att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 dec. 2015

Grief is the Thing with Feathers, Max Porter, Faber & Faber


Emily Dickinson inleder många av sina dikter med ett substantiv där ordbokens definition byts ut mot en subjektiv konnotation. ”Death is the supple Suitor”. ”Faith – is the Pierless Bridge”. ”Grief is a Mouse”. ”’Hope’ is the thing with feathers”.

Att byta ut Dickinsons hopp mot sorg, som Max Porter gör i titeln till sin debutbok, och kalla den Grief is the Thing with Feathers är förstås snillrikt. Men det är också en snillrik bok, på många plan, och liksom många bra böcker omöjlig att kategorisera. En roman om sorg, ja, men det planar också ut i essän, i sagan, i dikten, i filosofin. En storslagen liten bok. 


Att skriva fiktivt om sorg, det har gjorts förr, och Porter traskar rätt in i upptrampad mark, när vi i inledningen möter en änkling med två söner. Mamman har dött, plötsligt, oförklarligt. Skillnaden är att sorgen manifesteras i form av en fågel. Så långt liknar det ju Edgar Allan Poes dikt ”Korpen”, men Porters kråka är betydligt mer talför. Den tar sig in i huset, och presenterar sig som ”friend, excuse, deus ex machina, joke, symptom, figment, spectre, crutch, toy, phantom, gag, analyst and babysitter”. Det finns mycket att stanna vid här, men varför inte ”crutch”, alltså krycka? Det stöd den sörjande behöver, som han gör sig beroende av.

Varför en kråka? Mannen arbetar med en bok om Ted Hughes, som på 70-talet skrev diktsamlingen Crow, med fågeln som ett mytologiskt väsen, en vägvisare mot människans mörka potential. Därför blir kråkan en manifestation, när den börjar husera hos dem, med löftet att lämna dem i fred när de inte längre behöver den.

Pappan, kråkan och sönerna turas om att föra ordet, pojkarna som en röst. Pappan är disträ och chockad, sönerna rastlösa och lillgamla, kråkan underfundig och full av poetiska krumbukter. Det finurliga hos Porter ligger i sättet att berätta, i språkglädjen som skär rätt igenom lagren av sorg. Kråkan är en representant för laglösheten, respektlösheten, och precis som hos Hughes en kaosfågel. Men sorgen är också svekfull, avskyvärd och monstruös.

Kråkan är förstås bara en fantasi, lyder den rationella hjärnans tolkning av förloppet. Men det finns inget rationellt med döden. Man kan uppfatta faderns dialoger med kråkan som en psykos, fast en psykos är den sunda reaktionen på det onaturliga som döden kommer med. Dess följder släpper loss allt det onaturliga. Och att minnas innebär att döda, en aktiv handling som tar kål på det som fanns av människan vi försöker återskapa. För när minnet tar över ger det utrymme åt falskheten.

Det är lätt att inbilla sig att man får det elände man klarar av att uthärda, att det finns en logisk och rättvis balans i de beskärda delarna av olycka. Porter utgår alltså från en relativt vanlig situation, dödsfall inom familjen, något han har personlig erfarenhet av (hans pappa dog när han var sex år). Men han gör ju något helt annorlunda med detta material, och det är förstås kråkan som är genidraget. Kråkan som växlar mellan att vara hånfull, ömkande, skräckinjagande, pinsam, vårdande, kamratlig, tarvlig. Den kan ses som ett överjag, som den instans som får pappan att behålla sansen. Då blir psykosen det som räddar vårt förnuft. En varning: håll sorgen under kontroll, för annars djävlar!

Pappan är så mänsklig i sina valhänta försök att ta sig helskinnad ur den här erfarenheten, och han görs till en så levande gestalt. Hur går det här till? Det är förstås även här kråkan som fungerar som en överförande figur, som tillåter det magiska att inträffa. Pojkarna berättar om hur han som 18-åring åkte till Oxford för att lyssna på ett föredrag av Ted Hughes, och den korta anekdoten leder oss in mot den största sympatin för en klart hygglig och igenkännbar människa. Det är också tydligt hur berättelsen arbetar med lika stora insatser i realismen som i fantasin, som när pappan pissar på sig när han ställs inför den sublima fågelns apparition. För den delen är kråkan lika mänsklig som pappan: den lider av onda drömmar, av förföljelsemani och kanske dåligt samvete för att den utnyttjar människans behov av sentimentalitet.

Det är så rörande när pojkarna och pappan turas om att avtäcka den dödas kontur, hennes inflytande i varierande grad på deras liv. Rörande, inte trots utan tack vare Porters språkglädje, för det är genom språket en kontakt etableras med henne som är död. Orden är det enda som bevarar. Det är en rörande och paradoxalt nog rolig bok: rolig på det där chockartade sättet. Det är sällsynt med böcker som lyckas ta andan ur en, som åstadkommer en fysisk upplevelse.

Det är en bok om sorg, en bok som suddar ut gränserna mellan verklighet och fiktion, med den varsammaste av rörelser. En varsam och försonande hand som försöker komma till rätta med sorgen. Kanske man kan nöja sig med det, att vissa böcker bara är obeskrivliga. Man kan ta med sig sitt intryck, berättelsens stillsamma varning för besattheten. Det är en sorglig bok, men också ljus och hoppfull – fast inte på det där typiskt uppbyggliga sättet som lätt går att återge i floskler om att allt sker av en orsak och att det är viktigt att fortsätta leva för att hon hade velat det. Budskapet i Grief is the Thing with Feathers är mörkare, mer opakt, mer lutat mot vansinne och kaos. För att kärleken är sådan också, mindre fryntlig och inställsam.

I dikten ”Examination at the Womb-Door” från samlingen Crow (1970) ger Ted Hughes ändå ett förtröstansfullt svar från utfrågaren, som utmanar den demoniska kråkan.

Who is stronger than hope? Death.
Who is stronger than the will? Death.
Stronger than love? Death.
Stronger than life? Death.

But who is stronger than death?
                                                                 Me, evidently.
Pass, Crow.

28 dec. 2015

Den röda sången, Melisa Machado, ellerströms


Vad ska vi ha översatta diktsamlingar till? Det är en berättigad fråga. Ingen läser väl ens de svenska diktsamlingarna in extenso – den siste som gjorde det var väl Poul Borum. Att då översätta dikter från, säg Uruguay, det är ju snudd på omoraliskt.

Melisa Machado gav ut sin lilla bok Den röda sången 2013, och nu är den översatt av Magnus William-Olsson som nummer 53 till ellerströms Lilla serie. I ett efterord skriver han så här inlevelsefullt: ”Att läsa henne kräver att vi ställer vår fulla sinnlighetkapacitet till dikternas förfogande.” Då är det lämpligt att just William-Olsson översätter henne, då han är den sinnliga poeten par excellence på det här språket.    


Det rör sig om korta dikter, naturligt nog då den är publicerad i den diminutivaste av serier. Kring sekelskiftet började Machado skriva SMS-dikter, en genre där annars japanska författare gjort störst intryck.

I dikterna balanserar Machado övertygande och säkert mellan skörhet och kraft – mellan rastlöshet och vila. Det är stirrigt skrivet, flämtande, och en bra bit från det svenska återhållsamma idiomet. Här är det lössläppt, okontrollerbart. På gott och ont, kanske, men det är ju av nödvändighet som känslorna släpps fria – för att de inte kan styras, inte ska styras.  

Dess första del, ”Den svarta sången”, utgår från Paul Celans komprimerade dikter, medan den andra, ”Den röda sången”, har Antonio Gamoneda som inspirationskälla. Det är två passande temperament att luta sig mot för Machado. Rött och svart är de två polerna också hos Sylvia Plath, även om hon inte är någon uttalad förebild i den här boken. Rött för elden och svart för jorden, de två element där Plath var som mest hemmastadd. Dikt som trivs i vändpunkten.  

William-Olsson hittar också en parallell hos argentinska Alejandra Pizarnik, som han också översatte för ellerström 2009, boken Spegelns vägar.  Ja, det är nog så: även här dominerar ett starkt känsloladdat bildspråk. Jag låter min sinnlighet[s]kapacitet aktiveras (det är ett underbart ord, verkligen, men nog saknas ett interix?). Det är kroppsliga dikter, lika varma som kalla.

Vi förstår också att det är mer som förenar än skiljer oss människor på den här runda jorden, där avstånden till syvende og sidst krymper i takt med din läsning. Översättningarna motiveras ändå av att de ger nya impulser – till oss som bryr oss, vi som fattat att poesin är något som gör det djävliga mindre djävligt. Vi får en större räckvidd.

Tack vare de större anspråk som finns i mycket översatt litteratur. Man ska inte generalisera, men påfallande ofta är det som att svensk poesi ser ut att nöja sig med att tissla och tassla, när den skulle tjäna på att vara vildare och mindre rumsren. Att den kunde överraska mer, utnyttja fantasin mer, bara för att se vad som händer – ungefär som Lina Hagelbäck gör i sina böcker om Violencia.

När Machado skriver sina sinistra rader är det nära till andra uttryck än den stillsamma poesin:
”Ge mig ett glas vatten ur din isfamn,
bry dig om mig med dina isiga tänder,
jag river sönder blomman som växer här under min tunga.”  
Det är som när Lana Del Rey i ”Honeymoon” sjunger ”I’ve got roses in between my thighs”, vilket ju är suggestivt och spännande. Återigen, man ska inte generalisera, men vad sjunger de svenska artisterna om? ”Jag vet att hon är söt men det måste bli du och jag”, sjunger i alla fall Veronica Maggio … Då föredrar jag Machados mer förföriska bildspråk, som pekar ut helt andra saker att upptäcka.

Machado skriver sina dikter tvärs mot ett nej, dikter som har befruktats av det tänkbara, av de möjligheter som kommer till undsättning för den som gjort sig omaket att riskera allt med sina känsloinsatser. Det är möjlighetens konst som illustreras. Vi blir påminda om vad dikten kan göra.

Lyrikvännen 6/2015


Lyrikvännen är tidskriften som fått ny vind i seglen med sitt nya format i år. Nu är det väl bara titeln som förblivit otidsenlig med sin anspelning på ett annat tidsklimat – 50-talets, då det fortfarande fanns ett förtroligt tilltal till läsaren. Nästa år fyller tidskriften 63 år, men jag antar att den förestående pensionen kommer att förhalas.

Årets sista nummer (6/2015) lockar med bland annat Majken Johansson, och utgör ett utdrag ur Paul Tenngarts kommande bok – givetvis utgiven på ellerströms, och det kan tyckas finnas slagsida åt det förlagets produktion. Å andra sidan kunde Bonniers gärna starta en lyriktidning. ”Det lönar sig inte”, invänder logikens argument, men det tror jag inte ett dugg på.


Nåväl. Malte Persson går i svaromål i den debutantdebatt som Anna Axfors startade i somras, och fick understöd av genom Oscar Nilsson Tornborg. Persson mildrar nu sin tidigare kritik, och menar att det är klokare att invänta sakligheten som tidskriftens långsamma utgivning kan skänka, i förhållande till deadline-beroende dagstidningars mer snarstuckna inlägg (hans första inlägg publicerades i Expressen). Ännu ett argument för tidskriften, alltså. Fast det blir inte mycket till debatt när kontrahenterna synes så gott som helt överens.

Därför kastar redaktionen in en fackla från Mette Moestrup, som skriver om patriarkatet och dess förkvävande effekt på läsarna. Jag tvivlar på att det blir någon fruktbar debatt kring den. Ämnet är för komplext, även om jag uppskattar frejdigheten i hennes inlägg.

Det stora utrymmet ägnas åt slovensk poesi, där ett stort antal skickliga svenska poeter och översättare översatt några spännande namn. Jag blir sugen på att läsa mer av Katja Perats fräcka dikter, och därför är det glädjande att hennes debut ser ut att utkomma på svenska redan i mars, på Rámus förlag. 

23 dec. 2015

Ord & Bild Nr 4 2015


”80-talet är inte alls kul”. Så skrev den tonåriga Marit Kapla i sin dagbok när det begav sig, och eftersom jag själv var tonåring under 80-talet kan jag bara instämma. Det var ett rent helvete. Margaret Thatcher. Mutually Assured Destruction. Pernilla Wahlgren. Ord & Bild har tema 1980-tal i sitt sista nummer för året (Nr 4 2015).

Det är en ovanlig metod Kapla använder, där dagbokscitaten speglar hur hennes filmsmak växer fram och blir allt mer sofistikerad. Hennes utgångspunkt är en kritisk läsning av en av decenniets mest emblematiska filmer, Wim Wenders Himmel över Berlin. Hon jämför med sina filmerfarenheter från ungdomen, då hon inte hade den kritiska kompetensen att genomskåda den manliga blicken (Laura Mulveys term från 70-talet). Alltså är det en sunkig film ur den aspekten, och detsamma kan givetvis säga om en hel del andra 80-talsfilmer.


Det är en av flera pigga och roliga texter från numret. Nina Lekander går också i minnesallén, och river upp en del gamla sår från tiden. En tid hon ändå i viss mån var med om att forma, bland annat som översättare av Kathy Ackers böcker, som jag minns att jag var rätt begeistrad i en period. Åtminstone tyckte jag de var roligare än Bukowski. Lekanders text är lekfullt skriven, men med viss smärta, över att allt ändå inte kunde bli så som hon hade förväntat sig eller hoppats. Också det går att instämma i – fast å andra sidan var 80-talet så djävligt att vad som helst kan duga som ersättning.

Det man blir varse nu i backspegeln är hur avlägset det har blivit, trots att det inte är mer än ett trettiotal år sedan. Mycket av 80-talets litteratur är mer främmande och gammalmodig än det som skapades i början av århundradet. För att inte tala om popmusiken, som befinner sig i en helt egen tidszon, och låter konstigare än 60- och 70-talets musik, som i högre utsträckning fortfarande är lyssningsbar.

De gulliga svartvita fotoserierna från Stockholm och Göteborg förstärker främlingskänslan, att den tiden är död för evigt, som i Shelleys korta dikt:

Vår tid, min vän, är över nu
Och döda våra drömmar!
   Vi ensamma står
   Vid deras bår;
Blott bleka skuggor återstår
Av allt vi drömde, jag och du,
   Till döds i livets strömmar.

Bort, våg för våg, drar våra år
Och sakta tystnar bruset;
   Allt från oss far,
   Men vi blir kvar
Likt gravar över det som var
Vårt hopp, vår skräck; allting förgår
   I bleka morgonljuset.
(Översättning Gunnar Harding.)

Numret inleds förresten med foton från Johan Zetterquists lugubra utställning ”Kill the poor eat the rich”, som jag såg i Göteborg i somras. Jag vet inte om jag tycker att den var obehagligt bra, eller bara obehaglig. Den gjorde i vilket fall mycket mer än de flesta konstinstallationer brukar göra – ett intryck.

Recensionsdelen behåller 80-talstemat, där Elise Ingvarsson skriver kort men bra om bland annat Åsa Nelvins Gattet, en av skatterna i svensk poesi. Jag recenserar Stephen Kings bästa 80-talsroman, Jurtjyrkogården. Där hittar jag en lite oväntad koppling mellan King och Drottningens juvelsmycke.

22 dec. 2015

Life in Squares


Att porträttera författare på film eller tv-serier är ofta en dålig idé. Ärligt talat: de lever rätt trista liv, som mestadels går ut på att läsa och skriva, sådant som inte riktigt gör sig i bild. När väl äventyrliga författare ska skildras, som när Lord Byron figurerade i filmen Rowing in the Wind 1988, gick rollen till sillmjölken Hugh Grant. För att inte tala om när den menlösa Gwyneth Paltrow spelade Sylvia Plath 2003.

Mina förhoppningar på serien Life in Squares, som BBC sände i somras, var milt sagt nedskruvade. Den kretsar kring den Bloomsburykrets som härbärgerade ett stort antal av Englands intelligentia under 1900-talets första hälft. Den genialiske biografiskrivaren Lytton Strachey. Ekonomen och Nobelpristagaren John Maynard Keynes. Konstnärer som Roger Fry, som introducerade modernistisk konst till sina konservativa landsmän.
 
Lydia Leonard (Virginia) och Phoebe Fox (Vanessa).
Samt systrarna Stephen, Virginia och Vanessa. Efter faderns död gjorde de sig kända som de snygga gotiska tjejerna som bodde på Gordon Square, med frivola fredagsfester, som sedermera utvecklades till torsdagssessioner tillsammans med brodern Thoby, där Bloomsburygruppen skulle sammanstråla, högst inofficiellt.

”De bodde i kvadrater, målade i cirklar, och älskade i trianglar”: så löd Dorothy Parkers käcka definition av Bloomsburyfolket. Tv-serien är gjord av svenske regissören Simon Kaijser, som också gjorde serie av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.   

De bodde alltså i kvadraterna i Bloomsbury, stadsdelen i London med de makalöst vackra parkerna. De målade i cirklar, ja, som representanter för en ny konstart, med influenser från kontinenten, vidlyftigt inhämtade av i första hand Fry, som Virginia Woolf skrivit en oerhört känslig biografi om.

Och de älskade i trianglar! När serien sändes i England kallades den för det sexigaste som visats på BBC (spoiler warning: den är inte det). Men det är inte fel att påpeka att den fokuserar på just kärlekshistorierna. De mer eller mindre bisexuella kärlekshistorierna.

Virginia Woolf gifte sig med Leonard Woolf, ett av litteraturhistoriens mest harmoniska äktenskap. Systern Vanessa gifte sig med Clive Bell, ett äktenskap där båda hade utomäktenskapliga relationer. Till exempel fick Vanessa dottern Angelica med Duncan Grant, som var bisexuell. Hans älskare ”Bunny” skulle sedan inleda en relation med Angelica. Om det låter krångligt, så gör tv-serien det begripligt.

Åtminstone jag blir duperad av Lydia Leonard som spelar Virginia Woolf: för en och annan sekund kan jag inbilla mig att hon jag ser framför mig på skärmen kan ha skrivit mästerverk som Mrs Dalloway och Mot fyren. Så tänkte jag aldrig när Nicole Kidman spelade den åldrade Virginia Woolf i filmen Timmarna, som bygger på Michael Cunninghams roman.  
 
James Norton (Duncan Grant).
Men seriens största prestation står James Norton för, när han spelar konstnären Duncan Grant. På något sätt lyckas han med en magnetisk närvaro göra Grant till seriens oväntade tyngdpunkt. Det finns i första avsnittet en laddad scen där han möter en läkare. Det har uppenbarats att Grant attraheras av män. Läkaren förstår dilemmat, och dömer inte. Under några minuter skapas en förtätad dramatik, i en dialog som laddas med dubbeltydigheter.

Annars var dubbeltydigheter inget för Bloomsburygruppen. När Vanessa, iförd målarrock, hälsade Lytton välkommen en gång pekade han på en av fläckarna och frågade insinuant: ”Sperma?” En scen som givetvis finns med i serien, liksom åtskilliga andra ögonblick som återges i det flertal biografier som skrivits om i första hand Virginia Woolf. En av de bättre skrevs av Quentin Bell, Vanessas son, och som kom på svenska 1991. 

Det är möjligt att nakenscenerna fungerar för att göra serien angelägen för en yngre publik. Men mest gripande är scenerna med Virginia och Vanessa, deras sällsamt intima relation. Att Vanessa valde bildkonsten är måhända en eftergift åt Virginias sköra psyke, att hon förstod att det inte var en god idé att konkurrera med henne på språkets område.

Det bästa med serien är kanske att den inte kräver några förkunskaper. Den utgör en fin introduktion till några av 1900-talets mest spännande personligheter, och allra mest till Virginia Woolf. Om du inte blir sugen på att läsa hennes romaner efter den här serien, då vet jag inte vad mer som krävs. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/12 2015)

Vagant 4/2015


Till mina sämre karaktärsdrag hör att jag kastar mig över recensioner, och det spelar ingen roll vad jag läser: dagstidningar, tidskrifter, finns det recensioner är det dit jag söker mig först av allt. Så när nya numret av Vagant (4/2015) innehåller 50 sidor recensioner av nordisk litteratur är det förstås mer än jag vågat drömma om.

Femton böcker recenseras, och kunde göra mig ruinerad om jag fick för mig att skaffa ens hälften av det jag blir nyfiken på. Dit räknar jag dock inte Knausgård, vars senaste alster Om høsten ju inte verkar vara något annat än en utvikning av Min kamp. Hur mycket jag än fortsätter att fascineras av hans monumentala bokserie tror jag allt mer på att det är en estetisk återvändsgränd. Det vill säga att han har skrivit in sig i ett hörn han inte kan ta sig ut ur, med mindre än att han helt byter inriktning – börjar skriva poesi, till exempel.


Mats O. Svensson recenserar Andrzej Tichýs senaste roman Kairos, och sätter fingret exakt på varför jag inte gillade den. Vissa författare är vattendelare, i det att de kan framkalla lika stor dyrkan som avsky; kanske oftare det sistnämnda. Det kan räcka med att nämna deras namn för att deltagarna i ett samtal ska sluta prata med dig: Lotta Lotass. Leif Holmstrand. Andrzej Tichý. 

Jag gillar Tichýs böcker, men – tycker jag om att läsa dem? Är de inte mer lämpliga att läsa beskrivningar av än att själv ta del av? Svensson gör i sin ambitiösa och noggranna läsning klart för mig att hur bra dessa böcker än är, så klarar de inte riktigt av att bemästra sina brister. Samtidigt är jag glad för att de finns, dessa överlastade och baktunga sjok av text som väller över den arma läsaren, påminnelser om att litteratur också måste kunna bli ful och apart.

Men att uppehålla sig vid recensioner, det är verkligen att göra Vagant orättvisa, då de som vanligt presenterar ett innehåll som försöker förstå sin samtid. Den har som devis en kvintett begrepp: ”LITTERATUR KUNST FILM IDÉER SAMTIDSDEBATT”, och det är sannerligen inte att säga för mycket om man säger att här finns den utblick som bara undantagsvis kan hittas i de svenska motsvarigheterna.

Hur är det möjligt? Det måste ha med, för att aktualisera Tichý, ambitionsnivån att göra. Är de som skriver i Vagant generellt skarpare än de som skriver i andra tidskrifter? Snarare handlar det om att ingå i ett sammanhang där omgivningen är tillåtande mot tankar som tänks färdigt, men också mot en stilkonst som kännetecknas av intellektuell klarhet. Skribenterna siktar mer mot kommunikation och samförstånd än glitterprosa och synonymfyrverkerier.

Ambitionsnivå? Ja, att man helt enkelt vågar vara vis. Ingen tidskrift som jag känner till lever i högre utsträckning upp till Horatius uppfordrande formel Saprere aude. Joni Hyvönen, som ofta skriver i Vagant, behandlar här insekten och biologins roll i modern nordisk poesi, i en essä som ger nya inblickar i en tematik som är aktuell och förmodligen kommer att ges ännu större aktualitet. Bland annat lär jag mig om en blåvinge som lever i ett mutualistiskt förhållande till en myrart, Myrmican. Arbetsmyrorna skämmer bort blåvingen, som i en kemisk och akustisk mimikry agerar drottning, och dödar sina egna för att rädda blåvingens liv. När vingarna utvecklas flyger blåvingefjärilen sin kos, och myrorna fattar antagligen inte ens vad som hänt. Så mycket lärdom om livet i ett så kort stycke!

Jag läser också om Europa och EU (deprimerande) och Google (nästan lika deprimerande). Men det är verkligheten, invänder du, och … ja … det är verkligheten, och jag börjar att inte gilla den ett enda dugg. Men den finns! Och att inte bli pessimistisk av att betrakta den, det är en omöjlighet. Är det konstruktivt att hata verkligheten? Är det ens möjligt att inte hata.

20 dec. 2015

Bokvennen, nr 4.2015


Norska litterära tidskriften Bokvennen bytte redaktör och skepnad i år, och vad jag kan bedöma har bytet inneburit förändringar mestadels på ytan, layoutmässigt. I viss mån kan skönjas en större spridning på artiklarna, att det finns en större bredd – något som i värsta fall innebär spretighet, och sämre överblick. Men i det mer gynnsamma fallet finns det utrymme för fokus, koncentration, en gemensam inriktning.

Men då krävs att fingertoppskänslan hos redaktionen kan knyta ihop säcken, och det har den faktiskt lyckats med. Årets sista nummer (4.2015) är bara lite drygt 100 sidor långt, men har ett innehåll med långvarig bäring.


Temat är musik, och det gläder mig oerhört att de väljer en så generös inriktning. Här saknas de förväntade analyserna av ”rockpoeterna”, och inte heller finns det överflödiga tindrande porträtt av singersongwriters, eller pianoplinkande anemiska sångerskor.

Allra bäst är att alla som tar sig an ämnet gör det med nyfikenhet och entusiasm, och det räcker långt. Den längsta texten står Håvard Rem för, och han skriver en exposé över norska sångtexter från 1955 fram till nutid, och gör jämförelser med sångtextens utrymme i norska litteraturhistorien. I slutet av 1900-talet kom en ambitiös litteraturhistoria i åtta band, som ägnade lyriken ungefär 700 sidor. Av dessa 700 handlade cirka sju om sångtext. Enligt matematiken: 1%.

Det är intressant att någon gång kasta ett getöga i något annat än svenska tidskrifter. Här får jag veta att man i Norge i höst haft en essädebatt. (Ursäkta min ignorans, men den debatten refererades mig veterligen aldrig i exempelvis DN.) Vad debatterades i Sverige på kultursidan under hösten … Någon som minns … Nä … Då hade jag hellre haft en essädebatt, om hur essän ska skrivas för att nå sin målgrupp, vilken svårighetsgrad man kan ha i en essä, och vilken nivå av förståelse en läsare ska förvänta sig.

Det norska perspektivet visar att de delvis har en annan historia kring sångtexten, där man sjöng på norska under 80-talet och på engelska på 90-talet, delvis på grund av indievågen, delvis för att man ville slå igenom och bli stora så som a-ha blev under 80-talets andra hälft. Så långt liknar det svenska förhållanden, men i Norge övergick man sedermera i stor utsträckning till att sjunga på dialekt. I Sverige är väl sådant fortfarande undantag, eller så är våra dialekter bara svagare än de norska. Det är väl bara Ainbusk Singers som har sjungit på dialekt i Sverige de senaste 30 åren.

Att det i Norge årligen ges ut 100 diktsamlingar är också något som stämmer till någon sorts eftertanke. Rem spekulerar kring de 5000 diktböcker som getts ut under åren 1965-2015. Inte många av dem har gjort avtryck i det kollektiva medvetandet. Det är möjligen olyckligt att ställa upp sådana dikotomier mellan förment populära artister med lika förment exklusiva poeter. Hellre hitta beröringspunkterna, upptäcka hur lite som skiljer en Thåström från en Bruno K. Öijer, och likaså hur Silvana Imam och Johannes Anyuru arbetar i en liknande tradition.

Nu innehåller numret åtskilliga texter om musik i vidare bemärkelse, och jag blir nyfiken på Frida Ånnevik, som porträtteras. Skäms lite över hur lite norsk musik jag lyssnar på (fast jag har Susanne Sundfør och Jenny Hval på min årsbästalista). Men den senaste som sjöng på norska … var det Jannicke (1981)?

Det finns också fina reportage om ljudböcker, och även där präglas texterna av nyfikenheten och engagemanget. Man intervjuar Anders Ribu som har läst in Knausgårds Min kamp, ett arbete som sträcker sig över 100 timmar. Och en intervju med Matti Bye, som länge gjort suverän musik till stumfilm. Och ett porträtt av Pasolini. Dikter av PJ Harvey, översatta till norska (hennes bok The Open Hand har sensationellt nog redan utkommit på nynorska). Och musikböcker! Och om du roas av hur svenska teaterscener gjort det till vana att göra teater av existerande böcker (romaner och poesi) finns här en inblick i hur Norge gör något liknande. En rolig notis om tio litteraturfrälsta artister, från Nick Cave till Iron Maiden.

Och en annan notis om blindporr! Där den taktila läsningen får ny – och mer sensuell, jag menar, sexuell – innebörd, när de fält som den synskadades fingrar ska vidröra bildar pornografiska erotiska bilder. Det är Nina Lindes bok Lagom blind. Så himla fascinerande, något man liksom vill veta mer om. Hur länge dröjer det innan det kommer en ”Bad Sex Award” även i denna kategori?

19 dec. 2015

Årets bästa skivor


Jag fick uppdraget att göra en lista med årets bästa skivor. Här är den:


1.     Kendrick Lamar, To Pimp a Butterfly
2.     Björk, Vulnicura
3.     Anna von Hausswolff, The Miraculous
4.     Lana Del Rey, Honeymoon
5.     Sleaford Mods, Key Markets
6.     FKA Twigs, M3LLI55X
7.     Chelsea Wolfe, Abyss
8.     Beach House, Depression Cherry
9.     Grimes, Art Angels
10.  Jamie Xx, In Colour
11.  US Girls, Half Free
12.  Jonathan Johansson, Lebensraum
13.  Father John Misty, I Love You, Honeybear
14.  Godspeed You! Black Emperor, Asunder, Sweet and Other Distress
15.  Joanna Newsom, Divers
16.  The Libertines, Anthems for Doomed Youth
17.  Silvana Imam, Jag dör för dig
18.  Könsförrädare, End of History
19.  Nicole Sabouné, Miman
20.  Myrkur, M
21.  Susanne Sundfør, Ten Love Songs
22.  Thåström, Den morronen
23.  Nadine Shah, Fast Food
24.  Jenny Hval, Apocalypse, Girl
25.  Sexwitch
26.  Kurt Vile, believe i’m goin down
27.  Beach House, Thank Your Lucky Stars
28.  Chvrches, Every Open Eye
29.  Laura Marling, Short Movie
30.  Purity Ring, Another Eternity
31.  Zhala
32.  Vince Staples, Summertime ´06
33.  Kelela, Hallucinogen
34.  Arca, Mutant
35.  New Order, Music Complete
36.  Sharon Van Etten, I Don’t Want to Let You Down
37.  Sufjan Stevens, Carrie & Lowell
38.  Bones, HermitOfEastGrandRiver
39.  Marc Almond, The Velvet Trail
40.  Mac DeMarco, Another One
41.  Desaparecidos, Payola
42.  Calexico, Edge of the Sun
43.  Tricky, Adrian Thaws
44.  The Decemberists, What a Terrible World, What a Beautiful World
45.  The Weeknd, Beauty Behind the Madness
46.  Refused, Freedom
47.  Kate Boy, One
48.  Deportees, The Big Sleep
49.  Seinabo Sey, Pretend
50.  The Leather Nun, Whatever

18 dec. 2015

Dykungens dotter, Birgitta Trotzig, Bonniers pocket


Det är som det är med Birgitta Trotzigs romaner, att de är svåra att skilja åt. Det är samma nåd som blinkar till, och nåde dig om du missar den stunden. Hennes romaner är så nedsvärtade av elände och misär att det nog lätt skulle gå att göra pastisch eller elak satir på – om det funnits intelligenta satiriker. Alltså: att det högstämda allvaret är precis på gränsen att tippa över i kitsch.

Men det är hädiskt att säga så. Eller, vad vet jag. När jag ibland talar mig varm för Trotzig är det som om jag väcker något ont. Den jag talar med ser ut att få tandvärk. Så kanske  det finns ett utrymme för parodin.


Av hennes romaner har jag länge hållit Dykungens dotter, från 1985, som en av hennes främsta. Trots att jag egentligen inte minns mycket av den. Jag minns en stämning, så som det ofta är med böcker jag läste under den tiden, kanske sent 80-tal eller tidigt 90-tal. Nu ges den ut i pocket, och jag tror det var länge sedan den fanns tillgänglig – åtminstone har jag väntat länge på att få läsa om den.

Ebba Witt-Brattström har skrivit ett förord: som vanligt smått briljant, även om hon saknar sinne för proportioner. Vilket jag gärna förlåter den som kan skriva så makalöst starkt.

Den nåd som blinkar i Trotzigs prosa är ett svagt ljus. Men det är något i det bristfälliga ljuset som upprättar människan, ger henne värdigheten åter, ger henne ett värde. Det har också att göra med det språk Trotzig väljer till sin historia, den yttre ram och stilistiska struktur hon ger åt sin berättelse. Det allra nödvändigaste språket, för att skildra det allra nödvändigaste. Där ingen slump existerar, där allt är beroende av ödet, styrt av ödet. Det vill säga, människan styrs av större krafter än henne själv (dyn), och ingenting kan förändras. Skeenden kan inte påverkas.  

Inledningen är som en pendang till Faulkners Ljus i augusti, där Lena rör sig på en grusig väg med typ en knuten näve jubel i magen. Här heter hon Mojan, är dotter till en blind fiskare, och har blivit gravid med en hemlös tattare med dyansikte och svarta avsikter. Hon föder ett sugdjur, en mörk smetig klump. Men barnet, dottern, är ofattbart leende, ofattbart levande.

Dyn är en destruktiv kraft – en mörk plats i människan. Där förtvivlan bortom allt, utanför alla gränser, härskar med tentakler av mörker. Dyn förstår människan, och människan förstår dyn, eller det är så Trotzig presenterar det. Botten viker undan, i evig descension. Det finns alltid nya bottnar, nya mörker, nya nivåer av förtvivlan, där jaget kan sjunka sjunka …

Och i det mörka finns sexualiteten, som en befrielse, men också som ett sätt att sjunka ännu djupare in i det hemska: ”kroppen är barn, ännu efter tio år i yrket är kroppen ett barn som går rakt fram i mörkret, tar, leker.” Sexualiteten är den yttersta egoismen, det farligaste av allt. Och de sexuella misstagen upprepas av de nya generationerna.

