Vid
ett äldre, förfallet hus på Orust bor en farmor med tre barnbarn. Deras mamma
är sjuk och vårdas på annan ort, och pappan är bortrest i affärer. Tonåringen
Sandra lockas av den gemenskap hon hittar där. Hon är ensambarn, och har
egentligen inga vänner. Någonting är inte som det ska vara hos de nyfunna
vännerna, men Sandra har svårt att upptäcka det. För att hon längtar så hårt
efter att bli en del av det äventyrliga livet hon har hittat. Ända tills det
tar en ände med förskräckelse.
Ellen
Mattsons nya roman Sommarleken
arbetar med givna premisser: det här ska bli spännande. Förvisso,
spänningselementet anmäler sin ankomst, men har då bidragit till det ominösa
soundtracket så länge och så högljutt att man känner sig smått lomhörd efter
avslutad läsning. Tråkigt nog, för här finns en intressant berättelse om
vänskap och lojalitet, och om klass, ett ämne som definitivt saknas i
samtidsromanen.
Det
finns något tidlöst över skeendet, även om 70-talsmarkörerna är tydliga nog.
Någon gång jämför Sandra sina upplevelser med en äventyrsbok, och mer än en
gång gör jag motsvarande jämförelser med Enid Blyton. Mattsson är bra på att
skapa och behålla en atmosfär, men jag tycker att hon kunde ha nöjt sig med
antydningar. Det är säkert utfört, för att inte säga konstfullt, men samtidigt
en aning livlöst. Det gåtfulla blir i längden för konventionellt hanterat, och
ju mer intrigen framskrider, desto mer dominerar upprepningarna. De långtråkiga
beskrivningarna av seglingens riter imponerar inte heller.
(Också
publicerad i Vi 1/2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar