Att romaner tar upp dagsaktuella händelser hör inte
till vanligheterna. Med tanke på förlagens utgivningspolitik hinner debatterna
svalna innan fiktionsförfattarna hunnit fästa dem på papper. Något av ett
undantag var Lyra Ekström Lindbäcks suveränt samtida roman från i våras, I tiden. Och i oktober utkom på engelska
Ali Smiths besynnerliga roman, Autumn.
Jag kallar den besynnerlig med visst förbehåll. Jag
har nog läst henne sedan drygt tio år, och man vet vad man får avseende
stilistiska och berättartekniska experiment. Det besynnerliga hör ju mer till
att den kommenterar sommarens händelser, i synnerhet Brexit och Englands
uttryckliga ”sod off” till EU. Som vi
alla vet: efter sommaren kommer hösten.
I romanen svävar den åtminstone hundraårige Daniel
Gluck mellan medvetslöshet och sömn, i en sjukbädd. Om han drömmer eller minns
låter vi vara osagt. Han besöks av en 32-årig konstprofessor, den tidigare
grannen Elisabeth Demand. Ja, namnen ska vara precis så sökta (Lycka och Krav) –
det här är fiktion, inskärper Smith, och då kan vi smälta namn som verkligheten
skulle rycka på ögonen åt. Ungefär som hos Dickens.
Smiths första mening är en tydlig travesti på en av
Dickens mest lysande inledningar. Hos Smith lyder den lakoniskt: ”It was the
worst of times, it was the worst of times.” Där slås tonen an. Det är höst, och
det ska inte bli någon solskenshistoria. Det ominösa finns i själva atmosfären,
samtidigt som det otrygga smittats av Smiths sedvanligt lättsamma handlag,
eller om det bara är skenbart lättsamt. Den melankoli hon manar fram är
blygsam, visar inga yviga gester.
Vad Ali Smith visar är att vi behöver ta ett kliv
tillbaka – helst två – för att förstå samtiden. Hon gör det med hjälp av
Daniels och Elisabeths gemensamma minneskonst, och vecklar ut deras historia,
och tar oss också längre in i Daniels smärtsamma familjeförflutna. Det blir en
historia om den brittiska konstnären Pauline Boty, som introducerade popkonsten
på 60-talet men dog i cancer 1966, endast 28 år gammal, och fram tills för inte
så länge sedan helt utraderad ur konsthistorien. Men hösten är också John Keats
årstid, och det här är en roman också om poesin, om ord – ord som organismer,
som oregano-ismer, som Smith låter Elisabeth skalda som barn, och om
historieberättande. Och om Brave New
World, både Huxleys strävt dystopiska roman och Shakespeares stormande
avskedsmättade drama.
Vad har det då med Brexit att göra? Smith fångar
nationens stämning från i somras – en dos vansinne, en dos panik – lika
skickligt som Morrissey gjorde efter Tjernobyl 1986 med Smiths-låten ”Panic”.
En av de kusligt exakta slutsatserna lyder hos Smith utan s: ”It’s the end of
dialogue”. När Elisabeth scrollar sig ned längs telefonens nyhetssidor läser
hon ordet ”Trump”, och det räcker ju så – att se det ordet i en roman från 2016
känns så ohyggligt profetiskt.
Det finns något snillrikt över Smiths romaner,
samtidigt som de sällan blir så där avskräckande intelligenta. Hon arbetar med lärda
referenser och dolda citat, som man förstås avkodar som den duktige läsare man
är (scener från Thomas Hardys roman Far
from the Madding Crowd, Vanessa Stephens smeknamn på systern Virginia). Det
är också en fröjd att läsa en författare som inte är rädd för att skicka
läsaren till ordboken: pusillanimosity, perspicacious, assiduously, indubitably,
execrable, alacrity, erudite … Hon arbetar också med poesins verkningsmedel,
anaforen och allitterationen, för att väcka liv i läsaren. Det krävs ett
särskilt temperament för att inleda varje mening i ett helt kapitel med frasen
”All across the country …”: All across the country, money money money money.
All across the country, no money no money no money no money.”
Det är ett sätt att skriva som går utanför alla
dina förväntningar på prosa – tänk dig en målare med en pensel som sveper fram
olika lager av personligheter och tematiker, eller en musiker som bygger
ackordföljder och harmonier, eller … Ja, det blir förstås bara flummigt, om man
ska förklara hur Smith skriver: hon jämförs ofta med Virginia Woolf, och det är
nog inte helt utan förskyllan, kanske speciellt om man tänker på Woolfs
djärvaste roman, The Waves. Men
snarare liknar det Clarice Lispector – när Smith för några år sedan ställde
samman en antologi, The Book Lover,
innehöll den självklart ett utdrag av Clarice.
Nä, det är inte med en bokstavlig allegori Smith
vill berätta om det politiska dagsläget. Som vanligt tar hon hjälp av myter, av
påhitten, av berättelserna som vi väver kring verkligheten. Med hjälp av
metaforen för hon samman begrepp. Här görs det med de två väldigt olika
människorna – Daniel och Elisabeth (lyckan och kravet) – som illustrationer av
de(t) oförenliga. Andra oförenliga saker: en kontinent, säg Europa, och en
inbilsk och arrogant ö som en dag bara bestämmer sig för att vägra vara med i
EU. Vi ska inte göra misstaget att underskatta Smiths sardoniska sida. Det här
är en elegisk bok, doppad i en beska som inte kan skakas bort. Relationen
mellan lögn och sanning är ju kanske det viktigaste en romanförfattare kan
syssla med i dessa tider, inte minst när så mycket av politiken ägnar sig åt
att vända sanningen åt ryggen för den mer lukrativa lögnen. Post-truth, som det heter med ett av årets vidrigaste neologismer.
När tiden sår split, när tiden manar oss att vara
misstänksamma, rentav hatiska – då förespråkar Smith försoning. Hon hittar
oväntade beröringspunkter mellan människorna, som om hon vill mana till
besinning – vi har ju med varandra att göra, försöker hon säga.
Är historien också en metafor? Om det vore så väl.
Smith visar att den enbart är en stenhård djävla verklighet. Det hon
intresserar sig för är tiden, vad tiden gör med oss. Ja, gör – men också vad den har
gjort, och kommer att göra.
Därför nödgas hon ta sig bakåt i tiden för att förklara nutiden. Det blir en
roman om det möjliga, och därför är den aningen hoppfull, utan att bli
överslätande i sin kritik mot det som skedde i somras. Hos Dickens blev å andra
sidan det hopp våren lovade krossat av vinterns förtvivlan – ”it was the spring
of hope, it was the winter of despair”.
Om det är demokratins sista stapplande steg vi har
bevittnat under det här deprimerande året, det är väl för tidigt att säga. Men
Smith ger oss en del nycklar till varför det gick så illa. En del av skulden
ligger hos Thatcher, som redan på 80-talet försökte slå i oss att det inte
finns något sådant som ”ett samhälle”, utan bara individer. Det var för tidigt
då, men så som världen har utvecklat sig har hon fått mer och mer rätt. Det här
är del ett i en utlovad serie om alla fyra årstiderna, och då torde Winter komma härnäst. (Det här påminner
om Knausgårds nyligen avslutade projekt, fast hans uppsåt är helt väsensskilt.)
Ali Smiths skrivande tar sig hela tiden nya vägar.
Hon skriver intrikata romaner som är oförutsägbara och knepiga, ibland helt
underbara, men ibland också lite stillastående. Hennes förra roman How to be both från 2014 vann flera
priser, men tråkigt nog finns bara två av hennes romaner – Jag är allt du drömt och Pojke
möter flicka – översatta till svenska. Nu ser det ut som att Atlas har
tagit över utgivningen, men det är vanskligt att översätta så här språkmedveten
prosa, som så ofta tar sig friheter med glosorna och låter ordens betydelser
glida in i varandra, och bli en kraft att räkna med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar