att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 feb. 2016

Lovely, Dark, Deep, Joyce Carol Oates, Harper Collins


Det är lätt att bli förbluffad av Joyce Carol Oates produktivitet. Det är lika lätt att dra slutsatsen att ett naturligt resultat av detta är att hon är ojämn, att hon visserligen skrivit många bra böcker men också många halvknackiga. Länge har jag försvarat henne, men senaste året har jag läst tre ojämna böcker: samlingen Evil Eye, romanen The Sacrifice och så novellsamlingen Lovely, Dark, Deep.

För den delen: uppfattningen består nog att hon är en flyhänt författare, men mitt intryck är att många författare med mer sparsmakad utgivning har mycket att lära av bearbetning och noggrannhet av Oates, och jag tycker fortfarande att hon sällan ger efter för slarv. Den främsta anledningen att hon skriver så bra noveller är att hon är en så bra läsare: till stora delar rör det sig om imitation, och det är bra så, för det är så litteraturen fungerar, och det viktiga blir ju då vem du imiterar, att du lyckas hitta goda förebilder.


På senare år är det som att skräcken har tagit över hennes novellkonst, och så även här, även om det inte är uttalad skräck, utan mer av det slag som smyger sig in i medvetandet. Där hittar hon människans smärtpunkter.  

Fiktion handlar också om att gå för långt, om att överskrida. Både till språk och till innehåll. Kanske det är därför vi dras dit, vi som gillar det: i den oskrivna världen är vi för tillbakadragna. Läsare är ju ett notoriskt skyggt släkte. Men i fiktionen kan vi på psykologspråk få de kompensatoriska adrenalinkickarna. I DN (10/8 2015) handlade det om hur populariteten ökar för obekväma youtubeklipp, TV-intervjuer som blir pinsamma. Enligt artikeln fungerar de medverkandes skam som ett alibi för den som tittar, som upplever den sekundärt, och helt riskfritt. När litteraturen har samma funktion kan den tillåta oss att uppleva det riskfyllda utan fara för en själv.

Och Oates överskrider gärna, spetsar till sina situationer. Hon tar också tag i tunga ämnen: anorexi, abort, olycksfall med dödlig utgång. Trots det något ojämna intrycket kan hon ju skriva fasansfullt spännande: här främst i novellen ”Mastiff”, om ett par som gör en utflykt i skogen och blir överfallna av en hund. Kvinnan känner inte mannen så väl, och genom berättelsen får vi följa hennes vankelmod. Hundens attack kan ställas samman med de militanta abortmotståndarna som attackerar kvinnan som ska begå abort. Det är noveller där avgörande vändpunkter förändrar balansen i tillvaron, i relationer, och som tematik fungerar det.

Sällan har jag läst en Oates som skriver så öppet om sex, och om moderskap. Det är en naturalism av ett mer påtagligt slag än jag tidigare sett, när hon skriver om kroppen: det är som om hon fått en hang up på nerkissade trosor, kroppsfunktioner som sätts ur spel. Men också om de gränser som passeras mellan den friske och den sjuke. 

Novellerna handlar ofta om det som försvinner. Saker försvinner, människor försvinner – och dör, i några fall. Och dödas, som i den avslutande, kusliga ”Patricide”, där mördaren är en medelålders professor. Men mer än skräck handlar det om ilska. Hon rör sig suveränt smidigt mellan olika åldrar, och det är få författare som lika trovärdigt kan röra sig rätt in i exempelvis tonåringens psyke, och det är en balansgång hon klarar av oftast, om än hon någon gång överskattar tonåringens intresse för icke samtida populärkultur.  

Det är trist att Oates noveller så sällan översätts. Hon utforskar osäkerhetsrelationerna, förskjutningarna av sanningen. Titelnovellen utgår från ett möte mellan en sexistisk och otäck poet, nationalskalden Robert Frost – raden ”Lovely, dark and deep” är från en av hans mest älskade dikter, ”Stopping by Woods on a Woody Evening”. Oates låter besökaren, en ung kvinna som ska intervjua honom, reta honom för hans självupptagenhet. Det blir en envig mellan två jämbördiga motståndare, där Frost avslöjas som mobbare, och Oates tar sig rätt in i mobbningens mekanismer.

På sätt och vis är ju Frost också Oates, eller kanske snarare en nidbild Oates ställer upp för att bryta sitt motstånd mot. Frost ställs mot väggen för att medvetet undvika sina mörka dikter när han högläser för publik, att han smeker dem medhårs med sina mest idylliska dikter. Det kan ju inte Oates göra – i synnerhet inte med denna rätt utmanande novell – men kanske det alltså är en varning riktad mot henne själv, att hon ska påminna sig om att passa sig för att gå publikens ärenden. Fast, att välja det mörka blir i sig en kliché, riskerar att göra henne till en schablon som ställer upp på exakt de förväntningar en publik kan ha på henne. Att man kan vara populistisk på olika sätt är förstås Oates medveten om.

Det är ofta skrivet i tredje person, men blir närgånget tack vare det intima tilltalet, genom att Oates hittar deras unika uttryckssätt. Hon är förbannat bra på att absorbera de människoöden hon skriver om. De har gått rätt in i henne. Hon gör dem levande åt oss. Och som vanligt är hennes insikter i människopsyket klanderfria. Det närmaste vi får något självbiografiskt är nog novellen om poeten ”V[iolet] N________”, som ett försök att fly prosan och gömma sig i poesin, med dess möjligheter. Oates är ju en underskattad poet: det svenska urvalet Mörker och ömhet ger en provkarta på hur ohyggligt vildsint hon är i sin poesi. I den här novellen försöker poeten också bli den Invisible Woman som alluderar till titeln på den bok om Oates som Greg Johnson skrev 1998, Invisible Writer.

Så varför gillar jag inte det här lika skarpt som några av Oates tidigare samlingar noveller? Tråkigt att säga det, men det finns något stelt och nästan livlöst i det tekniska utförandet, något som jag inte trodde att jag någonsin skulle säga, men som antyder vårdslöshet. En stilistisk skärpa som trubbats av. Några av referenserna blir också aningen för osannolika: att en kvinna tar med sig Paradise Lost till kliniken där hon ska utföra en abort. Att en sjuttonåring som jämför något han ser med scener i Kubricks film 2001. (Sailor Moon hade varit en troligare referens.) Det kan också bli störigt med det flitiga bruket av kursiveringar. Några teman är lite väl bekanta, som just sjuttonåringen som efter att ha dött i en bilolycka strövar omkring som ett spöke och registrerar allas beteende – skillnaden är att hon tidigare gjort det mer komprimerat, med färre upprepningar och färre inkongruenser.

26 feb. 2016

Älven, Anna Karin Palm; Var du lycklig farmor, Malou von Sivers; Omsorgen, Susanna Alakoski; American Hotel, Sara Stridsberg, Novellix


Novellix senaste kvartett noveller bjuder på tre fängslande rapporter från vardagen, och ett klavertramp. Bortsett från den blundern visar utgivningen att det finns mer hopp än på länge för den svenska novellkonsten.

Ända sedan den svenska premiären våren 1994 av Robert Altmans filmatisering av Raymond Carvers noveller, Short Cuts, har det talats om en svensk novellboom. Det har dock varit mer bom än boom över den. Möjligen håller det på att ändras nu.

I höstas blev Stina Stoor Augustprisnominerad för sin samling Bli som folk, och P 1:s ”Radionovellen” har sedan ett par år upplåtit utrymme åt nyskrivna svenska noveller av hög klass. Dessutom håller förlaget Novellix på att etablera sig med en utgivning som ter sig allt mer imponerande.

Dess senaste omgång består av fyra svenska författare. Eller ska jag säga tre? För Malou von Sivers, som här gör sin skönlitterära debut med ”Var du lycklig farmor?”, visar bara att författare inte är något man är, utan något man blir, och att hon fortfarande inte har blivit det. Hennes historia om en kvinna som råkar hamna i ett äktenskap för att ersätta en älskad död hustru är bortom all räddning, och det är skoningslöst gjort att låta publicera den.   

Men de andra tre gör desto större intryck. De illustrerar från varsitt håll varför von Sivers inte har lyckats. (För att klargöra: jag tillhör inte dem som ifrågasatte det stora journalistpris hon erhöll häromåret, för jag tycker att hon är en utmärkt intervjuare.)

Det är i första hand en fråga om temperament. Den gnista som uppstår när du slår hårt mot hårt, den hittar jag hos Anna Karin Palm, Sara Stridsberg och Susanna Alakoski.  


En reaktion: den åstadkoms av att du inbillar dig möta levande människor, och inte livlösa schabloner. Jag vill vrida von Sivers blick mot hur Alakoski i sin novell ”Omsorgen” gör sin undersköterska Pernilla till en människa. Bland annat genom att hon kikar i en namngiven kokbok. Då framstår hennes ömkansvärda tillstånd i ett annat ljus.  

Den typen av detaljer är allt som krävs. Och det temperament som investeras i karaktärerna. Sara Stridsbergs novell ”American Hotel” har allt man kan kräva av en Stridsbergs-text: symboliska fåglar, hisnande perspektiv, språklig precision, ynkedom. Ja, men också det omisskänneliga ljus som strömmar över personerna, och en berättarröst som ger dem värdighet och håller dem kvar på jorden.  


Likaså hos Anna Karin Palm. I ”Älven” kör en man ned sig i vattnet med en skoter. Hans hustru är chockad. Men har också en hemlighet. Hon får leva med den, förstår vi. Och det är så fruktansvärt bra att man får gå till några av 1900-talets bästa svenska novellförfattare – Stig Dagerman, Jan Fridegård, Thorsten Jonsson, Inger Edelfeldt – för att hitta en motsvarighet.

Bra litteratur ska inte vara statisk. Den ska vara dynamisk, spontan, och den ska vara konfrontativ. Tack Alakoski, Palm och Stridsberg för att ni har förstått detta, och för att ni demonstrerar för Novellix framtida utgivning att den numera befinner sig på internationell nivå.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/2 2016)

25 feb. 2016

För herr Bachmanns broschyr, Carl-Johan Vallgren, Månpocket


Nej, det här är ingen återutgivning av Carl-Johan Vallgrens pamflett från 1998, För herr Bachmanns broschyr. Det är den groteskt fula pocketen jag har återstiftat bekantskapen med, den med några märkliga recensionscitat på baksidan där boken anses ha ”alla förutsättningar att bli en samtida kult-klassiker”, och även blir jämförd med Mats Gellerfelt.

På 90-talet ansågs alltså detta ha potential att bli en klassiker. Möjligen är det för tidigt att bedöma dylikt, men blev det verkligen så? Nja, va?


Bokens författare får i uppdrag av en gåtfull herr Bachmann att skriva en broschyr om Sverige. En stor del av boken består av författarens brevsvar, avbrutet av att hustrun tröttnar på hans gnäll och tjat om rövhål hit och dit, och helt sonika lämnar honom, och när vi skiljs från författaren har han precis bestämt sig för att börja skriva brev till Bachmann. ”Fortsätta skriva”, vill vi korrigera, men vid det laget förstår vi ju att han är skvatt galen.

Nog är det Vallgren själv som avses, och jag har för mig att han i en intervju hävdat att det var en ”katharsisk” upplevelse att skriva den här boken. Nja, då har han väl missförstått katharsis-begreppet. För ett av bokens många problem är att han tar i så mycket att det blir parodi, svårt att ta på allvar.

Att Vallgren däremot tar sig själv på allvar kan inte betvivlas. Mycket av hans kverulans handlar om sakernas tillstånd i det samtida Sverige – kulturellt och intellektuellt, i första hand, men allt mer tar hans paranoida vanföreställningar över. (När jag skriver ”han” syftar jag väl till 50 % på ”författaren” och till 50 % på ”Vallgren”.) Han upplever sig förföljd av kritikerna, men – som hustrun försynt påpekar – det är ju knappast hela sanningen. Nog fick Vallgren redan på 90-talet sin beskärda del av lovord? Jag minns dock hur han i bittra ordalag ville framhäva Alexander Ahndorils gotiska roman Jaromir som ett europeiskt mästerverk - en märklig bedömning, då ju det är en bedrövlig roman att ta som exempel på litterär klass.

Men det hör till den lättretlige kverulantens privilegier att ta till överdrifter. Det kan vara underhållande i lagom doser, men Vallgren har skrivit en bok på 120 sidor som känns mångdubbelt längre. Det är som att lyssna på någon som har lärt sig ett enda ackord, och spelar det igen och igen och igen och igen. En viss tondövhet kan skönjas i hur Vallgren hanterar sitt språk.   

Att sakna sinne för proportioner behöver inte förhindra en författare från att skriva läsvärt. Men Vallgren har en uppenbar brist i sitt författarskap. Han är själv mycket nöjd med sin roman Dokument rörande spelaren Rubashov. Den kan nog uppfattas som en högst originell roman för den som inte läst Bulgakovs Mästaren och Margarita. Och likaså den hyllade Den vidunderliga kärlekens historia, som också är en egensinnig roman för den som inte läst Patrick Süskinds Parfymen.

Det går inte heller att föreställa sig den här hetsjaktsboken mot Sverige utan att ta Strindberg i beaktande. Givetvis anspelas det friskt på Strindberg i boken, och när författarens hustru tar sitt avsked får han en förevändning att formulera sig på ett sätt som liknar identiska Strindbergs-fraser från En dåres försvarstal och Inferno.

Sedan är ju hela metoden knyckt rakt av från Thomas Bernhards monomana romaner som hetshatar mot Österrike, inklusive förkärleken för upprepningar och långa stycken. Varför funkar det då för Bernhard och inte för Vallgren. Jo, Bernhard har musiköra: hans språk är symfoniskt där Vallgrens är entonigt. Sedan finns det en charm i hur Bernhard hatar, medan Vallgren är en sådan som tar på sig hatar-kostymen.  

Att boken är skriven på 90-talet märks framför allt i att internet saknas, och att de måltavlor som man anar bakom det lätt kamouflerade klandret knappast längre är några villebråd att fälla (Linda Skugge och Jan Guillou, sorry). Vad kunde ”författaren” ha att säga om den förflackning som skett sedan 1998? Den kändisfixering som han själv är så fixerad vid, till exempel, har det blivit värre? Han går hårt åt litteraturprogrammet ”Röda rummet”, men frågan är väl om ”Babel” är en förbättring av det konceptet.

De logiska kullerbyttorna i författarens resonemang visar bara att han är inlåst i sin egen dumhet. Det är en stagnerad människa som för ordet i denna bok, och att den av lovorden från omslaget att döma togs emot så väl av det etablissemang som den så uppenbart gisslar – det är väl bara ett bevis på att kultur-Sverige är masochistiskt och ängsligt. Det skulle inte våga kritisera en bok som denna, för då avslöjade det sig som just oförmöget att uppfatta hur rätt ”författaren” har i sin kritik.

Men jag ser det som ett underkännande av kritiken. För det är en monoton och stum bok, där inledningen (typ första 2-3 sidorna) lovar gott, men sedan blir det bara plattare och plattare, och som om Vallgren fattar det tar han i ännu mer för varje gång han har på känn att nu låter det lite tomgång om det här.   

Återutgivning? Nja, va? Frågan är väl, nu när 18 har gått, om det finns läsare kvar om ytterligare 18 år.

24 feb. 2016

Den allvarsamma filmatiseringen


Filmatiserade romaner är ett gissel. I synnerhet bra romaner blir sällan bra filmer. Hjalmar Söderberg skrev två mästerliga romaner, och när han dog 1941 skyndade sig svärsonen Rune Carlsten att filma båda: Doktor Glas (1942) och Den allvarsamma leken (1945). Det rör sig om hyggliga filmer – åtminstone är de bättre än Anja Breiens Den allvarsamma leken från 1977.  

Nu har Pernilla August regisserat en ny version av just Den allvarsamma leken, med Sverrir Gudnason som Arvid och Karin Franz Körlof som Lydia. Den fick ett njuggt mottagande vid sin världspremiär i Berlin förra tisdagen. Utan att ha sett den – svensk premiär sker 9 september – kan jag säga: vem är förvånad?
 
Karin Franz Körlof (Lydia) och Sverrir Gudnason (Arvid)
Ett dramaturgiskt problem med denna Söderbergs mest omfångsrika roman är huvudpersonen Arvid Stjärnblom. Liksom flera andra av Söderbergs alter egon är han en slacker, mest intresserad av det cerebrala livet, att lösa tankens problem. Sådant gör sig inte riktigt visuellt.

Nu har jag förstått att Augusts intention varit att fokusera mer på Lydia Stille, den kvinna som Arvid förälskar sig i när hon är artonåring. Eftersom han inte har några pengar väljer hon att gifta sig med en rik gubbe. Han gifter sig på eget håll, skyller på att han lurats in i äktenskapet. Efter tio år träffas de, och inleder en klandestin affär som pågår tills Arvid fattar att han inte är den ende mannen i hennes liv.

”Mig får du älska på hedniskt vis”, säger hon otvetydigt, och syftar alltså på den slags kärlek som icke sanktionerats av kyrkan. Söderberg tog varje tillfälle i akt att hudflänga religionen, och i synnerhet prästen som dess företrädare.

Romanens Lydia är en självisk manslukerska. Hennes namn har Söderberg inhämtat från erotiska dikter av romarna Gajus Cornelius Gallus och Horatius, som skildrar henne som svekfull och opålitlig. I manuskriptform hette romanen också ”Lydias felsteg”. Att Söderberg utgår från en egen utomäktenskaplig förbindelse med den likaledes gifta Maria von Platen är väldokumenterat, bland annat i Kurt Mälarstedts biografi om henne (2006).     

Ett försvar skrevs redan 1973, i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia, som skickligt turnerade hela problematiken och skildrade förloppet utifrån hennes synvinkel. Ett nödvändigt försvar: i litteraturhistorien har Lydia konsekvent kallats ”ett rovdjur”. Hon tar initiativ, vilket så klart var oförlåtligt för en kvinna för drygt 100 år sedan.

Vad kan då August tillföra med sin film? Det författartemperament Hjalmar Söderberg ägde var synnerligen osvenskt, med sin avmätta distans och kompletta oförmåga att ta något viktigt på allvar – allra minst sig själv. Jag önskar en regissör som visar gehör för denna ironi, som vågar vara lika utmanande och kontroversiell nu som han var då. Faktiskt kallades han ”ungdomens förförare”, och dessa fromma herrar som gav honom det epitetet skulle nog förfäras om de hade vetat att han på 2000-talet skulle tillhöra de mest lästa svenska författarna i svenska skolor. 

Hans roman lever i kraft av sin triangulära komposition. Här är inte bara Sveriges bästa kärleksroman, utan kanske Sveriges enda passionerade kärleksroman, inklusive ett samlag på fyra rader. Här fångas också tidsandan med exakthet, från slutet av 1800-talet fram till ödesåret 1912, då Titanic förliser och Strindberg dör – den senares dödskamp i skuggan av den döende kungen, Oscar II, fem år tidigare.

Men viktigast av allt: stilen. Ingen svensk författare gör mig på lika gott humör som Söderberg. Hans formuleringskonst är så självklar och naturlig. På ett paradoxalt sätt är den både helt okonstlad och ytterst konstfärdig. Den är lika ömsint som den är bitsk, hyperintelligent och samtidigt så full av känslor.   


Poängen med att läsa romaner – i relation till film – är att du erbjuds sjunka in i ett medvetande. Både Arvid och Lydia är komplexa figurer: hjälplöst förälskade i varandra, men också giriga, dumma, egoistiska, inkonsekventa, och ibland rentav elaka.

Min gissning är att Pernilla August har gjort en oerhört vacker film, med ett kostymförråd som antagligen har kostat skjortan. Sverrir och Karin är säkert andlöst vackra. Jag ger den i förväg tre bekymmersrynkor i betyg.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/2 2015)

18 feb. 2016

Om detta sjunger vi inte ensamma. Dikter till samtiden och världen, [red] Anna Jörgensdotter & Charlotte Qvandt, Etc


En ny antologi politisk dikt samlar en klar tendens i samtidspoesin. Här finns en välgörande spännvidd, och många exempel på den vitalitet som ryms när poeter skriver politiskt.

Det är en påtaglig tendens under 10-talet, den politiska poesin. Därför är det lyckosamt att denna rörelse samlas upp av redaktörerna Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt, genom en antologi som ger oss tillfälle att följa denna samhällets motröst. Det sker i antologin Om detta sjunger vi inte ensamma.


Bra politisk dikt ska helst vara som Tranströmers ”Med älven”, som skrevs under sexdagarskriget 1967. Där ger han människan ett val att antingen likt timret följa strömmen, ”i en rasande hunger efter enkelhet”, eller att vända, snurra hjälplöst. Men också en tredje väg finns: att ta sig till stranden, och där kilas fast. Poängen är att vi inte blir på det klara med vad som är att föredra.

I den här antologin finns en del sådana mångtydiga dikter, men också några entydiga. Det är gott så. Jag gillar den variationen, den spännvidden, från Kjell Espmarks verserade tilltal till Jenny Wrangborgs konfrontativa tonläge. Det är framgångsrikt när anarkin och det väluppfostrade slår sina påsar samman, där det pratiga möts av det koncentrerade.

Espmark gör något spännande med sin dikt ”Flykt”, genom att skriva utifrån en läkares perspektiv. Han synliggör det enskilda människoödet, men lyfter ut det individuella till det alltomfattande. Det är en svår balansgång, att undvika att engagemanget klingar ihåligt. Att det lyckas här har med uppsåtet att göra.    

Solidaritet är en handling. Först när du låtit blicken svepa över ditt eget inre kan den svepa över andra – ingen visar det mer eftertryckligt än Kristian Lundberg i sina bidrag. Aldrig tidigare har jag hellre läst någon skildra tiggarna lika drabbande som Karin Brygger gör, med utdraget från hennes nya samling Vi kom från överallt.

Det finns så mycket i den här antologin som är bra. Som Malte Perssons villanelle efter terrordåden i Paris, med sin enkla men effektiva summering:
”De dödas språk kan ingen översätta.
De levandes är svagt. Vad som än sker
är det som gäller dock: att fortsätta.
Att fortsätta, det är det enda rätta.”
Få skulle väl kalla Persson politisk diktare, men här ger han utrymme åt läsarens egna tankar. Men också Helene Rådbergs bearbetning av ”Byssan lull” till uttalad spökballad är bra, och nästan lika luguber som den danska black metal-artisten Myrkurs cover från i höstas.

Det är en stark samling, som väl egentligen bara saknar ordentliga författarpresentationer. Formatet är av det lämpliga slitstarka slaget – något som lär behövas, då det är en bok som jag antar man gärna plockar fram och läser ur lite då och då. Poesi ska brukas.

För även om mången politisk dikt som skrevs av Tranströmers samtida på 60-talet har åldrats betydligt sämre tror jag att en antologi som denna kan bli ett tidsvittne att återvända till för den eventuellt intresserade framtiden. Så här skrevs politisk dikt på 2010-talet: ursinnigt, förtvivlat, men också full av hopp.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2016)

17 feb. 2016

Den kärlekshistoria som gick att få till, Elvira Vigna, Tranan

 Antagligen kommer Brasilien att tjatas sönder och samman under sommarens OS som lär utspelas där. Bara två år efter att landet anordnande fotbolls-VM, vilket föranledde en del utgivningar på svenska. Så också i år, med bland annat Elvira Vignas roman med den smått uppgivna titeln Den kärlekshistoria som gick att få till. Den är översatt av den synnerligen kompetente Örjan Sjögren.

Det är en något bitsk historia Vigna har skrivit. Hennes berättare har viss insikt i ett dött par, Rose och Arno, och deras son Roger, som berättaren har haft en kärleksrelation till – en relation som delvis pågår fortfarande. Arno är konstnär. Rose utmanar sin egen prydhet med att i lägenheten sitta i soffan naken – så mycket att hon en gång ligger med svågern Gunther. Medan Arno är i verkstan – ett badrumsknull på två minuter, som i en Tindersticks-låt.


Ofta skapar Vigna en verfremdung-effekt, genom att låta berättaren röra sig från den vid det här laget bekanta opålitliga berättaren till den nyckfulla. Stilen är kantig och skev, växlar mellan det diffusa och det skarpa, och vi får en jämförelse med dansen – en fullt rimlig jämförelse. Det är ett skrivande som tar till vara den korta meningsbyggnadens förtjänster: ”Invandrare. I dag är vi det allesammans. När resan inte förflyttar oss är det omgivningen som flyr från oss, vilket går på ett ut. Så medan allt annat rör sig står vi stilla, invandrare som varje dag försöker ta sig in i sig själva.” Den säregna rytmen gör sig beroende av det där korthuggna, det stenhårt kategoriserande. Nyanserna planas ut.

Vi rör oss bakåt i familjehistorien, bakåt till Tyskland före andra världskriget, för det är därifrån Rose och Arno kommer, innan de hamnar i Brasilien. Världen är en labyrint av upprepningar.  

Berättaren är också föraktfull mot Rose, av anledningar som länge förblir oklara. Frågan är om hon är mest dum eller bara elak. Distansen förstärks när berättaren påminner sig själv om att det är just en berättelse hon är med om att forma, en berättelse vars inslag allt mer liknar ett önsketänkande, med kusliga paralleller mellan Rose och hennes egna liv. Allt mer framstår berättaren som en mytoman, eller åtminstone någon som döljer mer än hon avslöjar. Det vi läser blir ren spekulation, eller projiceringar från berättarens sida att hon i brist på fantasi ger Roses liv samma kontur som sitt eget.

Därav titeln: det är en kärlekshistoria som inte fullbordas. Enligt berättaren växer Roger upp med pedofilen Ernie (Ernst), som under flera år medan han är Roses icke-älskare förgriper sig på pojken. Det är en tråd som läggs lite åt sidan av Vigna, när jag hade önskat att hon gjort mer av den och kanske mindre av förhållandet Rose-Arno, med misstanken att Arno mördat sin hustru med giftampuller från ett av sina konstverk.   

Det är en temperamentsfull och uppiggande roman. Särskilt inledningens drygt 100 sidor är skrivna finurligt och danslikt. Sedan vidtar de stora överraskningarna, och paradoxalt nog tappar jag något av intresset ju mer Vigna tar i för att förbluffa och lansera häpnadsväckande fakta och ny information. När hon försöker skriva mer originellt blir det ändå bara konventionell prosa. Som kärlekshistoria som aldrig riktigt tar fart fungerar det desto bättre: miraklet som uteblev, liksom, och som sådan kanske det kan fungera som en realistisk skildring. Kärleken är mer prosaisk och mindre omtumlande. 

16 feb. 2016

Det oändliga sammanhanget. August Strindbergs ockulta vetenskap, Henrik Johnsson, Malört


Vad hände med August Strindberg på 90-talet, efter de förföljelseföreställningar som följde efter skilsmässan från Siri von Essen, följt av det havererade äktenskapet med Frida Uhl? En ”kris”, som det står på wikipedia, en åsikt som delas av Strindbergforskningen?

Nja, menar Henrik Johnsson i sin nya bok Det oändliga sammanhanget. August Strindbergs ockulta vetenskap. Här får vi inblickar i ett psyke – Strindbergs – som rör sig hit och dit (eller snarare kors och tvärs, mest tvärs) över tidens flyktiga idéer kring esoterisk kunskap. Den möjligen förenklade bilden av Strindbergs jag som splittrat i ett exoteriskt/offentligt och esoteriskt/privat nyanseras successivt av Johnsson i denna rikhaltiga studie.


Kris? Nä, mer en medveten undersökning, med rötter i de idéer som Strindberg sysselsatte sig med under sitt mer produktiva 80-tal. En stor del av boken ägnas åt främst dessa 80-talsskrifter, medan vi får vänta ända tills sista kapitlet innan vi får den efterlängtade analysen av Inferno, kanske Strindbergs mest glimrande verk. I stället för Inferno-kris förordas här Inferno-period som begrepp. En period som sträcker sig från sommaren 1896 till hösten 1898.

I Johnssons uppfattning är Strindbergs upplevelser under 90-talet väl förberedda och planlagda. Flera olika intressen löper samman hos den stackars författaren – Strindberg – här: religionen, psykiatrin, naturvetenskapen. När man skakar ingredienserna utkristalliseras en besynnerlig ockultism, Strindbergs högst privata symbios, som fortfarande är beroende av väldokumenterade källor. Han var en girig läsare, en svamp som villigt sög i sig vad han kunde hitta. En svamp, ja, eller en vampyr …

Johnsson visar också hur viktig tidsandan var: under 90-talet främst rörde sig många intellektuella mot ockultism och parapsykologin, något som också märks i tematiken i flera av de litterära verken under denna fin de siècle-epok. Det räcker med att anföra Selma Lagerlöf som exempel. Vi får veta en del om kontexten, och Johnsson menar sig arbeta med nyhistoricismens metod, där alltså texten inte ses som en produkt fristående från tidsandan. Därför blir detta också ett stycke kulturhistoria. Fast det är mer en fråga om känslighet än metod, och i bästa fall ett slags litteraturarkelogi. Men skit i termerna, nöj dig med att det är sakkunnigt och initierat. Att vi tas rätt in i Strindbergs tankevärld, och att Inferno placeras i sitt rätta sammanhang.

Det är tydligt att naturalismens idéer passade Strindberg bra. Den utgjorde också en god grund för den esoterism som så att säga tog över hos honom, eller som Johnsson visar, mer var en naturlig följd av de tidigare intressena. Hur ska gulddrömmarna då försvaras? Den uppenbara dårskapen – eller, som en ”metafysisk alkemi”, vilket ju bara låter som billig efterhandskonstruktion? ”Name one genius that ain’t crazy”, rappar Kanye West sedvanligt ödmjukt på ”Feedback” från nya skivan ”The Life of Pablo”, och i sin recension i DN gör Nicholas Ringskog Ferrada-Noli just en koppling mellan de hybrissuktande konstnärerna Kanye och August, och ja, kanske det. Det må låta som ännu en björntjänst, men jag skulle vilja föreslå hypotesen att ibland blir idéerna för stora för människan. En del dårskaper sipprar då igenom, och med hjälp av tiden blir några av dårskaperna genialiska tankar – tänk, hen var verkligen före sin tid! – medan somliga andra tankar, de var bara ”boss”. För den delen verkar det mesta av storhetsvansinnet vara lika mycket påklistrat för att dölja självföraktet som clownens leende är det för att dölja sorgsenheten.     

Det är med hjälp av vitalismen Strindberg tar sig in i de ockulta vetenskaperna, och Johnsson påpekar mycket riktigt att Sven Delblanc är en av få som på allvar intresserat sig för Strindbergs vitalism. Det här påverkar hur han förhåller sig både till maten – allra helst så blodigt kött som möjligt – och sexualiteten, med efterhängsna fantasier om dels själsliga kopplingar och dels inbillningar att vid samlag stå i homosexuell kontakt med kvinnans tidigare män. Det är med en blandning av stolligheter och skarpsinne Strindberg tar sig an allt nytt, och vi kan tycka vad vi vill, men ofrånkomligt berikar det hans litteratur, och gör honom till den mest spännande och oförutsägbara svenska författaren.

Men ändå! Att läsa Strindberg under hans esoteriska period är att bli instängd i hans värld, och det är kanske paradoxalt i sig, att den borde utgöra mer av befrielse. Det är trots allt unket där, med dess begränsningar som tankarna studsar mot. Hur fri hans prosa – Strindbergs – än är, så stöts den mot tankevärldens galler, och det är möjligen där Strindbergsparadoxen föreligger, i den nödvändiga frihetsprosan som en illusion eller önskedröm, skriven i medvetenheten om att vara inlåst i sina egna tankar. För det är ett besynnerligt grepp han – Strindberg – tar om sanningen. Otillåtet, enligt alla regelböcker. Kanske för att det är ensamheten i sig han söker, att det är en medveten strategi att uppvakta en verksamhet som gör sällskap besvärligt.  

Nåväl, det här är en klarsynt och givande bok. Om Strindberg då och då har svårt för den bokstavliga sanningen har Johnsson inte det, och i den mån hans analyser gör sig beroende av upprepningar undrar jag om det inte beror på Strindbergs upprepningar – hack i hans – Strindbergs – tänkande. Dock saknar jag svar på en viktig fråga, men den kanske ska sökas i en annan bok: (när) skrev Strindberg fiktion? Det handlar alltid om ett utforskande av gränsen mellan sanning och fantasi, och han är en performativ författare, som jobbar med iscensättningar. Existensen blir för honom, enligt Johnson, både en roman och fullt verkligt liv: ”Det är däremot inte säkert att den biografiske personen August Strindberg faktiskt tror detta. Det är ett sätt att betrakta verkligheten som här framträder kan ses som ett utslag av en esoterisk världsåskådning. Man kan dock lika gärna hävda att Strindberg spelar en roll, alltså att han experimenterar med en esoterisk ståndpunkt och lever sig in i hur en esoteriker skulle betrakta världen och sedan skriver skönlitteratur utifrån detta perspektiv.”  

Henrik Johnsson skriver med inlevelse – kanske för mycket? Å andra sidan, när det handlar om Strindberg blir inlevelsen en nödvändighet. Hädiskt nog skulle jag nästan vilja hävda att det är en tillgång att läsa Strindberg okritiskt, i synnerhet kring detta ämne, Inferno-krisperioden. Det tillåter Johnsson att se mer än han kanske annars hade gjort, även när han gör sig skyldig till truismer, som att Strindberg ”är ett barn av sin tid med allt vad det innebär.”   

Kan det finnas för många böcker om Strindberg? Fråga dig i stället vad du egentligen vet, och vad som är lärdomar inhämtade i andrahand. Förvisso, att läsa Johnssons bok är att gå en genväg – hans källarbete är synnerligen företagsamt utfört, men det är ju lätt att gå härifrån in i böcker som du blir nyfiken på. Strindbergs lära om makterna har varit inflytelserik, och det kan ju vara kul att söka upp ställen där han redovisar hur dessa makter konspirerar mot honom. Det här är i vilket fall en oerhört påkostad bok, med dunkelsobra illustrationer av Kristoffer Nilsson, samt en cd där Stig Larsson, som väl under sitt 80- och 90-tal var en slags Strindberg, läser ur En blå bok till musik av Differnet. ”Alltigenom kolsvart”, mässar Larsson ömt, en rad från Strindbergs verk som kritiker (av Hamlet). Larsson är ju en suverän uppläsare, och det är onekligen en ockult upplevelse i sig att lyssna på hans röst med Differnets musik.

15 feb. 2016

Det blodiga parlamentet, William Shakespeare, Norstedts


Nyöversättningarna av fyra Shakespeare-tragedier är omskakande läsning. När man gnuggat blodet från ögonen finns det mycket nytt att upptäcka även för den rutinerade läsaren.  

I år är det 400 år sedan William Shakespeare dog. Det uppmärksammas av Norstedts, som i sin klassikerserie ger ut två volymer nyöversatta pjäser av Ulf Peter Hallberg. Dels fyra komedier, däribland En midsommarnattsdröm, och dels fyra tragedier, under samlingstiteln Det blodiga parlamentet.

I dessa bistra tider väljer jag tragedierna. Egendomligt nog är Shakespeare en författare som aldrig åldras, utan förblir aktuell. Det är som om vi aldrig lär oss upprepa de misstag hans karaktärer gör. Jag ser så många paralleller till vår politiska samtid att jag blir vimmelkantig.

Man kan läsa de här fyra maktdramerna – Richard II, Richard III, Hamlet, och Macbeth – som uttryckliga varningar, avskräckande exempel på individer som går vilse i sin lystnad efter privilegier. Allra mest framträdande i Macbeth, något som också märks i den nyaste filmatiseringen, med Michael Fassbender som uslingen vars själ är full av skorpioner.

Man kan också undra vad som kommer först, om det är makten eller idiotin. Om vi strikt talat görs till idioter av makten, eller om det är idioter som strävar efter makt. I Shakespeares språk är det gott om mångtydigheter – så gott om dem att han faktiskt gör sig bäst som läsdrama. På scenen tappas de briljanta ordvitsarna bort.

Hallbergs översättningar fungerar utmärkt i de lägre registren (jag höll på att säga lägre regionerna, men Shakespeare är inte alltid snuskig när han är låg). Det är ju ett språk som också rör sig kvickt mellan högt och lågt – man har aldrig tråkigt hos Shakespeare, och det är gott om tokroligheter i exempelvis Hamlet.

För att inte tala om i Richard III, om kungen som är vanskapt både till det yttre och till det inre. Det fula alstrar några av Shakespeares vackraste metaforer, när han rör sig från självföraktet till självförgudningen. Återigen: makthavare skulle tjäna på att läsa de här dramerna, om inte annat för att se vad som blir deras planers slutstation. 

Att läsa de här fyra pjäserna innebär verkligen att vada fram i röd kroppsvätska. Över hundra gånger nämns ordet ”blod” i Macbeth. Samtidigt är det en pjäs som använder mjölk i sitt bildspråk, som en kontrast till den mordiska symboliken. Samt vattnet, det ineffektiva vattnet då inte ens världshaven förmår tvätta bort paret Macbeths skuld efter att de mördat Duncan. 

Att läsa Shakespeare innebär att upptäcka något nytt varje gång. Här blir jag varse häxornas betydelse, att det ju är de som vrider världen upp och ned med sina inledande ord: ”Fair is foul, and foul is fair” (”Rätt är skräck, och skräck är rätt”, översätter Hallberg).

Det är också en betydande samhällskritik som är Shakespeares ärende. Nyligen läste jag James Shapiros bok The Year of Lear: Shakespeare in 1606, som visar att Macbeth är inspirerad av den krutkonspiration som leddes av Guy Fawkes och som ledde till rättegång och offentlig avrättning samma år som pjäsen skrevs.  

Översättningar får alltid som resultat en viss utspädning. På ett sätt blir språket mer hanterligt. Det ter sig till en början lite udda att vi här får en blandning av gammalt och nytt, något som ger ett inkonsekvent intryck. Å andra sidan stämmer det rätt bra med Shakespeares idiom: så rikt på gamla synonymer, och så fullt av ord som först framtiden förstod nyttan av.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/2 2016)

10 feb. 2016

Punkserier, Mare Kandre, Kartago


Å! Som en blixt från en klar himmel kommer den här boken. Mare Kandres Punkserier, upphittade hos hennes föräldrar. En handfull valhänta serier från slutet av 70-talet. Den längsta bygger på Gideon Sams novell ”The Punk”, som skrevs av en rätt naiv fjortonåring, och handlar om en punkare som blir ihop med en tjej som tidigare varit tillsammans med en teddy boy. En våldsam ted.

Som författare hade Mare Kandre en sällsynt förmåga att gestalta känslor. Med hjälp av ett – faktiskt – makalöst språk. Att säga att hennes 80-talsromaner är klenoder är inte att säga för mycket: få svenska författare förtjänar överord, men hon är definitivt en av – ja, en handfull, kanske.


Hur fungerar då bildkonsten? Förvånansvärt bra, skulle jag nog säga, även om det märks att det är en sjuttonåring som tecknar. Att Kandre tecknat visste vi sedan tidigare, då hon ju illustrerat bland annat debutboken I ett annat land. Utöver den långa serien finns en kuslig skildring av psykos, ”Dumheten”, med ett helt annat bildspråk och också annat sätt att berätta – mer självständigt, och kanske aningen likt det Joakim Pirinen tecknade vid sitt genombrott som kom ungefär samtidigt. Serien är från fanzinet Kludd.      

Teckningarna förtjänar kanske inte överord, men det är tydligt att Kandre, eller Hansson som hon hette i början, influerats starkt av punkens estetik. Hon läste en termin på konstskola i London, ja, men intrycken kommer i första hand inifrån. Det är märkvärdigt hur självständigt hon förhåller sig till det visuella, även om det finns uppenbara inspirationskällor. Här – liksom annars – går hon sin egen väg. Det märks inte minst i hur hon låter språket samspela med det bildmässiga, i hur orden tar sig egna vägar inom sina ramar, och hur diagonala streck skär tvärs över rutorna, snett och effektfullt och mycket punkigt. 

Boken innehåller också en absurd novell från 1981. Givetvis i maskinskrivet typsnitt, liksom Jonas Ellerströms fina, insiktsfulla och känsligt skrivna efterord. Där finns en del enstaka teckningar också, studier av Howard Devoto, och en rörande vacker affisch till tidningen Funtime, med slagordet ”Vi skall beväpna oss”, illustrerat med Thåström, Stry Terrarie och Aron från Lädernunnan. En av planerna handlade om att starta en serietidning tillsammans med bland andra Freddie Wadling, innan Kandre flyttade från Göteborg till Stockholm.    

Musiken var också väldigt starkt närvarande – dels i serien ”Punkaren”, och dels i de band Kandre var med i. Boken medföljs av en skiva med inspelningar från de tre banden Kramp, Ruhr och Global Infantilists. Demos från Kramp har varit svåra att få tag på: nu visar det sig att de är ännu svårare att lyssna på. Här hade Kandre inte ens fyllt sjutton, och det låter väl som knappa sjuttonåringar brukar låta. Typiska replokalsinspelningar där bandmedlemmarna grälar på varandra mellan de snabba och rätt enformiga låtarna.

Undantaget är ”Maskvisan”, en finurlig och rolig låt, som också pekar fram mot Ruhr, vars liveinspelning från året därefter (1980) visar att åtskilligt har hänt, att det redan låter som postpunk. Med Global Infantilists blir det ännu mer märkbart, och även Kandres sång blir allt mer egensinnig. Vacker på ett enerverande sätt. Bandet framträdde rentav i tv-programmet Bagen. Nu sjunger hon också på engelska, och även om den legendariske radiomannen John Peel klagade på att de var översatta från svenska är det kul att höra hur Kandre leker med rader från både Eliots The Waste Land och Joyces Finnegans Wake.  

Vi gick miste om en väldigt originell sångerska när hon valde litteraturen, ja, och det är lite svårt att bedöma hur bra det hade kunnat bli. Att hon tog steget från musiken till böckerna är absolut inget att beklaga, även om de två sista demoinspelningarna med Global Infantilists visar potential som precis som punkserierna förhåller sig fritt till sina inspirationskällor; det rör sig om Joy Divison-pastischer, men oj så egensinnigt utförda ändå, och å så himla vackert det låter.

9 feb. 2016

Bodil Malmsten 1944-1987-2016


Bodil, varför blev det du? Jag var nitton år, hade aldrig läst dikter, men hörde ditt sommarprogram på radion och jag vet inte om det var din röst eller om det var orden du sa, men jag köpte Paddan & branden, en diktsamling. Om jag hade fördomar om poesi försvann de i ett nafs. Du skrev om Bruce Springsteen, Billie Holiday, Lolita Pop, Leonard Cohen.

Bodil, du skrev om mig:
”Jag bara väntade väntade väntade
Inuti mig & här:
Men jag undrade en del:
Varför är jag fel
Blir aldrig hel”.

Bodil, konstansen i mitt liv. I tv-programmen ”Läslustan” och ”Röda rummet”, där du pratade om böcker med ett engagemang lika glödande som din hårfärg. I intervjuer klagade du på att du framställdes som glad, att du hatade ditt leende. För du var förbannad och förbannat dyster, och dina favoritförfattare var pessimisterna och gnällfarbröderna Thomas Bernhard och Samuel Beckett. Det var så lätt att identifiera sig med det konstruktiva i din ilska.

Bodil, ditt engagemang gjorde dig självlysande, entusiastisk, och det kan ju lätt tas för glädje. För nog var du glad när du fick prata om böckerna som betyder något. Så ser den ut som getts ynnesten att förmedla läsningens ljuvhet.

Bodil, du gav ut romaner på 90-talet, varför skrev du aldrig fler romaner? Jag älskade Den dag kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig. Jag älskade allt du skrev, men du var alltid poet.  

Bodil, förra året återkom du som poet med Det här är hjärtat, din första diktsamling på 22 år. Den är så fin. Du var alltid underskattad som poet. Jag underskattade dig också. Men du var alltid något mer än enbart någon som gav impulser till annan läsning. Inte med den eld jag har nu döpte du en av dina böcker till, en rad från Beckett, precis när jag börjat läsa honom. Men vi kan strunta i Beckett just nu: det här är en bok med så omtumlande bra dikter.  

Bodil, du var så folkkär, vad tyckte du om det? Varför är det så svårt att hantera beröm och komplimanger? Du lyckades bli populär enbart genom att vara dig själv, genom att aldrig förställa dig. När du var på tv fick du mitt hjärta att slå hårdare, precis som en bra rocklåt, fick du mig att uppleva livet, det som är starkare än all dödskraft. 

Bodil, döden är alltid ofattbar. Du skrev inte om döden. Du skrev döden. Och livet! ”Att ta livet av sig är att straffa fel person”, skrev du i Landet utan lov, som du gav ut i format av en sjutumssingel. De orden räcker för att rädda liv. För att rädda mitt liv.

Bodil, jag går från Spira med svart hjärta på lördagskvällen. Precis som i din dikt ”Ett bloss för moster Lillie” tänder jag en Lucky Strike. Glöden är lika röd som ditt hår var när du skrev den dikten. Jag fimpar på ditt årtal, låter Tom Waits hålla ditt bårtal.

Bodil, det blev du. Att du gjorde mig till läsare av poesi: för det är jag så tacksam att jag aldrig skulle kunna uttrycka det till dig. Jag fick aldrig träffa dig. Men du förblir konstansen i mitt liv.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten)

8 feb. 2016

Smålit 2016


Att det är kvinnorna som bär upp kulturen i Sverige har sedan länge utgjort en truism. Kvinnor går på offentliga föreläsningar, teater, klassiska konserter, och det är kvinnor som läser böcker. I huvudsak äldre kvinnor. ”Kulturkoftor”, som de nedlåtande kallas.

På smålit, litteraturfestivalen på Spira i lördags, dominerar självfallet de äldre kvinnorna. Men jag ser också många män här. Förhållandevis många män. Oväntat många män. Och alla är inte pensionärer heller. Under dagen rör sig strida strömmar av läsintresserade i olika åldrar mellan utställarnas bord fram till intervjuerna på caféscenen. En del av dem så unga att jag igenkänner en av mina gymnasieelever, som pratar med författaren Mats Strandberg. De har haft bokcirkel om Cirkeln.  
 
Anders Rydell och Ebba Witt-Brattström.
Ebba Witt-Brattström vill avskaffa begreppet ”kulturkoftan” till förmån för ”kulturkvinnan”, som till skillnad från ”kulturmannen” inte gör sig beroende av andras dyrkan för sitt eget välmående. Med ett bekant exempel från Virginia Woolf, som menade att män skildrar sig själva i dubbel storlek, vill hon slå hål på myten om kulturmannen. Ta ned honom på jorden, se honom i naturlig storlek.

Med nymornad hätskhet visar Witt-Brattström värdet i fyndiga oneliners. ”Det finns inget känsligare släkte på jorden än män.” ”För hundra år sedan började det gå utför för kvinnorna.” ”I kvinnliga romaner är mannen ett klart uttalat reformprojekt.” Hennes ord får min penna att glöda, liksom mina öron. Hennes bärande tes är att män inte gärna läser kvinnor, för män tål inte att skildras i naturlig storlek, så som kvinnor gör i sina romaner.  

Tyvärr hade hon bråttom vidare till nästa evenemang, och missade Karin Bojs, som intervjuades senare på kvällen. Bojs vann Augustpriset i höstas i fackboksklassen för ”Min europeiska familj”, och tipsade indirekt Witt-Brattström om urtida barder vars uppgift var att i patriarkalisk ordning hylla den manlige ledaren. Det var också spännande att höra att min pollenallergi kan vara en hämnd från de neandertalare som vi utrotat: 2 % av min DNA härstammar från dem.

Mats Strandberg tyckte det var en fin komplimang när Anders Rydell berättade att han mått illa när han läst skräckromanen Färjan, och sa ”tack så mycket”. Sådana är ju skräckens villkor, och Strandberg visade pedagogiskt att melodramen, pornografin och skräcken räknas som kroppsgenrer, som en förklaring till deras låga status.

Medan en förkyld Gellert Tams tappert pratade om Lasermannen, en fackbok som tyvärr förblivit aktuell. Det är en kuslig bok, eftersom den skildrar en tid som på ett plan känns avlägsen och främmande, men på ett annat plan besvärande bekant. Eller som Rydell sa: inte slutet på något, utan en början på en ny epok.

Kvällsprogrammet tog sedan snöpligt nog slut, efter dessa fyra aktuella författare, med en imponerande spännvidd. Att lyssna till så vitt skilda ämnen är berikande i sig, speciellt med fyra så disparata författartemperament.

Det fanns förstås gott om intressanta inslag även under dagtid. Indiepoeten Johan Holmlund läste dikter. Annika Paldanius, som nyligen debuterat med buller och bång med Jag vet allt det här, borde uppgraderas till kvällsprogrammet redan nästa år. Sara Löwestam intervjuades om sina ungdomsromaner.  

Och invigningstalaren Anne-Marie Körling, Sveriges läsambassadör, talade snyggt om läsupplevelser, om hur det lästa kommer till liv i oss och kan användas i praktiska situationer som uppstår. För hela festivalen handlar ju om just detta: om läsningens betydelse, och då glömmer man ofta bort att den har just en praktisk betydelse. Den lär oss hur vi ska leva.

Att vandra runt bland utställarna kunde man också göra. Av en av dem, Fredrik Bergman, köper jag den nyutgivna Punkserier av Mare Kandre. Inte för att motbevisa Witt-Brattströms tes att män inte läser kvinnliga författare. Utan för att medan mina jämnåriga läste Jack Kerouac, Ulf Lundell och Herman Hesse, då läste jag Kandre, Marguerite Duras och Virginia Woolf. Inte långt därefter också Ebba Witt-Brattström.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/2 2016)

7 feb. 2016

Kärlekens samtal. Fragment, Roland Barthes, Modernista


Det här är reduxversionen av Roland Barthes bok Kärlekens samtal, som ursprungligen utkom 1977, och i svensk översättning 1983. Nu har Leif Janzon reviderat hela sin gamla översättning, och tillagt tjugo nya föreläsningsfragment som inte fick plats i originalupplagan. Så himla roligt – speciellt för mig, som skam till sägandes inte ens har läst boken tidigare.

Den är både praktfull och anspråkslös. Svindlande, men också konkret. Barthes sätt att resonera är inspirerande, i hur han ständigt vänder på perspektiv och belyser sitt ämne på nya sätt. I första hand kan hans bok läsas som en kommentar till Goethes Den unge Werthers lidanden, även om han också utgår från en del annan litteratur och filosofi, samt samtal med vänner och egna minnen, eller om det ska kallas erfarenheter. Fragmenten bildar ett kollage, en Kärlekens ABC (en ordning som översättningen går miste om).


Men det är inte en bok om kärleken (som Stendhals suveräna bidrag i ämnet heter), utan Barthes försöker skriva kärleken, alltså hur kärleken låter – dess diskurs (originalets titel är ju Fragments d’un discours amoureux). Det sker med hjälp av inlevelsens metod. Helheten blir större än delarna, vilket är en paradox. Det görs till en sammanhängande berättelse, men det är inget som märks förrän man har läst – det vill säga, att mönstret framträder när det är för sent.  

Det är ett sätt att skriva som förespråkar kollektivet, i den form det än tar sig: som grupp, som par. Alltså i riktningen bort mot det enskilda – en rörelse mot samarbetet. Så blir också Barthes bok ett samarbete mellan skrivet och läst, där läsaren går in i texten och blir medskapare, hur förnumstigt det än låter. Han har konstellationen som ideal, och det är sällsynt medryckande.

Han rör sig också bort från det systematiska tänkandet. Han skriver inte ut någon premierad doktrin eller lära, och däri liknar det hur Nietzsche skriver. Den Nietzsche som han då och då grälar med, på ett både ömt och lite trist sätt (förutsägbart); här har Barthes både rätt och fel. Båda filosoferar med hammaren, men det är ju en ganska oförarglig och harmlös hammare som de råkar ha i sina händer. Men även Jena-romantikerna skrev liknande fragment, i en rörelse bort från systematisk filosofi. Det är ju ett sympatiskt sätt att strukturera sitt vetande – eller om det bara är så att det passar min rastlösa själ.

Också stilen är inspirerande: full av kolon (och full av parenteser). Inslag som brukar uppfattas som störande – stötiga – stötande, för finkänsliga själar. Det är ett skrivande som förgrenar sig – ett organiskt skrivande. Vad det ens är, om det ens är teori, eller om praktiken tar över. Mellan fantasins Skylla och sanningens Karydis.   

Sanningen är för honom subjektiv. Den som orkar längst blir sann(ast), den som får tillträde till sanningen. Och den hittar man mellan det bestående och det flyktiga. Där de häpnadsväckande insikterna väntar på att upptäckas: ”fantiserandet existerar bara om man vaknar upp ur det (det finns bara retrospektivt fantiserande): en vacker dag kommer jag att förstå vad som hände mig: jag trodde att jag led av att inte vara älskad, men det var ju därför att jag trodde att jag var det som jag led. Jag levde i komplikationen att samtidigt tro mig vara älskad och övergiven. Den som hade fått höra mitt intima språk hade inte kunnat annat än att utropa – som man gör inför ett besvärligt barn: men vad vill han egentligen?”

Barthes skyggar inte inför vad kärleken gör med oss: den gör oss till utpressare. Hans bild av kärleken är skuggig och disharmonisk, ger utrymme åt förtvivlan och tårar. Ja, han skriver så fint i flera av fragmenten om tårar att man nästan blir gråtfärdig av att läsa det. Fast han skriver ju fint om det mesta som har någon form av beröringspunkt med kärleken. Han gestaltar dess röst, i den dialog som kärleken är upphov till. Men inte bara elände – njutningen också, dess olika nyanser, eller skiktningar mellan det Leibniz kallade gaudium (som varaktig njuting) och laetitia (flyktig njutning). De flesta av oss drömmer om gaudium, men får i bästa fall nöja oss med laetitia, menar Barthes.

Kärlek handlar ju om kontroll, om behärskning. Om den lönlösa kampen som sansen för mot förälskelsen. Därför: behovet av kontroll, behärskning. Ett plan där detta blir synligt är i behovet av tolkning, och därför blir ju den älskande i hög grad lik den som läser, och i synnerhet den som läser kritiskt. (Tänk Lena Anderssons protagonist Ester Nilsson, och hennes maniska jakt efter semiotikens yttringar: hon är ju i grund och botten en läsare för läsaren att spegla sig i.) Alla dessa tecken som den förälskade har att tyda … Som hos Proust, som Barthes skriver så inkännande om, om psykologin hos Proust.  

Som det här med att vi blir ”galna” av kärleken – Barthes visar att det är en fortfarande ytlig och kontrollerad galenskap, för ingen galning älskar. Den som älskar är bara ”som galen”, en som har gått in i en abstraktion. Men kärleken är också en valsituation, där den älskande gör si eller så. Och man är olika lämpad för dessa val, helt enkelt. Om att bli någon annan, och hur nära det ligger att bli sig själv, för var går gränsen mellan dessa, om det ens är en gräns. Manin är det som kännetecknar den älskande.   

Kärleken – ja, den kunde också kallas ”Känslornas samtal”, dessa känslor som ofelbart går rätt in i de dunklaste trakter, där självmordet huserar – det självmord som ju är förknippat med kärleken. Särskilt med Goethes Werther som exempel då. Hans reaktion, är den inte löjlig och överdriven ändå? Jag vet inte hur många gånger jag har grälat med mina svensklärarkolleger om just Werther, och hans ”fjantiga beteende”.

Nyligen läste jag Jane Austens Northanger Abbey, om Catherine Morland som förläst sig på gotiska romaner och kan sägas vara en av Werthers andliga döttrar. Hon förlöjligas delvis av Austen, men det finns också utrymme för förståelse från författarens sida. Och från läsarens? I min text om romanen undrade jag om inte hennes, och indirekt Werthers, och för den delen Emma Bovarys läsning ändå inte är att föredra framför den rationella läsningen. Barthes skriver i sin bok, under rubriken ”Identifikationer”: ”Inom litteraturteorin gäller ju inte längre ’projektionen’ (av läsaren in i rollfiguren), men den är ändå den rätta nivån för läsfantasier: när jag läser en kärleksroman är det för lite sagt att jag projicerar mig: jag klistrar mig fast vid bilden av den älskande, jag stänger in mig med den bilden i själva bokens slutna rum”. 

Jag gillar så mycket med den här boken. Bara att följa rubrikerna är ett äventyr i sig, hur Barthes har strukturerat sin bok, denna ABC-bok som går kärlekens ärenden rätt in i språket, in i det konkreta. Från Askes till Ömsesidighet – visa mig en vackrare titel om du kan.  

Jag gillar också Carin Franzéns förord, som är ett fint exempel på den kritiska läsning som Barthes metod ger läsaren. Det är svårt att undvika att bli förälskad i hans stil, som är ett uttryck för något bortom litteraturteori, bortom filosofi. Han tänker på tvären, och ser så mycket nytt då. Bara ett exempel: han jämför sig själv med en träbit. För att ta reda på var ådringarna går räcker det med att slå in en spik, och till ”utforskning av mina ömma punkter finns det ett verktyg som liknar en spik: skämtet. Det tål jag inte så bra. […] Man kan inte peta på mig utan risk: är jag retlig, överkänslig? – Snarare öm, lätt att trasa sönder, som fibrerna i vissa träslag.” Det är ju bara allt för sant. Säg mig den som lyckas balansera självkänslan med tillbörlig distans.