att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 feb. 2017

Åkern är världen, Dola de Jong, översättning Per Holmer, Nilsson förlag



Nederländska Dola de Jong skrev om sina erfarenheter som flykting från nazisternas terror. Hennes roman är ett starkt realistiskt vittnesmål från en svunnen tid, med hög relevans för vår egen.

Egentligen tycker jag inte om när en författares erfarenheter lyfts fram när man diskuterar litteratur. Hens upplevelser borde inte diktera villkoren för hur vi läsare ska uppfatta de insikter som förmedlas i en roman. Sanningens argument borde lyda under fiktionens veto.


Egentligen tycker jag inte heller om när äldre litteratur automatiskt föreslås kunna utgöra kommentar till samtida fenomen. Till exempel, den nu aktuella flyktingkrisen, speglad i en roman om andra världskrigets folkvandringar.  

Att läsa Dola Dola de Jongs roman Åkern är världen sätter dock mina dubier ur spel. Den utkom 1946, och översätts först nu till svenska (av den sedvanligt pålitlige Per Holmer). Författaren hade själv under andra världskriget utfört den flykt från Nederländerna till Tanger, Marocko, som imiteras av karaktären Lies. Med sig har hon maken Aart och den lilla sonen Dolfje. Samt sex flyktingbarn.

Du är förlåten om du avviker från recensionen och börjar googla författarens namn. I korthet: efter att ha gett ut denna debut skrev hon mestadels thrillers, men även så tidigt som på 50-talet en roman om lesbisk kärlek under andra världskriget. Då var hon amerikansk medborgare, efter att ha lämnat Europa i tid för att överleva nazisterna.

Dock är du inte förlåten om du undanhåller dig från att läsa de Jongs roman. Det här är en fängslande berättelse om flyktens villkor, om vad flykten gör med oss människor.

Paret Aart och Lies fungerar som förmedlare av denna flykt. Aart hamnar i fängelse. Han är på det hela taget inte skickad att klara sig särskilt väl i den nya miljön. Hans försök att utvinna något ur jorden blir misslyckade. Därav den bibliska titeln, som syftar till en passage ur Matteusevangeliet, med Jesus liknelse om barnen som den goda säden. 

När Aart sitter i fängelset träder några av de andra flyktingarna fram. Främst tonårspojken Hans, och den något yngre Maria. De har ett valhänt förhållande, även om Hans smyger iväg på nätterna för att träffa den mer erotiskt förslagna Marga.

Hettan, smutsen, fattigdomen, hungern och eländet plågar dem. Men också minnena från tiden i Europa, som de tvingades lämna så brådstörtat. Givetvis går det inte att läsa om denna påtvingade flykt utan att hitta parallellerna till nutiden. Givetvis är flykten sällan människans privilegium, utan snarare människans sista utväg.

Minnena träder fram också genom Hans tid i Hitlerjugend. Annars blir världskriget inte mer än en dov kuliss till den mödosamma tillvaron i Marocko. En kuliss som är tillräckligt hotande för oss med facit i hand.

Dola de Jongs tidigare förbisedda roman är en stark upplevelse att läsa nu när världen återigen befinner sig i sådant utsatt läge. Det är en genuint realistisk roman, med ett språk och en tematik som kan föra tanken till John Steinbecks samtida romaner. Det är en ytterst välkommen bekantskap.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/2 2017)

26 feb. 2017

En vecka med SvD Kultur. 20-26 februari


Artiklar: 7 stycken. Det har dels varit tips på konserter och sportlovstips, om Oscarsgalan, schlagerfestivalen, våldtäktskulturen, samisk kultur, samt Astrid Lindgren. De senare skrivna av suveräna Jenny Maria Nilsson, Ann-Helen Laestadius, och vietnamesiska romanförfattaren Han Kang. Att hon skriver om Astrid Lindgren är glädjande –texten är ett långt föredrag från Oslo litteraturhus i februari i år, och handlar om hur Bröderna Lejonhjärta lärde henne förstå massakern i Gwangju 1980, det som senare skulle bli den ypperliga romanen Levande och döda. Det är också glädjande att Laestadius skriver om samerna, med större insikt och förståelse än om någon annan kulturjournalist skulle ha gjort det. (DN hade 12 stycken artiklar. Men de ger ju ut Kulturen som daglig bilaga, och har fler sidor att fylla.)

Debattartiklar: 2 stycken. De har handlat om Sverigebilden (aktualiserat av Trumps utspel), och om hur svenska ungdomar väljer bort tyska språket för att de tycker att det räcker med engelskan. Båda var intressanta, även om den om språket slog in de öppnaste av dörrar. (DN hade 9 stycken debattartiklar. Jag har glömt alla.)

Intervjuer: 3 stycken. Samtliga från söndagsmagasinet. En sångerska, en skådespelerska, samt två filmbröder. (DN hade 7 stycken intervjuer. Då jag generellt tycker intervjuer är tämligen överskattat kan jag tycka att 3 är nog.)

Krönikor: 8 stycken. Det sedvanliga med en om dagen, samt en språkkrönika, eller ”språkspalt”. Några av mina favoriter i SvD den här veckan är Josefin Holmström, Margit Richert och Andres Lokko. Inte för att jag egentligen håller med dem mer än de andra – den krönikör jag kommer att sakna mest från DN är ju Croneman, som jag typ aldrig håller med. (DN hade också 8 krönikor.)    

Recensioner: 24 stycken. Bara lite drygt hälften av DN:s antal.

Böcker: 6 stycken. Åtminstone verkar bokrecensioner prioriteras högt. Böckerna var romaner av Enrique Vila-Matas och Sorj Chalandon, en ungdomsroman av Janne Lundström, en Jörn Donner-bok av Jörn Donner, sakprosa om det kulturella minnet, samt en dubbelrecension med en bok av och om Karin Ek, bortglömd svensk romanförfattare från relativt tidig modernism. Stor spridning, men generellt är recensionerna i SvD snäppet vassare än i DN. Hur kan det vara så? Jag tror det beror på konkurrensen. Visst, många skickliga kritiker skriver i DN också, men det verkar finnas en annan mentalitet i SvD. Eller om det bara är för att bokrecensioner prioriteras högre? Det allra mest glädjande var att sakprosaboken recenserades av Gunilla Kindstrand, som nu börjar som kritiker i SvD. Hennes insats som programledare för Svt-programmet ”Röda rummet” på 90-talet är oöverträffad. (DN hade ”7 stycken”, lite svårt att räkna med alla dubbelrecensioner. Med tanke på att DN:s sidantal under en vecka överstiger SvD:s borde väl DN kunna ha fler bokrecensioner än så.)
Film: 5 stycken.
Teater: 5 stycken.
Konst: 4 stycken. (Två av dem var recensioner av dubbla utställningar.)   
Dans: 2 stycken.
Klassisk: 1 stycken.
Jazz: 1 stycken. Det var alltså en skiva, ingen konsert. Alltså veckans enda skivrecension, vilket ju är lite njuggt. Fast Andres Lokko skrev om veckans viktigaste skiva, av Stormzy, så det är väl ok.
(DN hade totalt 42 stycken recensioner.) 

Essäer: 7 stycken. SvD har i 99 år haft sitt Under strecket, med dagliga essäer om samhälle och kultur. I veckan har det handlat om energikällor, tid, debatteknik, Berlins historia, Trump X 2 (om likheter med föregångaren Jackson, och om America First och diplomati), samt om Martin Scorsese. Jag vet att DN ibland har något som de kallar "Helsidan", men det sker sporadiskt. Att varje dag ha en fördjupande text i essäform är unikt för Sverige.

Jag har börjat prenumerera på SvD den här veckan. Det är ju lite besvärligt att man för att komma till kulturdelen på vardagarna måste bläddra förbi en förskräcklig mängd sidor om ekonomi. Turligt nog är de sidorna i en annan färg, så man får väl lära sig undvika dem. På lördagen var det fler sidor kultur, och på söndagana alltså ett helt magasin. Det är ju på söndagen man har tid att läsa sin morgontidning. Om ett tag kommer jag att vara lika förbannad på SvD som jag har varit på DN de senaste åren.  

25 feb. 2017

Atlantis, Marie Silkeberg, Bonniers


Marie Silkebergs nya diktsamling är en omfattande reseskildring. Ur de olika mötena med människor tecknas en fascinerande bild av världen.

Det är platserna som är det huvudsakliga i Marie Silkebergs nya diktsamling Atlantis. Man kan tycka att det är en rörelse hon gett sig in i på senare år, denna benägenhet att ta in omvärlden. Inte minst synliggjordes det i den gemensamma boken med den syrianske poeten Ghayath Almadhoun, Till Damaskus, från 2014.


Men vi som följt Silkeberg längre än så kan hitta spår av detta i en så tidig samling som Till Alhambra, från 1994. Det vill säga, att hennes poetik är inkluderande. Så skriver hon den polyglotta dikten, på en svenska som då och då infiltreras av framför allt engelska, men även danska. Bara någon enstaka gång kan jag ifrågasätta den här metoden, som när Kafka av någon anledning citeras på engelska.

Dikterna beskriver resor, ibland faktiska, ibland påhittade. Vad som kan skönjas är ett otal möten. Det åks buss, det åks flygplan. Platserna är belägna i Turkiet, Frankrike, Sovjetunionen, Förenade Arabemiraten, Kina, Syrien, Sverige, Botswana, Island, USA, Italien, Colombia, Österrike, Belgien, Kongo-Kinshasa, Danmark, Nigeria.

Och Atlantis är förstås namnet på den mytiska ön som ingen har hittat. Kanske det kan stå som symbol för det alla resenärer letar efter: tillfredsställelsen, eller bara känslan av att äntligen ha hittat rätt.

Det speciella med den här boken är hur Silkeberg erkänner den expansiva dikten. På sätt och vis liknar det Johan Jönsons mastodontprojekt, och tidigare var det väl knappt någon förutom Göran Sonnevi som skrev den här typen av dikt. Liksom dem skriver hon böcker att leva tillsammans med. Att bara läsa dem från början till slut är ingen passande metod.

Raderna står ensamma på boksidan, med något som man typografiskt skulle kunna kalla blankrad mellan sig. Det bidrar till en mindre hetsig rytm, med ord som ges starkare emfas. Själva mötena betonas också lite mer med hjälp av den här metoden, och förstärker mitt intryck av dikten som dialogisk, att den blir inkluderande för mig som läsare.

Det böljar, ibland opersonligt, ibland synbart ofokuserat. Det finns i den här typen av dikt ett anspråk, ett försök att omfatta mer, att sträva mot något som ger en totalitetskänsla. En dikt som inbegriper mer än det vi normalt kallar för poesi. Det blir en dikt som saknar både början och slut, som vilar i det pågående.

Det är faktiskt en rätt behaglig plats att vistas i. Inte för att Silkeberg skriver idyllisk dikt – nä, här är det rätt in i världens eländiga tillstånd. Hur ser världen ut? Så här, menar Silkeberg: ”En hjärtmuskel. / Ett hjärtslag. / Som ett hjärtslag drar kartan ihop sig.”

Marie Silkeberg når på bokens sista sida (368) fram till en slutsats, en retorisk fråga: ”Har jag inte fått min frihet för att bygga upp duets värld?” Det är en slutsats jag tar med mig, när jag avstår från att slå igen boken: i stället slår jag upp dess början, och påbörjar omläsningen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/2 2017)

23 feb. 2017

Rosor skador, Jenny Tunedal, Wahlströms & Widstrand


Jenny Tunedals fjärde diktsamling är ett genombrott. Den behandlar en personlig erfarenhet, men också världens söndriga tillstånd, på ett sätt som inger hopp. 

Blomman har sin givna plats i den klassiska poesin, men även moderna poeter har lånat den till nyskapande dikter – främst Ann Jäderlund, kanske. Så när Jenny Tunedal i sin nya bok Rosor skador vänder sig till rosen ingår hon helt klart i en tradition, med viss risk för att klichén ska infinna sig.


Men det sker med en fonetisk glidning in mot den rosa färgen: rosa/ros. Så övertas den rosa färgen från det flickiga, genom sin ljudlikhet med det råa: ”rå-sa”, som det borde stavas. Mot våldet, för det här är en bok som illustrerar en värld som har gått sönder. Som termometer på samtiden anländer den med ohygglig precision.

Dels på det privata planet, med dikter om minnet och glömskan, om alzheimer-sjukdomen som angriper individen. Kniviga appeller ställda till minnet besvaras nekande. Det privata förstärks av ett tilltal till en ”Jenny”. Och dels på det universella planet, med dikter som bearbetar det jobbiga vi upplever i världen just nu.

Jenny Tunedal har skrivit en mångsidig bok om det sjuka, och använder en dialog mellan patienterna Auguste Deter och Alois Alzheimer på ett mentalsjukhus i början av 1900-talet. Deras konversation växlas mellan tillvaron på en vårdavdelning, interfolierade med bland annat en ”King Lear-remix” som förstärker sjukdomstematiken. Hennes bok kännetecknas främst av variationen, de olika texttyperna, som hålls samman av en enhetlig tematik kring just våldet.

I den intertextuella väven ingår citat från 28 namn – förväntade sådana, som Marguerite Duras, Martin Heidegger och Gertrude Stein, men också några oväntade, som Stevie Nicks och Cole Porter. Många provoceras av denna teknik, kanske tycker de att det är genant att inte kunna identifiera källan.

Men det är ovidkommande, och jag kan bara undantagsvis känna igen citaten (Duras är lättast). Tunedals poäng, som jag uppfattar den, är att gestalta ett skrivande där hon inte så mycket går i dialog med sina föregångare som hon vill visa hur dikten ges en mer dynamisk form i samspel med andra röster. Hon syresätter sin egen text, och hittar nya samband, nya kontaktytor.

Ett sätt att förhålla sig till den här boken är att bara följa med i dess snillrika väv av intryck. Här är kärleken också farlig: ”Jag var i mörkret, det var upprörd stämning / Jag såg några som grät / Ljuset gjorde sönder ljuset / Havet gjorde sönder havet / Jag kämpade för att somna / Jag vill inte somna / Jag vill kanske leva / Hur snabbt kan kärleken försvinna / Blixtsnabbt”.

Med sin fjärde diktbok åstadkommer Tunedal ett genombrott. Det är bara en handfull svenska diktsamlingar på senare år som har varit så bra att de har vidgat min värld. Böcker som sätter oförglömliga avtryck: Athena Farrokhzads Vitsvit, Ida Börjels Ma och Åsa Maria Krafts Randfenomen. Rosor skador är precis lika bra som dessa, och ur dess oerhört tunga innehåll hämtar jag det slags tröst och hopp som gör livet lite lättare att uthärda. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/2 2017)

21 feb. 2017

Chow Chow, Anna Hallberg, Bonniers



Med sina nya dikter visar Anna Hallberg att bra poesi kan vara både elitistisk och folklig. Det är en provkarta på olika slags dikt, ett hus som inrymmer både våldsam och ljuv musik.

Att läsa Anna Hallbergs nya diktsamling Chow Chow är som att röra sig i ett hus där vardera rum erbjuder ny atmosfär. Det kan vara formmässigt sträng dikt, som åtta ortodoxa sonetter och fyra dikter i det stiliga ottave rime-formatet – eller helt anarkistisk dikt med orden spatiöst utskrivna på boksidan.


Hallbergs förra bok Ljusgrönt och aska var originell och djupt berörande, men fick inte den uppmärksamhet den förtjänade. Chow Chow är en slags fortsättning på både den och Hallbergs tidigare böcker. Hon skriver om vapen, om våld, om skador.

Här finns en provkarta på hur dikt kan se ut. Jag anar att de flesta skulle karakterisera det här som svårt eller djupt, rentav elitistiskt. Men sonetterna utgår från ren populärkultur, åtta kvinnliga artister, bland andra Silvana Imam, Lykke Li och Beatrice Eli. De olika dikterna låter verkligen som artisterna själva.  

Tidigare har jag jämfört Hallberg med konstnären Francis Bacons förvrängda, vanställda porträtt. Att hon utsätter språket för något liknande. Man kan också jämföra med minimalistisk popmusik av Massive Attack och The xx. Även hos Hallberg finns ”ett syskonhjärta / i basen, trummorna och slingorna”. Med lite god vilja inbillar jag mig nya tonlägen i de rum hon möblerar i den här boken.

Poängen är att det är en poesi som inte liknar annan poesi. Den är fortsatt excentrisk, och befinner sig i ständig rastlös rörelse. Är det svårläst? Nja, mer en fråga om att öva sig i ett nytt sätt att förhålla sig till världen. Ett förhållningssätt som är präglat av lika mycket skörhet som styrka.

Även om våldet dominerar finns också närheten till en slags ömhet som förstås kommer att förbli viktig. Även om tillståndet för världen förvärras måste vi påminna oss om att det går att hitta exempel på godhet. Hos Hallberg exempelvis i några oerhört vackra ögonblicksrader: ”om det gick att / värma in / andedräkt i huden / hålla njurarna och levern / tända solen innanför dina revben / försiktigt som septemberljus”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/2 2017)