Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

27 dec. 2016

Float, Anne Carson, Jonathan Cape


Anne Carson bjuder in slumpen med sin nya bok Float, som levereras i en plastkassett innehållande 22 häften av varierad längd. Hur ska det läsas? En innehållsförteckning listar verken alfabetiskt, men jag gör en provisorisk indelning utifrån titlarna, försöker se vilka som eventuellt hör ihop (en hopplös syssla, inser jag när läsningen börjar). De olikfärgade häftena hålls samman av klarblå klamrar. På omslaget syns något som på håll liknar ett skevt leende, men på närmre håll mer antar formen av en lös, vit tråd. ”Var uppmärksam på detaljerna”, lyder dess implicita uppmaning, men jag anar också rådet att det är nyttigt att då och då tappa tråden, även för en läsare.

”Merry Christmas from Hegel” heter en av titlarna, och den vill man ju läsa innan jul. Det är en sentimental historia – som sig bör, då julen bara är ett smet – om hur läsningen av Hegels besvärliga grammatik föranleder en utflykt i snön, så kontentan blir ungefär att tack vare Hegel ges Carson chansen att uppleva vintern på riktigt, och därmed den sanna julkänslan.


Häften? Pamfletter? Chapbooks? Det visar sig snart att de olika häftena hör ihop på sätt som inte kan förutses. Exempelvis handlar det om gåvor både här och där – presenter, alltså, och vad som blir följden av sådant utbyte. Här finns också en text om Homeros och inslag av sell out i både Odysséen och Alberto Moravias roman Föraktet och Godards filmatisering av den. Carson visar hur mycket Homeros verk handlar om pengar, hur det är knutet till att det kan upphöra när som helst. 

Här finns svindlande litteraturkritik, poesi (bland annat egensinniga sonetter), listor, översättningar, dramer, fragment, texter som ska dansas (koreografi), översättningar, föreläsningar. Carson skriver om närvaro och frånvaro, om gudarna och hur lättsinnigt man kan behandla dem, ungefär lika lättsinnigt som de behandlar oss. Hon är klassicist, men vänder sig lika gärna till Proust, till Gertrude Stein, som till grekerna. Hon skriver om Gertrude Steins speglingar, om hennes ekon av sig själv. Av sig själv, sig själv.

Varje gång blir jag helt ställd inför de nya förutsättningarna, och måste uppfinna ett nytt  sätt att läsa. Hon gör läsningen till en besvärlig akt – men också till något frigörande, något helt kravlöst och faktiskt helt underbart. Carson är avspänt nonchalant i förhållande till sina källor – mer än en gång kan hon fråga sig, ”var det inte den och den som en gång sa …?” som om hon inte visste bättre än att kolla upp sådana enkla fakta. Det bidrar till en avväpnande spontanitet, att det blir som att avlyssna en konversation där hon fångas in av nya infall hela tiden – mer eller mindre genomtänkta sådana, men som alltid leder till ny insikt. Och det är ju fascinerande att vara med nästan i ingivelsens ögonblick, innan idén har stelnat till kliché.

Hon skriver om konst, om färg, och när hon skriver texten ”Wildly Constant” anar man ju att det ska handla om författaren Oscars hustru, hon med det synnerligen passande namnet Constance Wilde. Jo, fast bara indirekt. Texten, som är skriven för att framföras på Island, handlar om ett gift par, förvisso, men också om korpar, som ”are like water, /they are wildly constant”.

Översättningarna av den kanadensiska symbolistpoeten Émile Nelligan visar att här finns något för svenska översättare att leta reda på. Carsons översättningar från franskan visar en oerhört svårmodig poesi, och efterordet upplyser om att han tillbringade flera årtionden på mentalsjukhus, diagnosticerad som dement: ”Maybe some people are born into the evening of their life and, although they remember a morning and an afternoon, they do not live it, they are already far gone into the shadows.”

Hon skriver om minnen, om hjälmar, om tystnad, om etymologi, om hur ord klamrar sig fast vid varandra genom århundradena. I en intervju med The Guardian från i oktober i år svarade hon på frågan om hur poesi klarar av att hantera minnet med en sensationellt kategorisk utsaga: ”I do not believe in art as therapy.” I tystnadstexten rör hon sig hur enkelt som helst från en av Homeros glosor till Jeanne d’Arcs kryptiska icke-svar under rättegången mot henne, till Hölderlins Antigone, och Celans Hölderlin, och Bacons våldsstänk, och allt utmynnar i ett lika besynnerligt som suveränt tankeexperiment, där en dikt – ett fragment – av den antike Ibykos ges sex nya versioner, där Carson lånar orden från till exempel en dikt av John Donne, skyltar vid Londons tunnelbana, och FBI:s förhör med Bertolt Brecht.

Men allra bäst i den här illustra samlingen är nog boken med 15 udda sonetter, där Carson verkligen gör sitt bästa för att vanställa sonettformen, men ändå bevara något av dess kärna. Ja, det är mer än lovligt fria sonetter om pronomenet, om Oscar Wilde, om identitet, om helgalen skrift. ”Kiss the pronoun”, yttrar hon, och ekar något av det uppsluppna tilltalet i Antony & the Johnsons ”Kiss My Name”. I’m trying to be sane, löd en av hens ansatser, och något liknande kan sonetterna sägas handla om: försöket att bevara sansen, när allt omkring en faller samman. Möjligen ska vissa av de här böckerna plockas fram ur sin kassett oftare än andra, och jag anar att sonettboken tillhör dessa.

Så här kan en av dessa sonetter se ut – inte för att den är representativ, men ändå:

Reticent Sonnet

A pronoun is a kind of withdrawal from naming.
Because naming is heavey, naming may be slightly shaming.
We live much more lightly than this,
we adress ourselves allusively in our minds–
as ”I” or ”we” or ”one”–part of a system
that argues with shadow, like Venetian blinds.
Speaking of Venice, called ”the Shakespeare of cities” by a friend of mine,
reminds me how often the Sonnets misprint their for thine:

beware the fog in Venice.
Beware those footsteps that stop in a hush.
I used to think I would grow up to be a person whose reasoning was deep,
instead I became a kind of brush.
I brush words against words. So do we follow ourselves out of youth,
brushing, brushing, brushing wild grapes onto truth.

Carson ger ständigt litteraturen en ny form, och en stor del av hennes projekt handlar om översättning. Att ge det skrivna en ny form, att föra över en erfarenhet till ett annat ställe. På så sätt fungerar det här inspirerande, och man vill bara fortsätta arbetet, ta sig in i den grekiska världen hon skriver om. Det är suggestiva texter, som aldrig söker fullbordan, utan förblir i sitt vardande. Kanske det är därför hon återkommer till tomrummen, till hålen, till sprickorna. Det är bristen som är hennes tema. Jag läser det som en systerbok till Nox, sorgeboken efter broderns död, den som tidigare var hennes märkligaste bok. Ja, eller ”bok”, snarare.

Titeln Float återkommer som en slags refräng, att det rör sig om att ta sig flytande genom det här som heter ”livet”. Som i en märklig ABC-text till Laurie Anderson, som både indirekt och direkt berör hennes livskamrat Lou Reeds död. En elegi, full av den energi som annars inte direkt brukar förknippas med litteratur utan mer hör hemma i den rockmusik som här antyds – och antänds, eller blir antänd av, som om det sker ett estetiskt utbyte mellan konstarterna. Och det är ju så Carsons poesi funkar, och det är så jag läser boken, som just ett utbyte, och det är inte konstigt då att texten om julen med Hegel blir en lämplig prolog. Det här är en julklapp från författaren Anne Carson, 22 paket som borde spridas vidare, hamna hos dem som har vett att uppskatta dem.     

Att läsa Float är att utsätta sig för slumpen. Du vet ju inte var du hamnar. Så är det ju att läsa den här författaren, kanske den mest dynamiska av alla levande författare. Jag minns hur enormt hånad Lotta Lotass blev när hon för nästan tio år sedan utgav Den vita jorden, med lösa häften i en kartong. ”Så förbannat pretentiöst”, löd den vanligaste reaktionen. 

Det må så vara, och jag anar att samma förbittrade småaktiga människor ser liknande anspråk hos Carson. Men dessa människor har fel. Att beskriva hur det är att läsa henne är missvisande, för det låter så formellt, stelt, tråkigt. Det är raka motsatsen till detta – det är spänstigt levande litteratur, och både uppfriskande roligt och tankeväckande allvarligt.  

2 kommentarer: