att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 okt. 2016

Samlade dikter, Östen Sjöstrand, Sadura


För tio år sedan dog Östen Sjöstrand. Akademiledamot, och en fortfarande uppburen poet. I år utkom på Bonniers den normerande och stora antologin Svensk poesi: bland de 91 poeterna födda under 1900-talet saknas Sjöstrand, vilket kan uppfattas som en aning märkvärdigt, eller rentav missvisande.

Antologin erbjuder en tänkbar kanonisering av svensk poesihistoria. En annan kan man ta del av när Sadura ger ut en generös volym med Sjöstrands Samlade dikter. Där samlas poetens tretton diktsamlingar, från debuten 1949 till den sista boken 1987. Är allt bra? Nja, i början läser jag en valhänt poet, och kan tycka att de första 3-4 böckerna hade tjänat på att representeras av ett urval.


Å andra sidan kan vi följa utvecklingen. I början finns det rätt gott om hyllningsdikter, till de förväntade namnen Ekelöf, Strindberg, Stagnelius, men okså några mindre väntade, som Ernst Josephson, Homeros. En genre han lägger på is, ända tills han i de sista böckerna skriver några vänskapsdikter till Artur Lundkvist. Stagnelius – ja, i några dikter förefaller mig Sjöstrand bli något av Stagnelius-epigon. Kanske inte lika illa som Arne Johnsson i sina högt högstämda 80- och 90-talsdikter. Arne vem? En som faktiskt fick plats i Svensk poesi-antologin …

Poeten Oscar Nilsson Tornborg har skrivit ett långt förord som presenterar Sjöstrand på ett kunnigt sätt. Att kalla honom ”relativt bortglömd” är nog korrekt, samtidigt som jag funderar på vad ett sådant omdöme betyder. Varje ny generation svenska poeter gör det trängre i den där kanoniserade gruppen, och kanske fungerar historien så osentimentalt, att tio stycken måste försvinna när samlande urval görs. Eller säg att det räcker med att fem försvinner – det är illa nog. 

I debuten märks påverkan från andra poeter. Det finns också en dragning mot mystik, en mystik som ibland gör dikten ogripbar. Många gånger reser han i Europa, och skickar vykort som inte blir så värst lyckade dikter nu, utan påminner om bleknade polaroid-kort. Jag hade också gärna undvarat en diktsamling om astrologi, men det var väl ett sidospår som inte skulle återkomma.

Några av böckerna vill jag ändå framhålla. Främmande mörker främmande ljus (1955) och Strömöverföring (1977). Det finns i 50-talsdikten en dysterhet, som skär sig mot de naiva dikterna från ungdomen (den relativa ungdomen: Sjöstrand var 24 när han debuterade, vilket väl är yngre nu än det var då – för en poet). Naiviteten kan få en del av dikterna att likna en femtonårings alster: ”Men stjärnstoft / fläckar mina lungor / Jag känner slagen / av dödsrikets vingar /och fallet / mot stumheten, och kölden / och en tomhet / som förseglar vägen ut …”

I rättvisans namn finns ju här också några fantastiska dikter, som en ”Madrigal” från 1958:

Natten kom, och sjukdomen slog mig med tystnad,
förlamade mitt öga och min fot,
den förlamade mitt öga och min fot.

Läkaren kom, och Läkaren sade till mig:
för denna natt finns ingen bot,
finns ingen bot.

Kärleken kom, och kärleken sade till mig:
natten kan dölja sitt väsen, din rot
men den kan inte dölja – en gnista

den gnistan bor i ditt innersta rum
– och brinner utanför natten.

I detta sammanhang fungerar upprepningen ypperligt – ”madrigal” är ju en flerstämmig sång. I en av de senare dikterna hittar jag en suggestiv rad: ”Med dina naglar och din mun och dina tänder / vaccinerar du mig / mot intigheten”. Den mister sin verkan när Sjöstrand känner behov att upprepa den i en senare dikt i samma samling.

Även om poesin i den här samlingen är av det städade slaget finns några udda ordvändningar, som ”Ett genitalt substrat” (vad betyder det ens?). En rad får mig att undra om Sjöstrand är göteborgare: ”Jag går och väntar på att det ska bli påsk, fastan den redan är förbi”, men det kan också vara ett tryckfel, då jag hittar en del andra korrekturfel lite här och där, som stavningen ”honnär” för ”honnör”, och en missvisande vokal i slutkuppletten i ”Fader Damien”, där ”Lovad vare du Herre” blir ”Lovad vare de Herre”.

Det är ju också dikter skrivna i en klart religiös ton, med Bibeln som en självklar referens. Men det är en inte helt idyllisk religion. Sjöstrand gör sig beroende av negationerna. På 70-talet inleds en svit erotiska dikter, med rader som denna: ”En naken kvinna som mjukt och tungt / sätter sig grensle över drömmarnas mun”. Han gifter om sig, och i dikterna finns en namngiven hustru, och – ja, jag vet inte vad som generar mig mest, de naket religiösa dikterna eller de nakna samlagsskildringarna. Båda känns lika ovanliga för den här poesiläsaren, som råkade börja läsa poesi samma år som Sjöstrand tystnade som poet (1987).

Trots det tycker jag nog mer om de längre dikterna i de sista böckerna, och då alltså främst Strömöverföring, som innehåller ett knippe starka dikter. Här finns en introspektion som imponerar, och en inte alltid självklar ekvation mellan jaget och Gud som omedelbar mottagare av passionerad kärlek.      

30 okt. 2016

ensamheten värst, Siri Johansson & Sven Teglund, Teg Publishing


Att ge ut en bok kan vara lika mycket ett politiskt som ett estetiskt beslut. Siri Johanssons dagbok är ett kraftfullt politiskt statement. ”Se den här människan”, viskar boken. Att ta del av den är omskakande, men aldrig på ett påträngande sätt.

Det är en udda bok på flera plan, denna ensamheten värst, som dagboken heter. Siri Johansson, född 1918, var hemmafru från Husum, som när hon blev änka 1990 började skriva dagbok. I april 2010 får hon en stroke, och dör strax senare. Sonen, konstnären Sven Teglund, har gjort ett strängt urval och redigerat ned cirka 6000 sidor till knappt 500, och dessutom skrivit ett fint, ömt förord.


Men ännu mer: i mitten av boken finns något märkligt. När jag öppnar boken för första gången (och kanske andra, tredje, och så vidare …) tror jag att där ligger riktiga bordsdukar. Så tjocka känns sidorna. Men det är avbildade virkade bordsdukar, femton stycken vita och röda. När jag så tittar närmare ser jag – åh! – att det är akvareller. Teglund har alltså målat av de dukar mamman har virkat.

John Berger har i en essä skrivit att ”[e]n teckning av ett träd visar inte ett träd, utan ett träd som blir sett.” Det Teglund gör med sina akvareller är ju att förvandla sig från en som tittar till en som ser. Han ser bordsdukarna, och jag kan inte uppfatta dem i boken som något annat än en uppmaning till läsaren att själv röra sig i den riktningen.

För några år sedan gav Kristofer Flensmarck ut boken Almanacka, som var en transkribering av farmoderns dagboksliknande anteckningar. En vacker bok – jag tycker nog att det här är en bok som liknar den, i så måtto att den aktiverar en läsning som styr mig mot de egna erfarenheter. Sålunda har alla läsare människor i sin närhet som varit i samma situation som Siri Johansson, även om långt ifrån alla skriver ned sina upplevelser.

Hon inleder med väderleken, och registrerar sedan hur sömnen har varit. Det är besök, samtal, resor inom landet, matlagning, städning, tv-tittande, bingospel, sjukdomar – mot slutet allt mer sjukdomar. Lika lite omvärld som i Linda Skugges dagbok från början av 90-talet, Men mest av allt vill jag hångla med någon, fast Johansson nämner åtminstone en färjekatastrof i september 1994 och en ”stor olycka i Amerika” 11 september 2001. Vad som saknas är orden, vad som blir sagt under alla besök, alla telefonsamtal som rapporteras i dagboken.  

Och så virkandet av bordsdukar. Förspilld kvinnokraft, som Teglund påminner om i efterordet att det brukade kallas (var det inte Ellen Key som sa det?). Förspilld? Nä, så fan heller. För vad Teglund visar med sina akvareller är ju att där finns en möjlighet för honom att hantera sorgen, att återknyta till den förlorade mamman. När han minutiöst återger maskorna inbillar han sig att det är där hon har lagt orden i de samtal som inte antecknats i dagboken. Det är rörande, och dessutom en slags sanning.

Inte för att det blir så mycket avslöjande här. Johansson nämner dock redan i början den ensamhet ska bli ledmotivet: ”ensamhet, svår […] ensamheten är så svår”, och så 21 januari 1993:

”ska nu gå och lägga mig, kl ½ 10.

ensamheten värst

Tack för idag.”

Vad är det här? En absurdistisk dikt? Verkligheten? Både och? Noteringarna ser ofta ut så här, att Johansson rör sig kvickt från stor ensamhet till den rutinmässiga tacksamheten. Det blir poesi av det, och det är lika mycket Johanssons som Teglunds förtjänst. I förordet skriver han att mamman aldrig läste romaner som vuxen, för hon visste hur påverkad hon blev av det, så hon undvek det medvetet i rädslan att kollra bort sig. Det gick många rykten i svang om folk som blivit galna av att ha läst böcker.  

Religionen tar över mer och mer i anteckningarna. Ofta pareras tacksamheten med bön om hjälp, i gripande enkla utrop: ”Tack för idag, hjälp mej.” Sonen skriver i förordet att det blev en överraskning för honom att upptäcka hur djupt förankrad tron var hos modern, för det var inget man talade om. Så typiskt norrländskt ändå! De sista åren är Johansson ofta orolig, både över sig själv och andras sjukdomar.   

Ja, det är verkligen dagbokens år, med del tre i Lars Noréns serie, och Johanna Ekströms också tjocka dagbok från slutet av 90- och början av 00-tal. Dessa är dock verksamma författare, medan Johansson är den där oansenliga vanliga människan. Med hjälp av den här boken kan vi ana hur en fiktiv karaktär som Kristina Sandbergs Maj skulle ha det på sin ålderdom.   

Det här är också en så vacker bok, och då menar jag inte bara de realistiskt återgivna bordsdukarna, som jag gång på gång återvänder till, för att bli påmind om att de faktiskt inte är på riktigt. Men jag blir aldrig riktigt övertygad, för när jag ser dem tänker jag bara att jag vill ta ut dem ur boken och lägga dem på ett litet bord.

29 okt. 2016

Atts jord, Joar Tiberg, Bonniers


Joar Tibergs ordknappa poesi viskar fram ett politiskt nejsägande. Det är inte helt lättillgängligt eller begripligt, men fängslar ändå.

Modern poesi utmanar våra invanda föreställningar om hur dikt ska se ut. Så har det väl varit sedan åtminstone Ekelöf i sin debut 1932 sent på jorden bland annat skippade versalerna. Det vill säga att folk i gemen har instiftat obegriplighetsdebatter så länge att det blivit tröttsamt.


Det finns ändå en rörelse under 2000-talet mot en mer diversifierad poesi, speciellt om man jämför med de likriktade diktsamlingar som gavs ut under 80- och 90-talet. Om det är bättre eller inte får väl framtiden utvisa – jag trivs som fisken i vattnet.  

Joar Tiberg är en av flera högproduktiva poeter som ger ut i snitt ett par böcker per år, bland dem en del samarbeten och barnböcker. Några andra är Leif Holmstrand, Pär Thörn, Kristian Lundberg, samt Kristian Carlsson, som i år ger ut en diktsamling i månaden på Smockadoll förlag.

Den som vill ha användbar dikt – snyggt paketerade visdomar att läsa på dop och begravningar – kan fortsätta plundra Bo Setterlind och Pär Lagerkvist. Joar Tiberg är en bångstyrig poet. Om det vittnar titlar som Tung trafik och lilla vägen, Hyllan hyllan, Fogghelflora, – – – t – – m – p – t – –. Och nu Atts jord.

Det är en bok av det tillknäppta slaget. Att citera ur den är svårt, då det är en långdikt, där enskilda rader inte ger rättvisa åt den känsla av förstämning och förlust som dikten förmedlar: ”vid bombens / till blomman / i odlingen stannar / dens släthets hål / dens ingångs hål”.

Med hjälp av en omtagningsteknik, med upprepningen som sin poesis motor, skapar Tiberg nya sammanhang åt enskilda ord. Dikterna berör avstannandet. Det är möjligt att du uppfattar citatet ovan som just ”obegripligt”.

Jag ser en politisk aktivism i den här dikten, ett motstånd av ett slag som avstår från plakatens versaler. Det är en motståndsrörelse som i likhet med Ekelöf formulerar sitt ”Non Serviam” till samtiden. Till skillnad från sin kollega saknar Tiberg intresse av nostalgi.

Hellre än tillbakablicken ser han framåt, med sina hoppingivande fragment. Han erbjuder ett sakligt men engagerat tonfall som låter helt rätt 2016: en samtida röst att lyssna till och ta intryck av.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/10 2016)

28 okt. 2016

Den skeva platsen, Caterina Pascual Söderbaum


Caterina Pascual Söderbaums sista bok är en 400-sidig roman av det mer svårlästa slaget. Det är en familjekrönika där Den skeva platsen uttryckligen refererar till den ondska som emanerar från farfaderns historia som nazistisk soldat och faderns bakgrund i Francos fascistiska armé. I en oförglömlig scen upptäcker dottern i hemmet en utgåva av Hitlers ”Min kamp” i spansk översättning och en nazistisk dolk på väggen, ett krigsbyte från ryska fronten. Vi tar också del av skildringar från nazisternas eutanasiprogram, och personalens försök att glömma ohyggligheterna i koncentrationslägren. 

Samtidigt som jag bländas av den språkliga sensibiliteten manglas jag sönder av långrandigheten i redovisningarna av dagböcker, brev, förhör. Pascual Söderbaum gör nedslag i familjens historia, rör sig mot den svenska mammans bakgrundshistoria åren innan hon själv föds 1962 och växer upp i Barcelona. Allt bidrar förvisso till att fördjupa och nyansera bilden av ondskan och dess skevhet, och det är onekligen suggestivt, men också aningen monotont och tungrott. På något sätt sympatiserar jag med bilden av förtvivlan som kaotiskt flöde, men det är först efter otaliga strapatser vi når den här romanens slutsatser.  

(Också publicerad i Vi 11/2016)

27 okt. 2016

Så nära livet man kan komma, James Wood, övers Staffan Söderblom, Norstedts


Litteraturkritikern James Wood har skrivit en bok som hyllar noggrannhet och detaljkunskap för att bättre förstå skönlitteratur. Den är stilenligt skriven, och till stor hjälp för den som vill bli en bättre läsare.

I somras argumenterade läsforskaren Lars Melin i DN att skolelever bör läsa mindre skönlitteratur och mer facklitteratur, för att bättre förbereda sig för verkligheten. Min huvudsakliga invändning blir då att det är skönlitteraturen som är verkligheten. Genom att läsa fiktion blir du bättre förberedd för allt du konfronteras med i framtiden.


En som håller med är James Wood, i sin senaste bok Så nära livet man kan komma. Wood är något så ovanligt som en litteraturkritiker som har blivit kändis – åtminstone i den litterära världen. Där är han en lika självklar referens som romanförfattarna Franzen, Ford, Foster Wallace och allt vad de heter.

Wood menar med emfas att skönlitteratur inte är någon verklighetsflykt. Tvärtom är den en metod för att förstärka närheten till verkligheten, och ett sätt att gå utom sig själv och sina egna erfarenheter.

Det här är alltså en bok om livet. Jag har läst ett par av Woods andra essäböcker på engelska (det här är den första som översätts), och hans idé är egentligen ganska enkel. Han är ingen anhängare av tillspetsade teorier, utan han utgår från själva upplevelsen i att läsa.

För så enkelt är det ju. Att läsa: det räcker som argument. Wood är en bra läsare, som fungerar mer som en förmedlare än som en kritiker. Hans inspiration är också hämtad från andra starka läsare, och han har mycket att lära ut.

Vad då lära ut? Lära sig läsa, det gör man väl som barn? Nja, om det är något vi håller på att mista är det väl den där förmågan att läsa och förstå – om du vill ifrågasätta hänvisar jag till den kommande PISA-undersökningen som presenteras i december. Läsinlärning är en pågående process.

Woods bok är strukturerad utifrån fyra teser kring skönlitteraturen. Från inledningens djärva och småfarliga tanke om romanen som religion, via noggrannheten i iakttagelsen, via förmågan att värdera, till hemlöshetskänslan i postkolonial litteratur.

I den här boken förmedlas den läsningens oerhörda rikedom som ingen Lars Melin i världen kan trolla bort. I korta tillbakablickar ges en bild av den unge Woods upptäckter av litteraturen som litet barn i den engelska hålan Durham. Men främst ger han prov på insiktsfull läsning.

Det som urskiljer en författare är stilen. Wood exemplifierar med bland andra Anton Tjechov, Penelope Fitzgerald och Thomas De Quincey. Men visar också hur Virginia Woolfs essäistiska stil vässades av de anonyma artiklarna i Times Literary Supplement; anonymiteten tvingade fram det egenartade, som hon sedermera tog med sig in i romanerna.  

Wood skriver själv vackert, och det är en ren fröjd att läsa hans prosa. Den är samtidigt helt anspråkslös. Utan att någonsin underskatta läsaren blir hans tilltal aldrig förenklat, men inte heller invecklat. Det här är en bok att rådbråka och utnyttja, och av intresse för alla som känner behov av att förstå den skrivna världen en aning bättre.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/10 2016)

25 okt. 2016

Ta himmeriket med våld, Flannery O’Connor, översättning Görgen Antonsson, Bakhåll


Flannery O’Connor skriver ofta om barn, eller om karaktärer på gränsen till vuxenlivet. I sin andra roman The Violent Bear It Away från 1960 heter han Tarwater, och är en 14-årig vilsen grabb, med vissa likheter med debutromanen Wise Bloods vilsna tonåring Hazel Motes.

Efter att ha översatt de två novellsamlingarna utkommer nu på Bakhåll författarens andra och sista roman, i en ny svensk översättning av Görgen Antonsson. Den första översättningen är från 1967. Då hette den Och stormen för oss vidare. Och nu: Ta himmelriket med våld. Titeln är givetvis biblisk, ur Mattheus evangelium 11:12, och även om den nu låter både coolare och mer korrekt på svenska är det en märklig eftergift att den därför måste citera ur Bibel 2000, en textversion som ligger långt från O’Connors stilistiska ideal.


För det måste sägas: det här är en författare som trivs med de burdusa och kategoriska utsagorna. Det hårda språket speglar den hårda miljön. En hård miljö. Är den rättvis? Bara i den mån att rättvisan är lika blind som skoningslös.

Tarwater har ett uppdrag att fullborda. Han tänder eld på sin ett hus och sticker därifrån och lämnar liket av sin gammelmorbror. Han söker upp sin morbror, skolläraren Rayber, och dennes mer eller mindre debile son Bishop. Rastlöse Tarwater liftar med en man i en lavendelblå och gräddvit bil, en otäcking som våldtar honom och slänger ut honom i skogen, naken så när som på sina skor.

Varför går hon så långt in i våldsspiralen? Det har framförts åtskillig kritik mot hur hon väljer våldet som en förenklad lösning till så många av sina noveller. Dock finns det ett anspråk att skildra realism i just den här våldtäkten: att lifta med första bästa är vådligt, och O’Connor låter sina karaktärer pendla mellan blindhet och närsynthet inför livets realiteter. Hon har sanningsanspråk, men om Emily Dickinson – en annan avog amerikansk författare – hävdar att vi ska säga sanningen lutande, gör O’Connor en annan tolkning, och menar att vi ska säga sanningen förvrängd. Hon kan sägas skriva knasig realism.     

Vad är det för uppdrag? Gudskallelsen, och den förvirring som uppstår, för att inte säga den orättvisa galenskap som uppstår när rösterna kräver insatser på predikantområdet hos de drabbade stackarna som måste förhålla sig till det betungande arvet efter tidigare generationers insatser.

I Wise Blood formuleras karaktärens dilemma slagkraftigt: ”Where you come from is gone, where you thought you were going to never was there, and where you are is no good unless you can get away from it.” Så även i Ta himmelriket med våld, som utplånar hemmet och de hemmavarande. Det finns inget att lita på hos O’Connor. Konflikten mellan ideal och verklighet är hennes ärende, och den brist på respekt som medmänniskorna förevisar. 

Det är svårt att nagla fast det katolska budskapet i O’Connors besynnerliga värld. Att profetera går i arv, men man kan också säga att mycket av konflikterna i hennes verk – inte minst i flertalet av novellerna – är hur en människas identitet både är beroende av förfäderna och omöjlig att helt frigöra sig från detta beroende. Den du är blir alltid en spegling av vem din förälder är, och inte minst din far- eller morförälder. Relationen inom familjen är vad O’Connor lägger det mesta av sitt krut på.

Konflikter mellan de olika generationerna, alltså. Konflikter som bara kan lösas med våld. O’Connors sympatier ligger ofta – men inte alltid – på barnets sida, som ännu inte förstörts av att umgås med den rigida och dogmatiska vuxenvärlden. Det som intresserar henne är identiteten: vad återstår av mig om jag inte kan slå mig fri – just slå mig fri – från vuxenvärldens krav? Kampen om herraväldet, och hur det konkret är att gå i någon annans fotspår. Hennes karaktärer tvingas vara någon annan, tvingas påverkas av andra, och fängelset är nog den bästa metaforen för att beskriva hennes världssyn. (”The World For Our Prison Framed” hette min C-uppsats om O’Connor på universitetet.)

O’Connor skriver i parodins och karikatyrens ärenden, och det är, som Therese Eriksson påminner oss om i sitt förord, viktigt att ta fasta på hennes tidiga karriär som karikatyrtecknare som high school-elev. Karikatyrerna hjälper henne att skapa ny resonans, genom att blottlägga det som blir uppenbart i kontrasternas värld.

Ta himmelriket med våld är ändå, med sina överdrifter intakta, en något mer balanserad roman än den smått hysteriska Wise Blood (som översattes av Arthur Isfelt i början av 2000-talet, en översättning som tyvärr inte pryder hans gärning som översättare). Tidigare översättningar av O’Connor har normaliserat hennes egenheter, men Antonsson följer oftast det kärvt talspråkliga, utan att dona med någon hemsnickrad svensk dialekt.

Han är också den sjätte översättaren av O’Connor, och det säger något om svårigheten i att ge det här besynnerligt hårda språket ett passande svenskt idiom. Titeln till denna hennes andra roman är ett kapitel i sig – The Violent Bear It Away – och som gav upphov till skämt när läsare frågade efter den i bokhandeln. O’Connor själv brukade återge historien om en läsare som hade frågat efter den där boken om björnen som sprang iväg med alltihopa (”The Bear That Ran Away With It All”). Nu har vi alltså två svenska titlar att förhålla sig till. Carl Sundell, som översatte romanen 1967, var en oerhört flitig översättare av främst deckare (samt Ian Flemings två första romaner om James Bond), med cirka 100 titlar på sitt CV mellan 1949 och 1964. I den gamla upplagan (Gebers) finns J.M.G. Le Clézios fina förord, som betonar att alla människor har en själ: ”Historien om Tarwater är slutligen den om alla barn, som brutalt bringas att upptäcka hatet, lögnen, våldet. Den börjar med en hädelse och slutar med en skymf.”

Nu har Bakhåll inlett en serie med O’Connors böcker, och efter de två novellsamlingarna, översatta av Ida Jonsson respektive Martin Pettersson (ett urval hade översatts 1981 av Caj Lundgren), är tiden nu kommen till romanen, som på svenska får heta Ta himmelriket med våld (tveklöst årets bästa titel!). Sundells översättning från 1967 är ganska rå, medan Antonsson till viss del har mildrat originalets råhet, utan att egentligen vara okänslig för de nyanser som finns i det våldsamma hos O’Connor.

En jämförelse från originalet, som ger prov på både det säregna bildspråket och det talspråkliga idiomet:

”The sun was directly overhead, apparently dead still, holding its breath, waiting out the noontime. The grave was about two feet deep. Ten foot now, remember, the stranger said and laughed. Old men are selfish. You got to expect the least of them. The least of everybody, he added and let out a flat sigh that was like a gust of sand raised and dropped suddenly by the wind.”  

Sundell (1967): ”Solen stod rakt i zenit nu, till synes alldeles stilla, och höll andan i väntan på tolvslaget. Graven var omkring två fot djup. ’Tio fot var det ja, kom ihåg det’, sa främlingen och skrattade. ’Gamla män är själviska. Man bör vänta sig minst av dom. Minst av alla’, tillade han och gav ifrån sig en raspig suck som när en sandvirvel lyfts och plötsligt lyfts och plötsligt släpps igen av vinden.”

Antonsson (2016): ”Solen stod nu till synes blickstilla rakt ovanför dem, höll andan och väntade ut middagshöjden. Graven var inte ens en meter djup. Tre meter, kom ihåg det, sa främlingen och skrattade. Gamlingar är egenkära. Man kan inte vänta sig så mycket av dom. Inte så mycket av nån, tillade han och lät höra en klanglös suck som var som ett litet sandmoln som en vindil fått att lyfta och sedan åter släppt.”

Som synes väljer Sundell att förtydliga repliker med hjälp av citattecken, något som skymmer författarens intentioner. I originalet rör sig dialogen okonventionellt men sömlöst mellan beskrivning och direkt återgivande (O’Connor återger annars repliker med citattecken i romanen). Att Antonson ger oss måttet i meter hellre än feet är mer behjälpligt, och är väl också vad en översättning ska göra – det vill säga, göra texten begriplig på ett annat språk. Jag är också väldigt nöjd med hur ”old men” blir det mer idiomatiska ”gamlingar” i den nya översättningar, för det är i replikerna en karaktär kommer till liv för läsaren. Originalets ”a flat sigh” är förstås också en suck som är mer ”klanglös” än ”raspig”.

Exemepel två är senare i romanen. Tarwater möter en kvinna strax innan han liftar med den lavendelblå och gräddfärgade bilen (hos Sundell är den obegripligt nog ”kräm-färgad”). Originalet:

   ”’The dead are dead and stay that way,’ he said, gaining a little strength.
   ’And scorns the Resurrection and the Life?’
   His thirst was like a rough hand clenched in his throat. ’Sell me a purple drink,’ he said hoarsely.
   The woman did not move.
   He turned and went, his look as dark as hers. There were circles under his eyes and his skin seemed to have shrunk on the frame of his bones from dryness.”

Sundell (1967):
   ”’De döda är döda och ska så förbli’, sa han med delvis återvunnen styrka.
   Hans törst var som en grov hand nerstucken i halsen på honom. ’Sälj mig en flaska läsk’, sa han hest.
   Kvinnan rörde sig inte ur fläcken.
   Han vände och gick, lika mörk i uppsynen som hon. Han hade ringar under ögonen och hans hud var så uttorkad att den tycktes ha krympt och spänts hårt över hans kindknotor.”

Antonsson (2016):
   ”’Dom döda är döda och förblir döda’, sa han och återvann en smula styrka.
   ’Och som hånar Uppståndelsen och Livet?’
   Hans törst var som en grov hand som sträckte sig ned och kramade hans strupe. ’Vill ha en lila dricka’, sa han hest.
   Kvinnan rörde sig inte ur fläcken.
   Han vände och gick, lika mörk i synen som hon. Han hade ringar under ögonen och uttorkningen gjorde att huden föreföll ha krympt på skelettets ramverk.”

Det mest iögonfallande är väl att Sundell missar kvinnans retoriska fråga, men det är nog (bara?) en enstaka fadäs och inte ett mönster. Jag väljer inte dessa exempel för att chikanera Sundell: hans översättningar har en del förtjänster, men Antonssons är betydligt ambitiösare och mer genomarbetad. Och konsekvent. I detta exempel syns det återigen i replikerna, som utan att bli direktöversättningar bevarar troheten till originalets lakonismer. Tarwater blir mer mänsklig i den här nya översättningen. Jag gillar också hur lätt han rör sig från beskrivningarnas korrekthet till replikernas talspråk (”dom”). Fast blir inte handen i strupen lite väl levande i den här nya översättningen?  

Det våldsamma finns också i bildspråket, med främst solen som rör sig från tillbakadragen blick till aktiv aktör. Den medverkar i skeendet: blir en beståndsdel i hennes värld. Hennes oroliga och opålitliga värld. Gud är en del av bildspråket, och om det i hennes första roman var en fråga om Gud eller icke-Gud (eller anti-Gud), är det här en fråga om Gud eller Djävulen. Eller om Gud och Djävulen. Symboliken är tung, ödesmättad.   

Inte heller kan jag bestämma mig för om Flannery O’Connor tar livet på för stort allvar eller om hon tar det på för lite allvar. Hon skriver protesten, ja, hela hennes verk är ett protestskri, ett sårat bytes läte inför ett rovdjursaktigt väsen. Gud som ett rovdjur? Ja. Hon skildrar också allt det som ställer sig i vägen mellan människor – de goda intentionerna som bara skapar nya besvär.

22 okt. 2016

A Girl is a Half-formed Thing, Eimear McBride, Faber & Faber


Irländska Eimear McBride debuterade med romanen A Girl is a Half-formed Thing 2013, en roman hon lär ha skrivit tio år tidigare. Är den kunskapen nödvändig när jag läser romanen? Kanske. Jag plockar upp den med tanken att det kan vara en lämplig bok för skoleleverna, att den kan vara i YA-traditionen. Bedrar jag mig? Kanske.

Det är en roman som fått mycket uppmärksamhet för sitt språk. Som är ogrammatiskt. Korthugget. Med ytterst snål kommatering. Sådant kan bli ansträngt, en typ av språkexperiment som ställer sig i vägen för det som ska berättas. Men när det fungerar kan jag som läsare bara kapitulera, åtminstone efter att ha tagit sig igenom ett mer än lovligt jobbigt första kapitel (stilen stabiliserar sig gradvis, någorlunda, men tack och lov inte för mycket).


Så, vad är det då för slags roman detta? McBride skapar en karaktär, en ung tjej med en två-tre år äldre broder. De lever i symbios, men inte av något konventionellt slag. När de är småbarn får han en hjärntumör, som eventuellt påverkar hans intelligens senare i livet – åtminstone får han inlärningsproblem i skolan. Vi följer den unga tjejens uppväxt, med pappan som sjappar och mamman som gör sina tafatta försök att själv uppfostra barnen, påhejad av släktingar med näsorna i blöt för att inget av den katolska läran ska undslippa barnen. Lite barnaga, lite Yeats, och så lite alkoholism på det, och du har den traditionella irländska uppväxtskildringen.

Fast, det här är inte den flåshurtiga humorn som var så vanligt förekommande i den lite putslustiga irländska vågen från 90-talet. Någon Roddy Doyle Ha Ha Ha är Eimear McBride inte. I stället intresserar hon sig för att fånga uppväxten språkligt, och det gör hon ypperligt. Exakt så här låter desperationen, vill jag mena. McBride bor i språket – hon går rätt in i känslorna, visar vad som händer genom att låta känslor och ord samverka. Historien blir både allvarligare och grymmare i takt med att flickan når vuxen ålder, med dyrköptare erfarenheter.

Det är ändå sällsynt med fiktion som låter oss komma så här nära personerna. Med hjälp av röster, mångstämmiga röster, och suverän nonchalans mot citattecken och annan vägledning, blir vi förtrogna med karaktärerna. Det kan påminna om William Faulkner, när han så att säga lämnar epiken och blir överröstad av sina karaktärer. Hur deras röster tränger undan författarrösten, som blir en sekundär informationskälla.

Herregud, jämförde jag just McBride med Faulkner? Tja, varför inte. Det är uppfriskande skrivet. Friskt vågat, höll jag på att säga. Och med exakthet blir vi på det klara med vad vi har framför oss. Deras röster skildras utan någon hierarki, och vi måste avlyssna med skärpt hörsel: nu pratar flickan mamman brodern släktingen skolkamraten läraren. Det är mer hörspel än skriven text. McBride har studerat till skådespelare.  

Språket är en lockande leksak för en författare. Men viktigare är alltså den här huvudpersonen, som blir en så levandegjord gestalt. Som barn: mörkrädd, livrädd för banshees, och ständigt ängslig inför omvärldens nyckfulla beteenden och bestraffningar. Som trettonåring sexuellt aktiv, på gränsen till det olämpliga, när hon ligger med eller våldtas av en morbror. Hon bryr sig inte: ligger med inte bara första bästa, och också de näst bästa, utan att välja eller vraka, helt mekaniskt men inte helt känslolöst. Varför? I förtvivlan kanske. Hennes, som det heter, sexuella uppvaknande är plötsligt, och kan illustrera hur McBride skriver:

”Later it ran up me. Legs stomach knees chest up head. Like smoke in my lungs to be coughed out. I’d throw up excitement. What is it? Like a nosebleed. Like a freezing pain. I felt me not me. Turning to the sun. Feel the roast of it. Like sunburn. Like a hot sunstroke. Like globs dropping in. Through my hair. Spat skin with it. Blank my eyes the dazzle. Huge shatter. Me who is just new. Fallen out of the sky. What. Is lust it? That’s it. The first splinter. I. Give in scared. If I would. Stop. Him. Oh God. Is a mortal mortal sin.”

Varför blir hon, som det heter, promiskuös? För glädjen i att söka upp besväret, eller som hon säger strax efteråt: ”I am something else. I am. Going to the bad. To the somewhere new.” Flykten från tristessen. Oj, det råkar ta dig till det dåliga, du gör skandal? Tuffa nyheter, men inget att göra något åt … Kanske gör hon det också i en aldrig uttalad revolt mot förmaningarna hon fått höra sedan barnsbenen: att hon motsätter sig renhetsidealet. Kanske någon av dem. Ska. Älska. Hon är oälskad, och det gör ont att vara oälskad. McBride visar vad en människa som har ont är beredd att göra för att det ska sluta göra ont, och det är en läsning som gör ont i läsaren: ”Hurt me. Until I am outside pain.”

Som synes: grejen är att språket haltar, stannar. Faller ned och faller isär. McBride låter språket bryta ihop och bygga upp. Vad bygger hon? En identitet. Ett nytt sätt att se på världen. Hennes värld och min värld. Det är starkt gjort. För risken är ju att det blir ett maner, att författaren reduceras till ännu en av dem som läser Joyces Ulysses och får ett ”befriat förhållningssätt till skrivandet”. Ett intryck av att hon stilar. Men hellre än att dra fram den slitne Joyce ur kritikerärmen finns ju stilistiska paralleller i böcker av Ali Smith, för att inte tala om hur Peter Carey gav ett säreget idiom till sin roman True History of the Kelly Gang. En svensk lärare kanske tänker på hur det var att läsa – jag menar, konfronteras inför – Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött. Men det måste sägas att McBride har skrivit en bättre debut.   

Här skapas en ny slags prosarytm. Jag imponeras av hur välkomponerad den är, hur den aldrig faller ur ramen och spricker. Nä, inte ens mot slutet, när språket rycks itu allt mer, i takt med att den unga kvinnans sexuella erfarenheter blir allt mer destruktiva. Inte enbart av egen förskyllan: den där morbrorn är ju ruskig. Här blir det som att det verkligen är Joyce som skriver en version av Breaking the Waves.

Till en av de fina egenskaperna är hur personlighetsutvecklingen sker med hjälp av ordet ”I”, ”jag”, som blir allt mer frekvent i takt med att flickan blir kvinna, att hon först då får ett jag. Hon upplever saker distanserat, men aldrig avmätt. Hon är närvarande i känslan, och det är hon i den starka känslan. I smärtan. Namnlös, liksom alla andra karaktärer, och lika anonym är tidsandan, bara att det upplevs som en vag dåtid, kanske 80- eller tidigt 90-tal.

Ja, det är en märkligt roman, med ett omslag i ett typsnitt som möjligen för tankarna till 70-talsböcker av Edna O’Brien. Hur medvetet är sådant? De språkliga experimenten blir inte lika uppseendeväckande efter ett tag, utan ersätts av en självständigt utmejslad röst, tillhörande denna småtruliga och burdusa unga kvinna, som går från blasfemiskt barn till skandalös kvinna. De ord som dominerar är ”sin” och ”fuck”, och det är då själva fan, tänker jag, när jag i min iver vill översätta den här boken till svenska, att vi inte har några ord för dessa färgstarka engelska glosor: ”fuck” och ”sin”. 
 
Och titeln? Nog är det väl den bibliska skapelseberättelsen om Adams skapelse och ur denna prototyps revben Gud sedan skapade sin halvskapelse. Därför antar jag att huvudpersonen heter Eva.

20 okt. 2016

En borgerlig entropi, Andrés Stoopendaal, Norstedts


Andrés Stoopendaals nya dikter utmanar poesigenren både formmässigt och språkligt. Det är vackra och tänkvärda ord som fångar dekadensen.

Begreppet entropi hämtade Freud från fysiken för att beskriva hur psyket är rörligt och svårt att fixera. Han talade om driftslivets klibbighet. Senare skulle den italienske filmregissören och poeten Pier Paolo Pasolini beskriva bourgeoisien som just en entropi.


Nu kallar Andrés Stoopendaal sin nya diktbok för En borgerlig entropi, och refererar i förbifarten till Pasolini. För inte så länge sedan utgick danske poeten Martin Glaz Serup från Pasolini i sin svit Romerska nätter.

Här lyder de tre avsnitten sålunda: ”Preludier”, ”Tableaux vivants”, ”Nocturner”. Om du vet vad de betyder är du att gratulera: du har en klassisk borgerlig bildning, du tillhör de privilegierade.

Diktjaget, som identifierar sig som privilegierad, söker gränslösa erfarenheter, och längtar efter att transformeras till ängel. Han träffar personer av olika kön, har sex: ”Andra händelser är kanske detestabla och man försöker förtränga dem, både individuellt och kollektivt, som när begärets ovillkorliga lampa tänds och riktas våldsamt – kanske alldeles för våldsamt – mot hans godisrosa mun; mot små, djuriskt glänsande flicktänder.”  

Det här sättet att skriva kan erinra om gurlesken, som fått flera kvinnliga författare att utforska och ifrågasätta normalisering och könsstereotyper. Stoopendaal är man, men använder en queer blick på människan. Han skriver något så ovanligt som svensk dekadenslitteratur, och är kanske den förste som gör det så konsekvent sedan Per Hagmans 90-talsböcker.

Ett mytiskt innehåll genomkorsas av närgången realism. Annars är risken påtaglig för den som ägnar sig åt myter att det blir formalistiskt och schematiskt. Stoopendaal undviker det genom sitt vrenskade språk, där det är som om skönheten nästlar sig in i det till klichéer stelnade språket. Oväntat nog blir det levande dikt.  

Det nya samhällets girighet kommenteras sakligt, i dikter som rör sig från det lyriska till det berättande, inte minst i några dråpliga uppväxtskildringar, en redogörelse för några filmprojekt från tonåren.  

Stoopendaal har tidigare gett ut en kort roman och en diktbok, och framstår allt mer som säreget begåvad, när han förfrämligar det bekanta.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/10 2016)

15 okt. 2016

Hemma, Marilynne Robinson, översättning Niclas Hval, Weyler


Det är knappast någon överdrift att hävda att vi lever i en sekulariserad värld. Att ägna sig åt kyrkliga ceremonier som julotta och bröllop någon gång då och då räknas knappast. Vi verkar inte ha något behov av Gud.

”Vi”? Tala för dig själv, vill jag invända (mot mig själv?). Att tala om litteratur i termer av magi är inget som gör en populär, har jag upptäckt. Samtidigt: varför har jag i drygt tio år drivit den här bloggen, om det inte är för att predika, för att förkunna litteraturens vikt? Och hur fan går det ens till när den – litteraturen – inte ens går att fånga in med ord? För exakt som Gud alltid undflyr våra försök att bli inringad med språkliga medel är ju litteraturen ordlös, något som kanske är en paradox men kanske lika mycket en självklarhet. Visst, vi kan cirkulera kring den och ge den etiketter, men dessa är bara förminskningar. Litteraturen är liksom Gud större än orden. En recension är en futtig ersättning för boken, liksom språket är en futtig ersättning för tanken. Vi tänker alltid bättre än vi talar och skriver.


Marilynne Robinson debuterade med romanen Två par systrar 1980. Sedan tystnade hon som romanförfattare i 24 år. Varför? ”Jag kände mig obildad”, har hon sagt. Under 2000-talet har hon gett ut tre romaner som jag utan att tveka kallar vidunderliga. Ja, vidunderliga i all sin oansenlighet. Det är tre romaner om småstaden Gilead, dess oansenliga människor.

I Hemma, som kom 2008 och nu utkommer i Niclas Hvals översättning, handlar det om 38-åriga Glory, allvarsam dotter till den döende prästen Robert Boughton. Efter tjugo års frånvaro återvänder hennes bror Jack, en slarver– nej, en ”lymmel”, med Hvals fyndiga ordval. Ett ordval som naglar fast honom, och vi blir snart varse varför han förtjänar den stämpeln.

Glory är allvarsam, på gränsen till bitter. Hon är high school-läraren som lät eleverna inte bara läsa John Milton, utan till råga på allt hans melankoliska ”Il Penseroso”. Nu tvingas hon umgås med brodern Jack, något som sker på nåder. De är mer än reserverade mot varandra, och stämningen är konstant på väg att brista. Hans tidigare svek som gör sig påminda. Hennes martyrskap som får varje replikskifte att luta sig mot sammandrabbningens urladdningar. Det är smärtsamt, och det är obekvämt, och under den belevade ytan finns allt det ouppklarade.  

Gång på gång avbryter jag min läsning och undrar: Hur går det till när Robinson skriver det här? Hur lyckas hon ladda det oansenliga med sådan mening, med sådant djup, med sådant engagemang? Vad är det för kraft som styr? Dessa konstnärliga avväganden, hur hon formar deras liv inför vår blick som läsare … Om inte det är magi, vad finns då kvar att tro på?

Om amerikanska författare generellt är överskattade tycker jag att det inte går att prisa Marilynne Robinson tillräckligt. Jag är ju minimalt religiös, men om det här har skrivits utan Guds inblandning då är jag beredd att – fast, äsch, sådant här kan man ju inte tala om utan att göra sig löjlig.

Robinson har skrivit en roman om familjebildningens inneboende problem, om den dynamik som uppstår. Om hur svårt det är att komma sams, men också om hur dessa problem kan lösas. Det kanske inte räcker med viljan. Tålamod och förlåtelse blir de vägledande känslor som styr Glorys handlingar, och det kan låta som enkla knep för att lösa konflikterna, men då underskattar du människans resurser till att hantera orättvisor.

Glory blir en tydlig figur, ungefär som Lila (om än inte lika omedelbart drabbande kanske: Lila kan vara den bästa amerikanska roman jag har läst under 2000-talet). Det här är til syvende og sidst en roman om hur det är att leva: ”Just being alive, it can really hurt”, som Kate Bush sjunger, och det är påfallande hur nära Robinson har till den smärtpunkten, hur enkelt hon rör sig i det allra mest mänskliga. Det är en människosyn som ligger rätt nära Gunnar Ekelöfs, och då tänker jag inte enbart på hans uttjatade ord om vad som är botten i andra också är botten i dig, utan mer på hans självklara sätt att koppla ihop förnuft och känsla, hur intellekt och fantasi läggs mot varandra lika enkelt som två handflator som möts. (Dina egna, eller möter din hand en annans? Kan göra detsamma. Det är mötet som betyder något, som betyder allt.)

Robinson förlitar sig på karaktärerna, i första hand Glory och Jack. Jack är förstås rörande i sin oförmåga att helt slingra sig loss från sina tidigare svek: här, hans femtimmarspromenader på nätterna. Han både vill och försöker bli en bättre människa, men – no surprise – han kan inte. Glory betraktar honom: ”Han var väldigt lik deras pappa i sina bästa år, om man bortsåg från det märkta ansiktet och det milda icke-oskyldiga uttrycket i det.” Där: ”det milda icke-oskyldiga uttrycket”, där ser vi honom ju i helfigur, där framträder han helt synlig för oss.  

Andra författare må skriva romaner som förlitar sig på intrig eller på språk, men sådant saknas i hög grad i Robinsons romaner. Hennes språk är så avskalat att det kan te sig glanslöst, och intrigen är rätt ordinär. Inte mycket händer på 400 sidor. Men ändå! Så obrutet fascinerande! Detta tack vare allt som investeras i karaktärerna, Robinsons omsorg om dem.

Det sker tack vare ett konsekvent språkbruk, där både tankar och repliker blir trovärdiga genom att de är så lojala med glesbygdsspråket. Det är ett särskilt språk, och så vitt jag kan bedöma (halva min släkt är bönder) är det äkta: lika sävligt som det är färgstarkt. Robinson visar vad en trakt gör med en människa, vad den – Gilead – har gjort med Glory framför allt.

Hemstaden är för de flesta av oss, de vettiga av oss, bara en plats att hata. Glory hatar den för att den påminner henne om när hon var lycklig. Så lustigt: jag hatar den för att den påminner mig om när jag var olycklig.

Om översättningen nästan konstant är säkert utförd är jag bara lite tveksam till det flitiga bruket av ”söndagskläder”. Nog för att det heter ”Sunday’s best” på engelska, men vore inte ”finkläder” mer idiomatisk svenska än ”söndagskläder”, som jag inte kan erinra mig ha hört på svenska? Något kan jag irritera mig på hur romanen efter den lovande upptakten blir aningen stillastående, liksom hur Glory gråter oftare än vad som är rimligt för en människa. Fast det går att läsa hennes tårar som en funktion, där de blir hennes språk, att hon är en egentligen språklös människa med tårarna som en ventil för all den frustration hon bär på. Möjligen …  

Här finns å andra sidan så mycket att gilla: hur Robinson skildrar den odramatiska oron. Hur vänskapen lyckas göra sig hörd trots allt som talar emot den. Hur godheten inte kan betvingas. Men det här är en roman om Glory, en oavbrutet fascinerande karaktär, och titeln Hemma kan ju hur lätt som helst bytas ut mot Glory.   

14 okt. 2016

Ovärdigt och populistiskt


Är det populistiskt att tilldela Nobelpriset i litteratur till musikartisten Bob Dylan? Ja, vid en ytlig betraktelse. Hans konst tillhör populärkulturen, och han har sedan sitt genombrott vid tidigt 60-tal fortsatt göra angelägen musik. Som popartist är det tämligen unikt, hur han lyckas kombinera en djupt traditionsbärande genre med en ständig nyfikenhet och rastlöshet inför nya intryck. ”Don’t Look Back”, som dokumentären från 1967 heter, en uppmaning fler popartister borde följa.

Men är det litteratur? Tveklöst inte, vill jag hävda. Det är orättvisande mot sångartister att läsa deras texter som poesi. Orättvist mot poeterna. Och jag säger detta i djup respekt för det hantverk som låtskrivande är, och med vetskapen om att jag med stor behållning kan läsa samlade sångtexter av låtskrivare som Nick Cave, Leonard Cohen, Patti Smith, Jarvis Cocker.


Men det är befängt att ställa dessa texter mot poeter som – för att bara nämna några som Svenska Akademien har förbisett – Rilke, Tsvetajeva, Lasker-Schüler, Södergran, Bishop, Auden, Celan – eller, för den delen, den Dylan Thomas som Robert Zimmerman lät sig influeras av till sitt artistnamn Bob Dylan. 

Robert Zimmerman föddes i Minnesota 24 maj 1941. Bob Dylan föddes när han börjat härja som artist i slutet av 1959. Han inledde sin bana som folksångare, och efter en handfull LP-skivor begick han smärre skandal när han pluggade in en elgitarr på en konsert 1965. Redan där utmanade han sin publik, något som har blivit en konstant genom hela karriären. På 70-talet genomgick han en religiös fas, något som både inspirerade honom till fantastiska album och den i särklass uslaste låt som någonsin spelats in, ”Man Gave Name To All The Animals”. Under 2000-talet har han gett ut en totalt poänglös julskiva, men också gjort ett av sina bästa album någonsin, ”Modern Times”.

Karriären har varit lång, ojämn, men han har med jämna mellanrum alltid lyckats återhämta sig från konstnärliga fiaskon. Höjdpunkten är ändå några av de skivor han gjorde på 60-talet, som ”Highway 61 Revisited”, ”Blonde on Blonde”, och ”John Wesley Harding”. Det var också då han fick sitt grundmurade rykte som talesmannen för en generation, de seglivade och uthålliga 40-talisterna, som givetvis är överlyckliga en dag som denna.

Den som – av outgrundlig anledning – inte stiftat bekantskap med Dylan har nog mest att hämta i dubbel-LP:n ”Blonde on Blonde”. Där finns variation, med både finstämda kärleksballader och attackerande rocklåtar. Och den ojämförligt spirituella ”Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again.” Den finns påpassligt nog på Spotify. Bara att formulera den meningen får mig att sörja att priset inte gick till en riktig poet, som kanadensiska Anne Carson, som inte finns på Spotify. Hon är krävande, men så oändligt mycket mer belönande än Bob Dylan.

Under ¨sin karriär har han varit en gäckande figur, i konflikt med media, och har gjort livekonserter med högst varierad dagsform. En artist med stenhård integritet, som till exempel vägrade närvara vid prisceremonin när han fick Polarpriset, samtidigt som han gjort reklam för Victoria’s Secret.  

Allt det här är bra historier, underhållande historier, men är det litteratur? Även om Sara Danius, ständig sekreterare, omedelbart efter tillkännagivandet menade att det går utmärkt att läsa Dylans texter utan musiken är jag skeptiskt till att det går att separera texten från musiken. Dessutom är sången en ytterligare komponent i poplåten, och den går förlorad vid läsningen.

Mycket gott kan sägas om hur Svenska Akademien under 2000-talet har breddat sitt urval. Att vi bland pristagarna hittar nästan en tredjedel kvinnor är glädjande, bland dem Herta Müller och Svetlana Aleksijevitj, som ju är av annan kaliber än årets pristagare. Men det är anmärkningsvärt att en sammansättning som innehåller så många starka poeter och så många starka läsare av poesi – Katarina Frostenson, Horace Engdahl, Anders Olsson, Jesper Svenbro, Kristina Lugn, Kjell Espmark – gör så märkliga bedömningar av poeter. Att Tomas Tranströmer fick priset 2011 är roligt för oss svenskar, men hans poesi är ju inte av det nyskapande slaget.

Att priset går till Bob Dylan är en tydlig uppvärdering av populärkulturen, ett ärende som jag ärligt talat tycker Svenska Akademien borde ha hållit sig för god för. Det är en markering som adlar popmusiken till litteratur. Men pop är i generell mening anti-etablissemang, och det gäller i synnerhet också för Dylan.

Även utifrån den geografiska aspekten är Dylans pris olyckligt. USA fick sitt senaste litteraturpris 1993, och risken nu är att minst en generation av lysande amerikanska prosaförfattare blir utan Nobelpris, med tanke på hur avogt inställt Akademien varit mot amerikansk litteratur. Jag kan inte hjälpa att namnet Bob Dylan blir så oerhört futtigt när det ställs intill Cormac McCarthy, Philip Roth, Don DeLillo, Joyce Carol Oates, Thomas Pynchon, Marilynne Robinson.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/10 2016) 

12 okt. 2016

Interpunktion. Om skiljetecken och textens nyanser, Alva Dahl, Morfem


I egenskap av svensklärare får jag ofta frågan om vad som är språkets viktigaste beståndsdel. Hellre än felstavning eller särskrivning eller olämpliga ordval skulle jag hävda att det är interpunktionen som avgör om en text är lyckad eller inte. Den som vill lära sig skriva bra tjänar på att studera hur andra sätter ut i första hand kommatecken, men också punkter och det – ibland – underbart variationsrika tankstrecket, för att inte tala om det underbara semikolonet.

Alva Dahl har skrivit boken Interpunktion. Om skiljetecken och textens nyanser, och gör det tydligt att hon är pragmatisk. Det är i användandet av interpunktionen som en text lever och ges tillfälle att träda fram i alla sina nyanser. Hon gillar skiljetecknen, och förmedlar denna uppskattning på ett sätt som är en ren fröjd att läsa, genom att hon refererar överskådligt och tydligt, utan att förenkla. Boken är indelad i två avsnitt: en metoddel och en praktikdel.

Dahl är språkvetare och översättare, och jag inbillar mig att det praktiska översättningsarbetet gör henne särskilt lämpad att tala om just interpunktionens användningsområden. För det är med hjälp av interpunktionen en person kommer till liv i en text, som hjälper oss att se hen i helfigur.

Det här är en bok om vad skiljetecknen gör. Dahl visar att de ”modifierar och förfinar”, och medan någon av oss kanske tycker att det låter lite futtigt vill jag invända: det är mycket nog! Med hjälp av skiljetecken uppnår en skribent rytm. Pausering. Det var väl poeten Sarah Kirsch som hävdade att kommatecknen är hållplatser i texten, så att läsaren ges en chans att vila, men också kliva ombord och följa med i det flöde som texten utgör.

Dahl påminner om att skiljetecknen är en teknisk uppfinning, något människan har skapat. Därmed är den mekanisk. Men den har blivit organisk, en del av vår kropp, vill jag nog instämma i. Hur jag kommaterar en text, det har ju blivit en del av mig. Kanske det kan jämföras med dans, något som bör utföras med hjälp av ett visst mått av intuition. Förvisso finns reglerna där, men du måste också vara lyhörd för hur musiken/texten beter sig, och vara beredd att ändra var du sätter ned foten/kommatecknet. Att skriva blir då att följa sin instinkt.

Tidigare syn på språkvetenskap har betonat ordklasser och satsdelar som betydelsebärande element för att strukturera kommunikation, men, som Dahl föredömligt visar, har modern forskning börjat uppmärksamma hur en text tillkommer med hjälp av tecken i samspel – tecken som är både hörbara (lyssningsbara) och synbara (läsbara). Det är klart att du när du lyssnar hör den talandes kommatecknen, till exempel. Här kan påminnas om hur den tidigare så förhärskande rigida satskommateringen har fått ge vika för en mer improviserad tydlighetskommatering. Den nya språkforskningen uppmuntrar mer till sunt förnuft än nitisk lagbundenhet.

Det paradigmskifte vi sett de senaste 15-20 åren kan försätta en i ett visst missmod. Nog för att vi använder skriftspråket mer än någonsin, men det sker på ett allt mer slapphänt sätt. Tidigare rikslikare, språkvårdsböcker och boken språkrådets Svenska skrivregler, är nog dammsamlare (senaste upplagan utkom för åtta år sedan) i den mån den ens existerar i sinnevärlden hos alla skribenter som gladeligen fyller tomrummen med sina texter.  

Det är en lärorik bok, både för den glada amatören och det buttra proffset. Kanske tillhör jag mer de buttras skrå numera, med mina tusentals bernur-texter och hundratals tidningstexter i annat namn (Björn Kohlström). Men jag har mycket att inhämta här. Alva Dahl gillar semikolon, och det är inte svårt att dela den entusiasmen inför detta användningsbara tecken. Det finns en trygghet i att läsa någon som så uppenbart behärskar sitt ämne. 

Bör man vara intresserad av interpunktion för att uppskatta den här boken? Jo, men min erfarenhet är att språk engagerar, att fler personer än de som kanske erkänner det är intresserade av språk, och är man det är ju interpunktionen själva huvudspåret. Jag läser storögt fascinerad av både resonemang kring översättningens principer, om interpunktionstexturer, och många belysande exempel från böcker av Eva Adolfsson, Aris Fioretos och Carl Jonas Love Almqvist. På sätt och vis följer Dahl den sistnämnde i fotspåren … med sin bestämda men generösa syn på hur kommatering ska utföras:

”Noggrann och uppmärksam interpunktion ger texten skärpa, klarhet och skönhet; slarvig interpunktion skapar bara förvirring.”