Per Hagman
bearbetar med sin nya självbiografiska roman en annalkande medelålder.
Med sin förra bok i
genren, Att komma hem ska vara en schlager,
skrev han en elegi över ett förlorat hemland. Den gick sida vid sida med hans
egna förlorade ungdom, men nu har en ännu längre skugga fallit över den
vinddrivne pojken. Allt mer tid tillbringas ensam, allt mer energi måste
uppbådas för att han ska orka ge sig iväg på de olika äventyren. Under tiden
kommenterar han dagsaktuella händelser, i en politisk analys som är både
prestigelös och naiv.
Bland vårt språks
stilister hör Hagman till de mer gudabenådade, med en lätthet i steget och
språklig tonträff som är så absolut att den borde bilda skola. I retrospektiv
framstår hans böcker som lysande undantag i den svenska litteraturhistorien,
med sin sorglöshet och sin ogenerade förtjusning i dekadensen. Även här finns
formuleringar som är enastående i sin uppriktiga hänförelse inför tillvaron.
Att jag ändå inte
helt lyckas bli charmad beror mest på att skildringen är monoton och repetitiv.
Spåren blir allt mer uppkörda, med en nonchalans i tilltalet som inte riktigt
anstår den normalt sett så klarvaket fyndiga författaren. Jag blir också
besviken på att någon som är så skicklig på att gestalta pendlingarna i oss
alla, mellan ensamhet och gemenskap, mellan distans och närhet, inte lyckas
förvalta sin talang i en helgjuten roman. Med sin orädda humor har han
potentialen att skriva den stora svenska satiren, men nöjer sig här med att
klaga lite avmätt på ämnen som han behandlat tidigare med vassare blick.
(Också publicerad i
Vi 5/17)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar