att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 jan. 2017

Var hemlig och gläds. Vandringar i William Butler Yeats fotspår, Carl-Johan Malmberg, Wahlströms & Widstrand


Carl-Johan Malmbergs bok om poeten och Nobelpristagaren Yeats är överdådig. De ambitiösa dikttolkningarna är försiktigt auktoritära och en ovärderlig introduktion.   

William Butler Yeats är en av mina absoluta poetfavoriter. Hans egensinnigt starka – ofta konfliktsökande – dikter har jag läst och läst om otaliga gånger. Starka rader som fått fäste i mig: ”A terrible beauty is born.” ”How can we know the dancer from the dance?” Och så raden från januari 1919, som kanske aldrig varit så aktuell som nu: ”The best lack all convictions, while the worst / Are full of passionate intensity.”


Om denne irländske klenod har Carl-Johan Malmberg skrivit en rik bok, Var hemlig och gläds, full av den typ av insikter som bara kommer till den med tålamod att vänta in dem. Malmberg skrev en liknande bok om William Blake för ett par år sedan, och även om jag då och då drabbas av en viss utmattning – drygt 450 sidor poesianalys kräver och ibland kväver sin läsare – är det mestadels njutbart.

Malmberg utgår från enskildheter, detaljer, och rör sig utåt för att uppdaga helheten, mönstren. Han är en suverän isärplockare, som ser på det bekanta med nya ögon. Med osviklig auktoritet kan han slå fast saker utan att vare sig förenkla eller bli självsäker. Hans tolkningar presenteras som förslag, och går ofta i dialog med andras tolkningar.  

Med frekvent understöd av källmaterialet får vi en helhetsbild av poeten, och blir också rejält insatta i de sammanhang som dikterna är tillkomna i. Bland annat får vi veta åtskilligt om de enskilda diktsamlingarnas tillkomst och böckernas grafiska utformning, som alltid var ett samarbete mellan poeten och olika konstnärer.    

Yeats blir för Malmberg inte bara ”maskernas och förklädnadernas poet”, utan också den okynnige ”regeltrotsaren”. I konfrontationerna möts motsatserna, i en ständigt dynamisk poesi. För det här är en poet att gräla med, något Malmberg gör då och då, på ett fruktbart sätt.

Den variant av engelskan som Yeats skrev på ska kanske, som Malmberg antyder, uppfattas som ett motspråk. En irländsk protest mot engelskans dominerande språk. Yeats, som inte behärskade iriska, kompromissade genom att uppfinna ett poetiskt språk som lägger sig vid sidan av den engelska övermakten talade.

Dubbelnaturen Yeats – fullt ut känslomänniska, fullt ut analytisk – tas väl till vara av bokens många dikttolkningar. För till stor del bedriver Malmberg ju diktläsning som fungerar ypperligt. Även en van Yeats-läsare får anledning att revidera sin läsning.  

Ja, det finns många anledningar att gilla den här poeten, och Malmberg visar oss de flesta. Han skriver också utförligt – bara ibland lite för utförligt – om de här aspekterna hos Yeats. Yeats omåttliga tilltro till språket, till exempel. Ett sätt att skriva där orden sätts i arbete för att utföra stordåd. För Yeats var poesin inget mindre än magi, och äntligen har vi fått en bok som ger alla chansen att uppleva den magin på riktigt nära håll. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2017)

25 jan. 2017

Transporterne, Jesper Brygger, Kronstork


Om jag säger att Jesper Brygger med boken Transporterne har skrivit en modern version av T.S. Eliots Det öde landet, blir du lite avskräckt då? Tänker kanske att inte behöver vi ännu en domedagsversion tryfferad med citat från källor från hög- och lågkultur. Eller tycker det är en onödigt orättvis jämförelse som ingen av dem tjänar på. Eller att det är att placera ribban på världsrekordnivå, om du är böjd åt idrottsligt bildspråk.

Min liknelse med Eliot infinner sig också rätt sent i läsningen, när jag avkodar en blinkning till Nina Simone. Brygger arbetar med en metod som åtminstone påminner om hur Eliot arbetade för nästan 100 år sedan. Civlisationskritik, som genljuder av ekon från ”dried voices” (visserligen citerar jag nu ”The Hollow Men”, men var lite schysst …), citatvävning och intertextualitet.  


Brygger är dansk poet, bosatt i Göteborg. Han debuterade 2012. Han är delvis polyglott, och det är en bra förutsättning för den som skriver i Eliots anda. Nåväl, någon enstaka svensk glosa finns i texten åtminstone. Språkväxlingen passar till bokens många korta avdelningar, skapar en avbruten rytm, som i viss mån förstärker bristen på respit i den moderna världen. Det är en dikt om rörelse, om rastlöshet, om erinringen att aldrig få vara i vila. Det är urban dikt, som utgår från missförhållandena – en av poetens uppgifter är ju att peka ut dessa missförhållanden. Visa vad som är fel.

Och det där bristfälliga pekar ut en romantisk estetik, och så uppfattar jag Bryggers avsikt. Att han står för en romantisk utblick. Däri ingår den cyniska blicken, men det är en cynism som står för en viss naivitet. Där existensen är andefattig, där hittar du romantikerna. Även Eliot var romantiker: därav behovet att uppfinna det objektiva korrelatet, den påtvingade distansen, som ändå aldrig hindrade hans romantiska nostalgi. (Varnande exempel: du kan bara bli kvitt denna nostalgi genom att konvertera till katolicismen. Från ett fängelse till ett annat.)

Romantiken är sällan hoppfullhetens dikt, men Brygger illustrerar hoppfullheten lite här och där: ”ses det at ingen kropslig indtrængen fra et jeg og et sprog / der når som helst kan ekskludere / fører til andet end afstand og / skiftende tryk på jeg, her, skiftende status, grader af udmattelse / fattigdom og håb – du? det samme, det samme / men vi, vi er noget andet / kviksølv til grøn malakit udsletter –” Här och där, därför att så ser den här dikten ut – splittrad – i fraktioner –     

När Brygger byter spår gör han det ändå med ett konsekvent förhållningssätt. I dikterna finns en puls – en sårig rytm – som också befäster trasighetens relation till romantiken. Ingen ruinromantik i egentlig mening, men ändå något som pekar ut det som håller på att gå sönder. I detta sönderfall finns den skärande hjärtpunkten i Bryggers dikt.

Orden varieras, och det handlar om transporter, transaktioner, transformationer, transfer, transsexualitet. Dikt som illustrerar rörelsen, trafiken, den som aldrig står stilla. Intrycket är av det abstrakta slaget. Men det är också dikt som rör sig i verkligheten, i ohyggligheterna som en simtur i Wannsee kan frilägga – Kleists självmord och nazisternas slutgiltiga lösning i judefrågan. Tidsavståndet upphör att gälla, det blir en dubbelexponering som visar att 1+1 alltid blir mer än 2.  

En annan verklighetsmarkör – som utgör liksom en reva i dikten – är morden på rapparen Tupac Shakur 1996 och journalisten Anna Politkovskaja 2006. Sådant som vi behöver bli påminda om. Det Brygger då gör är att ersätta hårda fakta med ett suddigt reportage. Varför suddigt? Är det känslans – medkänslans – tårar som grumlar blicken?

Men rörelsen – det jag återkommer till, som en slags röd tråd i denna trevande, kretsande text om en bok vars atmosfär kanske färgar av sig på min text – den rörelsen utnyttjar som sin katalysator viljan att ta sig framåt, vidare, ut ur de jobbiga omständigheterna, in i en förlorad värdighet. Mina referenser hittills – där jag också kunde nämna något om Kafka, Celan, Hamlet och Heiner Müllers Hamletmaskinen – kan uppfattas som att jag skriver om en teoretisk bok. Egentligen är det motsatsen till det.

Som bekant: Eliots dikt, som jag tjatar om, gestaltar civilisationens slut, och Brygger tar vid med hjälp av kapitalismens kris. Här finns det hoppfulla: i vändpunkten. Väggen och muren blir betydande metaforer i hans arbete. Han gör en vacker turnering – på tal om vändpunkten – av Strunges versala ”UDE AF VERDEN” från Billedpistolen, som här blir ”Ud af værten”, eller mer emfatiskt i dikten: ”Ind i verden”. Som jag uppfattar det blir det en rörelse mot någon annan, alltså en mindre solipsistisk premiss.

Det är en positiv slutsats, och kanske det som sticker hål i hela mitt resonemang. Nej, Brygger är ingen romantiker – han ställer hoppet i alldeles för god dager, och blir därmed inte heller någon av alla dem som ankrat vid Eliots storverk. Det här är dikt som ställer sig på egna ben, och det är förstås en betydligt mer gynnsam förutsättning för att det här ska bli ett författarskap värt att lystra till.  

24 jan. 2017

Efterlämnat, Lars Norén, Bonniers


Lars Noréns nya prosabok är en studie i självförakt och gnäll. Dess huvudperson ältar gamla oförrätter med tröttsam brist på distans.

Parallellt med sina medialt uppmärksammade dagböcker har Lars Norén de senaste åren gett ut en handfull prosaböcker. De låter sig inte riktigt kategoriseras, med sin blandform av prosa och poesi, samtidigt som det är lätt att känna igen tematiken från den dramatik som på 80- och 90-talen gjorde honom världsberömd.


Efterlämnat är titeln på den helsvarta bok som nu utkommer. Där skippar han all interpunktion, och det underlättar inte läsningen. Tydlig inspiration finns i Thomas Bernhards romaner, samt Samuel Becketts sista prosaberättelser – alltså en monoton prosa fylld av mani, upprepningar och utbrott av lyrisk skönhet.

Han gör det inte lätt för läsaren, Norén, men han gör det inte heller lätt för sig själv. Någon handling att tala om finns knappt: en äldre man reflekterar kring sitt förflutna som patient inom psykvården. Nu väntar han på döden. Han ältar en tidigare förälskelse i en sjuk, utmagrad kvinna, sina söner, sina bröder – som våldförde sig på honom under uppväxten. Det finns några enstaka scener som är groteska i sitt elände.

Minnena är ofokuserade. Mannen beskriver sig som stryktålig. Ett av bokens problem är att Norén är upptagen av att skriva om självförakt och mörker, men han avstår från all gestaltning. Att beskriva ohyggligheterna är att gå en genväg, när det sker så här platt.

Här befinner sig Noréns skrivande på tomgång. Den här boken saknar den precision som dagböckerna har. Den som följt dramatikern Norén har för länge sedan fattat att han är en stor humorist. Skämten pendlar den här gången mellan att vara poänglösa och smaklösa, typ man kan skratta ihjäl sig om man har den läggningen, somliga tar livet av sig för att bekräfta att de lever …

Nä, det är inte helt lätt att nå upp till idolerna Bernhards och Becketts standard. Undantagsvis skriver Norén några vackra rader om snö i sin bok, men dessa begravs under horder av trist och surt gubbgnäll. Jag kan inte se det här som annat än ett beklagligt blindspår i en trots allt betydande författares produktion.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/1 2017)

19 jan. 2017

Vegetarianen, Han Kang, Natur & Kultur


Sydkoreanska författaren Han Kang framstår som en av de mest fascinerande författarna i världen just nu. Hennes nya roman om en familjs sönderfall är häpnadsväckande bra.

På nutida klickspråk skulle den här boken lanseras så här: hon blir vegetarian – du anar inte vad som händer sedan! Yeong-hue heter kvinnan som blir vegetarian. Än sen, säger du, sådana beslut fattas väl dagligen. Förvisso, men den här gången blir fortsättningen något helt annat än vad du förväntade dig.


Han Kangs förra bok på svenska, Levande och döda, kom i höstas, och jag tyckte den var en av årets allra bästa. Jag kan nog utan tvekan säga att Vegetarianen är några klasser bättre. Den gör så radikala saker med romanformen att det bara kan kallas häpnadsväckande.    

Romanen har tre delar, berättade av var sin person som har en relation till den olyckliga kvinnan. Först maken, en rationell medelmåtta, och sedan svågern, en knasig konstnär, och sist systern, gift med konstnären. Yeong-hue själv kommer bara till tals i några enstaka repliker, samt några kursiverade partier i första delen.

Det som händer med henne är svårt att återge utan varningar för spoilers. Men kort sagt: hon genomgår en personlighetsförvandling när hon slutar äta kött. För det här är en roman om förvandling, men också om åtrå, om sexualitet, om vansinne – och om våld.

Det är en roman också om sönderfall, i första hand en familjs sönderfall. Relationen mellan Yeong-hue och maken är instabil, och så följer ytterligare relationer som ödeläggs. Hela hennes familj bryts itu av hennes beslut att bli vegetarian.  

Han Kangs roman har jämförts med Kafka – inte enbart för likheter med novellen ”Förvandingen”, utan även ”En svältkonstnär”. Och det är något likartat över den absurda premissen i Han Kangs besynnerliga roman. Kafka behärskade ju med suveränitet skräckgenren, och nog finns det även här en skräckartad stämning.

En bra bok tar risker och utmanar våra etablerade sätt att se på världen. Kafka gjorde absolut det – Han Kang likaså, med hjälp av en helt oförskräckt inställning till sitt material. Hon närmar sig det osannolika, tankar som man inte vågar tänka. 

Vad hon har skrivit för slags roman är inte helt lätt att utröna. Man kan nog läsa den som en satir, och till den som efter att ha läst den här boken fortfarande vill bli vegetarian säger jag bara: ”Lycka till!” Mer och mer antar den formen av gåtfull psykologisk studie. Vad är en människa egentligen? När upphör hon att vara människa?  

Knepet är att Han Kang använder en avancerad berättarteknik utan att det blir krystat. Hon skildrar en gränsöverskridande erfarenhet, och gör det med bevarad gåtfullhet, men det är inte ofullständigt eller frustrerande.   

Mitt nyårslöfte var att jag inte skulle använda värdeladdade ord som ”briljant” i recensioner. Förlåt, men nu bryter jag det, bara för att jag ställs inför något som är så sensationellt: det här är en helt briljant roman. Om jag får läsa något bättre i år skulle jag bli oerhört överraskad.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/1 2017)

Sanning och skvaller, Curtis Sittenfeld, Översättning Molle Kanmert Sjölander, Wahlströms & Widstrand


Kan du tänka dig Elizabeth Bennett som modejournalist och Fitzwilliam Darcy som kirurg? Med dödsförakt kastar sig Curtis Sittenfeld över en av litteraturhistoriens mest perfekta kärlekshistorier: Jane Austens Stolthet och fördom. Om du tror att hon bara kan falla pladask underskattar du den här författaren, som skrivit en handfull bistert humoristiska romaner. Fungerar Austens typiskt brittiska intrig också i nutida Amerika? Jo då, även om moderniseringen kräver en balansgång mellan sexighet och sedesamhet. 1800-talets bryderier om äktenskap ersätts här av frågan om att ha barn eller inte.

Mindre bra fungerar upprepningarna. Det är ett sabla idisslande av jobbluncher, yogapass, crossfit-övningar, jogging, dokusåpan ”Singel söker kärleken”, samt hatsex mellan Liz och Darcy. Deras relation är lite valhänt hanterad – fast det var den väl redan när Helen Fielding på 90-talet skrev sin version i Bridget Jones dagbok. Dock tycker jag Sittenfeld har lyckats skaka betydligt mer liv i Liz, som här är nästan lika morsk som Austens original var.  

(Också publicerad i Vi 1/17)

14 jan. 2017

Katt People, foto Julia Lindemalm, text Annina Rabe, Modernista


För något år sedan cirkulerade på internet några klipp på katter som överraskades av en gurka som någon smög fram bakom dem och som fick katterna att göra ett skutt rätt upp i luften. Antar att många skrattade åt dessa klipp, och det torde finnas ett behov hos människan att då och då göra sig lustig över katten – för den delen var det ju inget kul med klippen, eftersom situationen bara stressade upp katterna i onödan. Även vi människor ogillar främmande inslag, och gör förstås värre saker än att skutta rätt upp i luften när vi konfronteras med dem.

Ändå skulle jag tro att få saker gör människor så välvilligt inställda som katter, och i synnerhet bilder på katter. Därför gör katterna – eller, jag borde säga ”katten” – sådan succé på internet. Men är de så himla gulliga egentligen?


Nja, menar Annina Rabe, som skrivit en kort essä till Julia Lindemalms fotobok Katt People. Även den gulliga kattungen har klor, och för egen del glömmer jag inte vilken chock det var att första gången se en katt leka med maten, en infångad råtta. Inte för att vara grym, utan för att dess natur ju har nyfikenheten som förnämsta egenskap. ”Vad händer om jag sliter lite i bytets sida? Jaså, då låter det så, det var intressant …”

Rabe skriver om kärleken till katter, och använder just det ordet (inte ”intresset”). Hon skriver engagerat om det ojämlika förhållandet mellan katt och människa, att det är en relation som människan bara kan förlora. Men det är gott så, och jag är övertygad om att alla vi som gillar katter finner oss i detta. Alternativet är att skaffa hund.  

Med bakgrund i forntida Egypten har vi vördat katten, även om medeltidens katoliker försökte skylla djävulska beteenden på de fyrbenta gynnarna med svansen i vädret. Varför då? Kan de ha provocerats av kattens integritet? Rabe kopplar gamla kulter med den nutida internetkulten, vilket är vettigt, samtidigt som hon inte är blind för att många, i synnerhet äldre kvinnor, som har katt blir misstänkliggjorda, som ”crazy cat ladies”. Jag är inte helt säker på att det däremot stämmer att män med katt omedelbart får högre status – det är ju lite feminint att som man gilla katter, åtminstone om man går lite utanför en storstadsmiljö.

Katt People är en utsökt titel, då den dels visar att boken är tvåspråkig (svenska och engelska, vad trodde du?), och dels därför att det anspelar på filmen Cat People (1942/1982), som demonstrerar hur vi gärna ser kvinnan övergå i kattens egenskaper. Lite synd att Rabe inte nämner detta, då hon gör en poäng av att kvinnor ofta liknas vid just katter, både språkligt och i beteendemässiga referenser.

Bilderna är befriat ostylade, utan visar bara rätt upp och ner typiska moment i kattägarens liv. (Fast det är ju ingen som ”äger” en katt, utan … man ”ägs”, men det ser lite konstigt ut att skriva ”människoägarens liv”). Katterna är sig lika – också, för vi vet med sådan visshet att de är helt unika, inte minst till beteendet.

Omslaget visar en katthårig kofta som tillhör Birgitta från Malmö, med 8 katter. Hon berättar lite tårdrypande om att hon inte fick ha husdjur som barn, men kompenserar det nu. En av fördelarna med att vara vuxen, tänker jag – som kom hem med en kattunge när jag var åtta, utan att få behålla den. En annan Birgitta, med 22 katter, är en annan av bokens huvudpersoner. Vi får också se några interiörer från kattutställningar.

Nu handlar inte boken i första hand om att visa upp katter, eller ens att visa gulliga ögonblick mellan katter och människor. Katterna är ofrånkomligt självständiga varelser, och nog finns det i deras miner även i den här boken något vaksamt och spänt, även när de så att säga myser med människan. För det är inte mys – inte på något sätt är det mys på människans villkor.

Nä, bokens syfte är att uppmärksamma problemet med hemlösa katter, och att det finns något att göra åt dessa – enbart i Sverige uppgår de till cirka hundra tusen katter som får klara sig själva. Det är tankeväckande i sig – men så också kombinationen Rabes text och Lindemalms foton – båda förhåller sig till ämnet med den typ av fascinerad distans som ämnet kräver. För bästa sättet att bedyra katten sin kärlek är ju att bara sluta uppvakta den och låta den vara tills den är redo att ta sig an dig. Om den struntar i dig finns det ändå inget du kan göra åt det.  

11 jan. 2017

Det som övar annorlunda likt ett hjärta, Hanna Hallgren, Pequod Press



Hanna Hallgren gör hjärtat till poesins kärna i sin nya långdikt. Med snillrika metaforer och oblyga textstölder vidgar hon både världen och dig själv som läsare.

Det är en liten och tunn bok som Hanna Hallgren ger ut. Det som övar annorlunda likt ett hjärta är en kort långdikt om hjärtat, om kärlek och krig. Titeln är ett lån från österrikiska poeten Ingeborg Bachmann.


Överlag använder Hallgren sig gärna av andras fraser, som förankrar dikten i en kontext, i ett samspel med föregångare som Bibeln, Rilke och Tsvetajeva – men även Ann Jäderlund.
Vad det ska vara bra för, att låna eller stjäla citat, visas när världen vidgas. Språktekniken ger prov på en förbluffande skönhet, som i inledningen: ”en utdragen ton genom ansiktet”, en rad som också avslutar boken. Eller denna korta dikt:

”Ett ord räcker snart / det som övar annorlunda / Hjärtats muskel / som övar sig att säga liv med blod, / som strömmar genom stängda kamrar / och öppnar liv / i tillsynes stängda kamrar”.

Vad vi får här är en diktsamling som är lös i formen, som betonar det fysiska. Hjärtat blir en plats för det som övar sig, det som inte är färdigt eller stabilt. Genom hela den här lilla boken rör sig det oavslutade och spontana. Oredigerad, men inte slarvig, med dikter som strävar mot något annat än perfektion.

Hallgren skriver en djupt personlig dikt, som går rätt in i, ja, hennes egna hjärta, men också tar sig ut i världen, och blir egensinnig politisk dikt. Redan 2003 gav Hallgren ut boken Burqa. Den här nya boken tillkom under Gazakriget 2014, då Hallgren tillsammans med Jenny Tunedal och palestinska Somaya El Sousi översatte varandra.  

Det börjar bli vanligare med den här typen av samarbete, som utmanar bilden av författaren som solitärt geni. Tänk bara Athena Farrokhzads gemensamma arbete med rumänska Svetlana Cârstean, eller Marie Silkebergs bok tillsammans med Ghayath Almadhoun. Hallgren själv gav 2014 ut Inledande prolog till vetenskapsteorin, ett samarbete med konstnären Melissa Henderson.

Trots denna ovilja att själv ta plats blir Hallgren åtminstone för mig en av 2000-talets mest oumbärliga svenska poeter. Här finns dikter som lär dig se världen med en ny blick, men också dikter som talar direkt till dig, till ditt eget hjärta och därmed gör dig själv tydligare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/1 2017)

7 jan. 2017

Årets bästa skivor 2016


Jag hade inte tänkt göra den här listan. På hösten upptäckte jag spotify, och det innebar att jag mer eller mindre slutade lyssna på ny musik. Men ändå.


1 Anohni, Hopelessness
2 Nick Cave, Skeleton Tree
3 Leonard Cohen, You Want It Darker
4 Frank Ocean, Blonde
5 David Bowie, Black Star
6 PJ Harvey, The Hope Six Demolition Project
7 Iris Viljanen, Mercedes
8 Jenny Hval, Blood Bitch
9 Solange, A Seat at the Table
10 Peter Doherty, Hamburg Demonstrations
11 LP, Lost On You
12 Tindersticks, The Waiting Room
13 Angel Olsen, My Woman
14 Car Seat Headrest, Teens of Denial
15 Freddie Wadling, Efter regnet
16 case/lang/veirs, case/lang/veirs
17 Savages, Adore Life
18 James Blake, The Colour in Anything
19 Agnes Obel, Citizen of Glass
20 The Radio Dept, Running Out of Love
21 Marissa Nadler, Strangers
22 Beyoncé, Lemonade
23 The Last Shadow Puppets, Everything You’ve Come to Expect
24 Bat for Lashes, The Bride
25 Conor Oberst, Ruminations
26 Beth Orton, Kidsticks
27 Silvana Imam, Naturkraft
28 Mitski, Puberty 2
29 Divine Comedy, Foreverland
30 Suede, Night Thoughts

Här är lite gamla listor:
2012
2013
2015 

5 jan. 2017

Vagant 3-4 2016


Jag har tillbringat jullovet med norsk kultur. Tv-serien Skam? Kødder du? Nä, jag har läst 200 sidor i Vagants osannolikt ambitiösa dubbelnummer (3-4 2016), det sista som utkommer under Cappelen/Damms försorg. Nu torde finansieringen ordnas ändå, men det är väl i dagsläget oklart hur fortsättningen blir.

Det här numret är fokuserat på det något spretiga begreppet ”Guldålder”, och omslaget syftar mot vikingatiden, liksom några av texterna. Att även romarriket har funktionen av guldålder syns i texterna, liksom Japan, med explicit hjälp av Mishimas försök att instifta en egen armé. I en text låter Joni Hyvönen seriefiguren Fantomen figurera som exempel på hämnd, och tar resonemanget vidare över i Hamlet-figuren och hur olika översättningar i varierande grad tar till vara tematiken i Shakespeares pjäs. Den typen av översättningsjämförelser är sällsynta men välbehövliga.


Vill man få utblick, perspektiv, upptäcka lite andra inblickar än de inhemska ger, då är det givande att läsa Vagant. Dels för de långa essäerna  i sig, alltid skrivna utifrån en väl avvägd blandning av att vara insatt och att vara engagerad i ämnet, och dels för översatta texter – här alltså Mishima, men också Pessoa och Zagajewski. Pessoa skriver om Portugal som det ”femte imperiet”, och Zagajewski om hur resandet ger beredskap (han kallar det ”fyra periskop” att använda till utblick mot ständigt nya saker och begrepp. Han skriver också om extremhögerns hämmade kultursyn, om hur vardagens sysslor kurerar oss från inspirationens galenskap, samt om hur ironin kan bli ett fundamentet i vår existens. Ja, där skriver han så vackert att jag måste citera (Agnes Banach har översatt). Zagejewski beskriver den som något ”som snarare minner om vinduene og dørene som hindrer bygningene våre fra å bli massive monumenter, og gjør dem til steder man kan bo. Ironien lager nyttige hull i muren, men uten murvegger må den ha trengt inn i tomhet.”
 
Nog för att vi kan läsa de här herrarna också på svenska, men då är det oftast andra texter det är frågan om. Du har förmodligen inte heller läst Thomas Assheuer på svenska? Här finns en essä on högerpopulism, och du kan väl orka läsa den fastän den inte handlar om Trump? Här frågar han bland annat hur dessa väljare upplever sig äntligen ha blivit förstådda på.  

På twitter ondgjorde sig Malte Persson nyligen över att ingen svensk tidning recenserat det han ansåg vara årets bästa bok, Andrej Platonovs roman Tjevengur (hallå, jag gjorde det i Vi!). Här recenseras i alla fall den norska utgåvan, på ett utrymme som kompenserar minst ett par saknade svenska recensioner. Det är Odd W. Surén som recenserar, med tricket att gardera – han skriver ut två alternativa avslutningar när han ska värdera boken (något att lägga på minnet). Mats O. Svensson har vidare gjort en gedigen läsning av Adonis utifrån några av de senast utgivna böckerna på svenska – även det ett välbehövligt arbete. Adonis hör till de författare som ofta omtalas, men det är som att ingen verkar läsa honom på allvar – förrän nu då Svensson gör just detta. 

Vad mer? Texter om norsk nationalism, om vikingatidens lockelse – exemplifierat bland andra i tv-serien Vikings och nymornat intresse för Kristin Lavransdotter (en svensk nyutgåva kom ju förra året), om hur norsk film behöver behandla andra världskriget för att nå storpubliken.

Men anledningen till att det är mödan värt att läsa Vagant ligger i hur de konstant väcker liv i idéer. Här handlar det bland annat om det lönlösa i att vara tillbakablickande. Men det är inte hela sanningen, för visst, vi kan behöva det perspektivet. Men det är förödande att inbilla sig att det är där svaret på nutidens problem ligger. Det är alldeles för lätt att idealisera det förflutna. Det Vagant gör så bra är att visa hur komplex verkligheten är. När vi betraktar något – oavsett om det är i nutiden eller i historien – måste vi bevara den kritiska blicken.

Så, de väcker liv i de idéer och tankar du inte visste att du behövde tänka. Det må låta som en enkel uppgift, men det är ingen garanti att du lätt hittar sådant i dagstidningar eller andra kulturtidskrifter. Det vill säga, artiklar som vågar erbjuda ett nytt sätt att se på världen, och inte bara bekräftar och summerar ett allmängods.