleys bok Minnesteater, som gavs ut av ett nystartat förlag förra året (CL(P) Works gav också ut sin första bok förra året, Niklas Åkessons fina diktsamling Sokrates död). 

Lite kan det påminna om hur W.G. Sebald skrev sina böcker, som undersökningar, och han uppehöll sig ju gärna vid minnets bedräglighet. Men Critchleys tonfall är mer uppskruvat. Skrivandet är en sökande uppgift. Det är inte en bok om döden, utan mer om döendet, om den aktiva processen – att dö. I berättelsen får berättarjaget ta del av efterlämnade papper från sin döde filosofilärare. Utifrån lärarens text om Hegel, och uppfinningen ”Minnesteatern” och Francis Yates bok The Art of Memory får berättaren veta sin dödsdag, den 13 juni. 

Det är en urgammal filosofisk fråga, och ämne för flera litterära experiment: tänk om vi fick veta vilken dag vi skulle dö. Om det är två veckor från nu – eller om det sker fyrtio år framåt i tiden … Är det slumpen eller ödet som styr? Spelar det ens någon roll? Båda uppfattningarna känns lika befängda: vem skulle orka hålla reda på ens öde? Och slump, då blir allt meningslöst och man kan lika gärna – fast äsch.

Jonna Hjertström Lappalainen har skrivit en initierat men lite tillkrånglat efterord, där jag ibland undrar om vi har läst samma bok. Men hon säger en del kloka saker ändå: ”Att tänka något nytt och annorlunda kan ofta innebära att tänka långt i en viss riktning där inte andra tänker. För att tänka något nytt måste man ofta tänka ensam.” Att göra det nya är en obekväm och otacksam syssla, och det finns all anledning att vara desto mer tacksam över de författare som vågar ge sig in i detta.

Critchley plundrar i sitt skrivande de egna erfarenheterna. Man talar om minnets bank, men jag tror inte man kan råna den. Vi ställs inför nonchalansens skrift, den typ av kanske planlöst strövande som essän uppmuntrar. Det är en cirkulär skrift, kanske labyrintiskt.  

Jag försöker läsa Critcheys bok utan filosofisk barlast. Hegel försöker ställa sig i vägen, och när jag flyttar på honom ställer sig Mark E. Smith där, sångaren i The Fall. När Critchley dessutom tar omvägar förbi Liverpools laguppställningar från 70-talet och The Smiths avskedsalbum ”Strangeways Here We Come”, då känns det som att vara tillbaka vid millennieskifet, med Slavoj Zizeks böcker. Logikens pilar viner vint ibland.

Med titeln befästs minnets förankring i fiktionen. Det är långt ifrån någon lätt bok, där man så där lagom behändigt kan säga ”det är en bok om …” Det är mer komplext än så. Det är i vilket fall en modig bok, naket avslöjande, där Critchleys dödsbesatthet kanske är ett skydd mot självmordstankarnas lockelser. För han kommer fram till ett oväntat modus operandi: ”livet kan inte upphöra i nuet. Varje nuögonblicks nu. Döden finns aldrig i nuet. Även om jag skulle hänga mig skulle jag inte uppleva något tillintetgörande språng i avgrunden, utan bara känna repet som binder mig allt hårdare till den existens jag ville lämna.” Det går inte att dö. Det enda som kan åstadkommas är den eviga upprepningen.

Det som kan sägas är att det är storartat med förlag som CL(P) Works, som vidgar vår förståelse och våra föreställningar om vad litteratur är. Världen blir större, och då kan jag stå ut med att jag inte ens delar alla Critchleys slutsatser – nä, jag kan tycka att det är befriande med den typen av åsiktsskiljaktigheter, att de i sig är viktiga inslag i vad det innebär att vara människa.

25 okt. 2015

Platsen i ditt ansikte, Sema Kaygusuz, Ersatz


Det har sagts många gånger, av andra än mig, men det är något som tål att upprepas. Det är ofta de små förlagen som går i bräschen när det gäller skönlitterär översättning, i synnerhet den som kommer från andra språk än engelskan. Det gäller också omsorgen i hur de presenteras, alltifrån formgivning till översättning. Ersatz, som i år fick se sin författare Svetlana Aleksijevitj högst välförtjänt vinna Nobelpriset, ger också ut turkiska författaren Sema Kaygusuz, vars andra bok på svenska heter Platsen i ditt ansikte, och är översatt av Ulla Bruncrona.

Det är en roman av det aparta slaget. Redan med sitt anslag, något så ovanligt (i dessa tider, åtminstone) som författarens egna förord, slås det fast att här har vi att göra med en författare av ambitiöst slag. Hon skriver ett estetiskt manifest, ett försvar för romankonsten. Hon visar också vad en författare kan vara: en ledsagare, vilket inte är detsamma som en uttydare.


Uppdraget består i att skildra massakern på tusentals aleviter, som skedde 1937-1938. Författarens egen farmor överlevde, och hamnar i ett stadium mittemellan förnekelsens tystnad och berättelsens frigörelse. Ur denna dubbelhet, denna klyvnad mellan lojalitet och uppror, alstras den speciella energin i den här romanen. Därifrån uppfinner Kaygusuz en ny slags berättarteknik, en perspektivmångfald. En teknik som också inkluderar andra tidsaspekter. I första och sista hand handlar det om tonfallet, om äktheten i rösten, om det bär – och då blir skrivandet ungefär detsamma som att sjunga, där en falsk ton inte kan döljas. 

Parallellt skildras guden Hizir, hur han föds, och blir profet och agerar lite som en spefull bångstyrig luring. Ungefär som Loke i den nordiska mytologin. En liten dos astrologi är inblandad också. Och jag kan vara lite avundsjuk på hur viktig tron och mytologin kan vara för andra, när den blir ett så naturligt och viktigt inslag i deras tillvaro.   

Kaygusuz har ett blixtrande, antänt språk. Om än inte på fikonspråk kan det sägas vara skrivet på fikonets språk. Om Aris Fioretos i sin roman Mary använder granatäpplet som centrum har Kaygusuz låtit fikonträdet och dess frukt vara sammanhållande kraft. Båda frukterna ges erotiska konnotationer. Fikonet har både läkande och dödande krafter.

Svenska författare brukar få på pälsen om de blickar tillbaka, och jag anar att också Kaygusuz blir kritiserad för att hon ältar något som kan vara föremål för kontroverser. Betydelsen växer fram underifrån, och jag kan väl säga så mycket som att långt ifrån allt får sina definitiva svar. Farmoderns öde är bara en del av den historia Kaygusuz skildrar, som en del av något betydligt större. Men hur ska en erfarenhet förmedlas? När den är så här kaotisk och våldsam, då måste ordningen och det stillsamt kontrollerade underkännas som mall för berättelsen. Hon kallar det ”en känslas historia”, något som kan eka av just Aleksijvetijs definition av sig själv som ”en känslans historiker”.    

Därför läser jag hennes roman, hennes besynnerliga roman, inte som ett facit till en historisk händelse, men mer som ett exempel på de större slags sanningar som fiktionen kan ge tillträde till. Är den poetisk? Ja. Är den politisk? Ja.

”Tom retorik frodas i despoternas skugga. Det var som om varje hjälte var en figur i raden av ryska dockor. Alla svulstiga tal, pompösa ord och verser som förhärligar friheten hedrar bara minnet av despotiska andar som breder ut sig dag för dag och lägger sig över staden som ett lock av moln. Ondskans förslagenhet finns överallt där man sjunger heroismens lov.”

24 okt. 2015

Bokvennen om (kultur)mannen


Kulturmannen (aaaargh!) är ämnet för norska tidskriften Bokvennens nya nummer (Nr 3. 2015), och det är med en mångfald av perspektiv man tar sig an ämnet. Det är upplyftande, för den som kanske tyckte att sommarens svenska debatt i ämnet bara var en unken upprepning av en debatt som fördes för första gången i januari 2010 när Åsa Beckman tog upp Stig Larssons svineribråk.


I Bokvennen är det olika röster som kommer till tals, inte alltid från de förväntade hållen. Sålunda anges Thomas Sutpen från William Faulkners roman Absalom, Absalom! som den arketypiske kulturmannen, där Merete Røsvik Granlund tar upp patriarkens ”oskuld” som en akilleshäl. Håkan Lindgren skriver om att det var på 1800-talet som mannen blev den onde. Intervjuer med Teju Cole och Edouard Louis ger också perspektiv på vad en man är under 2000-talet, och påminner mig att jag fortfarande har Louis oläst, vad är det för fel på mig.

Bjørn Hatterud skriver att biblioteket formade hans mansbild, med böcker av författare som Oscar Wilde, William S. Burroughs, Alf Prøyssen, Charles Baudelaire, som alla gav honom alternativa skildringar av mannen. Biblioteken räddade hans liv, skriver han, utan att få det att låta som en överdrift. (Jag vet ju att det stämmer; jag har gjort empiriska studier.)

Jakt, boxning och föräldraskap är andra identiteter för mannen, och det roliga är att det är Beate Grimsrud som skrivit boxningstexten (varför skulle inte kvinnor, vana att arbeta med en hacka i ena handen och balansera ett spädbarn med den andra, kunna ägna sig åt boxning, undrar hon retoriskt), och fotografen Verena Winkelmann som tagit de intima fotografierna av pappor med barn.

Recensionsdelen lär mig att Miranda Julys debutroman på norska heter Den første slemme mannen, vilket får mig att undra varför den på svenska tvunget nog måste behålla den engelska titeln. Men det är alltså helhetsgreppet som präglar Bokvennen, att man går till botten med sitt ämne. Att man därmed lyckas klämma ut så mycket ur något så stendött som kulturmansdebatten, det är faktiskt storartat gjort!

23 okt. 2015

Damen med vargen, Renée Vivien, Alastor


Bland de snygga böcker Alastor ger ut hör nog den här till de snyggare. Sofie Violett Pehrssons precist utförda teckning, som avbildar Pierre Eugène Emile Hébers sublima skulptur ”Et toujours! Et jamais!” Beatrice Bohmans utsökt utförda formgivning, med typsnitt och vinjetter som harmonierar med innehållet. På bokmässan lägger jag beslag på exemplar 84 av 300.

Vad det är frågan om? Renée Viviens novellsamling Damen med vargen, som utkom 1904. Författaren, född Pauline Tarn, blev endast 32 år gammal, var känd under förra sekelskiftet som framgångsrik författare. Lesbisk, eller tribad, som det hette då. Droger, anorexi och självmordsförsök hör till hennes tillvaro. Hillevi Hellberg har översatt, och det är gjort med den typ av ömhet som undviker den blinda förälskelsen: en ambitiös kommentarsdel förstärker intrycket av ett gediget arbete.


Och i det inkännande förordet berättar Hellberg om hur Vivien gör ett försök att närma sig djurets existens, med kvinnan som representant för det farliga. Clarice Lispector var inne på liknande tankar, med en drift och rentav nostalgisk längtan mot det djuriska, i mer eller mindre bokstavlig mening.  

Damen med vargen är en titel som kan erinra om Tjechovs berömda novell ”Damen med hunden”, som ju utkom fem år innan Viviens bok, och det säger en del om den förskjutning från det tama till det vilda som hon åstadkommer. För det här är verkligen en ociviliserad text, med sjutton korta noveller av syrligt slag, allt från biblisk exegetik till uppsluppen dramatik. Och djursex, typ.      

Där döden är ett eftersträvansvärt tillstånd. Och den normativa heterosexualiteten är inget att ha, en idé som titelnovellen manifesterar. I fantasins vindlande gångar personifieras alkoholistens törst övertygande och utan fördömande instanser. Tilltalet är förtroligt.

Och farligt. Men vad menas då med ”farlig litteratur”, håller inte det (också) på att bli en kritikerkliché? På 90-talet, då skräckel-litteraturen omedvetet populariserades av den intet ont (eller för mycket ont?) anande Kay Glans, då beskylldes flera av de som gillade dekadent och – ja, farlig litteratur för att gulla med det otäcka som exempelvis Bataille sysslar med, i vissheten att distansen egentligen avväpnar det som kunde åsamka reella skador.

Då vill jag bara påpeka att den kritiken förfelar sitt mål, och den underkänner också den oförlikneliga kraft som litteraturen besitter. Alltså: den som någon gång ställts öga mot öga med den yppersta litteraturen går inte därifrån som samma person som innan. Det är en förändring som sätter djupa spår, som inte kan viftas bort med ord som ”distans”. Den riktiga litteraturen är inget som nöjer sig med att bestå av förströelse. Kan den vara skadlig? Tacka fan för det.   

Med detta sagt: en del dekadent litteratur lovar mer än den håller. Så är inte fallet med Viviens noveller, för de är faktiskt farliga på riktigt. Men det är en verkan som sker långsamt och med knappt märkbara medel. Fast, dekadent, på sätt och vis rör sig novellerna här tematiskt mot det hedniska.

Kanske allra mest i min absoluta favorit, ”Skogens svek”. Liksom hos Edgar Allan Poe är protagonisten neurotisk och oroande med sina ständiga försäkringar att vara vid sina sinnens fulla bruk. I tilltalet finns också något svårt yrselframkallande. Den brutalitet Vivien gestaltar är också skickligt tillvarataget i översättningen, vad jag kan döma, och det får mig att tänka på det råa språket i Cormac McCarthys roman Child of God, vars översättning till svenska Guds barn prisades i Aftonbladet i onsdags som ”utmärkt”. Den översättningen är faktiskt värdelös. Bara som ett exempel på hur viktig en översättning är. Som här, där några sparsmakade arkaismer får texten att luta sig mot en fin-de-siècle-atmosfär, utan att sjunka ned i övertydlighetens träsk.

Jag gillar att Vivien har ett så annorlunda sätt att berätta, liksom den stora variationen, med olika slags berättarjag. Nästan som att ta del av Pessoas heteronymer, med dessa nya berättare som ges olika röstlägen. Stilen präglas generellt av avsaknad av följsamhet, något som kan stöta bort läsaren. Eller, som det händer för mig, skärpa hans sinnen.  

Att läsa Renée Viviens noveller ger inblick i det nästan obeskrivliga äventyret. Död och avgrund, ja, men också ömhet. Det är också en gärning som vidgar vår kunskap, som gör vår litteraturhistoria en aning större och rikare. Det blir ett incitament på det Gunnar D. Hansson kallar ”kanonmaximalism”, och det är påfallande vilket välvårdat skick texten befinner sig i, att det är som om den bara väntat på sitt rätta sammanhang.  

22 okt. 2015

Sånger och formler, Katarina Frostenson, Wahlströms & Widstrand


Med sin nya diktsamling lyckas Katarina Frostenson skriva starkt berörande sorgedikt. Men det sker i en lite ojämn bok, där flera av de andra dikterna är lite för oengagerat skrivna.

På 80-talet blev Katarina Frostenson främsta måltavlan för den obegriplighetsdebatt som fördes kring samtidspoesin. Hon tog omedelbar revansch när hon 1991 gav ut Joner, en av 1900-talets bästa diktsamlingar på svenska.


Nu utkommer Sånger och formler, diktsamling nummer aderton, och det mesta är sig likt – på gott och ont. På gott, eftersom få poeter har ett så innerligt förhållande till språket in i minsta betydelsebärande enheter. På ont, eftersom det inte går att undvika intrycket att skrivandet går på autopilot.

Men till bokens självklara förtjänster hör ju att Frostenson skriver fram existensen, och fortfarande, 62 år gammal, kan etablera kontakt med barnets nyfikna upptäckt av vokalerna och konsonanterna. Genom hela boken går ett stråk av förtjusning inför språkets potential, hur ljud förs ihop och får mening.

Barnet, som minns barnkammarsångerna, och möjligen är hågkomsten av dessa ett sätt för poeten att dröja kvar vid en död moder. Liksom i förra boken, den suveräna Tre vägar, är skrivandet mer självbiografiskt. I synnerhet i den avslutande delen, ”Sorgens gångar”, och en längre dikt som vädjar till läsaren: ”vad jag skulle vilja vara min bok / få ligga i dina händer / när du håller i mig, ser ut med din blick som är ljus eller sträng / döm mig inte, men säg vad du tänker / av raderna som går / går och går på”.

Tyvärr måste jag ju vara lite sträng, kanske just därför att Frostenson har en så hög lägstanivå. Och då måste jag erkänna att det finns något utmattat över vissa av de här raderna som går och går och går på, med sina bekanta teman, och bekanta referenser. Att en vak beskrivs som ”Bruegelgrå” är på gränsen till sökt.  

Lyckligtvis sker dessa högkulturella liknelser sida vid sida med avväpnande citat från barnvisor. Det är en kollageteknik som ger dikterna ett nödvändigt lekfullt anslag, och gör dem anmärkningsvärt sångbara.

När hon når fram till sitt energiska uttryck, då är jag faktiskt helt på hennes sida, och då ljusnar nog min blick. När dikterna antänds av gnistor hämtade från Marina Tsvetajeva, som skänkt titeln, eller barnvisor som ”Imse vimse spindel”. Eller för den delen i några aktuella dikter om hemlösa, eller om anonyma stadsbor snärjda av sina iPhonelurar som ”strået över kinden”.

Nu blir inte hela boken lika övertygande som partiet kring döden, där diktjaget söker sig till rutinen för att hantera sorgen. En rutin som innebär läsning – Anne Carsons elegi över sin bror, Nox – och översättning av Ovidius, trots att hon inte behärskar latin. Översättningen gick förlorad, ”försvann i hårddiskens natt”.

Det är skrivandet som räddar människan från att drunkna i sorg, och som sorgedikt fungerar denna sista del ypperligt. Jag är inte lika begeistrad av bokens tidigare delar, dess långa startsträcka. Ofta får jag intrycket att det här har Frostenson skrivit tidigare, bättre dessutom. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/10 2015)