En
stum flicka hemsöks av sin döde far i Linda Boströms nya koncentrerade och besynnerliga
roman. Det är en skakande skildring av ett liv hotat av kaos och förstörelse.
Efter
att ha debuterat som poet i slutet av 90-talet tystnade Linda Boström som
författare, för att återkomma 2011 med en svindlande bra novellsamling, Grand mal, som följdes av den lika
excentriska som övertygande romanen Helioskatastrofen
2013. Nu heter hon Boström Knausgård i efternamn, och ger ut en ny besynnerlig
kortroman, Välkommen till Amerika.
Ellen
går i femman. Hennes bror stänger in sig i sitt rum. Mamman är skådespelare.
Pappan är död, och det är Ellens fel, för hon bad till Gud att det skulle
hända. Nu är hon stum, eller mutistisk. Omkring henne går livet vidare, men pappan
hemsöker henne. Familjen är på väg att gå sönder totalt, men hålls ihop av en
kärlek som de inte förstår sig på.
Det
är en kuslig berättelse, formidabelt infångad på en bra bit under 100 sidor. En
spökhistoria? Ja, men också en berättelse om sorg, skuld, och eventuellt
utifrån psykosens perspektiv. Dottern tror ju att hon är omnipotent, och kanske
är hon också det.
Det
här är sannerligen knapphändighetens litteratur. Boström Knausgård gör något
mer än skriver inlevelsefullt utifrån barnets förutsättningar. Ibland stör jag
mig på att ordvalet skvallrar om en mognad som får Ellens reflektioner att låta
lite väl litterära, men samtidigt finns ett tilltal som låter trovärdigt och
barnsligt. Tack vare den nya synvinkeln föds då helt nya tankar.
Då
tänker jag: hur fan har hon gjort, Linda Boström Knausgård, för att ta sig in i
barnets värld så här närgånget? Det blir ett skrivande som tar risker, som utan
att tänka på konsekvenserna reser till det okända. Hennes metod liknar till
viss del några av de klarast lysande barndomsskildringarna jag har läst på
svenska, av Stig Dagerman och Mare Kandre.
Hon
använder en symbolik som aldrig känns sökt. Det är ett modigt skrivande som innehåller
formuleringar som ingen annan svensk författare skriver just nu. Att läsa den
här korta romanen är att uppleva en koncentrerad skildring av förfall, ett
förfall som samtidigt bär på ett ljus så starkt att det är som att ställa sig
mitt i en solstråle.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar