att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 mars 2016

She’s Wild Again Tonight – En operation i August Strindbergs Fröken Julie, Josefine Adolfsson & Fia-Stina Sandlund, Natur & Kultur


Filmmanuset till den besynnerliga She’s Wild Again Tonight finns nu som bok. Det är ett egensinnigt och kaxigt manus, helt i Strindbergs anda.

Alf Sjöbergs filmatisering av Fröken Julie från 1950 har nog suttit som en hämsko på regissörer som eventuellt haft ambitionerna att göra något eget av Strindbergs drama från 1888. Det är en egensinnig film: märkbart gnagd av tidens tand, men ändå förbluffande fascinerande att titta på fortfarande.  


Fyra filmer från bara de senaste åren visar att Fröken Julie ändå lockar filmskaparna.  2013 kom två försök, av Mikael Berg och Helena Bergström, båda lika dåliga. För två år sedan gjorde Liv Ullmann en engelskspråkig version, som åtminstone behöll något av råheten och fräckheten i originalets språk. Och i höstas hade ytterligare en filmatisering premiär, regisserad av Fia-Stina Sandlund: She’s Wild Again Tonight.

Glädjande nog är detta inte en filmatisering rakt av, utan ett tilltag som kan föra tankarna till Tom Stoppards Hamlet-film Rosencrantz & Guildenstern är döda, eller Michael Winterbottoms Tristram Shandy-film A Cock and Bull Story. Båda är geniala verk, och kanske det är ett underkännande av den svenska filmkritiken att den inte lät sig charmas av She’s Wild Again Tonight. De klagade på att man måste känna till Fröken Julie för att uppskatta något av den – men det är ju det som är poängen, för fan!  

Filmen handlar om en uppsättning av Miss Julie, som ska sättas upp i New York. Skådespelarna Shima Niavarani och Gustaf Norén ska spela huvudrollerna. Nu utges filmmanuset som bok, där Sandlund skrivit manus tillsammans med Josefine Adolfsson.

”She’s Wild Again Tonight” lyder ju pjäsens öppningsreplik i engelsk översättning. Och nog är hon både galen och vild, Shima Niavarani, som pjäsens Julie. Hon tilldelas en roll som i vissa delar samstämmer med hennes bakgrund. Likaså Gustaf Norén, tidigare sångare i Mando Diao, vars problemfyllda Jean tar sig in under huden på rockidolens bekräftelsejakt.

Det här filmmanuset visar hur farlig fiktionen är, hur den har en sällsam förmåga att gripa in i människans liv. För Shima och Gustaf, som typ spelar sig själva, hamnar i situationer som är hämtade rakt från Strindbergs pjäs. Ligger de med varandra? Ja. Går det åt helvete efteråt? O ja!   

Jean/Gustaf vill vara en douchebag. Julie/Shima vill bara bli älskad. I marginalen skymtar amerikanen Jon/Kristin, som plikttroget följer Grevens/Regissörens kommandon. Om det här låter krångligt kan du din Fröken Julie för dåligt: påpassligt nog ingår både den och Strindbergs förord här, vilket blir obligatorisk läsning innan du tar dig an Adolfsson & Sandlunds manus.

För det ska du ju, eftersom det här är en modig text, som också ifrågasätter upphovskvinnorna själva, och deras intentioner. Det är en text som ibland slår knut på sig själv i sin iver att gestalta ett strukturellt problem, och den teoretiska överbyggnaden blir stundtals så tung att inte ens Atlaskrafterna hos Niavarani och Norén i filmversionen förmår hålla den uppe.

Trots dessa invändningar är det en läsvärd text, som jag välkomnar därför att den beter sig exakt så kaxigt och hänsynslöst mot Strindbergs original som han själv brukade uppföra sig. Det är en i ordets rätta bemärkelse strindbergsk text, och sådana kan vi inte få för många av. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/3 2016)

29 mars 2016

Hon är arg, Maja Lee Langvad, Bonniers


Danska Maja Lee Langvad har skrivit en arg bok om adoption. Den berättar om världens orättvisa på ett så drabbande sätt att jag måste lägga ifrån mig boken då och då.

Hur ska jag kunna summera mina intryck av Maja Lee Langvads Hon är arg? Jag försöker förgäves ta betäckning från de vredens dyningar som sköljer över mig under läsningen. Kanske danskans originaltitel Hun er vred täcker känslan bättre: vrede är något annat än att vara arg.


Varje mening i denna rätt långa bok – som placerar sig mittemellan poesi och sociologi – inleds med anaforen ”Hon är arg”. Det är inte helt lätt att beskriva hur utmattande det är att läsa den. Många gånger lägger jag boken åt sidan, ibland med en uppgiven gest, ibland upprörd, ibland bara trött.

Vad som skildras är hur Lee Langvad uppfattar tillvaron som adopterad från Sydkorea och uppvuxen i Danmark. Hon bosätter sig i Seoul. Hon är arg på sin biologiska mamma. Hon är arg på sin adoptivmamma. Hon är arg på sig själv. Hon är arg för att hon är arg.

Ungefär så kan boken sammanfattas: hon växlar position från att vara arg på ett individuellt plan till ett allmänt plan. Här formuleras en kritik av det berättigade slaget. Hon ser adoptionerna som en industri, som en cynisk del av kapitalismen, något som kan orsaka oläkliga sår och trauman.

Där blir det en kontroversiell bok, men nog måste ämnet kunna diskuteras, och för mig som saknar egna erfarenheter av adoption blir boken en lika viktig och känslostark ögonöppnare som Sofia Rapp Johanssons Silverfisken från 2007 var, när det gällde sexuella övergrepp i fosterfamiljer. Det är en individuell erfarenhet som skildras, men här finns insikter som borde vara angelägna för alla som intresserar sig för ämnen som integration och tillhörighet. 
 
Ser man Lee Langvads projekt som en del av något större demonstrerar den världens orättvisa. Det är en slump om du råkar vara född i Skandinavien, så inbilla dig inte att vithetsnormen och dina medfödda privilegier går obemärkta förbi. I detaljer som Lee Langvads tjocka hår som adoptivmamman klagar på när hon dammsög där hemma gör sig vardagsrasismen påmind.    

Men boken visar också att ilska är något som aldrig går över, som strikt talat inte kan bearbetas. Den kräver bara mer och mer och mer, och i boken riskerar också Lee Langvads utrop ”Hon är arg” att urvattnas till sist. Att läsa boken blir som att lyssna på ett tjatigt barn som aldrig aldrig ger upp.

Ändå visar Lee Langvad vad riktig litteratur kan åstadkomma när den görs större än sina enskilda delar. Det här är så storartat att jag blir alldeles matt. Helheten är enorm, och när jag efter de många pauserna är färdig med läsningen tycker jag att vreden har gjorts förståelig. Jag begriper, inbillar jag mig, avvisandets konsekvenser.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/3 2016)

Om du vill, Helle Helle, Norstedts


En valhänt 48-åring vid namn Roar joggar i skogen. Det går så där. Han får blåsor på fötterna, och träffar en mer förslagen kvinna, och tillsammans tar de betäckning från dåligt väder i ett vindskydd. Mobilerna saknar täckning. De kommer varandra nära. En historia berättas – möjligen kvinnans. Kortvariga anställningar, boende i kollektiv, förälskelse. Så småningom träffar de några skumma barn, som berättar att författaren är död, kvävd till döds av en hårnål. 

Det är en odramatisk historia danska Helle Helle har skrivit. Vad som får den att leva är den besynnerliga, skeva stilen. De oväntade orden som får den invaggade säkerheten att drabbas av ovisshetens påtryckningar. Det är en kort, konsekvent skriven roman som visar vad litteraturen bör syssla med: undersökningar. I det här fallet bland annat av vad en identitet är. Helles svar är märkligt, och långt ifrån glasklart. Men medan jag vädrar frustrationen blir jag samtidigt munter, och tacksam över att det finns författare som gör just detta: ger mig fruktbara frågor att sysselsätta mig med.    

(Också publicerad i Vi 4/2016)

22 mars 2016

och vi fortsatte att göra någonting rörande, Elis Burrau, CL(P) Works



Den unge poeten Elis Burrau lyckas också i det längre formatet skriva pigg och fantasifull dikt. Hans egentliga debut vitaliserar den svenska samtidspoesin.

Elis Burrau är en av de talangfulla blå blixtarna som slagit ned i Brombergs debutantologier (hans bidrag fanns med i förra årets bok, Den sista fasta kontinenten). I fjol kom också en chapbook på norska förlaget AFV Press (Romantisk eftertext), och han har också skrivit en del dikter på internet.


Trots sin ringa ålder – född 1992 – är det alltså en rätt rutinerad poet som nu ”debuterar”, vad man nu vill lägga in i det ordet. Jag måste säga det på en gång: det här är utomordentlig dikt. Inte alltid ordentlig, eller lätt igenkännbar som ”poesi”, men helt klart något som jag inte vill avvara.

Lyckligtvis har han behållit den busighet som blivit hans signum, i en bok som ofta bjuder på pigga överraskningar. Det är skrivet i den livets hastighet som danska poeten Michael Strunge tog över från David Bowie, och hoppsan så fort det går. Liv och dikt går in i varandra, ungefär som hos Marguerite Duras: så uppfattar jag det som långt ifrån en tillfällighet att hennes genialiska bok Det är allt smygs in på omslaget.

För i den där friktionen mellan erfarenheten och fantasin kan fin litteratur alstras. Är det absurt eller är det ett livsvillkor: ”tungan på vågen väger för mycket / den talar för lite, för sansat och / den vägrar att svälja / sig själv / gärna en nagel i ögat / men först en habil /  manikyr”?

Jag uppfattar Burraus dikter som en handbok i levnadskonst. Lev det poetiska livet. Då skapas nya vägar, mycket mer framkomliga vägar. Det är en rörlig och rörig bok, och då och då lite slarvig. Kanske lite som Kanye Wests nya skiva ”The Life of Pablo”: den blir aldrig färdig, och det är som det skall …

Om det är ett fadersuppror sker det mer med vattenpistol än skarpladdad revolver. Det är en kritik som framförs med öm hand. Kända formuleringar beter sig som ett försåtligt virus, klichéer som vi stört oss på sedan urminnes tider vid det här laget: ”krypa till korset”, ”slit den med hälsan”, ”jag har det på tungan”, alla dessa fraser som språket inte kan göra sig kvitt.

Därmed synliggörs det styvnackade språket. Motståndsspråket. En sur läsning av den här boken skulle säga ”sorry Elis, men allt du göra har gjorts förr … av Ekelöf … av dadaisterna på Cabaret Voltare i Zürich för exakt 100 år sedan …”

Men vet du vad, jag väljer den gladare läsningen, och säger ”Elis, du vitaliserar svensk poesi med din spretighet och din underbart storögda fascination för livet … fortsätt och fortsätt med det!” För det går så fort, det här livet, och att hålla kvar sin ungdom är lika svårt som att hejda en flock bin för att konversera kategoriska imperativ.

Läser du den här boken av Burrau får du i alla fall en god inblick i hur det är att vara ung i Sverige på 2010-talet. Det är en bok som blixtrar av liv, av känslor, av entusiasm och den typ av glädje som förtjänar att ersätta den bombmatta av äkta klichéer som samtidsspråket gjort sig beroende av.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/3 2016)

Digterne, Pejk Malinovski, Gyldendal


Det har sagts så många gånger nu att en börjar tröttna på det. Att de danska poeterna har något vildare i blicken än de svenska, att de skriver råare och vardagligare och mer verklighetsnära. Mindre abstrakta språklekar och mer konkreta kroppsliga dikter. Om den svenske medelsnittspoesin talar vårdat är den danske motsvarigheten en som snackar ogenerat.

Pejk Malinovski är en av de danska rude boys som verkar komma från ingenstans särskild. Men han har gett ut ett par böcker på förlaget Basilisk, där han också är redaktör, samt översatt böcker av bland andra Anne Carson och Frank O’Hara. Med Digterne ger han ut sin första diktbok på Gyldendal, och det är en ganska representativ dansk poesi, där det knullas och has.


Det räcker kanske med att kasta ett getöga på omslaget den här gången, för att konstatera att det inte direkt är en svensk diktsamling. Fribrottaren Blue Demon iförd sin karakteristiska mask (som han begravdes i), med en uppslagen bok i sin majestätiska hand. Blue Demon = Alejandro Munôz Moreno, en representant för lucha libre, den mexikanska showbrottningen (tack wikipedia för den informationen). Kanske en fin metafor för poeten: fribrottaren, maskförsedd, redo att offra sina blåmärkta kropp för den giriga publiken.

Eller horan: i en av de många skepnaderna Malinovski låter poeten ikläda sig tar han en text om dansk prostitution, och byter ut varje ”prostiution” mot ”poesi” och varje ”prostituerad” mot ”poet”, och det blir både slående komiskt och träffande kritiskt.

Malinovski utgår i denna udda bok från just poeten som sådan, man kan säga från poeten som art. ”Digteren …” lyder oftast hans anaforiska inledning, och det är spännande och påfallande ofta intresseväckande med de sanningar som kristalliseras från den positionen. Det mesta välbekant, men också en del nyheter.

Vad är då poeten, enligt Malnovski? Han är ibland en hon, och hon är ibland en han (aldrig en hen). Han/hon är bankrånare, självupptagen, rastlös, rebellisk, längtansöversvämmad, snyltare, vidskeplig, positionerande, feg, falsk, högtravande, avundsjuk, poserande, you name it. Det är inte långt till Cornelis Vreeswijks självförakt från ”Somliga går med trasiga skor: ”Jag är en tvivelaktig figur / Duger ej mycket till”.    

Hos Malinovski blir det:
”Digterne der vinder priser og får et opblæst selvbillede, de kan bruge som alibi for nye overgreb på sproget. Svulstige metaforgirlander, sitrende kadencefeber.

Digterne der vinder priser i udlandet, fordi oversættelsen helt skjuler de overgreb, de har begået på modersmålet.”

Litteraturhistoriens giganter utsätts för en del prank, avbildas som de fjantar de mer eller mindre oförtjänt beskylls vara. Det är lite uppiggande – åtminstone när det sker med så fryntligt humör. Också Yahya Hassan får sin lilla släng av den sleven – eller om Malinovski bara menar att det finns ett före och ett efter som infaller när Hassan 2013 gav ut sin debutbok. Hassan görs till en erfarenhet som helt delar den danska litteraturhistorien. Efter Yahya Hassan är det barbariskt att skriva dansk poesi …

Det blir en bok som frigör sig från det schematiska, där det ibland också blir uppsluppet och mer konturlöst och fritt fabulerande. ”Mot det overkliga!”, verkar Malinovskis stridsrop ha lytt. Han lattjar förbehållslöst, påhittigt och finurligt. I den mån poeterna är löjliga finns ett allmängiltigt spår: är vi inte alla det?

Malinovskis bok blir ofrivilligt en poetik, där jag läser in ett försök att genomskåda och blåsa nytt liv i en stelnad form, eller en stelnad diktarposition. De poeter som skildras liknar till viss del de vetenskapsmän på Jonathan Swifts fantasiö Laputa, de som ägnar all sin tid åt onyttiga uppfinningar. Poeterna är också upptagna med stolligheter.  

Det här är en absurd bok: jag gillar den jättemycket, för att den liksom inte ber om ursäkt för sig. Jag läser den småskrattande, tycker att det mesta låter bekant och som något som gärna kan appliceras på andra förhållanden än den interna danska litteraturscenen (för den med svenskt poesihjärta kan det vara glädjande att också Göran Palms dikt ”Till havet” tillhör måltavlorna).

Ett angrepp utfört med lika mycket ömhet som elakhet.

21 mars 2016

Glömskans bibliotek, Ulf Karl Olov Nilsson, Norstedts


Vi känner Ulf Karl Olov Nilsson som UKON, en snillrik poet som skriver på tvären. Glömskans bibliotek är en essä där han vänder sig mot sitt andra gebit – psykologin. Ett möte mellan litteratur och sjukdom. Med rejält på fötterna tar han sig an några inriktningar, som demensen, lobotomins historia, drömtydningen. I kapitlet om demensen ställs den farliga frågan: vad är minnet bra för? Nilsson gör också en utredning kring konstens frihet, och det är spännande att ta del av funderingar kring hur en litteratur som gestaltar fallbeskrivningar kunde te sig, om den då skulle vara fullständigt bokstavlig. Det är underhållande läsning, samtidigt som det är en bok som dras med några tydliga problem.

Till dessa hör svårigheten att föra resonemangen i mål. Det är gott om fascinerande tankar som tyvärr inte riktigt tas till vara. Ett annat problem är att Nilssons prosa är fyrkantigare än den poesi UKON skriver, som nästan alltid är fyndig och blixtrande. Här störs jag av ett förnumstigt tilltal, och något som gränsar till självgodhet. Jag måste ändå tillstå att det är en bok som framkallar originella idéer, och det hör inte till vanligheterna.   

(Också publicerad i Vi 3/2016)

20 mars 2016

Omloppstid, Petra Mölstad, Trombone


En av poesins kännetecken är förmågan att vara koncis. ”Brevity is the soul of wit”, som Hamlet yttrade (fast han var ju rätt långrandig annars). Kortfattad och koncentrerad. Frågan är om inte förlaget Trombone ändå tar priset med sin serie ”Svavel”, som utgör ett slags Novellix för poesin, med sina sextonsidiga böcker, där jag tidigare bland annat läst Maria Küchens Varg.

Petra Mölstad ger i denna serie ut sin andra bok, Omloppstid. På det lilla förlaget Glas gav hon ut debuten Införsel, som var så bra att det ta mig fan är obegripligt att inga av de sovande redaktörerna på våra större förlag upptäckt att det här är en poet som borde nå fler läsare.


Det är tydligt att dikterna utgår från en upplevelse av naturen, en upplevelse som går lika nära en fysisk kontakt som Harry Martinson kunde göra. De frikostiga allitterationerna och assonanserna förstärker intrycket av en sinnlig erfarenhet: ”Kom då, brottas över åkern, trycker ner i dy och mylla. Hovrar rovet över offer skriar kort och faller.”

Poesi ska inte överskrida gränser. Att skrida görs i Luciatåg. Poeten ska springa över gränser, eller som Mölstad ger intryck av att göra – huka sig fram, med nosen mot marken. Poeten ska, kort sagt, gå för långt. Ett favoritcitat från T.S. Eliot, förordet till Harry Crosbys Transit of Venus: ”Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go.” Inget förklarar poesins gärning bättre för mig.

Och Mölstad kutar kvickt, men med förmåga att stanna upp och sniffa efter doftspåren, naturens olika intryck. Hennes värld är besjälad och livfull, magisk och inbjudande. Lika lockande som den är hotfull.

Diverse esoterisk terminologi samsas med egenartade glosor, som ger naturen en lyster och glans. Skogen är mörk och hotfull, ja, men också oemotståndlig. Naturen andas och rör (på) sig. Gränsen mellan vad som är natur och människa upphävs i suggestiva metamorfoser som bara delvis kan förklaras vara språkliga. Metaforer som inte är pålitliga – där bildled rör sig mot konkretionens trygghet, där det instabila ges förankring och hemhörighet.

Så läser jag Mölstads dikter, som en inbjudan till både människan och till naturen, att mötas. Att förenas i likheterna. Hur mycket vi än ägnar oss åt att skilja dem åt. För naturen är ju vår frihet – vår räddning, nu när det ser ut som att vi håller på att fördärva den civilisation vi har byggt upp. Vi är vår egen rotvälta.  

19 mars 2016

De bästa har fallit, Katja Perat, Rámus


Slovenska poeten Katja Perat fick ett genombrott med sin debutdiktsamling. Den försöker kritisera litteraturhistorien, utan att ha något på sina egna fötter. 

Hösten 2014 begick Lidija Praizovic i en infam recension i Aftonbladet ett fadersmord på poeten Charles Baudelaire, som fick sina fiskar varma enbart i egenskap av att vara vit, privilegierad heterosexuell man. Det har blivit en vanlig strategi inom nutidskritiken: att ställa forna tiders författare till svars för att de inte följer de nutida överenskommelserna.


Så när jag redan tidigt i Katja Perats diktsamling De bästa har fallit ser namnet Baudelaire oroas jag: vad ska hon ställa till med nu? Dock låter hon honom i stort sett vara, men sätter huggtänderna i några andra äldre författare.  

Det blir en tämligen uddlös samhällskritik med sådana metoder. Perat har uppmärksammats i sitt slovenska hemland för ett kaxigt och respektlöst tilltal, men jag blir inte så värst imponerad av dikterna i den här tunna boken. Den som vill kritisera bör göra det med konstruktiva metoder.  

Den dialog hon ger sig in i med litteraturhistorien upplever jag som lite sökt. Det kan ha att göra med det avmätta tonfallet. Tips till den som vill provocera: tänk bort provokationen, och säg bara det du vill säga. När du börjar spekulera i hur det ska uppfattas, då hinner måltavlan sätta upp sin gard.

Det jag stör mig på är enskildheter, plattheten i uttrycket, men också att Perat inte kommer med något nytt. Det jag söker i poesin är något som pekar ut det som ligger bortom det uppenbara. Jag kan inte riktigt hitta det i dikter som raljerar över sorgsna poeter, utebliven publik på uppläsningar, eller klagomål på att hon är en dålig poet. En missklädsam självironi, speciellt när det är dåligt på riktigt.

Dikterna utmärks av en viss lojhet: ”Det är viktigt att komma ihåg / Att pojkar i vita sneakers blir eld och lågor över saker på ett sätt / Som endast pojkar i vita sneakers kan bli eld och lågor på. / Precis tillräckligt / För att påminna er om att begynnelsen inte var ordet, / Utan något mycket mer obegripligt.” Vad ska jag göra med rader som dessa?

Som helhet störs jag av att så många dikter uppvisar synliga sömmar, som om det inte finns någon tanke bakom hur de är hopsydda. Det är trist, för jag vill så gärna att det ska vara bra: översatt samtida poesi kan vi inte få för mycket av. Trodde jag.

Problemet med Praizovics kritik av Baudelaire var ju att hon läste enbart i syfte att bli irriterad, ungefär som när Maria Sveland i ETC nyligen på helt felaktiga grunder anklagade Leif GW Persson för att ägna sig åt mansplaining. Perat verkar tyvärr läsa litteraturhistorien som fan läser Bibeln.

Så även om Baudelaire kommer undan den här gången blir Allen Ginsberg föremål för hennes på förhand bestämda sura läsning. ”Dra åt helvete, Ginsberg”, skriver hon. Det är så tröttsamt. Ginsbergs ”Howl” är ju en sensationellt levande dikt, som Perats De bästa har fallit förhåller sig inför som en däst tamkatt till en hungrig tiger. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/3 2016)

14 mars 2016

Textasen. Om textens njutningar, Roland Barthes, Faethon


Varför Roland Barthes? Och varför nu? Är det inte osedvanligt otidsenligt att vi bryr oss om denne franske litteraturteoretiker (först) nu?

Outgrundliga sägs vägarna vara – inget man betvivlar, då vi på kort tid fått se ett flertal av Barthes titlar på svenska den senaste tiden. Kärlekens samtal återutgavs, i fylligare skick, av Modernista nyligen, och samtidigt utkom på det nystartade förlaget Faethon den lilla boken Textasen. Om textens njutningar, i översättning av Daniel Pedersen.


Textasen. Årets både bästa och sämsta titel. Sämst, såvida det inte bara är jag som i ordet läser text-asen, och framför mig ser de kulturens asätare som var i ropet på 90-talet, när man talade om kulturbrukare i dylika termer, som plundrare av det som skapats (”culture vulture”). Fast nu är väl alla glada när någon orkar bry sig om att ens ta till sig kultur: poesin lockar ju fler skrivande poeter än läsande icke-poeter, och likaså verkar det vara inom bildkonsten, där var och varannan människa verkar hålla på att måla tavlor, och pianots tangenter har bytts ut mot datorns tangentbord för att trolla fram toner.

Nåväl. Till boken hör ett sedvanligt verserat förord signerat Horace Engdahl, som ju tidigare vittnat om sitt avund mot och sin förälskelse i Barthes stil (med en nogsam poängtering att det inte rört sig om en homosexuell attraktion). Njutning, indeed.  

Det hör till de vanliga uppfattningarna att litteraturvetare aldrig uppnår konstnärens status. Barthes skulle väl vara ett undantag, tillsammans med Harold Bloom och kanske någon till (Horace Engdahl springs to mind). Barthes skulle nog vara det stora undantaget, och nog kan man läsa honom utan att vara överdrivet intresserad av litteraturteori. Nä, jag uppfattar trots allt inte Barthes som särdeles teoretisk, utan mer som en öppen och tillgänglig författare, som skriver direkt för mig.

Så läser Engdahl också honom, som någon som frigör det fria läsandet, läsandet som rent nöje (i Borges anda), där ingen plikt existerar, utan läsarens uppgift blir att inhämta textens njutning – låta texten spilla sin njutning över sig. Det är en konst som inte är harmlös, även om den urvattnade populärkulturen försöker få oss att tro detta. Riktig konst – riktig litteratur – engagerar, men river också upp ett sår hos läsaren. Därför har Barthes text neurosen som sitt modus, och det må låta som en paradox när den utger sig handla om njutning.

Men njutningen – så mycket mer kortvarig än begäret – är hemsökt av vetskapen att den lever på lånad tid. Det skapar negationer och ett elegiskt tonfall, som bryts vackert mot de glädjefyllda insikterna. Det neurotiska blir ett livsvillkor, textens livsvillkor, och för att använda en billig metafor: texten rör sig som höjdhopparen, och ska helst vidröra ribban för att orsaka njutning hos läsaren. Den text som inte får ribban att darra har misslyckats med att skapa dramatik och nerv hos läsaren. Den tillrättalagda texten riskerar för lite, och är ett fiasko – en flopp!   

Han är en våghalsig skribent. För att använda en annan bild, som ändå hör ihop med dallret på ribban: texten ska söka efter friktion, för det är det som skapar mening i en text. Den friktion som inte lyckas nå försoning, lösning, ett avslut, det där som får den att skava. Bristen, som han talar om, och som gör att estetik aldrig är ett ord som lånar ut sig till perfektionen, med betoning på sprickorna. Med Leonard Cohens ord: ”There’s a crack in everything, that’s where the light gets in”.  

Det Barthes pläderar för är en tolkning som lägger sig utanför ideologierna, utanför den skolaktiga läsningens uppställda regler, med på förhand givna förutsättningar. En nidbild, javisst. Hans tolkningar bestrider tankar som tänks till punkt, utan nöjer sig med kommatecknet, det mer produktiva skiljetecknet, 

Barthes har aforismen som stilideal, och hans formuleringskonst är vass. I de hårda sanningar – de slipade sanningar – han levererar finns åtskilligt av halvt suspekta tankegångar, liksom för att bevisa att det som tänks här är subversivt. Det är en oupphörligt fascinerande bok, och i den mån något har åldrats är det på sin plats, som en patina över en för länge sedan förlorad tid. Han oroar och roar: akta dig, varnar han, för när du läser riskerar du att arresteras av poliskonstapel politik och poliskonstapel psykoanalys – och ändå kan han inte låta bli att liera sig med psykoanalysen.    

Så det är en halsbrytande bok, som du kan ha stor nytta av, länge. Barthes jämförelser är oftast spännande och dråpliga, och oväntade, och när han använder snårig terminologi är det för att den är nödvändig: det är tydlighet han eftersträvar (och finner). Vad han gör är att med sin egen text illustrera själva essensen i läsningen: att ta sig an texten, att ta sig friheter med den. Både skändliga och lovvärda friheter. Enligt Barthes styrs litteraturkritiken av strategi, av taktiska avväganden. Hans motgift lyder: den frivilliga läsningen, den som sjappar från förklaringarna och därför aldrig låter njutningen fly sin kos.

En läsning där ordningen sätts ur spel, där det inte finns något ”Läsningens ABC” därför att du måste stava det som ”Läsningens KUL” eller ”Läsningens FRI”: ”Det som jag uppskattar i en berättelse är alltså inte direkt dess innehåll eller struktur utan snarare de rispor jag åsamkar dess vackra yta: jag springer, jag hoppar, jag höjer huvudet, jag dyker ned igen. Det har ingenting att göra med de djupa revor vällustens text inpräntar i själva språket och inte i läsningens enkla temporalitet.”  

Ändå finns det på något märkligt sätt en ofrånkomlig struktur i denna bok: en konsekvens i tänkandet som gör att du hela tiden landar i välkommen terräng, som om Barthes själv gör sig besväret att hjälpa dig fram. De paradoxer som han uppfinner närmar sig varandra (friktionen), som om det skapas en ny definition av paradoxen, ungefär som när du ska förhålla dig till ironin, ett begrepp som ständigt måste omprövas. Hans tankar ser bara fladdriga ut på ytan – skärskådar du dem upptäcker du att han får allt att hänga ihop, och det är så imponerande gjort. Så klarsynt gjort. Skrivet i medvetenhet om farorna, och jag är också imponerad av Pedersens översättning, som verkligen får svenskan att lyfta.

Till boken hör också Lydia Wistisiens initierade efterord, även om jag retar mig lite på en del förenklingar, som resonemanget om Barthes bok som en skrivbar text, att han överlämnar den till läsarens delaktighet, att vi som läsare också blir skrivare – ingen märkvärdig tanke, utan den finns väl hos Almquist, och är en ganska generell romantisk tanke. Desto mer övertygande att ta upp och betona Barthes mer subversiva idé om läsningen som just subversiv: det lustfyllda blir en motståndshandling. Ja, för den som läser tar ju avstånd från nyttigheten, men också från konkurrensen och tävlingsmentaliteten.  

Här slutar jag skriva den här texten, inte för att det saknas ytterligare infallsvinklar till Barthes text – en bok som öppnar nya sidor varje gång du slår upp den – utan för att jag befarar att du som läsare är på väg att lämna mig, på väg att göra slag i saken för att få tag på Textasen och det gör du förbannat rätt i. (Det har varit så oerhört lätt att skriva just den här texten: inte enkelt, men lätt, och jag har aldrig skrivit så snabbt heller, som om jag själv jagats på det där neurotiska viset, i vissheten att även detta – skrivandet av den text du nu har läst – har ett (slags) slut,

12 mars 2016

Dikter 2014, Theis Ørntoft, Modernista


Den danska poeten Theis Ørntofts genombrottsbok finns nu på svenska. Det är en makalöst bra bok som fångar tidsandan och skildrar världens sönderfall med ett skevt leende i mungipan.

Det är sällsynt att poesin lyckas med sitt horatiska Carpe Diem, så som rockmusiken ofta gör: du vet, känslan av att just här och just nu är det du lyssnar på det viktigaste som existerar. Men till undantagen hör danske Theis Ørntoft.


För två år sedan gav han ut Digte 2014, och den har nu översatts av Victor Malm. Möjligen borde den heta Dikter 2016, men nu blev det alltså det ordagranna Dikter 2014. Titeln kan kvitta, för det är fortfarande dikter som fångar nuet, och utspelar sig exakt nu när du läser dem.  

Det är en bok som påminner om vad poesi är: den rena och oförfalskade äktheten. Ett falskt tonfall avslöjar sig direkt, och det är värt att tänka på när du läser dikt som du känner att det där kan väl vem som helst skriva. För nä, det är svårt att hitta det där äkta tonfallet, och desto mer glädjande när någon lyckas, så som Ørntoft gör här.

Det rör sig om privat dikt, där han redogör för vardagen, med medicinering, namngivna kompisar, konsertbesök, fester, tristess …. Desperation och hudlöshet genomsyrar medvetandet, i en spännande mix grundad av en slags naivitetens cynism. Metaforerna växlar blixtsnabbt mellan abstraktion och konkretisering.

Poeten/diktjaget vågar blotta sig. Kring honom rasar samhället ihop, och det är som en kapplöpning om vem som ska stupa först. Dikterna blir ett enda rop på hjälp, både på individnivå och på samhällelig nivå. Pessimistiskt? Ja, men också roligt, och även egensinnigt och genialiskt.

Det är svårt att göra denna rika och berikande poesi rättvisa med futtiga citat, men följande kanske ger en liten inblick: ”mina barn ska då inte växa upp, säger jag / de ska växa bort, långt bort, vågrätt / in genom översvämmade koordinatsystem / och ut över subjektivitetens gränser […] tack för trafikolyckor, medicin och förluster, små förluster / utan er skulle jag inte vara den jag är / en sexfilig väg av bakterier och trauman / till och från denna sinnessjuka minut”.

Något avgörande håller onekligen på att hända med samtidspoesin, där så många yngre poeter (Ørntoft är född 1984) håller på att bryta loss poesin från de bekanta formerna. Det är som om de tar den lite blaserade poesin ut ur sitt elfenbenstorn och leder den ut rätt i gatan.   
Det sker med ett slags ouppfostrat tilltal. Ørntoft gör med denna exceptionella bok något lika epokgörande som landsmannen Michael Strunge gjorde på 80-talet: fångar nutidskänslan. Åtminstone uppfångar jag uttrycket ”niggerröst” som en allusion till Strunges två Nigger-böcker 1982 och 1983.  

Här står vi, säger diktjaget, med en fot på marken och den andra på väg upp mot himlavalven, och det är så himla spännande att vara med om dessa vardagliga visioner.
Det är också en bok som hade lämpat sig väl för vita duken, och jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att diktsamlingar så sällan blir filmatiserade. Det här kunde bli en film som säger mer om vår samtid än tusen om kommissarie Beck.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/3 2016)