Samhället ger till den som redan har, det är redan skrivet och förutbestämt, och Trotzig är obarmhärtig när hon skildrar dess mekanismer, dess likgiltighet för jämlikhet. Det är i obalansen samhället frodas, i det skeva. Samhällsordningen delar in oss i de som får finnas och de som inte borde finnas. Det är en aktuell tanke, kanske ännu mer aktuell 2015 än den var 1985. Romanen utvecklas till att ge en bild av hur Sverige formas under 1900-talet, från 1929 och framåt. Mer än något annat blir det då en roman om Sverige, en roman som återger ett så autentiskt porträtt det är möjligt att hitta av den svenska mentaliteten, möjligen med undantag av Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé.  

Ja, det är konstigt skrivet, nära till klichén. Mojans svarte man luktar dy, smuts, sprit, och arbetets slit är exakt lika slitigt som det har beskrivits av andra, liksom hungern. Men det annorlunda är hur Trotzig ser rätt igenom människans löjliga sidor, våra löjliga försök att komma undan, för vi kan inte komma undan. Men hon ser, och hon förstår. Och det som också bidrar till att det hemska inte slår över i löjet är hur symboliken hanteras: hos Trotzig är den lätt, svävande, medan den hos en del av hennes efterföljare är tung och stelbent.  

Misär in extenso, ja, men också över det fruktansvärda vilar det stolta och skönhetslätta språket, där all tyngd bara rinner av. I slutändan handlar det om vilka sidor författaren belyser, vad hen åstadkommer med sina förutsättningar, med sina brister och med sina talanger. Det är få svenska romanförfattare förunnat att vara så klara och så självklara i sin prosa. Almquist. Söderberg. Trotzig. Stridsberg. 

Mycket kan sägas om den här boken, om dess konstighet, om hur svårt det är att passa in Trotzig i en diskurs. Det är också ett muntligt sätt att skriva, som delvis nog gick mig förbi när jag var ung och läste den, medan jag nu ser hur tydligt den arbetar med sagan som mall – HC Andersens saga, förvisso, men också med sagan i generell mening, så som Lagerlöf arbetade med sägnen som mall i exempelvis En herrgårdssägen. Till det här hör också de förvandlingar som sker, för det här är en roman om övergångar, om gränsöverskridanden: ”Följde en lång tid när hon satt som en isstod och närde ett isbarn med ismjölk. Det var blågrönt. Genom barnet rann genomskinlig dödssaft.”  

Trotzigs prosa är, fortfarande efter trettio år, helt avvikande. Det är som om 80-talet är mer avlägset än det 1929 som är romanens inledningsår. Onekligen bidrar det här till upplevelsen – upplevelsen av häpnad, för det är ändå fortfarande en upplevelse av hisnande slag att läsa Dykungens dotter. Det är så djävla ofrånkomligt bara. Men att läsa henne 2015 är också lite vemodigt: för vem som skriver så här nu?  

Årets 5 bästa böcker


Jag har för Jönköpings-Posten rekommenderat mina fem favoritböcker från i år:

Minnet av livet av Elizabeth Bishop (ellerströms) Om: Urval dikter från en av USA:s mest hållbara poeter (hon dog 1979). Utgivningen var sparsmakad och hon bearbetade dikterna hårt, och gav endast ut fyra diktsamlingar. Omdöme: Bishop skriver exotiskt men exakt om känslor, med ett precist bildspråk. Trots att dikterna är så hårt redigerade bevarar de ett spontant intryck, och är ljuvlig läsning.

Villette av Charlotte Brontë (Modernista) Om: Lucy Snowe, föräldralös och tillknäppt ung kvinna åker till Belgien och blir förälskad i en av lärarna. Den första svenska översättningen sedan 1854. Omdöme: Författaren är mer känd för ”Jane Eyre”, men det här är en roman som fördjupar dess tematik. Satirisk, feministisk, fyndig, och stilistiskt fulländad.  
 
Trilogin av Jon Fosse (Bonniers) Om: Kärlekshistorien mellan Asle och Alida i en tidlös norsk stadsmiljö. Ett brott begås, uppoffringar måste göras. Omdöme: På den knapphändigaste prosan förmedlas kärlekens ömmaste och brutalaste sidor. En berättelse som växer fram långsamt, men gör desto större avtryck. En arketypisk historia, omöjlig att glömma.  


Den sårade divan av Karin Johannisson (Bonniers) Om: De tre konstnärerna Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs vårdas på Beckomberga. Det är också en essä om förhållandet mellan galenskap och kreativitet. Omdöme: Karin Johannisson skriver sakligt och inkännande. Vi får en förbluffande inblick i hur förra århundradet såg på utmanande och avvikande kvinnligt beteende.    

Linjen, Elise Karlsson (Natur & Kultur) Om: Den ängsliga Emma arbetar på ett bokförlag som ger ut självhjälpsböcker. Hon blir insnärjd i företagets intriger, och tappar allt mer kontrollen. Omdöme: Sällsynt rolig svensk roman, som diskuterar prekariatet, allvarligt men med glimt i ögat. Emmas osäkerhet gestaltas finkänsligt och fullödigt.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/12 2015)